Trevliga böcker som behandlar ofarliga saker och dråpliga episoder utspelar sig ofta på landet. Om inte där så i alla fall i en liten håla på något bortglömt ställe. Människorna är, i dessa berättelser, lite långsammare än andra, de dricker mer kaffe och har en helt annan lunk än vad människor i berättelser som utspelar sig i större städer har. Detta irriterar mig. Dels för att jag är uppväxt på landet men mest av allt för att det bli så outhärdligt stereotypt och därmed tråkigt.

I Rapsbaggarna befinner vi oss på Österlen. Eftersom detta inte är en kriminalroman så händer inget farligt under de 238 sidorna och därför är det inte mer än landskapet som vi känner igen från Mankells Wallander-berättelser. Här bor bröderna Henning och Albert i sin lilla stuga. De är båda pensionärer, tvättar sig sparsamt och träffar inte speciellt mycket folk.

Handlingen rör sig kring brödernas föräldrahem, som byggs om till behandlingshem för kvinnliga missbrukare, men den kryddas även med vackra och mindre vackra damer i grannskapet och en eventuell ufo-landning.

Det kunde säkert ha blivit rätt bra om det hade utformats annorlunda och karaktärerna hade varit mer personliga. Hela boken andas lite av Grabben i graven bredvid även om de explicita kärleksaffärerna lyser med sin frånvaro. Dock saknas humorn. Det finns ansatser till snusförnuft och roliga vändningar men då karaktärerna inte ges något djup så är det svårt att le både med och åt bröderna.

Om jag fick önska så skulle jag gärna se att Henning och Albert fick utrymme att växa som karaktärer. Jag tror inte att äldre herrar som levt hela liv med med- och motgångar är så grunda och opersonliga. Ibland verkar det som om författaren liksom jag har svårt med att hålla isär vem som är vem.

Här finns ju alla möjligheter att låta svårigheter och erfarenheter få berika berättelsen och ge en bredare bild av problematiken med avfolkning, sommargäster och exploatering. Likaså är den svåra frågan om döden, ensamheten och att aldrig ha hittat någon käresta hela tiden närvarande, men författaren låter ingen av bröderna ta tag i detta, fast de därmed hade kunnat fylla boken med innehåll.

Naturligtvis är boken både trevlig och lättläst och det finns inget som kan uppröra. Tyvärr finns det därmed heller inget som kan beröra och därför blir läsupplevelsen minst sagt sval.