Våren 1956 skickas den utbrända deckarrecensenten Florence (Florrie) Granat på semester med ett ekonomiskt bidrag från chefredaktören på tidningen där hon arbetar. Det blir en bussresa till Rom och medan man närmar sig staden alla vägar bär till tätnar mystiken. Persongalleriet, som presenteras kort och snärtigt i en medverkandelista, sträcker sig i ålder från 21 […][...]

60 år har gått sedan romanen Hess publicerades. Det är Per Olov Enquists femte bok. Det är säkert 20 år sedan jag läste den. Fragmentarisk och experimentell fann jag romanen ganska svår. Dock fanns här stoff från författarens barndom i Hjoggböle som läsaren återfinner i senare verk. Hess innehåller även ansatser till den Undersökare som […][...]

Jag tycker mycket om Lisa Jewells böcker. De börjar ofta i något som liknar en stillsam vardag: hem, relationer, människor som försöker få livet att gå ihop. Men nästan alltid finns det en liten förskjutning där från början. Något som skaver. Under ytan rör sig något annat, och långsamt dras berättelsen mot ett mörkare och […][...]

Bernarda växer upp som ett svårmodigt teaterbarn, ensam i världen ända tills hon träffar Asta: också hon ett teaterbarn, ett ljus till Bernardas mörker, en själsfrände att kroka arm med genom livet. Så hade det kunnat bli, om inte Asta mördats av sin mammas stalker när hon och Bernarda är femton. Tjugofem år senare börjar […][...]

Ett telefonsamtal tidigt om morgonen. Modern meddelar bokens jag att hans halvbror, hennes son är död. Han känner inget, har inte träffat brodern på närmare tio år. Han lovar komma, springer till tåget med en bok i handen, för att möta upp sin mor i den nordfranska stad där brodern slutat sina dagar. Trettioåtta år. […][...]

Så glad jag blev över denna vackra bok. På omslaget möts läsaren av ett halvporträtt av Peter Bergfeldt med armarna tatuerade med blommor mest i röda och gröna färger. Bakgrunden är svart liksom hans linne, basker, halsband och glasögonbågar med detaljer i grönt. Hans namn och författaren Mats Fors namn är skrivna i grönt. I […][...]

Amanda Romares fristående uppföljare till den nyligen serieadapterade Halva Malmö består av killar som dumpat mig har rört upp något av en mediastorm sedan den presenterades inför allmänhetens beskådan, mitt i en annars stillastående midvinterdvala. Svt kulturnyheter benämner den som årets mest diskuterade bok, vilket måste ses i förhållande till att året knappt har börjat, […][...]

Den lilla pojken anar vagt att axet är sött så han tuggar och försöker svälja. Men det är taggigt och sätter sig på tvären i halsen och smärtan är total. Trots att han skriker är det ingen på åkern som tröstar. Tvärtom skrattar man åt den lille. Livets ax är en av Sven Delblancs sista […][...]

”Hur långt kan du kasta din pinne?” frågade jag. ”Över den där muren”, sa Masse. Och det var så allting började. Det börjar med att det är soligt och chill vid den gamla järnvägen. Bokens jag och hens vän Masse börjar utmana varandra att kasta saker över muren. Sakerna ska längre och längre bort. Helt […][...]

I get up first to be alone, and also because my jaw hurts too much to stay in bed. Each morning it is as if my mouth has survived a war – it has protested, it has hidden, it has suffered. De första två meningarna I Pathemata – Or The Story of my Mouth sammanfattar […][...]