Skulle du vilja få lön utan att behöva jobba? Kunde just tänka mig det. Fast sen kommer eftertanken, eller hur? Lön utan att jobba – men vem skulle i så fall jobba ihop lönen? Eller i varje fall producera alla de prylar som jag då vill kunna köpa för min lön? Det brukar vara en av de första stötestenarna som tanken om en ”medborgarlön” stöter på. Fler finns, som exempelvis den moraliska frågan om det är rätt att personer som inte vill jobba ska få ”lön”.

I den här avhandlingen försöker statsvetaren Per Janson analysera varför diskussionen om medborgarlön har förblivit så marginell i Sverige – trots att den tagits tämligen seriöst i många andra länder (och faktiskt på sätt och vis införts i delstaten Alaska i USA!).

Grundtanken med medborgarlön är ganska enkel; alla har rätt till vissa grundläggande resurser, så att vi kan leva det liv vi vill. I dagens samhälle erkänner vi ju till exempel rätten till socialbidrag, sjukvård eller skolgång. Varför då inte också ta ett ytterligare steg, och ge en medborgarlön fullt ut, kan förespråkarna argumentera.

Medborgarlönen ska alltså vara en ”lön”, eller ett ”bidrag” eller vad man nu vill kalla det, som ges utan krav på motprestation. Man får den bara för att man är medborgare, och får spendera den hur man vill. Inga krav på att man måste ha jobbat, som i dagens a-kassa. Inga krav på att man måste vara i behov av det, som i dagens socialbidrag.

Poängen är att det skulle möjliggöra för fler människor att verkligen ägna sig åt det som de vill, utan att äventyra deras ekonomiska trygghet. De skulle inte vara tvungna att söka sig till jobb de avskyr, utan kan ägna sig åt exempelvis idrott, kultur, socialt arbete eller politiska frågor. Många kommer sannolikt fortsätta arbeta på ”vanliga” jobb, eftersom de vill tjäna mer pengar än medborgarlönen erbjuder. Men för många andra leder den ökade valfriheten också till en annan livsföring. Det är i varje fall förhoppningen.

Trots de vackra idéerna, och trots att det finns problem – som en tung börda för dagens utformning av välfärdssystemen, ökad stress, arbetslöshet och alienation – som en medborgarlön skulle kunna bidra till att lösa, så diskuteras frågan knappt i Sverige. Jansons analys pekar på att det i hög grad rör sig om en fråga om intresse, men framförallt att debatten blockeras av det nuvarande paradigmet för hur ett trygghetssystem ska vara utformat. Lösningen, menar han, vore kanske att gå ifrån det mycket infekterade ordet ”medborgarlön”, och istället börja använda någon annan term som mer precist talar om det som egentligen föreslås (exempelvis ”grundinkomst”).

Jansons avhandling är – precis som de flesta avhandlingar – inte världens roligaste att läsa. Mycket teoretiserande och återkopplande till tidigare forskning som för en normal läsare kanske inte ger så otroligt mycket. Mycket akademisk jargong. Det hade därför inte varit helt fel med en omarbetning av den inför publicering i bokform.