Sofia Rapp Johanssons debut Silverfisken slog igenom med dunder och brak. Den hyllades och ifrågasattes. Hur som helst, det var tydligt att den gjorde ett starkt intryck. Kanske är det därför jag har högt ställda förväntningar på Kyss mej lycklig, då Rapp Johansson för tredje gången öppnar dörren till ett sjujävlanattsvarthelvete. En naken godnattsaga om […][...]

Fatma och Aida har just slutat nian. Aida ska tillbringa sommaren med näsan i sina älskade arkeologiböcker, Fatma ska åka med familjen till Turkiet. Innan hon åker måste hon lova Aida dyrt och heligt att inte bli bortgift med någon äcklig gammal gubbe. Något som, enligt Fatma, inte kommer att ske – hennes föräldrar är […][...]

Känner ni Cecilia Albert? Den supersnygga, supersmarta och superbästa mamman-hustrun-psykoterapeuten någonsin. Alltid lika snäll och sympatisk, alltid förstående och alltid lika mån om att ständigt och jämt se till andras bästa. Eller känner ni Cecilia Albert, hon som springer mil efter mil om nätterna, fort och hårt så att hon får blodsmak i munnen. Hon […][...]

Per Ole Perssons debutroman Jaco är drygt hundrafemtio sidor, men känns mycket längre. Det är en krävande och omtumlande läsning, bitvis svår och snårig, men samtidigt väldigt direkt och obehagligt aktuell. Språket är köttigt och rått – välkommen till fukten, värmen, trycket mot huvudet. Vi befinner oss på Timor. Året är 2006 och ett inbördeskrig […][...]

Det är sommar och varmt i den italienska kuststaden Piombino. Men det är långt ifrån kokböckernas och resemagasinens förföriska bilder över en småputtrig italiensk landsbygd. Istället – en sprucken betongöken, ett stålverk på dekis och en familjevurm som är allt annat än genuin. Det Italien som tar plats i Silvia Avallones debutroman Stål är översexualiserat, […][...]

Vi rör oss i nattens land. Allting är välbekant, men ändå främmande och surrealistiskt. Efter mörkrets inbrott är ett slags drömlandskap, en karta över dygnets mörka timmar som fragmentiseras för att sedan åter föras samman. Det handlar inte bara om systrarna Eri och Mari och de personer som kommer i deras väg; det handlar om […][...]

Om titeln Arvar: Tassi och den oändliga skogen gör mig rätt nyfiken, blir jag mer än betänksam när jag får den faktiska boken i min hand. Omslaget, med en bister muskulös man som höjer sitt vapen mot skyn, skvallrar om att det här nog inte är precis vad jag hade tänkt mig. Men, som ni […][...]

Det är något som är väldigt fel i teater- och underhållningsbranschen. Inte bara där, naturligtvis. Skeva och bristfälliga perspektiv på både män och kvinnor och hens dyker upp överallt. Jag tänker inte lalla runt i en diskussion som går ut på att alla män är svin och resten förtryckta (jag är tydligen en av de […][...]

Jag älskade Timmarna. Både filmen och boken. De fint skissade penseldragen, tempot, stämningen och den lätt surrande handlingen som löpte stilla – på ytplanet. Det var på djupet som det egentligen hände saker: dunkla textliga rum som gled in i varandra och överlappades. Michael Cunninghams senaste bok När natten faller gör mig inte klokare. Och […][...]

När den här recensionen publiceras har det gått ett tag sen julhelgen. Granen är plundrad, lussekatterna uppätna, glöggen slut och adventsstjärnan nedtagen. Tomten är på semester och en äcklig vårvinter sprider sitt gråa täcke över Malmö. Men, jag måste ändå säga detta: Anna-Karin Palms Snöängel är den ultimata julboken. Är det något ni ska läsa […][...]