Först och främst så känner jag mig tvungen att erkänna något … nämligen att jag dömer böcker efter dess omslag. Min första tanke när jag såg omslaget var förutsägbarhet; det subtila saknades och efter en snabb blick på det nästan filmaffischliknande omslaget insåg jag att jag redan läst boken. Jag förstod att jag redan mött […][...]

Det finns inget intressant jag vill säga om den här boken, inget jag egentligen vill förmedla. I all sin enkelhet är den nog förmodligen jävligt bra, men i Kureishis lilla värld räcker den inte till. Den är inte så bra som man vill att den ska vara efter att ha läst hans andra böcker. Men […][...]

Från förorten till Europas mest depraverade porrklubbar hörs ropen skalla. Etablissemanget kan inte längre bortse från Mr Hagmans kvaliteter. Mr Hagman ger oss tjugo noveller vilka alla rör sig kring lättsam nihilism, ensamhet, spruckna drömmar eller brist på sådana. Snart absorberas vi upp av/blir/är karaktärerna eftersom de alla någon gång suttit bredvid en i åttan […][...]