Karl Marx skrev under sin verksamma tid en liknelse om att religion är som opium till folket. Ulf Lundell skriver i sin senaste roman om Bingolotto som folkets opiumhåla. Vi lever i en tid där största delen av vår västerländska befolkning har blivit ateister. Ingen går numera i kyrkan och religioner har ersatts och fått konkurrens av mer lättillgängliga medel. Tv:n har blivit vår samtida fetisch och media är numera Gud.

När gamla religioner sakta dör ut försvinner även ofrånkomligt dess gudar. Denna problematik är något som ställs på sin tvärkant i Arto Paasilinnas träffsäkra skröna Åskgudens son.

Om den kristna religionen tappat anhängare på senaste tiden så är det inget emot vad den finska fornreligionen har gjort de senaste hundra åren. De finska gudarna ser med förfäran vad som håller på att hända och bestämmer sig för att göra något åt saken. I en lite pastisch-liknande berättelse av det Nya Testamentet skickas den högste Åskgudens son ner till jorden för att omvända det finska folket till deras rätta forntida religion. Väl nere på jorden byter Åskgudens son skepnad med en människa för att inte väcka för mycket uppseende. Åskgudens son är numera i Sampsa Ronkainens skepnad, en 40-årig hunsad lantbrukare och antikhandlare…

Arto Paasilinna skriver som vanligt på sitt enkla, lite bondeaktigt humoristiska språk. Dold bakom den lilla medborgaren i samhället delar han ut sparkar både åt höger och vänster. Och han träffar bra. Den gamla föråldrande kristna kyrkan liksom det nya mediesamhället och den krångliga byråkraten får snällt dansa med i Paasilinnas finska tango.

Efter 311 sidor i Åskgudens son har du blivit berikad på sex nya finska budord. Du kan antingen välja att börja manifestera dessa nu, eller gå osäker nästa gång det åskar ute. En lektion i sunt förnuft utan det minsta känning av finskt vemod är vad det här är. Paasilinna visar en än gång upp sin storhet och har man en gång läst hans böcker så blir man inte besviken.