Det börjar i magen. Sedan bubblar det upp, rusar från mellangärdet via strupen och rinner över, ut i ögonhålor och mun – skrattet. Jag försöker kämpa emot men det är omöjligt, jag frustar och fnissar medan mina medpassagerare tittar på mig med döda blickar. Jag sitter på tunnelbanan hem från jobbet och i min hand […][...]
