Ja, herregud. När jag var tolv, tretton och läste allt utan urskiljning var jag mycket förtjust i Woods böcker. De var spännande och handlade alltid om vackra kvinnor med övernaturliga krafter, kunskaper i urgammal folkmedicin och tjusiga, handlingskraftiga, manliga män som svärmade runt dem. För en trettonåring var det ju rena himmelriket, romantiskt och bra, men om man är äldre än så och fortfarande tycker att det här är läsvärt, då är det dags att skriva in sig någonstans. För det här är dynga. Tråkig, monoton, intetsägande.

Har man läst en, ja, då har man faktiskt läst alla. Det är pilbarkste och tidshopp och drömsekvenser och barnafödande utomhus och trassliga kärleksaffärer och KVINNOKRAFT. Kvinnor kan. Särskilt vårda sjuka. Kvinnor är ju de bästa läkarna/medicinkvinnorna, det vet ju alla. Det beror ju på den där särskilt vårdande genen som alla kvinnor har. Ni vet, den som gör oss så särskilt lämpade för att föda barn & vara mammalediga och amma så att vi bara får gröt i huvudet (Tack, Maria Borelius).

Barbara Wood säger sig vilja förändra kvinnors villkor runt om i världen. Inget litet arbete hon har framför sig om hon ska förändra världen med sina bestsellerromaner, som läses företrädesvis av uttråkade tonårstjejer och Harlekinhungriga medelålderstanter i den rika västvärlden. Det känns som om det skulle vara flera steg tillbaka om vi skulle börja bete oss som kvinnorna i Woods böcker. Visst, de är hjältinnor och så, men de gärningar de utför för att rädda hjälten är nästan undantagsvis att vårda honom när han fått en svår och smittsam sjukdom, gärna tyfus. Tack vare sina otroliga kunskaper i folkmedicin klarar sig alltid hjältinnan undan smittan, även om resten av staden kolar. När hon så räddat livet på hjälten, får hon sin belöning – han friar! Vilken lycka! Så går det till, mer eller mindre, i alla Woodböcker. Jag har nog inte samma kvinnosyn som Barbara Wood. Eller så är hon ironisk. Det skulle vara roligt. Det är nog så, det är bara ingen som har fattat det än. Eller? Det tror jag. Hoppas i alla fall.

Böckerna är i alla fall mycket tydligt skrivna efter mall, och är alla uppbyggda på exakt samma sätt. Som John Grisham – eller Kittyböckerna, ungefär. Smart tillvägagångssätt som gör att man kan låta olika människor skriva de olika kapitlen och sedan sammanfoga dem under den berömda författarens namn. Nu säger inte jag att Wood gör det, men man KAN göra så och det är vanligt förekommande.

Det här är tyvärr inte ens bra tantsnusk, för sexet är också så där romantiskt, antytt, tjusigt. Inget grafiskt Collinssex här inte. Och eftersom alla böcker är likadana, vet man från sida 15, när den mystiske mannen som hjältinnan inte kommer överens med presenteras, exakt hur boken kommer att sluta. Vilket också kan ha sin charm i vissa fall när man vill läsa något som gör att man slipper tänka. Om man ligger på en badstrand, kanske. Fast det ska gärna finnas i alla fall någon slags spänning. Och det gör det inte här. Nedan följer en kort sammanfattning av de viktigaste händelserna och personerna i Marimis gåva:

Här är det Erica, en ung och vacker arkeolog med mystisk bakgrund (hon vet inte vilka hennes föräldrar är, eftersom hon lämpades av hos socialarbetare av ett gäng hippies), trassligt kärleksliv och mystisk huvudvärk, vilken åtföljs av syner och framtidsvisioner. Ett jordskred frilägger en mystisk grotta mitt i ett lyxigt villaområde. I grottan finner Erica en urgammal målning som vänder upp och ned på hennes tillvaro. Det är just den målning hon sett i sina syner ända sedan hon var barn. Sen rullar det på, vi får följa en liten matriarkalisk stam från stenåldern och fram till våra dagar. Bara vackra, intelligenta kvinnor som offrar sig för familjen och håller på. Samtidigt dras Erica oförklarligt (?) till Jared Black, som är advokat och representerar urbefolkningen som vill fylla igen grottan. Jared har naturligtvis också issues. Hans fru, som dog i barnsäng för att hon litade mer på gammal indiansk medicin än den moderna läkarkåren, till exempel.

Naturligtvis slutar det med att vi alla får veta att även Erica tillhör den här mystiska stammen och hon träffar såklart sina släktingar som är läskigt rika och hon och Jared blir jättekära och han kommer över sin fru och Erica blir hyperberömd tack vare grottmålningen och upptäckten av den nya indianstammen. Var det någon som hade trott nåt annat?

Varför ska man då läsa den här boken? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Eftersom jag har läst Woodböcker förut och vet vad som komma skall är boken så urtråkig att jag inte stod ut med att läsa mer än ungefär varannan, var tredje sida. Det gick alldeles utmärkt, inga problem att hänga med i handlingen direkt. Och fort gick det också. Hela klabbet utläst på 2 1/2 timme. Det är nog nytt personligt rekord.