En sådan vadå? tänker ni…

Jo, en sådan som bott där bokens handling utspelar sig – London – och där jobbat som bartender whatever och som verkligen levt i London och som verkligen pratat engelska på riktigt med riktiga sådana där värsta snubbarna från London som bara finns på TV. Jag är en sådan där medlem av den exklusiva skara på så där en halv miljon tjejer och killar från Sverige under tjugofyra som också gjort detta de senaste två åren. Och det är nog för alla oss, plus de som nu bor i London, som denna bok är menad för.

Människorna som vet att i London finns en tunnelbana för vi har åkt den… minst flera stationer. Människorna som på väg ner till perrongen ser en bok – som att döma av dess omslag ser ut att handla om just de som rusar ner mot perrongen – i en bokmonter och bara känner sig tvungna att köpa den.

Vi är ju en del som alla kan tänka att så där är det ju … Precis så där är det ju.

Killarna är så där och tjejerna är nog så där och livet de lever är nog också så där. Det här vet vi, inte för att vi bott där och sett dessa på riktigt, utan för att vi sett allt på entimmesserier på TV. Och i de här serierna är alla precis så där.

Ni vet de där serierna från England med trettionåntingfolket som delar en skabbig lägenhet i Bethnal Green trots att de alla jobbar i glamorösa och välbetalda yrken. De där trettionåntingfolket vilka alltid är tre av vardera kön varav minst en, minst en, är öppet homosexuell och där minst en, minst en, är tveksam på sin bisexualitet och vars allas tillvaro verkar gå ut på att shagga absolut alla de andra i lägenheten. Något som de också alltid verkar lyckas med. Här är nästa serie från England, för det skulle förvåna mig ofantligt mycket om BBC inte redan köpt upp rättigheterna och nu as we speak är i preproduction.

Vad kul… premiär till hösten och William Sutcliffes bok var egentligen bara ett manus. Nu ska jag inte vara orättvis bara för att min referensram placerat sig kring anglosaxiska oväsentligheter. 6 x kärlek funkar rätt bra för vad den är, relationshitochditaffärer med alla inblandade. Sutcliffe skrapar lite på ytan av det rent relationspsykologiska och ibland finner jag mig flina till då jag inser att så där är det – killar fäller aldrig ner toalocket – och förfäras. Inte många sidor senare förfäras jag återigen, fast nu över att jag förfäras över någonting överhuvudtaget i den här boken. Inget homosex, inga rasistiska påhopp, inga skämt om handikappade, inga skämt om homosexuella rasister som råkar vara handikappade och inga haltande skottar med överbett.

Förlåt nu är jag så där överlägsen igen. Som om det skulle vara kriterier för bra litteratur – oh vad det tog emot att skriva det där – att skriva om socialt utmanade grupper.

Kan dock inte hjälpa det att jag bara ser dollartecken i William Sutcliffes ögon. Marknaden för den här sortens litteratur måste ju vara enorm och allt kan mätas i dollar… förlåt… pund.

Som tvåtusentalets Harlequin.

Som tåglitteratur.

Similar Posts:

• En tripp till helvetet
• Jag minns också Carl
• Inte så Faber men bra ändå
• Mot sorgen
• I vinet, ölen och tequilan sanningen

I det hela stora alltet av saker är den en sjua. Vad nu det betyder…

Och vad handlar då Midnight all Day om, vad handlar den egentligen om? En rätt omöjlig fråga att svara på då boken är uppdelad i tio fristående noveller. Och om det verkligen existerar någon koppling dem emellan undgår det mig totalt. Det känns lite som om Kureishi dammat av några av sina misslyckade eller kasserade idéer till dramer, ursprungligen menade för Teatern, kontaktat sin förläggare, paketerat in idéerna i novellformat, och pang, nästa vecka fanns den på The Times bestsellerlista eller nåt. Inte för att han inte förtjänar det, han är nog förmodligen en av de få på The Times lista som gör det, eller John Grisham?… någon?

I det hela stora alltet av saker är den en sjua.

En novellsamling under karriären är något de flesta författare känner sig tvingade att skriva. Det här är Kureishis andra, den första hette Love in a Blue Time. Vissa gör det med bravur medan andra verkligen behöver de där några hundra sidorna för att överhuvudtaget lyckas förmedla någon sorts känsla. Den begränsade ordmängd Kureishi använt sig av här innebär i och för sig vissa… hm… begränsningar. Det djuppsykologiska personporträttet får kanske stå tillbaka lite men kom igen, hur många psykologer har inte analyserat Raskolnikov bara för att upptäcka att han aldrig existerat, han är och förblir en romanfigur, fiktiv. Saker och ting är oftast som man själv upplever dom att vara. Ens personliga historia, upplevelser, ligger till grund för vår uppfattning av världen. Så även namnet Coca-Cola borde kunna erbjuda någon sorts mening.

I alla fall i det hela stora alltet av saker.

I det hela stora alltet av saker är den en sjua.

Inte för att det gör mig något, inte för att något egentligen gör mig något, men tvåtusentalets litteratur gör sig bäst i korta stämningsskapande stycken. En välskriven novell intresserar mig mer än t.ex. en tegelstensroman på sexhundra sidor full av onödiga utvikningar, transportbeskrivningar, ordonani. Det jag hinner med på tåget till Stockholm (en cirka trettio minuters resa från där jag bor) är allt som lyckas fånga mitt intresse idag (vilket för övrigt är förhandlingsbart). Och om det då råkar vara en intressant artikel om kärnfamiljens utsatthet i ett politiskt korrekt samhälle eller en kort novell skriven av en av Storbritanniens kanske intressantaste nutida författare, vad gör egentligen det. För den Internetanpassade stimulidränkta jag?… finner att novellen i sig erbjuder ett överlägset litteraturformat. Dock är jag så verklighetsförankrad att jag förstår att detta inte gäller alla.

Eller…

Jag vet att det förmodligen är min uppgift att förmedla någon sorts känsla om boken, spegla den, skapa en rättvis bild av, eller om, eller någonting, men jag bara finner det vara totalt omöjligt. Istället tänker jag fråga dig kära läsare, vad kan Midnight All Day handla om?

Fyll i luckorna.

Du har förmodligen levt ett tag och förskansat dig minnesbilder av händelser, betydelser av situationer, du besitter kanske svaret på antydningar, kanske… Du känner att du kan tolka ditt symboliska universum.

Här kastar jag några ord åt dig, associera fritt…

Uppbrott
Komik
Otrohet
Uppgivenhet
Bitterhet
Exteriör
Åldrande

I alla fall i det hela stora alltet av saker.

I det hela stora alltet av saker är den en sjua.

Stackars bok… Den var värd en annan recensent.

Similar Posts:

• Fåglarna anfaller (på lättengelska)
• Musorna har flyttat till Skottland
• Efterlängtat nörderi: en magisk guide till Hogwarts
• Två noveller från Reynolds
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner

Etablissemanget kan inte längre bortse från Mr Hagmans kvaliteter.

Mr Hagman ger oss tjugo noveller vilka alla rör sig kring lättsam nihilism, ensamhet, spruckna drömmar eller brist på sådana. Snart absorberas vi upp av/blir/är karaktärerna eftersom de alla någon gång suttit bredvid en i åttan i rökrutan på den tiden då man visste så väl. Växt upp och blivit något de aldrig tänkt sig då de stod utanför jourbutiksgrillen med en Chorizo i handen och visste så väl att allt skulle bli annorlunda om ett par år.

Man visste så väl att man skulle bli någon.

Skugglegender handlar främst om utanförskap och längtan efter ett annat liv, det liv man egentligen skulle leva, det liv man egentligen lever i sitt huvud. Detta beskrivs med sådan absolut stilsäkerhet att jag som läsare snart undrar om jag inte befinner mig inne i de processer där tankar blir till.

I Mr Hagmans värld andas verkligheten en med metallisk bakfylleandedräkt i ansiktet. Var det här allt livet hade att erbjuda? Finner man sig fråga sig själv om och om igen.

Är det här ens drömmar konfronteras och insikten om det spruckna blommar ut, värker, smärtar tar livet av en. Reality check och vi inser att vi genom alla år levt två liv. Denna uppfattning personifieras och beskrivs på olika sätt genom karaktärerna med ett språk lika skiftande underbart träffsäkert som ett rosa nitbälte våren tvåtusen förutbestämd att till hösten skifta till lila.

Med utbrända och uttråkade karaktärer guidar Mr Hagman oss likt skuggor genom stimulitörstande gränder, genom rökmaskiners söta ihärdiga lukt, genom Stockholms innerstad/småstaden/Malta/Milano. Vi är stroboskopljuset som flimrar och återigen finner vi oss kisa efter något annat. Vi är de med drömmar om programledarjobb som egentligen staplar kilometerlånga rader av tre-för-tio-konserver på närmsta livsmedelsbutik. Vi som i värsta fall söker till nästa omgång av Baren/Big brother/Robinson.

Vi är generationen som var destined to be famous.

Similar Posts:

• Per Hagman, Babel och ”bist-litt”
• Att knyta tunna band
• Mer jävlaranamma, tack
• Bist du allein?
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005