Är det nåt jag verkligen hatar är det baksidestexter. Om de inte avslöjar hela handlingen ljuger de om den och får en att förvänta sig spännande intriger och insiktsfulla klurigheter som man sedan inte ser ett spår av inuti boken.

Presentationen/reklamtexten på den svarta baksidan av min lilla bok är också den tämligen intetsägande och missledande. Men den avslutas av en klyschig mening som träffar otroligt rätt: "I sin blandning av vetenskap och myt, gyckel och förtvivlan, snusk och rock’n’roll blir den en parabel över vår tids falliska dödsdrift – och en vision av civilisationen som en enda stor sammansvärjning."

"Sin" och "den" refererar här till den mystiska författaremeriten Thomas Pynchons tegelsten "Gravitationens regnbåge". Därmed skulle jag egentligen kunna sluta skriva. Min bestämda uppfattning är nämligen att en recensions huvudsyfte är att inbjuda och locka till läsning, att förmedla en glimt av den njutning recensenten själv upplevt. Och det gör verkligen citatet ovan.

Är man som jag en sådan som tillbringar timmar framför andra-världskriget-dokumentärer på Discovery, som tror på konspirationsteorier, som älskar medeltidstyska ("ic heb u liever dan ên everswin, al waert van finen goude ghewracht"), som är tillräckligt naturvetenskapligt intresserad för att fascineras av vilka polymerer som behövdes för att bygga tyskarnas V2-raketer ("Imipolex G har visat sig vara inget mer – eller mindre – olycksbådande än en ny sorts plast, en aromatisk heterocyklisk polymer, utvecklad 1939, många år före sin tid, av en L. Jamf för IG Farben. Den är stabil vid höga temperaturer, upp till 900 grader Celsius, och den kombinerar hög styrka med en låg energiförlustfaktor. Strukturellt sett är den en styv kedja av aromatiska ringar, sexdelade som guldringen som glider och pumpar ovanför Hilary Bounces navel, här och där alternerande med vad som kallas heterocykliska cirklar.") och som dessutom inte ryggar tillbaka för lite snusk – ja, då kan man inte undgå att älska denna bok.

Visst, "Gravitationens regnbåge" låter kanske en smula grabbigt nördig när jag beskriver den. Och det är den också. Konspirationsteorier, sex, teknik och skröna blandas hejvilt. Men Thomas Pynchon är också en stor författare. Språket är utsökt och skiftande; toalettklotter avlöser romanspastischer som i sin tur avlöser gudomlig prosa smyckad av dråpliga, vackra och träffande allusioner. Precis som i efterföljaren Bret Easton Ellis "Glamorama" är gränsen mellan den fiktiva verkligheten och den fiktiva fantasin flytande. Det är endast genom att noggrant beakta det böljande språket man kan följa skiftningarna mellan de olika karaktärerna inom det schizofrena berättarjaget.

En varning måste dock utfärdas: Jag är något av en litterär masochist (jag har läst Joyces "Ulysses"). Av ren princip vägrar jag att inte läsa färdigt böcker jag väl påbörjat. Detta till trots gav jag, första gången jag började läsa denna roman, upp efter tvåhundra sidor. Jag hade ingen aning om vem som var vem, vem som pratade eller vad fan han ville. Men så ett halvår senare, under ett par lediga sommarveckor, grep jag mig den åter an. Och denna gång sträckläste jag boken… När man väl trängt in i denna litterära värld där alla är alla, där världskriget utkämpas mellan multinationella företag, och där bläckfiskar spelar en lika viktig roll som bananer, är man fast. Det är spännande, underhållande, förbryllande och rent ut sagt litterärt.

Nu ska jag just – för tredje gången – börja om från början på Thomas Pynchons senaste roman "Mason & Dixon".