Den centrala tesen i Per Svenssons Vasakärven och järnröret är just detta: att när Sverigedemokraterna säger sig stå upp för svenska traditioner är det just detta de gör – specifikt då de traditioner som växte fram ur nationalistiska strömningar runt första världskriget och kulminerade i vår egen lilla naziströrelse under 30-talet, och som precis som Åkesson och kompani hade sin bas i Lund.

Det är inte ett parti som skapats som en reaktion mot de senaste decenniernas migration. Det är ett parti som förvaltar ett mer än sekelgammalt arv av misstro mot den allt förändrande modernitet som i dag kommer till uttryck i globaliseringen, och som i går manifesterade sig genom urbaniseringen. Det är ett parti sprunget ur samma fantasier och samma fruktan som gav näring åt det tidiga 1900-talets radikalkonservativa, fascistiska och nazistiska rörelser.

Och för den som eventuellt tror att han nöjer sig med att bara ropa ”De är precis som Hitler!” så nej, han underbygger sitt argument också. Han spårar personliga band från då till nu; likheter i den grundläggande bilden av ett idealiserat, homogent, harmoniskt Sverige som nu är under akut hot från både inre och yttre krafter som vill riva ner allt vi håller kärt; liknande argument nu som då, samma självpåtagna roll som ”vanligt folks” röst, samma förakt mot de ”radikalas” teorier och diskussioner i stället för handling och förändring, samma salongsfähiga, kultiverade Vänner Av Ordning… Ja, se textutdraget nedan.

Till stora delar blir det ändå en historielektion, en historia som (ett tag än) ligger inom levande minne men som är lite obekväm att komma ihåg (se bara de senaste dagarnas Guilllou-diskussion). Svensson går igenom de nazistiska och pronazistiska rörelserna under 30- och 40-talet, debattklimatet, idéerna och personerna, för att sedan följa vart dessa tog vägen fram till 90-talet då Sverigedemokraterna klev fram ur BSS och Nordiska Rikspartiet och så småningom fick en partiledare som minsann bara gick med på grund av sin EU-skepticism, sådetså. Till exempel lägger han ett långt stycke av boken på att behandla debatten i Lund våren 1939, där frågan om huruvida tio (10) judiska tyska läkare skulle få uppehållstillstånd i Sverige besvarades med högljudda diskussioner och studentprotester (jo, det var förstås de lärda studenterna som låg bakom protesterna). Det hette att ”judeimporten” skulle vara skadlig både för svensk arbetsmarknad (”De kommer hit och tar våra jobb!”) och för den svenska kulturen som inte kunde hantera sådana ”orientaliska” inslag – inte så att de var antisemiter, gubevars, men om vi började släppa in sådana där främmande kulturer skulle folk säkert bli det, för det vet man ju hur såna där är. För att bevara det öppna, toleranta svenska samhället måste vi alltså hålla de andra ute. Eller som det heter 2014:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.

…så låt oss då vara dem som splittrar det där konsensus. Etc. Det finns fler exempel, men syftet här är inte att lista allesammans (boken är bara 140 sidor, du blåser igenom den över en långfika). Men fungerar boken då? Mja. Jag tycker ju Svensson har bra poänger, och att han lyfter fram paralleller som är värda att hålla i minnet både nästa helg och under de kommande åren. Men samtidigt… det känns som en bok som hade behövt antingen vara mer översiktlig, eller längre och mer ingående. Han bygger väldigt stora slutsatser på ganska specifika fall, och någonstans känns det som om steget från A till B inte är helt självklart. Det finns en större fråga än det han berör här, att det finns andra strömningar än bara 30-talets nazister till 80-talets skinnskallar till 10-talets slipsprydda ”Sverigevänner”, och lite ironiskt känns det som om han är något för upptagen med att se likheter för att se skillnader. Som han påpekar fick varken nazisterna på 30-talet eller maoisterna på 60/70-talet någonsin ihop mer än några enstaka procent (där hade vi det vanliga folket) i något val, men kom ändå att prägla debatten tack vare att de var representerade i kultur- och akademikerkretsar. Så vari består steget till ~10% för Sverigedemokraterna, som ju knappast är överrepresenterade där, enstaka debattörers envisa försök att göra plats för dem till trots? Hur gick det till, vad är det SD säger som SNF missade, och vad innebär det i praktiken? Svensson ger exempel och lyfter t ex fram kulturpolitiken som en viktig del av en nationalistisk politik – det är ju trots allt den svenska kulturen som SD säger sig vilja försvara – så varför inget om den kulturpolitik som bedrivits i länder som Ungern, som SD beundrar så, för att ta bara ett exempel? På gott och ont skriver han som en journalist, i korta essäer på ett gemensamt tema snarare än en enda lång text, och varje text är i sig väldigt läsvärd. Men han vill också övertyga. Politik handlar ju om att omsätta idéer i praktiken, och då är det viktigt vilka idéer som ligger bakom en handlingsplan.

Det karakteristiska för den apokalyptiska nationalism som Sverigedemokraterna representerar är att den inte hämtar sin energi ur kärlek till det land dess företrädare lever i, utan i stället närs av hat mot detta land. Sverigedemokraterna avskyr Sverige. De drömmer om ett annat, helt annorlunda Sverige och uppfinner därför ett förlorat ur-Sverige som kan och måste återskapas: Folkhemmet.

I slutändan undrar jag lite grann vem den här boken är tänkt att övertyga. Enligt en färsk opinionsundersökning skulle halva svenska folket rösta mot Sverigedemokraterna om valsystemet tillät det – där har vi återigen ”vanligt folk”. Men när vi alla blivit så överens om att rasism och nazism är något förkastligt blir det lätt för dem som lutar sig mot dess idéer att utmåla sina motståndare som de farliga extremisterna – ”De jämför oss med Hitler! Där ser ni hur trångsynta de är!” medan de själva valt att glömma att det inte är 20 år sedan som deras partiledning uppträdde i armbindel och högerarmen i vädr… f’låt, jag menade ”var EU-kritiska”. Hur diskuterar man rationellt i det läget? Hur argumenterar man mot alarmism utan att själv bli alarmist?

Vasakärven och järnröret är en nyttig bok, både för frågorna den själv ställer och för frågorna man ställer sig när man läser den. Men som bäst är den kanske när den påpekar de enkla självklarheter som är lätta att missa när alla höjer rösten. Som att till och med Heidenstam, som nationalisterna gillar så mycket, ju talade om Sverige som ett fosterland. Tänk om det var lika lätt att definiera vad man är för som vad man är mot.

Similar Posts:

• Tystnad, tagning
• Vi och de – vår uppdelning och deras
• Schweden Schwedens olustgård
• Döden DÖ
• Kamphundarna som blev underdogs

Vecka 7 är som alla andra veckor späckad med litteraturupplevelser. Igår gav Richard en tia till antologin Minnet av företrädaren: Aderton inträdestal i Svenska Akademien, missa inte det!

Idag skriver Camilla om Elfriede Jelineks Prinsessdramer, som hon kallar intelligent dramatik.

På fredag skriver jag själv om Emily Dickinson. Gång på gång är skogarna rosa är en samling utvald och översatt av Ann Jäderlund.
Det är en översättning nära originalen i ton, eftersom Jäderlund jobbat med att försöka direktöversätta. Vilket också inneburit en del problem…

Veckan avslutas med en recension av David Van Reybroucks gedigna arbete Kongo – en historia. Här får vi följa den våldsamma historien om hur en landmassa stor som västeuropa under dryga hundra år byter namn från Kongo fristaten till Belgiska Kongo, till Kongo-Leopoldville, till Zaire och slutligen till Demokratiska Republiken Kongo. En historia som Reybrouck inte enbart berättar med hårda fakta utan även låter samtidsvittnen komma till tals.

På söndag blir det även en intervju med skräckförfattaren Anders Fager, och i samband med det en extrarecension av hans bok Jag såg henne idag i receptionen, som jag och Camilla hade lite olika åsikter om. Spännande, va?

Detta och en massa andra överraskningar förstås!

Similar Posts:

• Bokstavstrogen översättning
• En angelägen historia
• En sång till de som gått före
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?

I antologin Minnet av företrädaren. Aderton inträdestal i Svenska Akademien har Lotta Lotass och Bo Svensén samlat inträdestal av nyinvalda akademiledamöter som enligt plägsed haft uppgiften att hålla tal över sina företrädare. På detta sätt – eller snarare borde man säga på dessa sätt eftersom talen skiftar mycket till anslag och karaktär – minns de sina företrädare och försöker teckna en bild av dem. De arton inträdestalen i antologin spänner från A G Silverstolpes tal över Axel von Fersen från 1795 till Carl Ivar Ståhles över H S Nyberg från 1974. Vi rör oss alltså inom ett tidsspann på nästan tvåhundra år. Riktmärke för redaktörerna har varit att inte välja tal av någon nu levande akademiledamot.

Den som tror att talen är devota, okritiska hyllningar till företrädaren tar fel. De är heller inte några neutrala, menlösa alster som försöker tala så mycket som möjligt om så lite som möjligt och därigenom bara bli ett tjusigt retoriskt stycke utan innehåll. Inte sällan blir talen direkt gripande när t.ex. den av sjukdom och lidande plågade Carl V A Strandberg håller tal över den likaledes av sjukdom märkte och allt bittrare medicinaren Israel Hwasser. I honom ser Strandberg närmast en frände. Hwasser var uppenbarligen mobbad redan som litet barn, och förlorade tidigt sin mor; han skulle med Strandbergs ord ”allt för tidigt få den svidande erfarenheten av förgängelsens oblidkeliga ingripande i de ljuvaste förhållanden.”

Verner von Heidenstams tal över Carl David af Wirsén är gripande på ett helt annat sätt. Under flera decennier hade Wirsén varit den förhärskande smakdomaren i det litterära Sverige och aktivt motarbetat Heidenstam och dennes inträde Akademien. När sedan Wirsén dör väljs Heidenstam till hans efterträdare och får då uppgiften att hålla minnestalet över sin bittraste fiende. Men Heidenstam lägger bort skiljaktigheterna och det gamla grollet. Han talar om att ”pilarna ligga bortskjutna och förrosta i gräset”. Heidenstam försöker loda djupet hos Wirséns uppenbarligen mycket komplexa karaktär, och ser både det goda och det dåliga. Man anar att Wirséns roll som smakdomare var något han närmaste känt sig tvingad in i. Det han helst ville göra var att leva för dikten. Och i efterhand klandrar inte Heidenstam honom för hårda ord, utan sluter fred postumt med Wirsén. Det är ädelt och storslaget.

Karaktären hos talen är, som jag nämnt, mycket skiftande. Det första talet av Silverstolpe är prunkande och svulstigt i bästa gustavianska stil, vilket i efterhand är ganska påfrestande att läsa. Detta tal är intressant också därför att det höll på att orsaka stor politisk skandal, då Silverstolpe tog Fersens parti i dennes kritik mot Gustaf III. Säg vad man säga vill, men harmlösa är dessa tal inte.

Från gustaviansk retorik spänner bågen över till Selma Lagerlöfs tal över A T Gellerstedt. Hennes tal blir nästan en saga precis som hennes romaner, och Gellerstedt blir en figur i sagan. Pär Lagerkvists tal över Heidenstam är fullt av förtvivlan och sorg over det rådande världsläget – året var 1940 och Europa stod i brand. Men Lagerkvist frammanar Heidenstam som en diktare att återvända till för att söka tröst; att hans diktning kan få vara de brunnar till vilka det är nödvändigt att färdas, för att tala med Johannes Edfelt.

Karl Ragnar Gierows tal över Hjalmar Gullberg är en av de bättre och finkänsligare analyserna av Gullbergs diktning jag har läst. Gierow slutar med att citera Gullbergs dikt om det oundvikliga döendet och uppgåendet i Gud; ”Snart i hans stormvind sjunger jag/ och virvlar i hans vattedrag/ och brinner i hans morgonglöd fjärran./ Men hemma bär ni ut mig död.” Alla de personer som ägnas uppmärksamhet i föreliggande antologi har burits ut och bort döda. Men de har även besjungits och själva sjungit. Om detta vittnar dessa arton inträdestal, som tillsammans på ett storslaget sätt tecknar en bild av svensk kultur, litteratur och historia.

Similar Posts:

• Vecka 7 på dagensbok: prinsessdramer, Kongo och Emily Dickinson
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Svenska kulturpersonligheters kultiverade trädgårdar
• Strindberg 101
• Fosterland eller älskad vän?

Henning Mankell har sedan 1990-talet då och då satt samman små pjäser om August Strindbergs liv. Broderat ur verkliga möten i enaktare, inspirerade av nationalskaldens egen dramatik, men naturligtvis också av hans stormiga privatliv.

Några av pjäserna har spelats på scen, de flesta inte. Till Strindbergsåret samlas de i en volym, och även om de kan läsas också oberoende av varandra går små trådar mellan dem, små blinkningar sinsemellan här och var. I kronologisk ordning, som de är placerade i boken, utspelar de sig mellan sent 1860-tal, när en ung Strindberg bryter med sin dominante fader och brådstörtat flyttar hemifrån, till 1886, när Strindberg besöker vännen och den blivande fienden Heidenstam på ett slott i Schweiz.

Det är en ung och äregirig Strindberg vi möter, en Strindberg som pendlar mellan osäkerhet och storhetsvansinne. Redan från början skryter han om hur han genomskådar världen och människorna. I ett stycke uppsöker han en prostituerad tonårsflicka bland träden på Djurgården och vill ha bekräftelse på att hans penis är fullt normal.

Jag har svårt att bestämma mig för om de nio pjäserna kompletterar varandra eller om de blir alltför mycket tårta på tårta. På egen hand verkar de väl begränsade. Tillsammans är de möjligen väl lika. Strindberg kommer ihop sig med alla. Han ömsom smeker, ömsom skäller. Han skrämmer och han fascinerar.

För det gör han ju. På så sätt är Mankells pjäser nog en god ingång till författarens liv, men för den som läst någon eller några biografier tillför de inte särskilt mycket. De är slagfärdiga, men ibland alltför uttalade, rättframma. ”Jodå, jag lyssnar”, låter Mankell Strindberg bedyra:

Mina öron är enorma. Jag har samma fina hörsel som ett djur som jagar om natten. Jag hör inte bara det som sägs. Jag hör också det människor inte säger. Det dom tänker.

Det är möjligen en bra beskrivning av Strindberg, men ironiskt nog en något sämre av Mankell. Hans pjäser hade mått bra av att ibland lämna något outtalat.

Similar Posts:

• Strindberg åt folket?
• ”Du vet vad jag menar, August!”
• 7,5 hp Strindberg för dig som har bråttom
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• August Strindberg 2012

Medan vänstern – med rätta – länge tvingats städa ut garderoberna och göra upp med sina ibland minst sagt okritiska förhållningssätt till kommunistiska stater världen över, har högers diktaturkramande fått stå märkligt outrett och oemotsagt. Det menar i alla fall ett antal skribenter i antologin Högerns svarta bok. Genom den politiska historien har högern motarbetat varenda demokratisk reform, varenda utbyggnad av välfärdens trygghetssystem, varenda semestervecka och vartenda steg för ökad anställningstrygghet och arbetsplatssäkerhet. Dessutom har borgerliga debattörer visat stor förståelse för störtandet av demokratiska styren världen över så fort dessa på ett eller annat sätt hotat de ekonomiska intressena.

Ibland blir det ett harvande kring vem som skrivit vad på ledarplats i Svenska Dagbladet någon gång på 1970-talet, men linjerna går att dra fram till nutida samarbetspartier i Europa och världen. Och så inträffar kärnkraftolyckan i Japan, näringslivstoppar går ut i media och bekymrar sig för att kärnkraftens framtid som vilande på politiska beslut nu knappast kan förväntas fattas ”rationell” – eller i klartext: vanliga människor borde inte få vara med och bestämma över saker som påverkar oss över ofattbara 100 000 år framöver. Sådant borde överlåtas åt experterna, och experterna blir på ett märkligt sätt liktydigt med dem som tjänar pengarna i nuvarande system. Jag hade inte riktigt trott att man kunde resonera fullt så odemokratiskt i Sverige 2011, men de där uttalandena ger för mig diskussionen i Högerns svarta bok en ny tyngd.

Det finns, väldigt hårddraget, två sätt att se på rättvisa och demokrati. Den liberala varianten är att nöja sig med människors formellt lika rättigheter. Den socialistiska menar att detta, med Heidenstams ord tenderar att sluta i ”att medborgarrätt heter pengar”. För att motverka de orättvisor som finns i samhället och rent faktiskt ge människor mer lika rättigheter krävs betydligt större insatser. I de där näringslivsnissarnas syn på ”irrationella” människor som ett beklagligt hinder för ekonomisk utveckling, ja, där har nog faktiskt demokratin blivit så mycket den starkes rätt att den helt enkelt rationaliserat bort sig själv.

I antologins första bidrag läser Åsa Linderborg SAF:s (numera Svenskt näringslivs) önskelistor från 1980-talet och konstaterar att de senaste decenniernas politik gett dem allt de drömde om. Texten skrevs redan 2004 – tidshoppen är ett irriterande inslag i en antologi som ändå utger sig för att vara gjord 2010 – och avslutas med några frågor inför socialdemokraternas kongress som tyvärr kan vara lika användbara till den pågående:

Var det hit vi ville och var fanns vi när allt hände? Vad kan vi göra för att demokratin inte ska förvandlas till fars?

De bästa inslagen är de som mer konkret behandlar specifika politiska områden. Så skriver till exempel Kajsa Ekis Ekman om en borgerlig miljöpolitik där talet om konsumentmakt, individens frihet och ansvar framstår som en tunn fernissa över vad Naturskyddsföreningens ordförande har kallat ”miljöpolitikens absoluta nollpunkt”. Linn Hjort skärskådar den borgerliga feminismen, Benny Nilsson jobbpolitiken, Björn Fridén skolpolitiken och Aron Etzler privatiseringen av vården. Mikael Nyberg får avsluta med frågan om vad den nuvarande politiken egentligen kostar oss och Salka Sandén ger ett välbehövligt klassperspektiv på debatten om FRA-lagen:

Jaha, nu var det läge att bli upprörd. Liberala bloggare och journalister riskerar för första gången att även de få känna på några av konsekvenserna av den politik så många av dem drivit, backat upp eller tigande samtyckt till.

Jag känner mig bara en smula alienerad inför en debatt där arbetarklassen som vanligt är helt osynlig. För om FRA-lagen dras tillbaka, är det bra igen då? Gör övervakningen på skolor och arbetsplatser ingenting? Är det okej att så många människor helt saknar kontroll över sin vardag?
Får vi skylla oss själva, medan ni känner er kränkta?

I antologins mest udda inslag gör poeten Kristofer Flensmarck poesi av Göran Hägglunds märkliga tal om ”verklighetens folk”, de där ”vanliga” som hotas av vänsterpolitiker, kulturarbetare och feminister. I de vanligas liv tycks inte finnas någon plats för politik. Den hör till det där som kommer utifrån och stör. Den borde förmodligen överlämnas till experterna. Och där har vi väl liksom gått varvet runt.

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Vi och de – vår uppdelning och deras
• En familjebiografi som engagerar
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”
• Slutet på en era?

Och kanske, kanske såg pornografin, åtminstone delvis, annorlunda ut då. Om man ser till exempel den lekfulla blandningen av naket och politik i filmer som Jag är nyfiken gul kan man faktiskt få det intrycket.

I denna den sexuella frigörelsens anda gjordes antologierna Kärlek. Hela fjorton stycken hann komma ut under åren 1965 till 1970 och bara den första delen såldes, enligt redaktören Leif Erikssons förord, i imponerande dryga 300 000 ex. Sex skulle in i finrummen och upp på dagordningen med hjälp av litterärt högstående erotiska skildringar och det är förstås historiskt intressant att se en del av det där i nytryck.

När Eriksson nu samlar ”de bästa” av de fjorton volymernas berättelser svarar han själv retoriskt på ifall dessa har ”något att ge nutida läsare annat än kanske bara en svagt kittlande fläkt av nostalgi? Har de ännu i dag förmågan att uppröra sinnena och stimulera lusten? I det första fallet: nej, i det andra: ja.”

Alldeles bortsett från den lite knöliga språkliga logiken, måste man nog ifrågasätta även sakinnehållet i detta. Det är ganska svårt att se vare sig den litterära kvaliteten – särskilt som det här ska föreställa det bästa ur så många böcker – eller någon rent tematisk fräschör. Här och var finns riktigt obehagliga stråk, som där kvinnors lust snarast framstår som något som uppstår först efter att man tvingat sig på dem. Överlag är dock effekterna omedvetet – och i något fall, tror jag faktiskt, även medvetet – komiska, vare sig det gäller det lätt diskbänksrealistiska i de mer samtidsnära skildringarna eller det burleska i de historiska. Något kitschigare än en titel som ”När det gick för kyrkoherden” får man nog leta efter.

Ändå finns det förmodligen en anledning till att just det heliga ståndet – bokens humor mer än min, ska påpekas – så gärna placeras i komprometterande situationer i flera av de här berättelserna. Att plocka ner kyrkfolk till det fysiskt mänskliga hade fortfarande sina rent politiska poänger. I det här sättet att rent bokstavligt klä av auktoriteter kan man faktiskt ana den där påstått subversiva kraften. Det inser jag i samlingens sista berättelse, Gottfried Grafströms ”Själ i flamma, blod i dans”, en erotisk dröm kring förra sekelskiftets litterära elit. Den är tydligt inspirerad av sedlighetsbråket kring ”En morgondröm” och i de skamlösa huvudrollerna återfinns såväl Gustaf Fröding som Verner von Heidenstam. Det är fortfarande inte särskilt sexigt, men lite kul är det faktiskt.

Similar Posts:

• 6
• Hägg i högform
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• ”ja mina fötter passar inte i de där trånga skorna”
• Pornografin i klassrummet

I dessa dagar av politiska utspel om att läsningen av Hemsöborna borde skrivas in i själva skollagen är det onekligen intressant att diskutera vilken förankring exempelvis Strindbergs författarskap har i de folkliga lagren. Har han – som ansåg sig ha den största elden i Sverige – fortfarande något att säga oss. Ja, säger Whilde men lyckas i sin egen väderkvarnskamp mot piedestalbilden av Strindberg att tappa bort den mest relevanta delen av Strindbergs levnadshistoria. Hans berättarkonst.

I Whildes biografi tecknas däremot en detaljrik om än spretig av samhället, idéerna och människorna i Strindbergs Sverige och Europa. Och så länge man som läsare inte förväntar sig att fullständigt följa författarens tankekedjor så är det njutbart att låta enastående individer som Ibsen, Key, Munch, Nietzsche, Heidenstam och Zola för att bara nämna några få skymta förbi när Whilde fångar in Strindberg i hans samtid.

Tyvärr är det också bara skymtvis som Strindbergs talang som författare ägnas något intresse. Avsnitten om själva texterna landar ofta i biografiska litteraturtolkningar som visserligen kan ha sin relevans, men knappast för det folk som Whilde ju vill skriva för. Och om Whildes ambition någonsin var att lyfta fram Strindberg till folket så ställer jag mig undrande till vad han egentligen vill ha presenterat. Att Strindberg drack absint, hade ett mycket komplext förhållande till kvinnor i allmänhet och dem han gifte sig med i synnerhet och att han under en period var övertygad alkemist?

Perspektiven som Whilde erbjuder är knappast nya, vilket är synd – för visst behöver vi 2000-talsmedborgare nya ingångar till Strindbergs författarskap. Men jag vägrar att tro att dessa ingångar måste ta sin utgångspunkt i en bild av en skandalskrivare i nattrock och kalsonger. Jag tror mer om oss, det svenska folket. Och det borde Stefan Whilde också ha gjort.

Similar Posts:

• Strindberg 101
• Life imitating art imitating life
• En förlorare i debatten
• De första hundra åren
• 7,5 hp Strindberg för dig som har bråttom

Alltså, i grund och botten pekar den på ett väldigt viktigt problem: med allt mindre litteraturundervisning i skolorna – hur får man ungarna att läsa? Tydligen genom att sätta Strindberg och Heidenstam i händerna på dem, enligt folkpartiet. Den förutsägbara (och inte helt felaktiga) reaktionen är förstås att det, om man ska införa en svensk litteraturkanon, blir en sjuhelsikes massa döda vita män. Herr varulvsögonbryn Leijonborg såg ett klaver och satte båda fötterna rejält i det:

Men vi har ju våra duktiga invandrarförfattare också, Theodor Kallifatides tycker jag definitivt skulle platsa.

Att Kallifatides efter 40 år i Sverige och en sjuhelvetes massa böcker på svenska fortfarande räknas i första hand som ”invandrarförfattare” är ju… jaja. Det har sagts mycket om det redan. Givetvis var nu pressen på folkpartiet att visa att de inte alls är inskränkta. Man hör liksom hur snacket går på kansliet: ”Fort! Fort! Kom på en duktig invandrare till!” Och mycket riktigt, några dagar senare skriver Cecilia Wikström i DN:

Definitivt hör också Edith Södergran, född i St Petersburg och död i Karelen till de författare som kan komma att finnas med i den svenska litteraturkanonen.

Att Södergran efter att ha varit död i snart 85 år fortfarande räknas i första hand som… jag menar, hon var finlandssvenska; svenska var hennes modersmål. I generationer tillbaka. Och rätta mig gärna om jag har fel, men bodde hon ens någonsin i Sverige? Och om nu Södergran ska kvoteras in först nu, hur länge måste Tove Jansson och Willy Kyrklund vänta?

I grund och botten pekar väl alltihop på ett tänk som minst lika problematiskt som bristen på kvinnor och invandrare i listan: oavsett hudfärg eller könsorgan ska det vara gamla erkända författare. Södergran, OK, men Anyuru (och för den delen även alla duktiga… eh… vad nu motsatsen till ”invandrarförfattare” är… som faktiskt skriver om dagens samhälle) får vänta till någonstans runt 2075. Litteraturen ska inte leva, den ska huggas i sten och bevaras och det ska stå dörrvakter utanför finrummen.

Och frågan är om inte hela debatten har tappat bort grundtanken, att få folk att bli läsare. Nog är det viktigt att läsa klassiker, men varför börja där? Varför kan inte folk få börja med något de kan känna igen sig i och sedan röra sig vidare mot Almqvist, Martinson, Martinson och gänget? Varför inte skapa ett naturligt sätt att läsa snarare än att tvinga på ungarna ett Sverige som inte längre finns?

(Sen har vi ju också frågan om varför skolbarn i första hand ska läsa svenska klassiker och inte, säg, Dostojevskij eller Austen i översättning. Men det här skulle bara bli en kort kvällstanke, så vi skippar det tills vidare. Debatten lär hur som helst fortsätta ett tag till på kultursidorna. Men ett tips till fp om ni behöver fler invandrarförfattare: Jan Guillou är hälften fransk och hälften norsk!)

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Och kvinnorna?
• The Book of Love (is long and boring)
• Biografi om en bokälskare

Också balsamering har som bekants utförts, och utförs, i andra tider och på andra ställen än i Egypten, även om man kanske gjort det av olika anledningar. För svenska kungar som gått ur tiden handlade nog lika mycket om att bevara kroppen innan den kom i jorden som att viga den åt evigheten. Gustav Vasa låg till exempel på lit de parade i åtta veckor på Stockholms slott. För vår stolta krigarkonung Gustav II Adolf tog det ett och ett halvt år (!) innan han fick åtnjuta den slutliga vilan (efter en vådlig färd hem genom Tyskland och att på Nyköpings slott stått lik i över ett år i väntan på begravningsförberedelserna skulle bli klara). Bägge har sedan varit föremål för flera gravöppningar, speciellt Gustav Vasa.

Annars inföll de svenska gravöppningarnas stora stund den 18 juli 1917 i Riddarholmskyrkan, Stockholm. Där hade ett sällskap läkare, präster, vetenskapsmän och andra höga dignitärer (drottning Victoria bl.a.) samlats för att en gång för alla utreda omständigheterna runt Karl XII:s död. Man hade till och med släpat dit ett monster till röntgenapparat för att få klarhet i den dödande kulans väg genom skallen. Med fanns också, i egenskap av nationalistisk nationalskald, tillika författare av Karolinerna, Verner von Heidenstam. Vid anblicken av sin store hjältekonungs hjässa skriver han:

Var och en visste, att stunden skulle bli en av livets märkvärdigaste, och sökte under djup rörelse att fästa allt så klart i minnet, att ingenting, ej ens det minsta, skulle kunna glömmas.

Detta var i alla fall minst fjärde gången som liket besiktigades sedan den ödesmättade dagen 1718 utanför Fredrikstens fästning. Anmärkningsvärt är att det inte bara tillkommer en romantiker som Heidenstam att falla för Karl XII-kulten, även de medicinskt kunniga går loss rejält i föredragen om vad man i undersökningarna kommit fram till. Liket benämns exempelvis ”Karolinernas store hövding”, pannan är ”ädelt formad” och karaktären ”uttrycksfullt manlig”.

Som Jansson påpekar i sin bok säger dessa övningar ofta mer om samtiden än de historiska skeenden som omger dessa kungarnas hädanfärd. Den dåtid som balsamerats ned i gravens djup verkar bli slående intetsägande, trots röntgenapparatur och senare tekniker som DNA-analysen. Intressantare då det förtätade skådespel runt själva riten gravöppningen. Jansson nämner det kortfattat i förordet, men här hade man önskat sig en djupare genomlysning av fenomenet.

Nu blir det en sammanfattande text med litteraturhänvisningar i slutet av boken, men där är fokus grundare inställt på döden i allmänhet. Och det var ju inte riktigt det som man, morbid eller ej, sett fram emot.

Similar Posts:

• Välregisserade begravningar
• Ett sent klapptips!
• Freden intressantare än kriget
• Makt och kvinnor på 1500-talet
• Inte purfärsk men riktigt bra!

Alfred är en fiktiv biografi och huvudpersonen är ett hopkok av dåtid, nutid och Hägg. Genom att placera Hedman framför en fond av trovärdighet sväljer man lätt den här historien och vaggas in i det tidiga 1900-talets litterära kretsar.

Hägg låter Hedman frottera sig med de för tiden kulturella högdjuren både i Sverige och utomlands. Heidenstam, Fröding, Strindberg och Oscar Wilde är bara några exempel på personer som korsar Alfreds väg. Viktig är också Hedmans relation till brodern och korrespondensen dem emellan är grundstenarna för Häggs "forskning". Hedman är, liksom Hägg, en tyckare av rang och på mer än ett ställe i boken anar man också författarens egna åsikter bakom den hedmanska masken. För eller emot Fröding, för eller emot ett krig i Irak. Dåtid, nutid och Hägg var det!

Det är främst två saker som gör den här boken till vad den är, en riktigt underhållande historia, och det första är den ovan nämnda trovärdigheten. Utan bakgrund och väl fungerande kulisser hade det hela fallit platt. Det andra är att man mellan raderna kan känna Göran Häggs entusiasm, det märks att författaren haft roligt när han skrev det här.

Similar Posts:

• En frisk, skön galenskap
• Även ni, även ni Murbruk!
• En dalaresa
• Karlfeldt – en kåt en
• Det pornografiska är politiskt?