Havet är en symbol för existensen. Seglatsen över det själva livet och hamnen långt där borta vid horisonten är döden. Stormar, stiltje, stark sjögång och brännande sol, är metaforer för det en människa möter av med- och motgång under sitt liv. Havet är oberäkneligt men också förföriskt lockande. Det är krävande och kraftfullt, farligt men […][...]

Det är en dröm eller en mardröm eller kanske flera. Det är en saga där det lyckliga slutet inte är något lyckligt slut men kanske en början. Det är skönlitteratur men egentligen är det en självbiografi. Jag önskar att jag kunde berätta allt om fabriken. Det kan jag inte längre. Snart minns jag inte längre […][...]

Tankar som går genom mitt huvud medan jag läser Eva Meijers Djurens språk: ”Åh vad roligt det ska bli att läsa en faktabok om hur olika djurarter kommunicerar” ”Vänta, va? Språkfilosofi? Det här är ju…ingen faktabok om typ fågelsång. Jaså jaha, författaren var filosof. Jag kanske skulle börja läsa baksidetexter…” ”Aaaahhh både språkfilosofi och djurrätt. […][...]

Jaha, såhär faller sig handlingen i kort: Tove är en ung kvinna som uppfunnen av en Taube i hans västkustskaste period, blond och flink som en köttslig Malin på Saltkråkan och alldeles självklart medveten om sitt värde. Hon plockas upp av män, bärs en bit, hoppar över till en annan och bärs vidare. Hon lever […][...]

Naima Chahbouns andra diktsamling kom ut tidigare i år, åtta år efter den Katapultprisbelönade debuten Okunskapens arkeologi. Den nya boken består av sex olika avsnitt tydligt avdelade med var sin rubrik: ”det var en gång”, ”äpplen och päron”, ”ut ur historien”, ”tal”, ”problem” och ”spegel, spegel”. Vart och ett av dessa avsnitt skapar sin egen, konsekventa form […][...]

Två bröder jagar på savannen. Lillebror berättar om hur de är ”lajon”, smyger knäpptyst för att fånga mammagasellen och pappagnun. En dag orkar inte storebror leka. Han får åka till doktorn – hur kan pappa inte förstå att lajon hör hemma hos veterinären? – men medicinen hjälper inte och lajonet hamnar bakom galler i en […][...]

När jag föddes existerade inte ordet för det jag var. De kallade mig nymf och utgick ifrån att jag skulle bli som min mor och mina mostrar och mina tusen kusiner. Visst är det en fantastisk inledning? Genast kastas vi in i en romanvärld som är allt annat än diskbänksrealistisk, en värld av nymfer och […][...]

Det var min fina väninna som tipsade mig om boken, hon sa att den var jätteknäpp och att författarinnan var jätteknäpp. Vi pratade om den när vi var i Barcelona tillsammans. Vi gick på museum och berättade för varandra om olika erotiska klassiker vi läst, typ som Woody Allen föreställer sig tjugoåriga studentskor är, utom […][...]

Det gör ingenting alls att jag läser den andra boken utan att ha läst den första. Så här är det ju också i det vanliga livet. Att plötsligt befinna sig inkastad i ett sammanhang utan att veta ett dugg om vad som skett dessförinnan torde nog ingå i det som kallas levnadskonst. Frustrerande ibland, javisst. […][...]

Hur lyckades en naken apa ta över världen? Andra djur har vassare tänder, snabbare ben, bättre nattsyn. Vi människor är inte ensamma om att lösa problem, använda redskap, samarbeta för flockens bästa. Som lingvist har Tore Janson förstås svaret: språket. Det där som gjorde det möjligt för oss att inte bara säga ”Mat här!” utan […][...]