Man kan skaka på huvudet inför verk med tydligt samhällspolitiska ärenden. Ofta när upplevelsen trängs åt sidan av ett desperat propagerande: pekpinneviftandet, det endimensionella gott kontra ont, det tradiga manifestet utan nyanser. När det är okomplicerat på ett sätt som inte alls är befriande i sin enkelhet, utan bara platt och simpelt. Däremot: Joanna Rubin Drangers sju berättelser är hemskt mycket bättre genomförda. Man nickar åt dem istället.
Dranger sysslar med att vända på saker. Hon vänder på man och kvinna, på ful och snygg. Ett exempel är nyillustrationen av Grimms Askungen, där Dranger dementerar Disneys annars vedertagna version, och gör sin egen tolkning direkt utifrån originalet. Här är Askungen – till skillnad från Disneys välstöpta figur – en mullig och rundlagd ung tjej, vars systrar är "vita i hyn och sköna att se på". Ett annat vända-på-saker-för-att-synliggöra-grepp används i berättelsen "Kära dagbok", som skildrar alter egot John Rupert Triangels dag i en värld där män behandlas som kvinnor av kvinnor som beter sig som män. Ungefär. På tunnelbanan blir han kladdad på av en skabbig tant med repliken "du tycker väl att jag bara är en ful gammal kärring", unga tjejerna i häftiga bilen busvisslar och skrattar vid övergångstället, och väl hemma tröstar han sig med en bytta glass medan spegelbilden fortsätter svälla i bakgrunden. Detta, att bara vända på man och kvinna, låter det simpelt? Det är befriande i sin enkelhet.
En liknande effekt bildas i en annan av bokens Askunge-varianter, där fokus flyttas från ordinarie huvudperson till Askungens syster. Systern är elak och vresig, men vinner sympatierna genom friktionen mellan henne och omvärlden, medan Askungen själv bara är gravt störig i sin oändliga gullighet. På så sätt blir den klassiska sagan ett verktyg, ett material för Dranger att förvränga och nyttja sig av. Och detta med mer samhällsbevarande intressen än Disney.
För om något så är ändamålet glasklart, boken för en sansad diskussion om det som också uttalas i förordet: kön och makt. Kön i bemärkelsen unga kvinnors välbefinnande och ifrågasättande av patriarkala strukturer, och makt i bemärkelsen att den som tolkar gör ett val. Disney gjorde sin tolkning av Askungen, nu gör Dranger sin, som ett svar. En ytterligare angelägenhet hos boken är den tvådelade berättelsen Rapport från världens mest jämställda land. Här visas ett föräldrapar i vad som skulle kunna vara en tv-ruta, ett par som inledningsvis smickrar sin egen jämna fördelning av arbetsbördan i hemmet men strax förvandlar det till en talande illustration av ren orättvisa. I denna del finns en träffsäkerhet och ett parodierande som påminner om Lena Ackebo, vars satir troligen influerat Dranger.
Och på tal om Ackebo, det är förresten serier, detta. Behagliga helbildsrutor med mycket tusch, text i handstil, och figurer i breda linjer. Behaglig är också hastigheten, rutorna följer på varandra i ett lagom tempo och det är betryggande när Dranger vågar ta god tid på sig. Känslan av saga kommer till sin rätt när det är mer av en bilderbok än en samling strippar.
Så, förutom behållningen i förnyandet av sagan och sina välfunna grepp, ska Dranger applåderas för sin förmåga att inte vara övertydlig i sitt ärende. Hon är tydlig, visst, men kommenderar en att tänka själv också. Hon visar upp, men förklarar inte, hon illustrerar, men skriver en inte på näsan.
Till sist: formgivningen ska berömmas, för det är verkligen en förbannat snygg bok. Förbannat snygg. Så ska det se ut.
Publicerad: 2005-05-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-31 20:41
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).