Att skriva historia är som bekant inte enbart att redogöra för det som hänt i det förflutna, det är lika mycket att genom sållningsarbete skapa vad vi tror verkligen hände i det förflutna. Det heter att vinnarna skriver historien och det är uppenbart att 1900-talets historia skulle sett annorlunda ut om Tyskland vunnit kriget 1945 – både de facto och i läroböckerna. Man kan förvanska det förflutna till den grad att folk inte bara tror på de värsta skrönorna, utan också är beredda att ge sina liv för dessa halvsanningar och lögner. De flesta nationalistiska rörelser är exempel på detta.

Detsamma, men i mindre skala, gäller när städer skriver sin historia. Det handlar lika mycket om att visa på stadens storhet och betydelse, som önskan att förklara hur ”det egentligen gick till”. Varje svensk stad med självaktning har en mer eller mindre välskriven historia, så nu också Stockholm med Lars Ericsons nytillkomna bidrag. Författarens mål är, enligt honom själv, att fylla den lucka som funnits i den s.k. stockholmiana (Stockholmshistoria): en heltäckande skildring av stadens 750-åriga historia. Allt från det att Birger Jarl med tyskt stöd lyckades kväsa ”de äkta folkungarnas” uppror på 1200-talet och utveckla platsen som knutpunkt för handeln med Mälardalen, till dagens moderna storstad som spridit ut sig långt bortom den medeltida staden på holmarna i Strömmen.

Att med hedern i behåll göra en utläggning av Stockholms mångfacetterade historia på 360 sidor är ingen lätt uppgift, men Ericson sköter sig väl – mycket tack vare den tematiska dispositionen. Han behandlar bl.a. stadens hälsovård, nutritiska förhållanden, geografiska utveckling och politiska klimat. Ericson blandar översiktliga exposéer med mer detaljrika utläggningar om stockholmska fenomen och enskilda stockholmares livsöden. Det är i synnerhet de senare som får boken att stundtals glimma till. Historier som de om häxskräcken som härjade i några kvarter på Söder i slutet av 1600-talet; en för många kvinnor mardrömslik situation som startades av att den elvaårige Johan Johansson spred berättelser om Blåkulla med en ovanlig detaljrikedom. Många grannar angav varandra till en säker död innan sanningen kom fram och pojken avrättades.

Tyvärr är det alltför få djupdykningar som denna, antagligen av platsbrist. Skildringen av Stockholms historia blir därför allt som oftast sporadisk och skissartad. De 750 åren rivs av i en alltför snabb takt. Ett annat problem är analysen, eller snarare avsaknaden av analys. Detta är visserligen ett populärhistoriskt verk, men istället för detta avverkande av fakta hade en bred förståelseram varit mer att önska. Fransmän som Emmanuel Le Roy Ladurie har visat på att man kan kombinera någorlunda populär stadshistoria med djupgående analys. Hans betydelsefulla Les paysans de Laungedoc har lästs av långt fler än bara historikerskrået. Att Lars Ericson skulle skriva en svensk motsvarighet till La Roy Ladurie är för mycket begärt, men jag anser att vår huvudstad är värd något mer än detta summariska arbete.