Strax innan Mari finner den döde på stigen går hon och tänker på poesi. Mäktiga granar och ensamhet föder sådana tankar, tankar som normalt drunknar i bruset från vardagen. Poesin är en bacill, skrev Dan Turéll. En bacill som blir ett begär, som kan leva i sodavatten som whisky kan, den kan till och med klara sig i skurpulver, var han nu fick de liknelserna ifrån. Hur länge han än levde med poesin visste han ändå inte så mycket om den, bara att: "jeg tror ikke på den gör nogen klogere, eller på at den har nogen politisk betydning, men den viser at sjaelen kaster skygge-." Själen kastar skuggor… Vackert sagt. I vår obotliga ensamhet är det bara med våra skuggor vi kan nå andra själar, verkligt nära och utan förställning.
Lukas tar fart och springer före Mari. Har han fått upp ett spår? Nej det är ett bylte kläder. Hon har just rundat en krök och fått syn på något tjugofem meter framför sig. Hon hajar till. Det är en människa. En man hon känner igen. Det går inte att ta miste på den borstiga halmgula frisyren och de sluttande axlarna. En välkänd figur i bygden, i ur och skur iakttagen med sin cykel, på de små skogsvägarna eller på stora vägen till Varberg.
Han ligger på vänster sida, i framstupa sidoläge med ansiktet mot stigens mossa och höger arm pekande rakt ut från kroppen. Hans knän är lätt böjda, det högra benet framför det vänstra. Även denna dag är han klädd i militärgrön jacka och urtvättade blåjeans. På fötterna har han kängor och runt halsen en svart grovstickad sjal. Mössan han har burit, en oformlig brun garnhistoria, har glidit ner bakom nacken.
Van vid att se döda människor fröstår Mari genast att mannen inte längre kan känna markens kyla eller det isprickiga regn som nu har börjat falla.