Under 1980- och 1990-talet steg antal NGOs (non-governmental organizations, icke-statliga organisationer) som arbetade med utvecklingsfrågor markant. Framförallt var det kanske efter Rio-konferensen om miljö och utveckling, 1992, som antalet internationellt orienterade NGOs (INGOs) exploderade.

Idag finns det omkring 40 000 INGOs runt om i världen. Men vad har det här betytt för den syn på utveckling som man har? Å ena sidan fick många folkrörelser snabbt ett erkännande därför att de fokuserade sitt arbete mer på den lokala nivån, och direkt på individernas livssituation, istället för att gå omvägen via byråkratiska och inte sällan korrupta myndigheter. Å andra sidan har många NGOs kommit att råka ut för kritik för att arbeta för sin egen sak, snarare än att arbeta för utveckling i mottagarlandet. Det kan handla om att man t.ex. bedriver kampanjer för att få en fråga att verka större än den är, för att berättiga sin egen fortsatta existens.

I den här boken diskuterar en lång rad författare NGOs fortsatta roll i utvecklingsarbetet. Det är allt ifrån forskare till människor från olika utvecklings-NGOs, till stora transnationella företag, som bidrar till antologin. Det gör att det finns många skilda meningar som kommer till tals, som gör det svårt att göra antologin rättvisa.

Ett av de intressantare bidragen kommer från Brian Murphy, som själv arbetat inom en NGO. Han menar att man måste se NGOs ”tillväxt” mot bakgrunden av globaliserings-processen. Stater och traditionella myndigheter har förlorat allt mer makt gentemot transnationella företag. I viss mån som en motreaktion mot det, har antalet NGOs vuxit. Men här finns också en stor utmaning för NGO-rörelsen; världen måste förändras.

Det räcker inte bara med välgörenhet, som många NGOs har sysslat med, utan man måste börja utmana den etablerade diskursen i dagens värld. Man måste ännu tydligare än tidigare börja fråga sig vilken form av utveckling det är man vill ha. Dot Keet, en aktivist från Sydafrika som arbetat bland annat med skuldavskrivningsfrågor, menar att det finns en stor skillnad mellan rörelser i Nord och Syd när det gäller synen på skuldfrågor. Medan man i Nord varit mer pragmatiska och exempelvis försökt ”förbättra” HIPC-initiativet från Världsbanken, så har många i Syd varit kritiska mot att det initiativet aldrig kommer att gå tillräckligt långt. Andra bidrag jag tycker är särskilt intressanta kommer från Jaime Joseph och Cândido Grzybowski.

Något som dock gör mig både överraskad och besviken på boken är att så många av författarna klumpar samman ”NGOs” och talar om dem som en grupp. Men är det inte just det som borde diskuteras mer? För vad har exempelvis en öppen och medlemsdemokratisk folkrörelse (t.ex. Naturskyddsföreningen) gemensamt med en sluten och toppstyrd organisation (t.ex. Greenpeace).

Vad har en en professionell biståndsgivare (som Oxfam) gemensamt med en liten solidaritetsgrupp (t.ex. autonoma stödgrupper till zapatisterna). Vad har en grupp som vill förändra både ”hemma” och ”borta” till en bättre värld, mot en ren biståndsorganisation som inte har något kritiskt perspektiv på vad ”utveckling” innebär. Vilka för- och nackdelar finns med respektive form av NGO? Även om somliga av författarna delar upp NGOs i lite olika grupper, så blir det ofta lite svävande; man talar om ”många” NGOs som gör si, och somliga som gör så… Man vågar inte bli konkret, verkar det, av risk för att stöta sig med någon av dem?

Trots det har antologin en hel del mycket intressanta bidrag för den som arbetar med internationella frågor inom någon folkrörelse att fundera kring.