Jon kidnappar sina två döttrar och tar dem med på en laglös roadtrip. De slangar bensin, lär sig kissa på eld och skitar ner sig. Allt för att undvika det gulliga och parfymdoftande livet han befarar att flickornas mamma lotsar in dem i. Maria kidnappar i sin tur sonen Silas för att skydda honom från mobbingen i skolan och den mansroll pappan representerar. Hon vill att sonen ska utveckla sina mjukare sidor, inte själv bli en av mobbarna eller någon som laddar ner våldsporr. Båda strävar efter att vara världens bästa förälder och vill skapa en värld där barnen kan utvecklas och växa, inte hämmas. Men vem är det egentligen de försöker hjälpa?

Båda är de upptagna av en fantasi om föräldraskapet. Jon har en enorm längtan efter att döttrarna ska vara ”pappas flickor”. Han uttrycker sorg över den dagen då det inte längre var okej för honom att bada tillsammans med döttrarna. Hur det ökade avståndet mellan dem. För Jon är hans faderskap något mycket fysiskt, och när mamman tvättar barnen försvinner även hela hans bakterieflora, det som får honom och barnen att stå varandra nära. Det blir ett nästintill incestuöst förhållande och ställer frågan var gränsen går mellan föräldrar och barn. När är det dags att släppa varandra för vinden?

MARIA: Barn av vår tid. Jag tänker mycket på det uttrycket under resan. Att vi får de barn vi förtjänar, de blir som en hämnd. Jag får det barn jag förtjänar. Ni får de barn ni förtjänar. Vi får det vi förtjänar.

Bonsaikatt utspelar sig i ett Efteråt. Polisen har ingripit och vi befinner oss i ett förhörsrum. Berättelsen är skriven i repliker där tre röster, Jon, Maria och Förhörsledaren, avlöser varandra. Samtalsformen fungerar för det mesta bra, men jag önskar att den utvecklats mer. Monologerna flyter lätt ihop eftersom Jon och Maria använder i stort sett samma språk. I partier blir romanen därför tungrodd.

Johansson låter sina karaktärer använda många symboler och referenser, bland annat Stockholmssyndromet, Natascha Kampusch och barnet som hittades i samband med att Usama bin Ladin dödades. De intellektualiserar och psykologiserar alltså sitt eget beteende, vilket troligen fungerat bättre om det gestaltats i tredje person. Jag har svårt att få känslor för dem, men kanske är det också därför romanen blir så obehaglig. Jon och Maria går utanför sig själva och blir i första hand Föräldern. Rädslan att barnen ska förvandlas till något otäckt får dem att gå till ytterligheter. På så sätt är Bonsaikatt en effektiv skildring av den urkraft som tar över: att ta hand om barnen till varje pris.

Similar Posts:

• Otryggheten i tryggheten
• Borta bra, hemma bäst
• Brevlådelitteratur
• Undergångsstämning över varje klipp
• En diamant i bokhyllan

Jag tror ju att det ligger något i det där, det gör jag, men inte med nödvändighet, inte oproblematiskt. Elise Karlsson, som gett sin bok med antirasistiska boktips just titeln En god bok, gör i den skillnad på böckerna i sig och läsningen. Läsning kan lära oss saker och öva oss i empati, men den kan också förstärka våra fördomar.

Urvalet i En god bok, skriver Karlsson i förordet, består av ”böcker jag har träffat på genom åren, som jag tror har hjälpt mitt tänkande och kännande framåt”. En del av dem hon gillar bäst är sådana som ”krånglar med empatin och inlevelsen”, formulerar hon det.

Även goda böcker bör läsas kritiskt, och det är det kritiska läsandet som jag tror är viktigast av allt när man sysslar med böcker. Jag tror självklart att litteraturen är viktig, men på flera olika och kanske motsägelsefulla sätt. Till exempel tror jag det är viktigt att vi fortsätter att läsa klassiker, men inte okritiskt och inte utan att reflektera över varför något har blivit klassiskt. Är det här verkligen en klassiker för mig?

Exakt vad som är ett antirasistiskt boktips – och för vem – hade kunnat diskuteras mer utförligt, men att vidga perspektiven är förstås grundläggande. Att läsa om livet och världen utanför vår kanoniserade västvärld (såväl i skönlitterär form som i fackböcker). Om erfarenheter av migration, utanförskap och rasism, men också av kolonialism. Historia, vad världen, resursfördelningen och människosynen har för bakgrund, ges också plats i Karlssons bok. Här finns såväl Edward Saids Orientalism, Sven Lindqvists Utrota varenda jävel och Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad som Gellert Tamas Lasermannen och Lawen Mohtadis Den dag jag blir fri.

Mohtadi hör dessutom till de författare och kulturarbetare som finns intervjuade om sitt antirasistiska arbete. Det gör också Nathan Hamelberg, Elisabeth Hjorth, Viktor Johansson och Gunilla Lundgren. Det är ett fint drag, att ge lite olika perspektiv och tips. Att lyssna in andra röster hör ju liksom till bokens själva kärna, men möjligen skulle man ha bestämt sig för antingen det ena eller andra – flera röster eller mer boktips – för i nuläget blir En god bok något tunn. Varje enskilt boktips tar förhållandevis stor plats, ofta två-tre sidor, och det gör att det inte får plats så många. Därför blir också överraskningarna få och åtminstone jag känner inte att boken egentligen tillför mig enormt mycket.

Som en inledning, inte minst till diskussioner om vad antirasistiska boktips skulle kunna vara, är den i alla fall en sympatisk start.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Skattkammare bortom regnbågen
• Allt vi inte hör och ser
• Känsloporr eller samhällskritik?
• Från Cyklopen till The Blob

Tove Mörkbergs dikter är korta och luftigt uppställda. Jag tycker om att läsa dikt så, det inbjuder till överblick. Men det höjer också tempot på min läsning. Jag försöker därför lägga ifrån mig dikten, vila och ta upp den igen, men jag driver hela tiden framåt i texten. Det är såklart positivt och Barnen är en diktsamling som det går att läsa snabbt. Inte för att den är okomplicerad utan för att den är nära.

Vi följer Erik, Anna, Stefan, Tove, Sandra, en lillebror, en lillasyster och en storasyster. De går till och från och i skolan, delar sin vardag i mammaveckor och pappaveckor, tar hand om kaninen, hästen och kattungen och får hjälp att göra sina läxor. Det är en trygg uppväxt som skildras i Tove Mörkbergs debut, men i tryggheten ligger en otrygghet som bara finns när man är barn. Den att man själv inte är beslutsfattande i sitt eget liv. Det finns alltid vuxna som vet mer och vet bäst, vuxna som inte delar med sig av hela sanningen och som undanhåller, skyddar, förnekar. Det finns barn som är bra på att vara barn, som skiljer sitt eget universum från de vuxnas, som blir trygga av att inte riktigt veta. Och så finns det barn som kämpar för att förstå sin vardag, som kanske inte är sämre på att vara barn, men som blir mer olyckliga av att vara just barn.

Barnen i Barnen är på samma gång individer som en kollektiv massa.

Fröken frågar deras namn
svaren är ja som i jag
som i vi som är barnen

De ställer sig de existentiella frågor som alla barn ställer sig; vem tar hand om mig om det händer något med mamma och pappa? Men framförallt är de en grupp som jobbar mot ett gemensamt mål, att växa upp och inte behöva ha någon som fattar beslut åt, eller tar hand om en.

En dag
ska du se
blir det bra

en dag blir det bra

Similar Posts:

• Pojkrum, dataspel och katastroffilmer
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• En stundtals gnistrande dimma
• Föräldraskapets urkraft
• Reproduktionsnormsdiskussion, och vad är en människa?

Självklart har hon rätt i det. Men vi som befinner oss bland bloggar, medieflöden och en allt hetsigare bokbransch vet att böcker i regel inte har den livslängden. Inte för att de är dåliga, utan för att det finns för många utav dem. Om jag skulle skriva om en bok som kom ut i november i år, i maj nästa år, skulle inte de flesta av oss då undra varför jag inte har skrivit om den tidigare? Jag skulle göra det. Och den första slutsatsen skulle troligtvis vara att boken inte fångat tillräckligt med intresse och hela tiden blivit omsprungen av andra mer angelägna böcker.

Att vissa böcker kräver tid är något som vi är väldigt respektlösa mot, både på bloggar och i dagspress. Så jag läser i ett svep. För att hitta en ingång till den 350 sidor tjocka, supersnygga antologin 32/2011 går jag direkt till de poeter som jag redan känner.

Jag letar upp Hanna Nordenhök, Viktor Johansson, Sara Hallström, Anna Hallberg, Åsa Ericsdotter, Jenny Tunedal och Ida Börjel. Där känner jag mig hemma och välkomnad. Där minnet sviker bläddrar jag mig längst bak och får biografi, bibliografi och hänvisningar till sviter, sidor och samlingar där texterna har hämtats ifrån.

När jag är klar med det välkända väntar det mer okända. Det är en högre tröskel att kliva över och jag har svårare att hålla isär dikterna och poeterna, texterna stannar helt enkelt inte kvar hos mig. Men i själva läsningen njuter jag av dem. Redaktörerna till antologin skriver att den är tänkt som en ingång till 00-talets lyrik, och det är precis vad den gör för mig när jag läser de (för mig) okända poeternas texter.

Jag kan inte sakna någon, utom möjligen det som redaktörerna själva tar upp i förordet att de utelämnat. Hade de inte nämnt det hade jag troligtvis inte reagerat på det, men det är alltid vinnande att förekomma kritiken. Den sceniska poesin, är en av poesiformerna som har utelämnats, på papper tappar den mycket av sin utformning och jag tycker att Jörgen Gassilewski och hans medarbetare gör rätt i att utelämna den. Dessutom skriver de om en vision att ha en diskussion om kritik, översättning och estetisk text som hade varit fantastiskt att få ta del av.

Förordet i sig är väl värt att läsa många gånger om, och hade gjort boken utan poesi, precis som poesin hade gjort boken utan förord. Det är trots allt 00-talets allra största svenska poeter vi talar om.

Därför är jag övertygad att om att mitt exemplar av 32/2011 kommer att bli lika tummat, slitet och långsamt läst som min farmors Den unga lyriken (red. Sten Selander) från slutet av 1920-talet. För det förtjänar den här boken!

Similar Posts:

• Att göra saker med ord
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Motstånd i språkligt sly
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Intet nytt från lyrikfronten

I Vem är du Johanna? håller ridskolan på att haverera totalt. Ridskolechefen har stuckit och lämnat både sin fru, alla hästarna och hela verksamheten åt sitt öde. Skötartjejerna på ridskolan försöker hålla ställningarna men utan tillräcklig kunskap och pengar får hästarna varken en komplett foderstat, verkade hovar eller omväxlande träning. Det är först när en grupp mer eller mindre anonyma föräldrar styr upp, tar kontakt med kommunen och till slut anställer en ridlärare, som det blir ordning igen.

Och det är här jag undrar var Johannas mamma befinner sig. En mamma som har tävlat med hästar på Island, som blivit kär och med barn och bott på Island med dottern i flera år. Varför är inte hon en av dem som engagerar sig i stallet? Speciellt när Johanna är där jämt och sköthästen Kasper hennes allt efter uppbrottet från Island som femåring. Förlusten av sin isländska familj och hennes alldeles egna häst Sunnanvind som bara var ett föl när Johanna åkte, kompenserar hon med Kasper. Men mamman förblir till en början en skuggfigur med uppmaningar, som tur är vaknar hon till liv senare, men då är så mycket redan för sent.

Det står så illa till med hästarna att flera av dem måste avlivas, däribland Kasper. Mycket på grund av tjejernas brist på variation i ridningen och alldeles för hårda ridpass. När det inte finns några vuxna närvarande och tonåringar är för små under ansvaret blir det lätt så. Men Johanna vänder ut och in på sin skuld. Förlusten av sin isländska familj har Johanna kompenserat med Kasper och när Kasper inte finns blir det inget kvar.

Johanna flyr, hon försöker bli en del av skejtarna, för hon ska aldrig rida igen. Efter att precis ha läst Viktor Johanssons Wrestlarna blir bristerna i Lin Hallbergs skejtscener än mer påtagliga. Men sen får Johannas farmor en stroke och Johanna åker till Island och där förändras Vem är du Johanna?. Lin Hallberg är på rätt plats igen och med samma magi som Viktor Johansson skriver skejtscener skriver Lin Hallberg om isländska vidder, energiska hästar och minnen som kommer tillbaka. Med en enorm lyhördhet skriver hon om en tystlåten pappa, en sorgsen farfar och en döende farmor, alla klart märkta av den sorg det innebär att ha förlorat ett barn och ett barnbarn.

Jag tittar ut över dalen och bergen, det går inte att inte låta bli, man sugs liksom in i allt det stora. Farfar och jag äter var sin smörgås, vi står beredda att sitta upp igen, väntar på att nästa hästflock ska närma sig i fjärran, att tystnaden ska brytas av röster som manar på mot fållan.

På Island finns också en syn på hästar fri från sentimentalitet. Där behandlas hästen som arbetskraft, mat och familjemedlem. Då blir beroendeställningen mellan häst och människa inte lika tydligt och skulden inte lika stor. Där finns också Johannas pappa som tar allt ansvar för hästarna och gården som en tonåring inte ska behöva ta. Däremot är han inte kapabel till att ta ansvar för sina relationer, precis som många pappor inte är. I sina brister kan de till slut mötas och för både Johanna och Lin Hallberg är det som att komma hem.

Similar Posts:

• Minnet av den perfekta barndomen
• ”Genom att besöka andra hästkulturer har jag fått en helt annan känsla av identitet” – Intervju med Lin Hallberg
• Realistisk ridskoleskildring
• Små hästar, stora känslor
• Ansvar, bus och charm

Kapitlen delas mellan Cineasterna, Skejtarna, Videobloggaren, och Webcamflickorna. Det är grupper av ifrågasättande ungdomar på gränsen till en vuxenvärld de inte vill tillhöra.

Cineasten Björn har precis dött, i självmord eller olycka, oklart vad. Hans mamma blir ensam kvar och börjar gå igenom alla filmer som Björn lämnat efter sig. Skejtarna tar avstamp i novellen Jag filmar dina fingrar med skeden som Viktor Johansson skrev för projektet Brevnoveller. Lukas drömmer om att bli skejtproffs och Rickard som är kär i Lukas filmar tricken, agerar fan och gör vad som helst för lite fysisk närhet. Minna filmar sig själv konstant och lägger ut hela sitt liv på bloggen. Alla tycker att hon är konstig, själv vill hon få tjejer att förstå hur vackra de är och bota världsfattigdomen med feta läppstift. Alisia och Ida gör vad som helst framför webcamen, mot betalning. Det som först handlar om att sova med kameran på blir snart till att stoppa upp klubbor i underlivet till sex mellan tjejerna.

De har av olika anledningar hoppat av skolan, för att ingen tar deras kreativitet och begåvning på allvar, för att alla vuxna ser deras begåvning som problem, deras vilja som naivitet, för att de blir missförstådda vart de än vänder sig. Till följd av att samhället förväntar sig att de ska bli vuxna, skaffa jobb, försörja sig.

Viktor Johansson har skrivit en roman om de där känsliga åren i slutet av tonåren och gymnasiet. När hela världen och alla möjligheter borde ligga för ens fötter, när det i själva verket inte finns något där. Det är en genomgående tragisk bok som jag läser med vemodsklumpen i bröstet.

Efter sommaren ska de ut i arbetslivet, lumpen eller akademiska studier. De lever som om de skulle skeppas iväg till ett krig i Vietnam eller Irak. Varje kväll är sista natten med gänget. En sista sommar efter gymnasiet. De kommer att glömma bort ungdomens tuggummikonster, figurativa frisyrer och utflippade danssteg döpta efter kärnkraftverk, kalla dem konst, se dem som meningslösa.

När livet inte erbjuder det som förväntas att livet ska erbjuda får man skapa det själv. Cineasterna regisserar sina dagar efter hur de önskar att de var, hittar på handlingen i förväg, ser till att det händer. Skejtarna lär sig att stå emot smärta, härdar skelettet för att klara de mest fasansfulla fall. Vet precis hur skelett låter när det knäcks. Minna försöker värdera även de mest vardagliga händelserna, virrvarret av tankarna i hennes huvud. För Alisia handlar det om att hitta något som är äkta, på riktigt, något som känns. Hon har för länge sedan tappat bort sina känslor. De är ungdomar som har tappat bort sig själva. Eller ungdomar som har hittat precis rätt plats att vara på. Men alla måste de botas ifrån sig själva.

Björns mamma ger boken ytterligare ett perspektiv. När hon går igenom det som Björn lämnade efter sig går hon in i rollen som honom. Hon tar del av hans filmer, hans diskussionstrådar på webbforum, bloggarna han följer och börjar förstå. Samtidigt har hon en vuxen kvinnas perspektiv och avstånd. En vuxen kvinna som dessutom har förlorat ett barn. Hon hittar bla Millans videoblogg:

Visst vilar det en undergångsstämning över varje klipp, samtidigt som Millan skimrar och skälver på ett febrilt sätt, levande. Kanske kallas det ungdom.
Barndomen tar slut och, att bli vuxen är att dö en smula. Man lever i apokalypsen. Det enda som räddar en under dessa år måste vara en uppfinning, en idé om vem man är i nästa andetag.

Wrestlarna skildrar en värld som jag inte vill vara en del av. När jag lägger ifrån mig den här boken vill jag bara gråta. Det finns ingen som skildrar ungdomarna av idag som Viktor Johansson gör, ingen som förstår som han gör, ingen som ser som han gör. Han har gjort det förut i både Eterneller och i den senaste diktsamlingen Game over, men han gör det igen och han gör det bättre än någonsin.

Similar Posts:

• Pojkrum, dataspel och katastroffilmer
• Bland tanter, långtradare och vemod
• Borta bra, hemma bäst
• Otryggheten i tryggheten
• Tretton år och evigt balansgående

Våra bokhyllepresentationer blev väldigt populära, och vi kommer att fortsätta med dem under hösten. Vi tar en kort paus denna måndag men sen är kavalkaden i full gång igen. Emelie berättar mer om detta i dag. Ni följer väl med?

Anna N skriver om MichaÅ‚ Witkowskis Margot på måndag. En historia om en polsk lastbilschaufför, en rullstolsbunden flicka som blir långtradarnas skyddshelgon och en man som helt plötsligt blir superkändis. En väldigt speciell och ganska absurd bok som Anna N tyckte riktigt bra om.

På torsdag har Viktor Johanssons nya roman Wrestlarna recensionsdatum. Emelie skriver självklart om den då. Det är en samhällskritisk bok om att bli vuxen i dagens Sverige. Det är undergångsstämning och vemod och Viktor Johansson har aldrig varit bättre tycker Emelie.

Delar av dagensbok har varit på bokcirkel på Bonnier fakta och diskuterat Elin Eks nya bok Supertanten, för dig som redan är en och för dig som vill bli. Om detta berättar jag mer om senare i veckan. I samband med detta har Ingrid skrivit en kritisk krönika kring Elin Eks tantdefinition. Hon menar att Elin ska hålla tassarna borta från tanterna…

Elin Ek och dagensboks chefredaktör Emelie Novotny

Varmt välkomna till en omtumlande och spännande litterär vecka tillsammans med oss på dagensbok.com

Similar Posts:

• Snipp, snapp, sug så var sagan skriven
• Pojkrum, dataspel och katastroffilmer
• Fullkomligt vidrig och absurt rolig samhällskritik
• 00-talets allra bästa poeter i en
• En diamant i bokhyllan

Jag minns första gången jag var på Textival (det är förvisso också den enda gången jag har varit där), då var det strålande vårväder och vänliga leenden överallt. Eftersom jag hade ett textprojekt utställt i samband med Textival det året var jag där själv, ingen kunde följa med och jag var ju tvungen att åka upp med alla textrullarna. På den tiden bodde jag fortfarande i Malmö. Men de vänliga Textivalmänniskorna tog emot mig med värme och vi traskade omkring där på Långgatorna och texterna.

Det kommer bla att bli författarbikt med Malte Persson, Carin Franzén och Nasim Aghili, Earth Hour firas imorgon kväll och så är det mänger med läsningar och workshops. Ljudbok 4 har vernissage ikväll och går att lyssna på hela helgen. Sju författare och ett förlag bjuder på texter som de läsre. Nasim Aghili medverkar även här med en text som går under arbetsnamnet Tja la la la tja la, Viktor Johansson läser sviten Fotograferna och Kristofer Flensmarck utgår från en text ur hans senast diktsamling Navigation. Hanna Wikman debuterade i höstas med romanen Lift och bidrar med en läsning ur den. Det finns dikter som vill vara ljud och David Vikgrens opublicerade dikter O och löd dag röd tråd finner sin plats i ljudboken. Den norske författaren Erlend O. Nodtvedt utgår från sin kommande bok Bergen och Rosenlarv förlag läser Hagar Olssons kortroman Kinesisk utflykt från 1949, en berättelse om sorg och försoning. Hela programmet hittar du här!

Men vad är en bal på slottet.. Ni som är där kan väl dela med er av era upplevelser?

Alltså: Textival Litteraturfestival fredagen den 25 mars till söndagen den 27 mars i området kring Långgatorna i Göteborg. Gå dit!

Similar Posts:

• Den könsneutrala utopin
• Världspoesidagen 2011
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Poesi på världspoesidagen
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

T-shirts så svarta att de slukar sol, slukar hela sommarlovet
Jag slösade livet på att springa längs stranden och hala en drake.
Man får känslan av att befinna sig långt, långt.

Jag läser antagligen Viktor Johanssons andra diktsamling fel, inte för att jag tror att det finns något rätt eller fel sätt att läsa diktsamlingar på. Men ändå. Jag börjar mitt i någonstans, bläddrar lite, läser en dikt här och en dikt där, fascineras av en ickekronologi som jag skapar själv. Så jag irrar runt bland pojkrum och barndomsnostalgi, den begynnande sexualiteten, rädslan för att bli vuxen och älskar det. Jag känner igen och vet precis för att jag har varit där själv. Samtidigt är det att vara uppvuxen i samma tid men ändå ha helt olika upplevelser, minnen.

Jag har läst den här boken förut, den om att vara uppvuxen på 80-talet och att förhålla sig till det, Matilda Roos har gjort det, Ida Säll, Anna Jörgensdotter. Men det har alltid varit flickornas berättelser, deras blickar. Jag menar inte att flickor och pojkar i regel behöver ha olika syn på sina uppväxter, men under 80- och 90- talet var pojkar och flickor fortfarande åtskilda av könsroller, förväntningar och saknade ofta tillträden till det andra könets världar, därför har jag längtat efter den här diktsamlingen.

Min ickekronologiska läsning resulterar i att jag läser vissa dikter flera gånger om och jag tycker om det, som att jag på något sätt kommer hela diktsamlingen närmar då, för att jag börjar hitta i den. Dock riskerar jag ju att missa dikter med det läsandet och jag funderar på hur jag ska komma runt det, om jag ska göra en markering bredvid dikten för varje gång jag läst den, men jag skriver sällan i mina böcker och vet inte om jag vill göra läsandet till något matematiskt. Kanske är det en risk jag får ta.

När kapitlen dessutom bär namn som De hemliga, Flyttfåglarna, Önskepapporna och Ballerinorna, smälter jag genast och förbannar samtidigt min förutsägbarhet. Viktor Johansson har ett språk som känns som en lek. Det är fritt, bjuder in, öppnar, erbjuder andra utvägar.

Kittlade mellan benen när vi kutade från platsen,
som när man gungar nära loopar, som barnorgasmer.
Det unika ljuset från snutlyktor mellan varuhusen,
du skrek five-O som på alla rapskivor och smet, förändrades.
Växte ur dina pojkhänder,
klisterhandskar sprack och slutade hålla min hand i smyg.
Dina skor lyste alltid så rena,
Nike Air max 95 vita som vingar när du sprang,
såg ut att sväva ovanför marken.
Du berättade att de var fyllda av luft.

Samtidigt är det en våldsam diktsamling med krig, barnsoldater, nedbrända skolor, värdetransportrån, störtade flygplan och död. Som rör sig så långt ifrån tjuvrökning, krossande av busskurer och snatteri i kiosken. Det är här jag hittar det som är så främmande för mig, det som jag har svårt att få ihop med att springa över fotbollsplaner, spela dataspel, treva efter någons hand. Men liv och människor är komplexa och gränserna mellan verklighet, lek och fantasi överskridande, därför förenas det ändå.

Ni rånade en värdetransport,
när färgampullerna detonerade i din hand
sköt du föraren.
Du är rädd för åska,
gnider fingertopparna när vi pratar, för att få bort spökbläcket.
Pojken ute i regnet med draken i en blöt lina mot åskmolnen,
ska leda ström ner i vaggan.

Som vanligt får jag känslan av att vara oövervinnerlig när jag läser Viktor Johansson, en känsla som förmedlas genom hela författarskapet. Game over känns som en fortsättning på novellen Jag filmar dina fingrar med skeden som Brevnoveller gav ut under sin första säsong. Game over är äkta på ett sätt som känns befriande efter Eternellers konstruerade science fiktion -verklighet, en tematik som Game over också fångar upp.

Game over är en bok att känna igen sig i och att känna sig främmande inför, därför kan jag inte annat än älska det.

Similar Posts:

• Otryggheten i tryggheten
• Utmärkt röra eller sorglig soppa?
• Undergångsstämning över varje klipp
• En stundtals gnistrande dimma
• Bland tanter, långtradare och vemod

Jag känner mig ofta skeptisk emot genren noveller. De är ju perfekt så här, lagom långa och fristående, för som skaparna bakom brevnoveller säger så är det inte alltid som en novell vill stå tillsammans med andra noveller i en novellsamling. Men det är något med genren, med formen och alla regler, med förväntningarna inför dem som gör att jag tvekar.

Först ut är Viktor Johansson med novellen Jag filmar dina fingrar med skeden, som är en lågmäld skildring av ungdomliga drömmar, oövervinnerlighet och kärlek. Duet drömmer om att bli skejtproffs, jaget om att filma skejtproffs. Jagets filmande öga bidrar till den svepande, inzoomade blicken som följer med genom hela novellen.

Känslan som starkast kommer av läsningen av Brevnovellers noveller är igenkänning, jag har lätt att se mig själv i de ouppnåeliga drömmarna, ensamheten, vardagen, men har lika lätt för att avfärda det som ett berättartekniskt knep för just noveller, eftersom det gäller att fånga läsaren snabbt. Elise Karlsson gör, som jag uppfattar det, ett försök att bryta från den klassiska novellformen när hon i sin novell Du kommer att komma tillbaka till mig sätter huvudpersonen Matti i en surrealistisk drömsekvens, men tyvärr bidrar den inte till det triangeldrama som skildras.

Både hos Maria Zennströms Prinsessan av Fredhäll, Magnus Carlbrings Gym och Elise Karlsson är ensamheten och utsattheten central. Hos Maria Zennström är den så brutal att jag blir äcklad av jaget, av hennes bekräftelsebehov och sjukdom. Molly i Gym är så inne i sina rutiner, vanor och vardag att hon knappt hanterar det som är minsta annorlunda, det gör mig mest irriterad. Att människor är så inkapabla till att ta hand om sig själva.

Denna första säsong har Brevnoveller även bjudit på en debutant, Christian Daun och novellen Överlag är det bra. Det är en berättelse om vardag och frustration och att fatta beslut, dessutom har den starka självbiografiska inslag då jaget heter Christian och hankar sig fram som opublicerad författare. Den glimmar till som mest i en scen då jaget deltar i ett samtal om reklamfilm när samtalsledaren plötsligt börjar hosta och är tvungen att lämna rummet. Jaget börjar genast fantisera kring om det istället är ett socialantropologiskt experiment som testar svenskarnas empati. Han funderar på om han ska gå ut till henne men det finns andra människor därute och är det ett experiment så har han i alla fall genomskådat det.

Nästa omgång av Brevnoveller startar nu och först ut är Anneli Jordahl med en nyskriven novell. Det tänker i alla fall jag inte missa.

Similar Posts:

• Om den akuta ensamheten – Baby Rose av Sofia Nordin
• Varför skriva?
• Dialog i svartvitt
• Decenniets debutanter
• Ett språk som står i vägen för ett budskap