Den här boken, Rödluvan, är inte alls ny. Inte heller har den kommit i en smaskig nyutgåva nu till jul. Den bara finns i min bokhylla och jag tar fram den flera gånger om året för att jag bara måste läsa om den ena eller den andra passagen. Jag har därför bestämt mig för att recensera den här som en lite tidig julklapp åt mig själv men också för att den inte skall glömmas bort utan kanske istället upptäckas på nytt av nya läsare som ännu inte funnit den.

Rödluvan är i stor utsträckning självbiografisk bok. Vi följer författaren genom hennes uppväxt och i hennes vuxenvärld. Dessa världar är sammanvävda i texten så som de också är i Rödluvan själv. För går det överhuvudtaget att skilja på den man är som vuxen från det man var som barn? I boken rannsakar huvudpersonen sig själv i förhållande till sin barndom. Den kanske största frågan det resulterar i är hur man ska förhålla sig till sina föräldrar och till den man själv blev som barn till dem.

Om man som storasyster livet igenom är så duktig att man nästan kräks. Är det då något som man törs sluta vara eller är det för intimt invävt i ens personlighet? Hur stort uppror kan man kosta på sig som vuxen och så vidare. Jag kan identifiera mig med huvudpersonen mycket lätt. Även jag har brottats med förhållningssätt till patriarkala strukturer i min uppväxt. Även jag har ett duktighetskomplex som jag får arbeta med. Men det är inte bara det som gör att jag har denna bok som en av mina husbiblar. Hela boken är förtrollande, bättre kan jag inte förklara det.

Märta Tikkanen har ett fantastiskt språk. Det kan kanske bäst beskrivas som prosalyrik men naturligtvis lika gärna som lyrisk prosa. Meningarna är uppbrutna men det gör att andemeningen blir än tydligare. Tvärsäkert beskriver hon känslor och skeenden så att de blir synliga för läsaren.

Ja, som synes är jag helt såld på den här boken. Jag kan inte annat än att rekommendera den till alla av hela mitt hjärta. Så för den som har en julklapp kvar att köpa finns den som pocket.