I slutet av 1990-talet börjar en stor skandal avslöjas i Frankrike – landets absolut största företag, oljebolaget Elf, med en omsättning på omkring 200 miljarder årligen, visar sig ha varit involverad i en massiv korruptionshärva genom ett av sina dotterbolag i afrikanska Gabon. Hela affären visar sig ha kopplingar långt upp i den franska statens byråkrati. Långt, långt uppÂ…

Fransk-norskan Eva Joly är den undersökningsdomare som leder utredningarna kring korruptionsskandalen. För det kommer hon under lång tid att få utstå hot, utpressningsförsök och förföljelse. Utredningsmaterial försvinner, stjäls även från förmodat säkra förvar. Joly måste under lång tid få hjälp av livvakter för att över huvud taget våga röra sig på stan.

I den här boken skriver Joly om hur makten försöker försvara sig själv mot alla avslöjanden om sanningen. Det tråkigaste är dock att den faktiskt inte skriver om själva korruptionsskandalen och vad den handlar om. Vi får antydningar om att det har förekommit en skandal, att den varit stor, att många varit inblandade – men inget mer än diverse antydningar.

Det är till en början svårt att förstå detta utelämnande. Joly säger sig inte vilja föregripa domstolsförhandlingarna, som ännu inte var helt avslutade när boken skrevs. Men i så fall hade det kanske varit värt att vänta med att publicera boken tills dessa verkligen var avslutade? Det hade garanterat underlättat en förståelse av hela frågan. Boken verkar dock i övrigt även skriven för en läsare som redan är intimt bekant med vad hela affären handlar om. Det kanske den genomsnittliga fransmannen är, men det är sannolikt ganska få svenskar som har följt frågan.

När förundersökningen är avslutad går Joly i landsflykt, tillbaka till Norge, där hon bygger upp en enhet för korruptionsbekämpning. När man kommit hit i läsningen tvingas man inse att den viktigaste faktorn bakom den förvirrande skildringen av Elf-affären inte handlar om ett medvetet utelämnande, utan snarare att Joly (eller medhjälparen/spökskrivaren Beccaria?) skriver på ett mycket kaotiskt och ostrukturerat vis.

Det är säkert så att Joly har mycket viktigt att säga om korruption och korruptionsbekämpning. Lika säkert är dock att hon (eller spökskrivaren) tyvärr är högst inkapabel att säga det på ett tillgängligt – för att inte säga förståeligt – sätt. Det är snarare en dialog med en liten krets inblandade än en bok riktad till allmänheten.