Hur många historier det än berättas om dem – i böcker, på film och TV – verkar vi aldrig tröttna. Vampyrerna har länge varit en av populärkulturens främsta kelgrisar och på senare år har deras ställning stärkts ytterligare. Stephenie Meyers serie om tönttjejen och fangbangern Bella och hennes sexiga vamp-pojkvän Edward har orsakat internationell hysteri […][...]

Apropå vampyrtrenden hösten 2008 (Låt den rätte komma in på film, Trueblood på teve och den svenska utgåvan av Charlaine Harris böcker som den teveserien baseras på) kommer här som av en händelse en bok om en pojke som lever bland de döda, och för all del har en nära relation till någon som enligt […][...]

Om du följer serietidningarnas säsong åtta av Buffy vet du hur Melaka Fray är aktuell just nu. Om du inte har den blekaste om vad jag precis skrev så fungerar det också. Joss Whedons Fray är nämligen en självständig serieberättelse som visserligen bygger vidare på slayer-mytologin och, som alltid när det gäller Whedon, belönar en […][...]

I en underjordisk sal förvarar väktarsamfundet en fastkedjad gammal vampyr. Dit förs en grupp unga aspiranter för att lyssna till vampyrens berättelser om sitt släkte – något som kommer dem närmare än vad som var tänkt när, som så ofta när The Watcher’s Council organiserar saker, går riktigt snett och leder till både överraskningar och […][...]

Igår, 2/9, skrev litteraturpedagogen Lena Kjersén-Edman ett inlägg i DN angående Stephenie Meyers omåttligt populära vampyrserie som börjar med Twilight (Om jag kunde drömma på svenska). Helt lägligt hade jag precis börjat på första boken, eftersom jag helt enkelt ville veta what the fuss was about. Dessutom är böckerna snygga och det är faktiskt en […][...]

Jag är riktigt glad! Lite sådär barnsligt glad, och det har jag Ola Skogäng att tacka för, eftersom det är hans Theos Ockulta Kuriositeter – Mumiens Blod som får mig att känna så här. Skogängs första del i serien om detektiven Theo – en stor brunbjörn som löser brott med ockulta undertoner – gör mig […][...]

Den första Omnibus-volymen var en visserligen lite ojämn men ändå efterlängtad och uppskattad samling Buffy-serier. Volym två kan man ärligt talat ha och mista. Tvåan har nackdelen att den börjar komma in på samma tidsperiod som teveserien. Det blir med andra ord lättare att klampa i klaveret på olika sätt. Lätt att säga emot mer […][...]

Det var en gång en begåvad ung man som hade en idé. En idé om att den där lilla blonda tjejen som alltid blir dödad redan innan förtexterna för en jäkla gångs skull skulle kunna försvara sig. Försvara sig och sparka monsterrumpa så det stod härliga till. Onda regissörer och skådespelare kom och gjorde travesti […][...]

Det verkar gå att variera vampyrtemat i oändlighet. Eller i alla fall försöka variera. Hos Scott Westerfeld är synvinkeln väldigt nutida – eller så verkar det i alla fall till en början. Tjugoårige huvudpersonen Cal får nämligen förklara att vampyrer alls icke är övernaturliga varelser – de har bara blivit infekterade med en parasit, som […][...]

Man brukar säga att det är de små sakerna som räknas. Ibland hittar man små guldkorn som kanske inte är så mycket värda för omgivningen men som är oumbärliga för en själv. Något som gör att man förändras lite, en bit faller på plats, ett tomrum fylls. Jag satt på Stockholms tågstation i augusti förra […][...]