Utgiven | 2000 |
---|---|
ISBN | 9127081893 |
Översättare | Greta Åkerhielm |
Först utgiven | 1857 |
Hur skriver man en recension på en bok som räknas till en klassiker? Det är svårt att kritisera en bok som påstås vara bland de mest välkomponerade och sammansatta romanerna i historien. Bara bokens tillkomst väcker intresse. Det sägs att när Flaubert var klar med det han trodde skulle bli sitt mästerverk, den fantasifulla Tentation de Saint Antoine, läste han manuskriptet för sina vänner under fyra dagar. När han var färdig lär hans plågade vänner ha gett honom rådet att bränna allt för att istället skriva en tråkig bok om ett tråkigt ämne. Flaubert tog dem på orden. Han bestämde sig att skriva en tragisk berättelse om något som han egentligen avskydde, han skrev Madame Bovary.
Flaubert var ämnet i sig ointressant, medan formen och det stilistiska var allt. Stilens renhet var möjlig att nå genom ständigt slipande och ett kyligt avståndstagande till berättelsen och dess karaktärer. Det innebär dels att de små detaljerna är oerhört viktiga, men samtidigt beskriver Flaubert i en slags för-naturalism ALLT – även det onödiga i t ex ett rum eller en plats. Dessa två berättartekniker utgör något av en paradox, men Flaubert lyckas trots allt använda sig av bägge utan att det blir allt för virrigt.
Låt oss lämna textanalysen för att istället se hur romanen står sig som berättelse. Visst var boken banbrytande på mitten av 1800-talet, men har den något att ge oss idag? Den tragiska hjältinnan, som gett boken dess namn, är en förljugen och krank ung kvinna som på ständig jakt efter den stora romansen låter sig själv genomgå de mesta. Först gifter hon sig med en läkare, som hon efter inte särskilt länge finner alltför tråkig, sedan springer hon omkring och flirtar med den unga Leon för att slutligen skaffa sig en älskare i en mer besutten solochvårare. Dess emellan blir hon allvarligt sjuk eller så hänger hon sig åt ett minst sagt neurotiskt fromhetsutövande. Om Flauberts mål var att skildra en ynklig människas öde har han lyckats tämligen väl, för någon mer självupptagen och egenkär karaktär har knappast skådats i litteraturhistorien. Hennes skeva verklighetsuppfattning tangerar t o m Don Quijotes.
Madame Bovary är en parodi på alla desperata och kärlekssjuka människor som hittar sin bekräftelse i filmindustrins perverterade förståelse av kärlek. Allt kan offras för att få smaka av förälskelsens salighet: familj, barn och vänner. Madame Bovarys eskapader kan bli något långtråkiga i längden, men i boken ifrågasätter Flaubert något som i allra högsta grad är aktuellt idag, 150 år senare.
Publicerad: 2001-05-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-07 19:01
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).