Utgiven | 2005 |
---|---|
ISBN | 9170012512 |
Sidor | 427 |
Först utgiven | 2004 |
Ni vet hur det blir när man tjuvlyssnar på folk på bussen. Allt låter helt outsägligt korkat och man sitter där med en häxblandning av svårdefinierad förtjusning och irritation i hela kroppen. Ni vet hur störande det är med det ständiga pipandet av nyanlända meddelanden och självbekännelser som ropas ut över dålig täckning till höger och vänster. Ni vet den ryggradskrälande känslan när man tittar i teveprogrammet och inser att välskriven dialog och intressanta karaktärer är ett minne blott – nu förväntas vi frossa i vanliga människors mediakåta idioti.
Jens Ganmans Mess är helt i denna anda. Ett litet människozoo fyllt av klichéer och exotiska pudelrockare (enligt alla evolutionens lagar borde de vara utdöda). Hysterisk och kompakt handling (inklusive rysk mobiltelefonroulett, kidnappning, psykotiska tvillingar och samurajsvärd) varvas med smetiga tillbakablickar av äkta kärlek och själens lugn i naturen.
Ett förhållande kraschar på grund av, naturligtvis, killens rädsla att binda sig. Föga originellt. Därmed utbryter ett krig i SMS. Saknad, ilska och stolthet filtreras genom stora mängder alkohol, korkade telefonordlistor och diverse missförstånd. Onekligen ett modernt socialt fenomen som förtjänar eller inte förtjänar att skildras i romanform.
Problemet är väl bara… tja, att det blir så dumt. Istället för att avslöja beteenden, klichéer och ytligheter vältrar sig Mess i dem. Och visst, den här boken har inga litterära ambitioner. Det är ju tur, för då skulle den verkligen vara ute och cykla. Däremot vill den underhålla. Och berätta något om samhället, för att inte säga om den stora kärleken.
Det är en relationsfars för det 21:a århundradet med noter om pudelrockens historia. Det är drygt 400 sidor känslomässigt ältande, mobiltelefontermer, snubblande och vansinnigheter. Actionscenerna är som hämtade ur någon Jönssonligan-film.
Ganmans nästa bok ska tydligen handla om dokusåpor. Eller närmare bestämt den ultimata dokusåpan, där tio seriemördare laddas med vapen och droger på en obebodd söderhavsö. Att bli extremare kan mycket väl klä honom. Det låter fortfarande som riktigt ytlig samhällskritik, men att skruva upp det kan kanske göra det till något annat än detta frosseri i trivialitet.
Men jo, jag skrattar ibland. Av två olika anledningar. För det första över en viss dråplig överraskningseffekt. De tillfällena överstiger på inget sätt tillfällena av oändlig förutsägbarhet, men ändå. Man frustar till. För det andra, och mer vanligt förekommande, av rent cyniskt människo- och bokförakt.
För det är just i allt det där triviala som det vaga obehaget ligger. I igenkänningsfaktorn. Karaktärerna har inte omöjligt fler drag av verkliga människor än man tror. Eller snarare: än vad man vill veta. Är jag också så här korkad och patetisk och idiotisk så vill jag åtminstone inte låtsas om det. Så enkelt är det.
Naturligtvis ryktas det om en film. Jag kan ge mig fan på att Björn Kjellman kommer att vara med.
Publicerad: 2005-05-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 19:52
8 kommentarer
Först…
Ella!!! *klapp* *klapp* *klapp*
#
Är det där en brödrost han har bredvid badkaret? Nej, det är en kaffekopp. Säkert knark i den.
#
Cannabis?
#
På en sajt som denna, va får dig att tro det?
#
Håller med lite om vältrandet, det blir segt i längden, men på det hela en underhållande bok, helt klart.
Och gu'bevare oss från Björn Kjellman i huvudrollen. Fy tusan vad fel…
#
Jens Ganman är en inspirerande person!
rolig o human.
Han bok har jag inte läst, men min kompis har snott ett ex som jag kan sno av honom sen…
#
Har nyligen läst Mess, och fann igenkänningsfaktorn oroväckande hög. (I alla fall vad gäller den märkliga kommunikationsformen SMS)
På det hela taget en underhållande liten bok. Något av en manlig Keyes?
#
Men Jens Ganman själv har gått och blivit sms-terrorist i Östersund. Han lusade ner kulturredaktören på Östersunds posten med smått hotfulla/hånfulla sms. Sedan när redaktören skrev om detta i sin blogg ordnade Jens ett möte med honom och lyckades övertala redaktören att ta bort sitt inlägg. Man hoppas att den kreative Jens Ganman skulle nöja sig med sin halv hyfsad karriär i Jämtland, lägga bort den sura missunnsamheten. Han har blivit en riktig bitter gubbe som inte tål att andra lyckas! Men skriver han fortfarande? Har hört att han ska vara ganska bra.
Men som det är nu är det bara griniga artiklar om andra kulturarbetare som han inte tvekar att namnge. Jämtlands egen Alexander Bard kanske? Men utan något som helst att säga.
#
Kommentera eller pinga (trackback).