Amerikanerna talar om ”Vietnamnkriget”, vietnameserna om ”det amerikanska kriget”. I det glappet återfinns kanske orsaken till kriget.

Em är en berättelse om Vietnam. En berättelse om landet, historien och diasporan. En berättelse om de som växte upp under kriget, och om de som blev ett resultat av det. Det är en berättelse om mänsklighet, och alla de hemskheter som mänskligheten kan göra. Och en berättelse om kärlek.

- Civila?
- Ja.
- Gamlingar?
- Ja.
- Kvinnor?
- Ja, kvinnor.
- Spädbarn?
- Spädbarn.

Kim Thúy återvänder till Vietnam och bjuder på en fragmentarisk och vindlande historieskrivning. Genom korta betraktelser, historiska nedslag och något som mer liknar Wikipedia-artiklar får vi lära känna personer och människoöden. Trots att boken är tunn och orden är få hinner vi stifta bekantskap med många personer. De som blev skjutna på, och de som sköt.

Varje ord innehåller en sån tyngd att jag måste stanna till, pausa, och andas innan jag fortsätter.

Förvisso dödar kulor, men det kan åtrå också göra.

Vi får följa med till en verklighet där nöden inte har någon lag, där kärleken inte vet några gränser och där gatubarnen lär sig engelska på en parkbänk.

Sällan önskar jag så mycket att jag kunde franska som när jag läser något av Kim Thúy. Språket i de svenska översättningarna är fantastiskt, hur magiskt är det då inte på originalspråket?

Trots att mycket till sin början ter sig lösryckt och enbart bjuder på fragment av en berättelse väver Thúy på ett magiskt sätt ihop den smärtsamma berättelsen. En berättelse som reser över havet, flyger långt bort. En berättelse som utmynnar i en vietnamesisk diaspora, som med nagellackets hjälp befäster sin plats i världen.

Similar Posts:

• Krigets hemskheter
• Ta emot varenda jävel
• Våld, sorg och skönhet
• Flödande vaggvisa
• Ett amerikanskt århundrade

Sen händer något. Fågelperspektivet på James Vincent Jr, den vite advokaten med de brutala föräldrarna och det stundtals akrobatiska sexlivet, byts mot ett här och nu. Nuet är Agnes Millers, en välartad, svart tonårsflickas. Hon möter en ung man, som hon tänker gifta sig med, och de är på väg hem från en konsert när de blir stoppade av polisen. Kanske har fästmannen kört lite för fort, kanske vill de vita poliserna bara jävlas. ”Ha lite kul.”

Händelsen förändrar Agnes liv för alltid. Hon bryter med fästmannen och gifter sig brådstörtat med en annan man. Honom följer hon från Buckner County, Georgia till Bronx, New York. Snart blir hon ensam med två små döttrar, medan maken, Eddie Christie, slåss i Vietnam.

I Vietnam kommer Eddie över en pjäs, Rosencrantz and Guildenstern Are Dead av Tom Stoppard, som ska följa honom och hans båda döttrar genom livet. Han kommer hem från kriget, men han blir aldrig den han var dessförinnan. Man är ju aldrig den man var dessförinnan.

Ja, såhär skulle jag alltså kunna fortsätta med ytterligare ett 30-tal personer. Deras liv hänger samman, kontrasterar, vävs ihop, bryter sig loss. De är män och kvinnor, queera och straighta, unga och gamla, svarta och vita. De präglas av vilka de är, de samhällen de lever i och de människor de möter. Hela romanen är en slags historieskildring på personnivå. Det handlar om normer, om de som bryter dem och de som upprätthåller dem.

Inte minst det sistnämnda, ofta oreflekterade och slitsamma arbetet med att klamra sig fast vid en gammal ordning fångar Porter på ett fascinerande sätt. Varför är det till exempel så hotfullt med en granne som i stort sett är precis som du, fast med en annan hudfärg? Hur kan det skaka dig i grunden och upplevas som hotfullt? Kräva alla möjliga strategier och reaktioner? Gör det det?

Det här är verkligen en monumental roman, som en rysk tegelsten och samtidigt oerhört samtida och oerhört amerikansk. Den är faktiskt inte ens 400 sidor, men den rymmer onekligen en hel värld. 35 livsvärldar.

Similar Posts:

• Helgongestalten som blev skällsord
• Porträtt av en mor
• På samhällets skuggsida
• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• Ikonen Dolly Parton

Hela romanen är egentligen ett enda långt brev till ett ”du”, till hans mor Rose – arbetande på en nagelsalong – aldrig kommer att kunna läsa. Hon är analfabet.

Han läser Roland Barthes Sorgedagbok, boken Barthes skrev på varje dag året efter sin mors död. Han vill skriva till sin mor. Mormodern Lan har gått bort men modern lever. Bokens handling och tid går som i en cirkel: börjar i ett sorts nu efter mormoderns död – den mormor som kallades nummer sju i sin ursprungsfamilj på landsbygden utanför Saigon, gav sig själv namnet ”Lan” som betyder orkidé och gifte sig med en gammal man för att komma hemifrån – för att sedan gå tillbaka till hela deras gemensamma liv med utvecklingar och sidospår.

Ocean Vuong – som skydd kallades han Little Dog – är född 1988 i Saigon. Till USA kom han som tvååring. Hans liv genomsyras av Vietnamkriget. Allt har sin grund i amerikanernas långa krig i Vietnam och utplånande av vietnameserna. Vuong väver in fakta om kriget, hela den digra deg av dödande och fasa och människorna i den.

Samtidigt är han född av kriget: hans morfar var en amerikansk soldat, kvinnorna i hans släkt är fyllda av minnen av skräck, vapen, eld, gas, bomber, död och prostitution. Som ett incitament framåt, bort. Även ordlösheten: hans mors skola brann i en napalmattack när hon var fem. Därmed var hennes skolgång slut.

Han växte upp i Hartford i Connecticut i USA. Mobbades av andra barn, misshandlades av sin mor, sköttes av sin schitzofrena mormor men utbildade sig på college och vidare på universitet. Han får orden. Tack vare sina studier inser han att de alla är traumatiserade; moderns våld mot honom i barndomen var en reaktion. Hon ville skydda honom, lära honom bli starkare.

Han var familjens språkrör. Ansikte utåt. Tolken som bytte koder. Som måste tala ”krigsspråket”. Deras eget språk var inget modersmål – eftersom det var ofullständigt och rivits ifrån ursprunget. Modern förmanade honom varje morgon innan de begav sig ut i sin vardag: ”Kom ihåg. Kom ihåg. Du är redan vietnames.” När Little Dog berättade för henne att han tycker om pojkar, svarade hon: ”De kommer att döda dig … du vet det.” Samtidigt var hon lugn – men frågar rakt på sak om han nu skulle börja bära klänning. Och att de dödar folk som bär klänning.

I boken skildras Little Dogs kärlek till Trevor, en yngling på en tobaksplantage som märktes av drogerna och som senare dör. Många dör. I förtid. Även mormodern Lan. Det förekommer starka bilder med jämna mellanrum om monarkfjärilarna vars migration utlöses av solljuset och är över 700 mil. De reser söderut, honorna lägger ägg under flygfärden och återvändandet mot norr skulle innebära säker död. På samma vis återkommer bilderna av bufflarna som störtar huvudstupa över stupet i döden. Man kan se monarkfjärilarna som en symbol för vietnameserna och bufflarna för amerikanerna. De bara måste följa sina instinkter. Som en livsdom. Amerikanske Trevor, oredig av heroin, störtar över stupet trots att han vet vad det innebär.

En speciell och tankeväckande roman om vad krig gör med människor. Vad språk, ord betyder och vad som finns kvar när vi inte har orden. Vad kroppen betyder och att språket bygger kroppen. Orden är beroende av kroppen.

Boken är en påminnelse om hur många generationer framåt som traumatiseras av ett krig … hur kroppen minns våldet och hur det förs över till barnen och barnbarnen. Kriget tar aldrig slut med freden.

Vuong debuterade som poet 2010. Även hans debutroman är starkt poetisk med särpräglat bildspråk. Även i det mycket brutala och smärtsamma. Det blir något vackert, läkande i att våga minnas och att klä livet i ord. I slutet av boken summerar Vuong sitt ursprung:

”Ja, det var ett krig. Ja, vi kom från dess epicentrum. I det kriget gav en kvinna sig ett nytt namn – Lan – och med det namnet gjorde hon anspråk på skönhet, och gjorde sedan den skönheten till någonting som var värt att bevara. Ur det föddes en dotter, och ur den dottern, en son.

Jag har alltid intalat mig att vi föddes ur kriget – men jag hade fel, mamma. Vi föddes ur skönhet.

Ingen får tro att vi är våldets frukter – utan snarare att våldet som passerade genom frukten aldrig lyckades skämma den.”

En skön, sann och sorglig roman.

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Krigets hemskheter
• Ta emot varenda jävel
• Mamma mia – att förstå en mor
• På flykt under stjärnorna

Flykt är rörelse bort ifrån någonting som upplevs som hotande. Människor kommer alltid fly. Från andra människor, men även naturkatastrofer tvingar människan att lämna den plats de kallar hem. Kvinnor har flytt från män, folkslag på grund av hot om utrotning, andra på till följd av hat mot deras tro och ytterligare andra flyr till följd av deras sexuella läggning. Ni kan tyvärr göra listan avsevärt längre.

Nguyens Sympatisören kom häromåret ut på svenska. En roman som mottogs med klang och jubel. Flyktingar har ett litet mer lågmält uttryck och utgörs av åtta välsmidda- och komponerade noveller. Den sista handen lades vid verket vid precis rätt tidpunkt. Följden är en känsla hos läsaren att det måste vara exakt så här novellen ska utspela sig, att något annat inte vore trovärdigt.

Erfarenheten av att tvingas lämna hem, delar av familjen och fly till ett okänt samhälle kan jag inte föreställa mig. Min fantasi har inte tränats i att bearbeta så radikalt annorlunda levnadsförhållanden. Jag tänker mig att flykt innebär både förlust och att ånyo plocka upp. Under flykten stöter den flyende på en mer eller mindre annorlunda omvärld och avkrävs i varje ögonblick ett förhållningssätt gentemot detta faktum. Vad och hur kommer an på flyktens omfattning. Jag kan tänka mig att för några suddas aldrig flykttillståndet ut.
Under läsningen håller vi i handen små pappersskärvor som ibland målar upp vattenfarkoster överbelastade med människor. På dessa dör folk till följd av svält och törst och sjukdom. Andra efter att de pirater som ämnar kidnappa alla kvinnor och flickor stöter på motstånd och utan betänkligheter slår ihjäl en broder, en son – en människa.

Innan jag ens började läsa skrev jag följande: Att försöka förstå en annan människa är vanskligt. Att förstå någon som genomgått något fullständigt annorlunda är omöjligt. Att pådyvla våra gissningar om dessa människors känslor, upplevelser och predikament är som dåliga skämt. Hålla käften, läsa eller lyssna, agera och sprida är vad vi är till för i det här sammanhanget.

Kanske lite väl bryskt, men jag blev under en stund känslosam över vår förmåga att komma med gissningar och värre när det kommer till andra människors erfarenheter och känsloliv. Man borde vara ytterst försiktig med att uttrycka sig med någon typ av säkerhet när det kommer till upplevelser som ägs av en person och endast denna. Vi kan gissa: rädsla, uppgivenhet, ångest. Allmänmänskliga känslor, men inte av naturen bundna vid vissa materiella tillstånd.

Jag minns från min egen tid på gymnasiet hur synen på Vietnamkriget trots, antar jag, goda föresatser var rätt platt och enkelriktad. Det tycks se lika ut idag. Tidsaspekten är naturligtvis ett hinder, men också den ihärdiga Västerländska Anden som vill visa, vrida, dölja och ibland förvränga historieskrivningen. Eleven förväntas ringa in de orsaker som låg bakom kriget och vad som gjorde att USA till sist fick dra sig hemåt med oförrättat värv. Vilka blev konsekvenserna? Det nämns döda civila, men lagom till att man vill veta mer om detta sätts kriget in i en Kalla kriget-kontext och så glömmer man det hjärnan just fokuserade på.

Denna okunskap eller, mer överslätande, glömska befästs under åren av den populärkultur vi konsumerar. Actionspäckade TV- och dataspel som utspelar sig i Vietnam är legio. Willem Dafoe faller ihop med armarna och ansiktet mot skyn i Plutonen. Någon general-tjomme älskar doften av napalm i den på Mörkrets hjärta baserade filmen Apocalypse Now (redux). Jakobs stege är ett av de kändare inslagen i de materiella och själsliga predikament Vietnamveteranerna, alltså de soldater som kom hem vid liv men inte förmådde att åter acklimatisera sig i hemlandet, befann sig i. Men vad finns på andra sidan av det som inte syns eftersom det inte visas?

Det är närmast förlösande att få ta del av det och de andra. Stridigheterna i Vietnam och stora områden av Sydostasien fortsatte många år till. Det är befriande att nå de människor som döljer sig bakom orden och siffrorna i de grovt förenklade förklaringsmodellerna. Människorna är förvisso fortfarande text, men det som tidigare varit en siffra bland många andra, har nu blivit skuggor av det förflutna, skisser av ansikten. Boken kanaliserar människors värme, ångest, tankar. Några har blivit kvar, andra har på omvägar hamnat i USA. Gamla svårigheter består, nya uppstår och hela tiden anar vi hur livet ter sig i skrevan mellan innan och efter. Det finns små antydningar om det förflutna. Exempelvis förekommer i en novell en kvinna som är rädd för badkar till följd av båterfarenheter. Duschens strålar mottog hon med nacke och rygg. En annan förbisvävande scen symboliserar kommunisternas grymheter och övergrepp. En mor berättar att de karvade bort ögonen på fotografiet av hennes son som hängde på gravstenen. Han mördades två gånger.

Det är just aningar och skymtar eftersom det aldrig blir särskilt utbroderande om flykten som sådan. Det behövs inte och det är pennans skicklighet som möjliggjort detta. Själva novellernas kärnor beskriver ett tillstånd utan att det skrivs ut. Vad som ger den livskraft är alla de vardagsproblem de allra flesta kan känna igen sig i: Relationsproblem, demens, små- och storsinthet, illusioner, alla våra persona, enahanda arbetsuppgifter och drömmar. Detta hade inte nödvändigtvis varit intressant om det inte vore för det faktum att de är just flyktingar, eller barn till föräldrar som flytt. För oss kanske ingenting annat än tysta okända som fallit under kategorin flyktingar. Kategorier behöver vi. Kategorier är livsfarliga.

Till alla flyktingar överallt, alltså. De är över 70 miljoner. Jag försöker föreställa mig det. Spekulerar. Även här faller min bristfälliga föreställningsförmåga till föga. Jag gissar mig till känslan av att vara utlämnad till omvärldens nåd och dess motsats. Jag vet försvinnande lite om dessa människor. Jag ser skärvor framför mig. Spillror på Medelhavet. Doft av tång. Varma sandstränder. Inte behöver vi påminnas om flyktingar? Jo, för de är redan bortglömda. Många drunknade, nakna. Svårt att förstå. Böcker som dessa behövs. De färglägger. Annat nyhetsbläck i tidningarna täcker redan de namnlösas öden.

Similar Posts:

• Våld, sorg och skönhet
• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Krigets hemskheter
• Krig och flykt
• En resa i det unga Vietnam

En solig sommardag i en skog av sumak lämnar spår efter sig hos den som varit där. Har du rört dig stilla och försiktigt, smugit ljudlöst fram bland träden, utan att bryta en kvist, utan att vända ett blad, inser du mot kvällen att det inte är du som är i skogen, utan det är skogen som är i dig. Har du varit där med någon du älskat, är skogen ert vittne, med ett minne som lever och förändras men aldrig försvinner.

För det är språket som är denna boks stora tillgång. Jag kommer att tänka på min tonårs läsningar av Mare Kandre (1962-2005). Jag har visserligen aldrig vågat återvända till böcker som Bübins unge eller Aliide, Aliide. Av någon anledning tror jag bara att jag skulle förstöra upplevelsen om jag försökte. Men jag minns hur jag liksom sögs in i alla hennes detaljer och sättet hon beskrev saker på. Samma känsla får jag nu. Koncentrerar jag mig tillräckligt djupt på läsningen får jag tusenfalt tillbaka. Klas har en avgjort djup relation med orden och hanterar dem med lika lockande som skicklig lätthet. Det kan handla om hala skor, en kopp havregryn, ett sprejat ord på en skolvägg. Allt sådant laddar Klas med sådan eftersträvansvärd magi, att jag ständigt längtar tillbaka till berättelsen när jag lägger ifrån mig boken.

Berättaren Kenneth Jansson är på väg att sluta nian i grundskolan. Det är sommar 1970. En dag kommer en ny kille till klassen, Dan Schoultze. Han verkar lite borttappad men märkligt självsäker ändå. Från att först bara ha umgåtts med sin jämngamla granne Håkan, som också går på skolan, ökar Dan gradvis Kenneths vyer.

Kenneth bor i en liten lägenhet inne i stan hos sin ensamstående mor, sömmerskan som syr extra åt vanskapta människor på kvällarna. Med endast de tunna väggarna emellan tvingas Kenneth och hans mamma höra hur Håkans mamma och pappa långsamt super och slår ihjäl varandra. Till den lite Östergrenska detaljen att de ständigt spelar Beatles ”Yesterday” på sin rullbandsspelare därinne.

Den nya kompisen Dan bor med sin syster Hellen i en stor villa utanför stan. Dan och hans syster är amerikanska medborgare och första anledningen som Kenneth får höra till varför syskonparet hamnade i Sverige, var att Dan inte ville bli inkallad till Vietnamkriget. Hellen avslöjar delvis mer komplicerade anledningar senare, när hon fått förtroende för Kenneth. Anledningar han absolut inte får prata med hennes bror om, men som till viss del – får väl sägas – har med Dans karaktär att göra.

Att I en skog av sumak utspelas just sommaren 1970 tycker jag är ganska sekundärt. Den här boken skulle ha drabbat mig när den än utspelats. För här är det är hur storyn förpackas som är det avgörande. Bokens pikanta detaljer fungerar nästan som virvlar som jag är nära att drunkna i, innan Östergren för mig på spår igen i berättelsens huvudfåra. Han är skicklig på det. Han gör det på ett nästan muntert sätt. Gång på gång.

Jag häpnar till exempel över passagen där Dan håller ett föredrag i skolan om de rödklädda väktarna utanför Londons the Towern (de så kallade Beefeaters) och på ett mycket sublimt sätt gör ner sin – i sitt tycke – snipiga lärare totalt. Kenneth och Dan har nämligen lagt märke till hur lärarinnan i hemlighet skåpsuper gin av just det märket, kanske för att överhuvudtaget stå ut i sin yrkesroll.

Eller hur Kenneths mamma som alltid höjt Karin Boye till skyarna, av en slump får en helt annan bild av poeten, när de hyr en semesterstuga av en kärv värd några dagar. Det visar sig att den knappt läskunnige värden av någon outgrundlig anledning har diktsamlingar av hennes favoritpoet som hon gärna får låna. Kenneths mamma blir överlycklig och lyckan minskar ju inte direkt när hon lägger hon märke till att den bok hon lånat dessutom är dedikerad. Senare visar det sig att Boye varit där i ett ärende värden inte alls uppskattade. Kenneths mamma får en bild av Boye, en bild hon inte ens bett om.

Nåväl sommaren går. I Dans och Hellens villa utanför stan, röker Kenneth på för första gången och vet inte alls hur han ska tolka Dans syster Hellens självsäkra sätt. Det finns några underbart tafatta scener med Kenneth och Hellen, som liksom i fallet med Mare Kandre får mig att med nästan plågsam detaljrikedom minnas min egen tonårstid. En fästing har bitit sig fast i Hellens ena skinka.

Kenneth är fästingen djupt tacksam eftersom det ger honom tillfälle att få sitta på Hellens sängkant (det är naturligtvis bara uppe i hennes rum det finns en pincett). Kenneth tycker sig få betrakta Hellen hur mycket han vill, utan att det skulle utgöra någon prövning, eller test av hans andliga resurser. För just där och då är det praktiskt kunnande som räknas. Gammal hederlig västerländsk läkekonst med smör och rostfritt stål.

Det är en njutning hur Klas Östergren som den skrivande människa han är, beskriver hur Kenneth slutligen får loss fästingen:

Som i en kalligrafisk akt, där ett visst tecken ska framställas ur djup koncentration och många års övning uttryckas i en enda rörelse.

Och sedan när han sitter och betraktar fästingen i pincettens topp:

I min ena hand höll jag ett parasitärt och kanske smittsamt kryp som genast borde avlivas medan den andra handen osäkert svävade i luften ovanför hennes ryggslut. Det var som om de två energierna kommunicerade med varandra, gav och tog och samverkade.

Låt inte bokens slappa pocketliknande utförande skrämma dig. För Klas språk kommer vare sig du vill det eller ej, att omfamna dig och föra in dig i precis rätt stämning.

Similar Posts:

• Östergren klår Ibsen
• Medryckande uppväxtskildring
• Ett dockhem i romanform
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Längtan, lera och luft

Jag var inte född när Kårhusockupationen gick av stapeln. Men jag har hört mycket om den av äldre arbetskamrater som var med. När Vietnamkriget tog slut hade jag ännu inte fyllt fem. Ändå är kriget, och i synnerhet den svenska responsen, en berättelse som jag vuxit upp med. Den berättas om och om igen.

Efter revolutionen är ett försök att skingra något av de mytiska dimmorna, skapa överblick och analysera det som har kommit att kallas ”68-vänstern”. Undertiteln är Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968. Boken är alltså en genomgång av idédebatten. Betoningen ligger med andra ord inte på vänsterns parlamentariska arbete.

Lennart Berntson och Svante Nordin beskriver sig själva som ”68:or”. När det begav sig var de aktiva i redaktionen för tidskriften Zenit. Det hindrar dem inte från att bli ganska kritiska mot den rörelse de en gång var en del av. Solidariteten som 68-vänstern höll sig med var selektiv, argumenterar författarna:

Det fanns ingen solidaritet med offren för Mao Zedongs utrensningar och svältkatastrofer, för Kim Il Sungs eller Pol Pots terror eller för flyktingvågorna från Vietnam eller Kuba. När tredje världens folk så småningom lyftes ur svält, sjukdomar och misär genom en utveckling på världsmarknadens villkor (…) hördes inga applåder från vänstern.

För mig som tidigt läste George Orwells 1984 och Milan Kunderas Varats olidliga lätthet; som växte upp med det Kalla kriget, Himmelska fridens torg, Berlinmurens fall och öppnandet av de sovjetiska arkiven, har det varit svårt att förstå den där bristen på solidaritet för kommunismens offer. Antiamerikanism och postkolonialism kombinerad med en ursäkt för kommunistiska övergrepp. Hur kunde så många 68:or ge sig hän en så onyanserad hållning?

Vad jag inte växte upp med var tevebilderna från Hanoi, Song My och Trang Bang. Men det gjorde 68:orna. För dem tycks Vietnamkriget ha blivit den avgörande vattendelaren för ont och gott, inte Gulag, massvälten i Kinas ”stora språng”, Ungern -56, Pragvåren eller Pol Pot. Det som hände i de slutna kommunistiska diktaturerna blev inte filmat och hamnade därmed inte i tevesändningarna direkt före eller efter Hylands hörna.

68:orna har dominerat kulturdebatten ända sedan dess. Värdekonservativa och liberala röster har funnits, men de har alltid varit marginaliserade. Genom åren har jag läst böckerna och artiklarna som refereras i Efter revolutionen. Jag har önskat begripa och komma ikapp de starkt normerande 68:orna.

Jag läser Lennart Berntson och Svante Nordin och tar ner från bokhyllan och dubbelkollar. Jan Myrdals Rapport från kinesisk by. Sara Lidmans Gruva. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Per Olov Enquists Legionärerna. Göran Palms Ett år på LM.

De båda författarna har delat upp skrivarbetet emellan sig så att Svante Nordin behandlar de tjugo första åren fram till Berlinmurens fall (nästan). Lennart Berntson har ägnat sig åt de påföljande två decennierna. Den förra griper sig an uppgiften år för år. Överskådligt redovisas vilka viktiga böcker som kom ut, vilka tongivande debattartiklar som publicerades och hur de mottogs.

Den senare halvan, som bär Lennart Berntsons signatur, är annorlunda uppbyggd, mera tematiskt resonerande än kronologiskt redovisande. Några samlande kapitel har duon skrivit tillsammans.

Efter murens fall 1989 befann sig 68:orna i kris. Det vill säga, de som fortfarande betecknade sig som vänster. Åtskilliga hade i tysthet förflyttat sig in i mittenpolitiken, till socialdemokratin eller ännu längre högerut, alternativt lämnat politiken helt. Men för 68:orna som var kvar i marxism-leninism eller maoism var det kärva ”nyliberala” tider. Vänsterpartiet tvingades ta bort kommunisterna ur namnet och göra vitbok. Men författarna till Efter revolutionen menar att revisionen var halvhjärtad. De visar hur 68:orna indignerat försvarade sig mot kritik från höger.

Denna kritik liknades vid McCarthyism och klappjakt och jämfördes med öststatskommunismens likvideringar och utrensningar. Klappjakten var inte värre än att vänsterintellektuella med sympatier för kommunismen hade fri tillgång till kultursidan i Nordens största liberala dagstidning.

Tidningen som åsyftas i citatet är Dagens Nyheter. Lennart Berntson fördjupar sig ordentligt i just denna tidnings hantering av debatten om vänsterns skuld.

Och Efter revolutionen ägnar betydande utrymme åt 68:ornas problematiska relation till diktatur och folkmord. Det är självklart ett mycket viktigt komplex, men jag saknar fylligare behandling av andra kulturdebatter.

Här finns lite grann om andra vågens feminism, en aning om den gryende miljörörelsen och möjligen en gnutta om freds- och nedrustningskrav. Och varför så lite om kulturdebatten om ekonomisk demokrati, den som kulminerade med LO:s och socialdemokratins löntagarförslag? Varför nästan inget om antiauktoritära idéer om barnuppfostran och kriminalvård, debatter som sedan 1968 haft betydande genomslag i svensk praktik? Inte heller får den nya mansrollen nämnvärd plats.

Sammantaget kan jag dock rekommendera Efter revolutionen som en bra bredvidläsning och referensbok när 50-årsjubileet närmar sig. Håll i er, för 2018 kommer att bli ännu ett år då 68:ornas världsbild dominerar kulturdebatten.

Similar Posts:

• En svensk Harold Bloom
• Ett nytt sätt att leva?
• Passé, passé, passé
• I 68:ornas långa skugga
• Allt åt alla?

Det är väl också filosofen Harald Ofstads själva tema, att vi är lite lika Hitler. Att nazismen inte är så fjärran oss som vi vill tänka oss det – och då är ändå Vårt förakt för svaghet skriven långt innan de senaste decenniernas högerextrema frammarsch i Europa.

Vårt förakt för svaghet gavs ut första gången 1972, uppdaterades 1979 och plockar en del exempel från amerikanska soldaters framfart i Vietnam. Det har nu ingen större effekt på hur angelägen hans analys känns – jag har en obehaglig känsla av att man, precis som Ofstad menar, kan fortsätta linjen och byta ut judar och kommunister mot vietnameser och kommunister och vidare mot muslimer utan att de underliggande värderingarna förändras särskilt mycket.

Att jämföra något med nazismen kan väl sägas tillhöra våra stora politiska tabun. Man jämför inte nazismen. Man devalverar inte Förintelsen med jämförelser för att försöka ta några politiska poäng. Det är i princip att låta sin motståndare vinna på walk-over.

Därför känns också Ofstads text på många sätt modig fortfarande, trots 40 år på nacken. Det han skriver är ingen billig ”guilt by association”. Han gör en minutiös genomgång av nazismens ideologi – så minutiös, faktiskt, som möjligen bara filosofer kan vara och som jag personligen ibland har svårt att uppbringa tålamod med – och reder ut vilka synsätt som är beroende av vad, vad som ligger allra djupast i grunden. Det gör han baserat på Mein Kampf, men också på mängder av andra andra texter och uttalanden av Hitler och andra ledande nazister. Påläst är bara förnamnet.

Lager för laget skalar Ofstad ned nazismen till just föraktet för svaghet. Det är den som är starkast som förtjänar att vinna. Den svage förtjänar att förslavas eller utrotas. Makten har alltid rätt.

Och det är ju inte en människosyn begränsad till Nazityskland. Ofstad skiljer mellan ”tysk nazism” och ”generell nazism” och även om jag tycker att han, efter att ha varit nästan plågsamt noggrann i den inledande och dominerande analysen, blir lite väl svepande på slutet, så är det en spännande, skrämmande och väldigt angelägen diskussion han för.

Jag vet inte exakt vad Ofstad tycker vi ska kalla nazism eller inte, men jag tror inte heller det är poängen. Poängen är snarare att få syn på oss själva. Vakta på oss själva. När agerar vi på ett sätt baserat på att den som har det sämre nog också förtjänar det? När vi tycker att långtidssjuka människor bör ta sig i kragen eller annars får finna sig i att falla igenom systemets allt bredare maskor? När vi vill kunna köpa prylar för priser som inte rimligtvis tillåter de som tillverkar dem drägliga livsvillkor? Hur uppför vi oss egentligen – och hur låter vi oss själva komma undan med det?

Similar Posts:

• Dagarna före nazismens maktövertagande
• Får man skämta om Förintelsen?
• Spökhistoria
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• Ord som glider dit makten vill

För något halvår sedan skrev jag om en bok med titeln Noll noll. Decenniet som förändrade världen, och precis som med Kurlanskys titel kan man ju fråga sig om det finns något år eller decennium som lämnat världen fullkomligt oberörd. Rimligtvis inte.

Inte desto mindre är 1968 ett symbol- och händelseladdat årtal för stora delar av världen. På mängder av platser demonstrerade människor mot allt från bussavgifter och högskolereformer till yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Kurlansky har helt enkelt – eller “enkelt” är nog fel ord i sammanhanget – gett sig på att skriva själva året 1968:s historia. Det gör han i fyra kronologiska delar lite inkonsekvent betitlade “Vår missnöjesvinter”, “Pragvåren”, “Sommarolympiaden” och “Nixons fall”. Varje avsnitt rör sig så över stora delar av världen, även om tyngdpunkten inte oväntat ligger på USA.

Problemet är dels att det blir lite överväldigande och svårt att överblicka, dels att ambitionen tycks vara att få med hela världen men att författaren är så handikappat amerikansk. Hans fokus avspeglas väl i litteraturförteckningen, som innehåller under respektive rubrik 14 titlar om Tjeckoslovakien, 5 om Tyskland, 1 om Storbritannien, 3 om Polen, 8 om Mexico, 1 om Mellanöstern, 5 om Kuba, 1 om Kina, 1 om Haiti, 27 om Frankrike, 5 om Vietnamkriget, 26 om USA samt ytterligare något 50-tal under andra rubriker som framför allt handlar om USA. Att de nordiska länderna inte gjort något som helst intryck är kanske inte förvånande, däremot att turbulensen i “tredje världen” knappt berörs alls.

Inte desto mindre är det en omfattande litteraturförteckning och en ambitiös bok, som förmodligen skulle tjänat mer på strykningar och förtydliganden än på att utökas ytterligare. Bäst är Kurlansky på hemmaplan, i amerikanska media, i amerikansk politik och amerikansk kultur. Som ingång till exempelvis medborgarrättsrörelsen, beatniks, yippies, hippies, et cetera är den inte dum alls. Vissa delar av Europa och små utblickar över till exempel Kuba och Mexico lyckas han också bra med. Som soppa betraktat är 1968 matnyttig, men, ja, mastig och liksom lite väl … soppig.

Similar Posts:

• Radikalisering att dra lärdom av
• Vad är kulturen bra för?
• Att få syn på varandra
• Latinamerika ur annorlunda perspektiv
• Torsk på torsk

I den scenen är Lenas sävlige, slitne, halvalkoholiserade far på något sätt hela föräldragenerationen, hela vuxensamhället, som inget ser och inget vill veta. Som på frågan hur de kan åka på semester till Spanien och därmed stödja Francoregimen bara dumt svarar ”En vill ju bara sola och bada…”

De flesta som skrivit om radikaliseringen kring 1968 understryker massmedias betydelse. Det fanns ingen globalt organiserad protestorganisation, menar till exempel Mark Kurlansky i 1968 – de gränslösa drömmarnas år. Aktivisterna såg varandra demonstrera på teve och lärde sig av varann den vägen. Och teve satte förstås ljuset också på företeelser att demonstrera emot.

Vietnamkriget sägs ofta vara det första krig som kom in i vardagsrummen. Nya tevetekniska landvinningar gav snabbt en ny typ av närgånget material. Plötsligt brändes barn till döds mitt framför våra ögon, på bästa sändningstid. Det blev omöjligt att blunda för krigets verklighet. Senare lärde sig förstås militären att kontrollera bilderna av krigen, även om nya medier – bloggar, webbkameror, mobilfilmer – ständigt hotar den kontrollen.

Det finns förstås en annan aspekt av Vietnamkriget. Med allmän värnplikt riskerade alla amerikanska unga män att skickas till krig på andra sidan jorden, vars grymhet och hopplöshet för varje tevesändning bara blev mer uppenbar. Det var medelklassmän, studenter, deras vänner och pojkvänner som riskerade att skickas ut i djungeln för att döda och dö enligt någon diffus kalla kriget-logik. Också där lärde sig den amerikanska militären sin läxa. Numera är det framför allt arbetarklassens unga som skickas ut att kriga i djungler och öknar. De har kanske inte så många andra karriärmöjligheter att välja på, men formellt sett åker de frivilligt. Det mobiliserar inga folkstormar. Få eller inga medelklasstudenter identifierar sig med dem.

Solidaritet är en lurig faktor. Det är också något som fascinerar mig med vad jag läser om 1968. Inte bara att man höjde blicken, att man såg konsekvenserna av det koloniala härjandet i tredje världen och demonstrerade emot det, utan att man faktiskt såg människors kamp där, och att man kunde identifiera sig med den kampen, också på ett vardagligt plan. För en del av gruvarbetarna i Sara Lidmans och Odd Uhrboms Gruva till exempel, tycks Vietnam verkligen nära.

Men vietnameserna … dom offrar! År efter år avstår dom från allt – för att vinna allt. Dom hoppas ju att vinna hela landet, alltsammans. Dom skapar ju ett människovärde … det som vi gett upp hoppet om. De flesta svenska arbetare är för blyga att säga det … Jag menar … man kan inte ena minuten klaga på gruvmaten, den andra på att bilverkstan har fuskat med lamellerna – och den tredje säga: Jag skulle vilja vara viet cong! Vem som helst kunde ju svara hur ska du med din mage komma ner i dom där gångarna … Så man säger inget. Men i hemlighet skulle vi också … Alltså jag skulle godkänna nattskiftet jag skulle vara stolt över det, hör du det: stolt – om det var ett led i något, om jag hade del i helheten … om det fanns något att se fram emot … Dom gör ju sitt land medan dom försvarar det … Vi arbetare i Sverige ökar produktionen. Dessemellan är vi till besvär. Missnöjda element. Svårplacerade! Reträttplatserna räcker inte till! Men vi skulle vilja vara med att göra Sverige, att göra en bit av världen … skapa något.

Naturligtvis kan man diskutera den här killens bild av kriget i Vietnam i förhållande till verkligheten, men jag tror inte det är riktigt poängen här. Han såg bilderna från kriget. Han såg människorna som utkämpade det och han kunde identifiera sig med deras sak.

På samma sätt fick mängder av människor under de där åren just syn på varandra. De såg att det fanns orättvisor och att människor gjorde uppror emot dem. De såg att det går att förändra världen och de ville vara med.

I Nyfiken – gul pratar Olof Palme om politisk medvetenhet bland annat i termer av skönlitteratur – ”jag tror skönlitteratur har en enorm politisk betydelse, i alla fall för mig. Detta kopplat med nationalekonomi och synintryck, det är en ganska hård kombination.” Han sätter fingret på något ganska elementärt där. Vi behöver fakta om världen, men vi behöver också identifikationen, känslan för den.

Alltsammans låter säkert urbota romantiskt. ”Det går att förändra världen.” Men titta på historien. Det enda konstanta är att världen förändras, oupphörligt. Människor förändrar den, oupphörligt. Det gäller bara att se. Att få syn på varandra.

Similar Posts:

• Koka soppa på ett år
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern
• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Skit i ironierna
• En kärleksförklaring. Om utbildning

Mitt eget lilla intresse för detta hemska krig kan säkert skyllas en del på John Rambo. Många är nog de i min egen ålder som för första gången fick upp ögonen för vad som hände där borta i Asien, efter att man sett filmen First blood. Därefter följde den ena 80-talsproduktionen efter den andre, oftast med sämre resultat, och själv minns jag hur man avverkade diverse Chuck Norris-filmer på billig hyr-vhs sena sommarkvällar.

Johan Romin berättar i sin bok hela bakgrunden till kriget, men den egentliga huvudberättelsen är den om desertören Terry Whitmore, som via Japan och Sovjetunionen kommer till Sverige och Stockholm 1968. Vänstern och FNL-grupperna omfamnar honom och han finner sig ganska snabbt till rätta i vår huvudstad. Han blir lite av en kändis och deltar i tv och tidningsreportage.

Tillsammans med Whitmore åker Romin tillbaka till Vietnam för att besöka de platser där soldaten Whitmore stred och deltog i påstådda ”search and destroy”-uppdrag i Hai Lang-skogen. Under 70-talet fick Whitmore motstå en del kritik som hävdade att hans påstådda deltagande i massakrer inte var sant och Romin utför diverse detektivarbeten och går igenom mängder med dokument för att få reda på sanningen och motbevisa kritiken.

Och hur var det egentligen med ”search and destroy”-uppdragen? Enligt amerikansk militär gick det inte ut på att hela byar bokstavligen skulle förintas, som exempelvis Song My, men mängder av soldater hävdar och har alltid hävdat motsatsen. Det fanns enligt dem mängder med liknande incidenter som den i Song My. Den kanske mest kända massakern.

Boken är intressant och det ges mängder med fakta om hur kriget fortlöpte och hur vansinnigt det var, vilket självfallet alla krig är. Men som läsare får man aldrig riktigt svaret på frågan om Whitmores deltagande i massakrer, även om det mesta tyder på att han faktiskt talade sanning hela tiden. Dokument visar att han faktiskt var på sagda platser vid den tid då massakrer ägde rum. En intressant sak är att hans skäl till att desertera var inte dessa förbrytelser utan det faktum att Martin Luther King mördades, vilket också anges som skälet till att mängder med afrikanamerikaner valde att desertera under kriget.

Tyvärr dog Whitmore, 60 år gammal, 2007 till följd av mångårigt alkoholmissbruk och diabetes och med honom försvann också mängder med svar om vad han egentligen gjorde i Vietnam. Han kom att öppna sig mycket för författaren, men var även lågmäld och tyst om det som hände.

Den här boken är läsvärd och rekommenderas, även om historien om Whitmore ibland hamnar lite i skymundan för själva kriget i sig. Jag vill även tipsa om två andra mycket intressanta böcker som ger den nakna och ohyggligt smärtsamma bilden av just detta krig: Four hours in My Lai av Michael Bilton och Kevin Sim samt The forgotten hero of My Lai – The Hugh Thompson story av Trent Angers. Två böcker som verkligen går på djupet om vad som hände i Song My och visar upp människans absolut värsta sida, men även hennes bästa. Det senare i boken om Hugh Thompson, helikopterpiloten som räddade 11 bybor undan massakern i Song My.

Similar Posts:

• Mellan gummiplantagen och skönhetssalongen
• Våld, sorg och skönhet
• Keegan – krigets antropolog
• Ta emot varenda jävel
• Imperialisten framför andra