Varje år tar sig tusentals människor över intensivt bevakade gränser för att söka lyckan i något av EU:s rikare länder. Människorna kallas ofta "illegala invandrare" i den allmänna debatten. Få av dem har någon vidare chans att få stanna kvar i Europa, på grund av att de inte betraktas som flyktingar enligt FN:s konventioner, utan som ekonomiska migranter som "bara" är ute efter att tjäna pengar.

I den här boken försöker journalisten Nina Solomin ta reda på vad det är som driver de här migranterna. Hur kommer det sig att de lämnar sina hem, och söker sig till en högst osäker tillvaro i EU? Den centrala förklaringen är självklart fattigdomen i hemlandet, att det inte går att livnära sig där man är född. Ekonomisk desperation gör att de som kan migrera i många fall också gör det.

Vi känner igen det här från vår egen historia – hundratusentals svenskar migrerade i slutet av 1800- och början av 1900-talet till USA och andra länder. Det här har som bekant också skildrats i litteraturen, där väl Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit är den mest kända och omtyckta. Nu tillåter vi inte att andra kommer hit, när vi själva blivit rika. Ändå fortsätter migranterna att komma, i hopp om att just de ska få uppehållstillstånd.

Solomins bok utspelar sig i Spanien, dels på några av Kanarieöarna dit många migranter fraktas av transportörerna, och dels i Madrid. Här jagar hon migranter som kan tänka sig att ställa upp på en intervju för hennes bok. Om och om igen, utan att lyckas särskilt väl. Intervjuerna blir kortfattade, ytliga. Gång på gång tvingas Solomin inse att det inte var så lätt att intervjua migranterna som hon kanske trodde från början. Och de som ändå låter sig intervjuas är inte alltid så sanningsenliga eller behjälpliga med sin bakgrundshistoria.

Det intressanta är att Solomin ändå lyckas väva ihop en tämligen intressant bok om sina möten och vad hon lär sig av dem, eftersom hon skriver oerhört medryckande och lättläst. Men man ska inte låta lura sig av den inriktning som boken vid en först anblick verkar ha. Det här är främst en berättelse just om författarens egen resa, med trevande intervjuförsök och frustration kring detta, än om migranternas situation och öden.