Utgiven | 2004 |
---|---|
ISBN | 0745320619 |
Sidor | 315 |
Språk | Engelska |
Medförfattare | Mike Berry |
Hur många förstår sig egentligen på Israel-Palestina-konflikten? Blir ni något klokare av att se nyhetsinslag på TV om den? Om svaren är nej, då är ni långt ifrån ensamma om den åsikten. Det är en mycket komplicerad konflikt. Och massmedia lyckas sällan skildra konflikten på ett upplysande och opartiskt vis.
Tvärtom, menar mediaforskarna och författarna till den här boken. Media, och framförallt TV, har en tendens att favorisera den israeliska versionen av konflikten. Det görs på ett flertal områden – allt från hur man skildrar individer från de båda sidorna i konflikten, till vem som får tolkningsföreträde när det gäller att förklara enskilda händelser. Ett typiskt exempel på det första fenomenet är att palestinierna ofta skildras i våldsamma situationer (under upplopp, kastandes sten mot den israeliska ockupationsmakten), medan israeler ofta skildras som offer för bombattentat, eller utsatta bosättare i ett enormt hav av fientliga palestinier.
Denna favorisering syns också i vem som enligt media är den attackerande parten (palestinierna, enligt de flesta media) och vem som slår tillbaka (Israel, som svarar på ”terroristattacker”). Allra tydligast blir det dock kanske när det handlar om hur dödsfall rapporteras – medan bilden man får av massmedia är att det är ungefär lika många som dödas på var sida i konflikten, är realiteten den att långt många fler palestinier dödats. Ett fenomen som media i stort blundar för.
Språkbruket är också olika när media talar om de två parterna. När ett tiotal israeler mördas i en bombattack kallas det för en ”massaker”. När ett hundratal palestinier dödas i flyktinglägret Jenin är det ytterst få media som kallar det för en ”massaker”. När två israeliska soldater dödas av en palestinsk folkhop kallas det för en ”lynchning”. När fem israeliska araber dödas av en folkhop av israeliska judar kallas det i media inte för en ”lynchning”.
Det är en skrämmande systematik som Philo och Berry visar belägg på i sin bok. Vad man kunde önska var en fylligare diskussion om varför det ser ut så här. Nu får man som läsare bara en del tämligen vaga förslag till förklaringar (israelerna ligger närmare publiken kulturellt, Israel har ett bättre propagandamaskineri etc). Som sitt underlag har de använt sig av TV-sändningarna från två brittiska TV-kanaler (BBC och ITV), ett par veckor åt gången vid ett par olika tillfällen, men gör ibland även referenser (dock mindre systematiskt) till press. När jag läser deras genomgång kan jag dock tycka att den blir något väl systematisk – nästan varje enskilt nyhetsinslag kritiseras för att den inte lyckas sätta in händelserna i sin kontext, och inte förklarar händelserna tillräckligt. Det är säkert sant, om man tittar på inslagen isolerat – men vad jag saknar är huruvida en mer samlad syn på inslagen (även i kombination med andra inslag i t.ex. dokumentärprogram etc) ger en bättre förståelse av konflikten.
Författarna har också ett kapitel som handlar om hur olika målgrupper har uppfattat medias budskap. Föga förvånande visar det sig att många inte förstår särskilt mycket av konflikten, och av vem som egentligen gör sig skyldig till vad. Här har media i många länder nog ett stort folkbildande arbete framför sig.
Till bokens styrkor hör också en mycket god inledning, som försöker ge en bakgrund till konflikten och varför det är så svårt att som journalist rapportera från den. Inledningen är mycket väl skriven just för att den försöker visa på de många olika åsikter och tolkningar som finns (på båda sidor av konflikter) av de olika händelserna, allt sedan de första sionisterna började söka sig till Palestina i slutet av 1800-talet. För den som vill försöka förstå vad debatten om konflikten handlar om är deras inledning alltså en klar rekommendation.
Publicerad: 2004-08-27 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-06 18:48
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).