I år är det OS i Aten. Jo, faktiskt! Många reseboksförlag har därför gett ut särskilda uppdaterade ”OS-upplagor” av äldre resehandböcker, vilket är en utmärkt idé. Böckernas livslängd förkortas men samtidigt är det naturligtvis så att den som ska se OS behöver lite annan, och på vissa områden lite mer detaljerad information. För att en resehandbok ska kunna vara en trofast och pålitlig vän krävs att det finns just det, detaljerad information om hur man tar sig runt, bra kartor, information om öppettider, helgdagar, en liten parlör osv.

Paulssons bok har ett föredömligt avsnitt med en lista på helgdagar och olika kulturella begivenheter runt om i landet, vilket är något fler guideboksförfattare ta efter. Parlören är också bra, även om ordlistan med vad som anses vara bra ord att kunna för turisten är en smula märklig. Jag har aldrig känt något behov av att säga ”helig”, ”centralby” eller ”heliga jungfrun”, och jag har ändå rest i tre världsdelar…

I övrigt ställer jag mig frågande. Vem, exakt, är det som ska läsa den här boken, och vad ska den användas till? Den saknar information om hotell, restauranger, adresser och detaljerad information om allmänna kommunikationer. Innehållet rör sig nästan uteslutande kring historia, kultur och arkeologi, vilket är mycket intressant, men fokuseringen på det gör naturligtvis att mer praktisk information inte finns med.

Det finns inga kartor! En resehandbok utan kartor är inte särskilt värdefull att ha med på resan…

Texten känns väldigt amatörmässig, som om den är ihopplockad av ett antal turistbroschyrer. Språket är styltigt och det finns inget flyt. Det vimlar av onödig information (räck upp en hand alla som inte känner till att Apollo och Friridsresor har charterresor till Grekland) Lösa påståenden om grekers spottvanor och bristande laglydighet samt det tvärsäkra påståendet att barnafödandet är höjdpunkten i ett grekiskt äktenskap (s. 121) ger en dålig, unken smak i munnen. Lite bättre korrekturläsning hade inte varit av ondo.

Det finns inte någonstans täckning för påståendena, statistik eller andra hänvisningar. Generaliseringarna haglar. Visst kan man generalisera om ”folksjäl” osv, om det görs med glimten i ögat. Så är inte fallet här.

Jag tänker mig att Se Grekland ska fungera som en innan-man-reser-bok, med en målgrupp i den kulturintresserade medelåldern. Jag tror dock inte att de får ut så mycket av Se Grekland. Det som står i boken kan hittas på grekiska turistbyråns hemsida eller förstås genom simultan läsning av historieboken från gymnasiet och Kvällstidningarnas resebilagor. Tyvärr. För jag tror att det finns en marknad för den här typen av tillbakalutade reseböcker med mer fokus på museers öppettider än var man hittar de billigaste vandrarhemmen.