Snart ska Nordiska rådets litteraturpris delas ut igen. För två år sedan gick det till Jan Kjaerstads tredje del i romantrilogin om Jonas Wergeland. Förra året gick priset också till en norrman, nämligen Lars Saabye Christensen, för den skryttjocka romanen Halvbrodern.
Det är en mustig skröna (!) över 1900-talets Norge och halvbröderna Fred och Barnum födda efter andra världskriget. Christensen målar upp ett land där männen är ute på äventyr och kvinnorna sitter hemma. Ett land där männen aldrig öppnar sig för någon i rädsla för att verka banala, medan kvinnorna får lära sig att livet är en enda lång tålamodsprövande väntan.
I detta ska halvbröderna passa in. Relationen dem emellan utvecklas och blir starkare för varje sida av boken. Deras band är motorn som för berättelsen framåt. Den äldre Fred är en fåordig hårding som inte kan lära sig att läsa eller stava till sitt eget namn, medan den yngre Barnum är den mesige och mobbade lillebrodern som Fred beskyddar när han inte är ute på drift. Fred ger Barnum en skrivmaskin och halvbröderna kompletterar varandra perfekt.
Det råder ingen tvekan om att Halvbrodern är ett stort romanbygge. Det finns en rad minnesvärda och roliga episoder. Stämningen är varm. Samtidigt nöjer sig Christensen med ett relativt smalt persongalleri och jag kan inte säga att han bjuder på några nya litterära upptäckter. Halvbrodern faller allt för lätt in i ett mönster av stereotypa karaktärer och en handling som inte riktigt överraskar eller tar intressanta vändningar.
Det finns också ett drag av determinism över Halvbrodern som jag tycker kan kännas mossigt. Om det är det norska urberget som gör sig påmint vet jag inte, men att allt är förutbestämt och svårt att rucka framgår tydligt. Ingenting sker av en slump. Den lilla människan styrs hjälplöst av sitt arv, sin miljö och sitt kön, det vill säga sin historia. Christensen gör inte upp med detta och därför blir Halvbrodern ett slags undersökning i människans omöjlighet att bryta sig loss från sina rötter.
Jämfört med Kjaerstads romantrilogi, som jag nämnde tidigare, är Halvbrodern lättläst och platt. När Kjaerstad visar att alla händelser i ett liv är som små pusselbitar som alla bidrar till att skapa helheten, det vill säga en hel och komplex människa, fokuserar Christensen bara på helheten, den färdiga bilden och tvingar in sina karaktärer i den. Därför är eftersmaken av Halvbrodern blek i jämförelse.
Men i år kommer inte en norsk prosaist få Nordiska rådets pris. I år hoppas jag att det går till Kristina Lugn. Det är dags för en poet.
Publicerad: 2004-02-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-03 18:40
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).