Allt jämt fortsätter kriget i Tjetjenien. Jag tvekar först inför att använda ordet krig – det låter nästan för snällt, för civiliserat, för att beskriva den tjetjenska situationen. Sedan 1998 pågår där det andra kriget sedan Sovjetunionens fall (det första pågick mellan åren 1994 och 1996). Stormakten Ryssland har sedan flera år blandat sig i leken, och försökt krossa vad de anser vara muslimska terrorister.

I jakten på dessa så kallade terrorister har alla medel blivit tillåtna – även mot den civila befolkningen. Den ryska militären betraktar i praktiken alla tjetjenier som potentiella terrorister, och därmed lovligt byte. Hela landet har bombats sönder i spillror, och ekonomin är totalt sönderslagen. Vad som tidigare var en blomstrande del av Sovjetunionen kan nu göra anspråk på titeln som världens mest utblottade område. Omfattande och grov tortyr, kidnappningar och försvinnanden, avrättningar utan rättegång, omfattande folkfördrivningar och ”upprensningsaktioner” är legio och vida omvittnat. Besinningslösa attacker även mot skolor och bostadsområden sker allt för ofta. En omfattande korruption har också följt i konfliktens spår, liksom diverse rättsskandaler då folkmord har täckts över eller bortförklarats av centrala myndigheter.

Allt detta pågår medan omvärlden blundar. Blundar och tvår sina händer. Journalister är nämligen inte tillåtna att ta sig in i Tjetjenien, och de allra flesta ryska och utländska media har – liksom regimer i de flesta av världens länder – valt att inte stöta sig med Rysslands president Putin. Somliga av världens stormakter har ju tvärtom sett en chans att legitimera sin egen krigföring och ockupationspolitik på annat håll, som ju även den påstås ske för att bekämpa muslimsk terrorism, genom att erkänna Rysslands krig mot i Tjetjenien.

Den enda ryska journalist som vågat skildra Tjetjeniens öde är Anna Politkovskaja. Under mer än 40 resor i landet har hon samlat in vittnesmål och faktauppgifter om hur både militären och den tjetjenska gerillan bedriver sin krigföring. Utan att ta ställning för någon av de två krigförande sidorna (däremot för krigets offer, de civila) rapporterar hon om hårresande och fruktansvärda händelser, och om det maktmissbruk som båda sidor gör sig skyldiga till.

Intervjuer med drabbade varvas med analyser av läget, rättsliga frågor, tankfulla essäer och grävande reportage – allting mycket välskrivet och eftertänksamt. Politkovskaja väjer inte för att skriva om vare sig det obehagliga, det tragiska eller det personliga. I en artikel skildrar hon exempelvis ingående den behandling hon själv råkade ut för när hon har blivit arresterad av den ryska militären, som misstänkt för att ha samarbetat med tjetjenerna (ett påstående de tog ur luften).

I sina artiklar påminner Politkovskaja om hur enkelt det är att starta ett krig, men hur oändligt svårt det kan vara att avbryta det. För även om Ryssland drog sig ur Tjetjenien idag – vilket de självklart borde göra – så skulle många av de monstrum som kriget har skapat fortsätta att ha makt, och fortsätta att bedriva krig så länge som de själv tjänade på det. Detta är kort och gott en lysande bok om krigets fasor, och om civilbefolkningens lidande i ett krig som omvärlden helst vill glömma. Den förtjänar all uppmärksamhet den kan få.