Afrikaanerfamiljen Swartz äger en gård med en lustigt utformad huskropp, där tillbyggnaderna har olika stil och utförande. Familjen kallar sina ägor för farmen, men vad marken har för potential är oklart. Berättelsens nav är dynamiken mellan syskonen – som var och en har brister och förtjänster. Förutom Amor, finns de två äldre syskonen Astrid och Anton, och en mängd personer som dyker upp på begravningen. Mamman hade i slutet av sin levnad sökt sig tillbaka till tron hon föddes in i. Nu ska begravning ske enligt judisk sed. Rabalder har uppstått i släkten men hennes önskan efterlevs.

Ytliga porträtt blandas hejdlöst med de lite mer ingående porträtten. För egen del fastnar jag för skildringen av Amor. Hon är yngst och väcker syskonens irritation i sitt fjära sätt att vara. Spänningen har också sin grund i att Amor överhörde en konversation mellan mamma Rachel och pappa Manie där familjens svarta tjänstekvinna Salome utlovades ägarrätten till huset och marken där hon bott i utkanten av ägorna. Huset är mer att likna vid ett skjul, men den tänkta gåvan är en tacksamhetsgest från mamman i familjen. Två veckor innan mammans död har Amor alltså bevittnat scenen med löftet och i efterdyningarna av begravningen påminner hon sin pappa och sina syskon om det hela. De bemöter henne med frågan om hon inte vet vilket land hon vuxit upp i. Svarta kan inte äga hus enligt lagen.

Resten av handlingen är de kommande trettio åren. Den vita familjen med pappan och de tre barnen råkar ut för händelser och i kulisserna monteras apartheidsystemet ned samtidigt som en ny framtid utmålas för Sydafrika.

I mixen av att låta Sydafrikas närhistoria utspela sig i bakgrunden för en familjeskildring ingår också en stor dos satir mot trossamfund, eller snarare prästerna (eller vad de själva vill kalla sig):

De sitter i salongen i pastorns nya hem, det är ett soligt rum som vetter åt norr mot ett stenparti på tomten i Mucklenuek. Alwyn och hans maka, ursäkta, syster, det var inte meningen att vara respektlös, har för länge sedan lämnat sin fuktiga lilla boning bakom den nederländska reformerta kyrkan eftersom Gud har skänkt honom framgång. Mycket har förändrats. Han kallar sig inte längre dominee, han är pastoor nuförtiden, och kränger en mjukare frälsningslinje till sina kunder, host, jag menar flock, vilket är till allas fördel. Pastooren har aldrig brytt sig stort om världslig grannlåt, vad det nu är, men jösses vad det gör livet bekvämt.

Berättaren – som dyker upp som en ekorre och tilltalar mig/oss som läsare – ger mig/oss sin story utan nämnvärd politisk analys. Stundom är effekten underhållande och stundom inkännande åtminstone vad beträffar skildringen av Amor. Men den som förväntar sig ett mer nyanserat svar på varför det gått som det gått i förverkligandet av regnbågsnationen får vända sig till andra berättelser.

Jag hade kunnat tänka mig mer allvar i framställningen men anar att Galgut har sina skäl för att blanda romaningredienserna på det här sättet. Ett av skälen kan vara det stora nöjet att få använda sina författartalanger med ett lekfullt sinne. De svarta sorgkanterna framträder ändå.

Similar Posts:

• Sydafrika noir
• Att föreställa sig E.M. Forster
• Språklig förundran
• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja
• Syskonsymbios, hundkärlek och förhoppningar

Det sydafrikanska landskapet är hänförande vackert med blånande berg. Det är september månad, vilket är lika med vår i Västra Kapprovinsen när våra vänner ställs inför polisens disciplinnämnd, anklagade för kardinalsynden att under ett ingripande vägra lyda order från en överordnad.

Straffet består i degradering och temporär förflyttning ut i tjotahejti och Griessel befarar att han, efter bedriften att ha hållit sig spik nykter i dryga halvåret, inte kommer kunna låta bli att ta till flaskan igen.

Till Griessels och Cupidos oerhörda lättnad får de i stället order om att inställa sig på polisstationen i det fashionabla Stellenbosch, en knapp timmes resväg från Kapstaden. Ett paradis för rika vitingar, som Cupido uttrycker saken, med praktfulla vingårdar, välansade golfbanor, ett prestigefullt, pampigt universitet samt pittoreska vitkalkade gamla hus från kolonialtiden. Kan det ligga något lurt bakom att de hamnar just här?

Det första fallet de får på sitt bord är till synes okomplicerat, men känsligt eftersom det involverar en försvunnen student, något som också berör Griessel lite extra då han själv har en son i samma ålder. Callie de Bruin är stipendiat, datasnille, högpresterande och inbunden. Han går under namnet ”spöket”, eftersom de nästan aldrig ser till honom på studenthemmet, där han bor. Griessel inser att det är något som inte stämmer när han upptäcker Callies flashiga dator, dyra märkeskläder och hemliga bankkonto, detta trots att han är son till en ensamstående mor utan tillgångar.

Samtidigt mår den attraktiva fastighetsmäklaren Sandra Steenberg pyton i en annan del av staden och värre ska det bli! På grund av att fastighetsmarknaden kollapsat är hon skuldsatt upp över öronen och har till på köpet trasslat in sig i en härva av lögner. Risken för att familjen blir av med taket över huvudet är överhängande.

När hon blir erbjuden att sälja godset Donkerdrif (som också är originalets titel) åt en randmiljardär och storsvindlare har hon därför inte råd att be honom flyga och fara, även om Jasper Boonstra får hennes inre varningsklockor att klämta för fullt. Han är en ful fisk, som hon inte vet var hon har, men också hennes enda chans att komma på fötter igen.

Fast Sandra hamnar istället ur askan i elden. Då Boonstras uppretade fru anmäler att hennes make sjappat får Griessels berömda magkänsla honom att misstänka att det är fastighetsmäklaren som varit honom behjälplig.

Jag kan bara konstatera att Deon Meyer vet hur en slipsten ska dras. Som vanligt när jag läser hans böcker slås jag – gång på gång – av hur skickligt han skriver. Meyer är en mästerlig intrigbyggare som lyckas hålla läsarens intresse vid liv från första till sista sidan. Perspektivet ligger i vartannat kapitel hos polisduon Bennie och Vaughn, och i vartannat hos den olyckliga fastighetsmäklaren Sandra. Ju längre romanen fortskrider skiftar också fokuset allt oftare, också inom ett och samma kapitel.

Ett stråk av humor genomsyrar författarens språk, enstaka ord på afrikaans berikar översättningen och personbeskrivningarna är frapperande livfulla. Långt om länge flätas intrigtrådarna samman i romanen.

Jag känner sådan respekt för författarens ambition att skildra de politiska komplikationerna i Sydafrika, som dras med en utbredd korruption, även inom polisväsendet. Ekonomin är skral, statliga företag plundras på sina tillgångar, järnvägen, vattenförsörjningen och elnätet tillåts förfalla, kriminella gäng härjar, und so weiter.

Men vad är egentligen en statskapning? Vadå för gruff med SSA? Och vad hade president Zuma för fuffens för sig? Jag blir tvungen att googla för att reda ut begreppen.

Summa summarum bjuder Deon Meyer återigen på en gedigen kriminalroman, som ger läsaren insikt i det nutida Sydafrikas utbredda oreda och därtill en dos spänning. Läsning anbefalles!

Similar Posts:

• Mord och konst i Sydafrika
• Sydafrika noir
• Femöresfjösare
• Morsan med stort M
• Dramatisk romansoppa

Romanen jag nyss slagit igen pärmarna på utspelar sig i ett förrevolutionärt Ryssland. Vid tiden för handlingen levde såväl kompositören Tjajkovskij som författaren Dostojevskij. Deras efterlämnade verk spelas och läses än i dag.

Snabbt kastas jag in i en verklighet som kunde utspela sig i detta nu. En polis sitter bakom ett stort skrivbord. Det finns misstankar att en ung avliden man varit del av en samhällsomstörtande verksamhet. Pavel Aleksandrovitj Isajev, var en älskad styvson och skälet till att de kvarblivna tillhörigheterna finns hos polisen beror på en lista över personer som ska likvideras ”i namn av Folkets hämnd”. Brottsbevis, menar chefsutredaren. Den perplexe styvfadern, för övrigt den kände Fjodor Michailovitj Dostojevskij, får beskedet att vänta medan utredningen pågår.

En stilla väntan blir det inte. I desperation trycker den sörjande styvfadern Pavels efterlämnade vita kostym mot näsan. I nästa stund uppmanar han hyresvärdinnan att visa begravningsplatsen och väl framme kastar han sig över jordkullen. Tankeströmmar håller sömnen borta om nätterna.

I intensiva och vindlande konversationer grillas alla som var i kontakt med Pavel: hyresvärdinnan Anna Sergejevna, hennes minderåriga dotter Matrjona, chefsutredaren Maksimov och anarkisten Sergej Netjajev. Skildringen av smärtsam sorg innehåller ett ältande och många omtagningar som inte leder någon särskild stans. Det där är skrivet av någon som själv har varit där, tänker jag, samtidigt som jag noterar hur medkänslans strängar i mig vibrerar.

Samtidigt ljuder en annan sträng. I de här speglingarna av den självupptagne Dostojevskij som rör sig i 1800-talets Sankt Petersburg finns något skevt. Han är förvisso en sanningssökande människa och han är så klart den där författaren vars verk blivit omtalade. Men Petersburgsborna konfronterar honom och friktionen ökar. Det råder ingen entydig bild av att relationen mellan far och son varit alltigenom tillitsfull.

Dostojevskij verkar vilja hålla på med sin inre kamp mer än han vill veta sanningen. Hans skamlösa blick registrerar svåra förhållanden med svältande barn och mödrar som prostituerar sig. Omväxlande gör han motstånd eller ger efter för sina erotiska drifter. För en sekund råkar hela berättelsen i blixtbelysning. Författaren är bara ute efter material för sin nästa storsäljande misärroman! En gränslös konstnärssjäl, den där Fjodor Michailovitj Dostojevskij! Sekunden efter inser jag i min fånighet att den som vilselett mig är … Coetzee.

Berättelser som duperar mig och innehåller så här många nivåer är enormt underhållande. Möjligen borde jag protestera mot min förtjusning eftersom många scener är vanvördiga och i vissa fall vämjeliga. Men jag kan inte hjälpa det. I all enkelhet vill jag kalla Mästaren från Sankt Petersburg för ett mästerverk.

Similar Posts:

• Konsten att se människor
• Väntar på färgläggning
• Skimmer i nattsvart tragedi
• Tankeväckande tegelsten
• Porträtt av Henry James

Det visar sig att den mördade kvinnan är en internationell konstexpert. Specialområdet är holländsk konst från 1600-talet. Här kommer en Rembrandtlärling vid namn Carel Fabritius in. Han målade av Rembrandts unga gravida älskarinna Hendrickje Stoffels och det är den målningen som är den springande punkten i hela intrigen. Det är flera som vill ha den och den finns till och med i kopior: ”Damen i blått”. Men det jordbrukande ägarparet förstod själva inte alls vilken raritet som gått i arv i bondgården i generationer förrän frun läste Donna Tartts roman Steglitsan. Den lilla målningen av den ovanliga fågeln i sistnämnda roman är målad av samme Fabritius.

Det här är en pusseldeckare och polisdeckare med olika förvecklingar. Radarparet i fokus hos Hawks (roteln för grova våldsbrott) är poliserna Benny Griessel och Vaughn Cupido. Två manliga medelålders poliser med många typiska drag: ensamstående, alkoholiserade, lätt nördiga, överviktiga. Griessel, som levt nykter i över 150 dygn, står i beråd att fria till en förmögen, känd sångerska (nykter i mer än 700 dygn) och nu är hans största bekymmer att ha råd med en diamantring.

I slutet när Hawks-poliserna lyckas lösa konst- och mordgåtan belönas de med kändisskap och tidningsartiklar – på så vis kommer den sydafrikanska diamantringen närmare Griessel och hans sångerska. Det är nog en underdrift att jag personligen tycker att det här är stenålders mossigt – och det är av just den här anledningen som jag inte ofta läser deckare. Jag står inte ut med varken kvinnoskildringen (död eller åtrådd) eller könsrollerna (makt och medel).

Den största behållningen av läsningen är miljöskildringen. Här kommer det södra Sydafrikas natur, människor och språk fram på ett lågmält vis. De många olika etniciteterna och samhällsklasserna tangeras. Möjligen är det en sorts patriotism och nationalism som gör en lågmäld man till mördare. Han vill att konstverket ”Damen i blått” ska stanna i Sydafrika där det hör hemma sedan sekler. Bondgården där det hittas är också en väl bevarad kvarleva av ett Sydafrika för flera hundra år sedan med vita européer som inflyttare och överklass.

Även språket varvas ibland med uttryck och tilltal på afrikaans. Ett lite roligt ord i mina öron är “jissis” (“herrejävlar”) som poliserna kastar runt sig stup i kvarten. I österbottniska dialekter används (användes?) ofta “jesses” eller “jisses” som ett utrop av förvåning. Här finns något besläktat. Kanske via Rembrandts 1600-talsholländska?

Similar Posts:

• Brott, korruption och vidunderlig natur i en salig blandning
• Sydafrika noir
• Morsan med stort M
• Dramatisk romansoppa
• Från en sydafrikansk cell

Trevor Noah har sina rötter i Sydafrika, han är komiker och talkshow-värd i USA, född 1984. På närmare 300 sidor berättar han om sitt liv fram till tjugoårsåldern. Han är huvudperson i sin egen historia men jag vill påstå att bokens verkliga huvudperson är Morsan med stort M, hans mor Patricia Nombuyiselo Noah eftersom boken på sitt sätt är en hyllning till alla morsor som kämpar för sina barns framtid. Boken är också dedicerad till Nombuyiselo: ”Till min mamma, mitt första fan. Tack för att du gjorde mig till en man.”

Jag trodde jag hade en aning om vad sydafrikansk apartheid var, den som avskaffades 1994 – att det handlade om förtryck av den svarta befolkningen i landet. Trevor Noah beskriver situationen som betydligt mer komplicerad än så. Kolonialismen kom, såg, segrade och drog upp gränser som sår mellan olika folkslag, ärren finns kvar än idag. Det handlade om de olika svarta folkslagen Zulu, Tsonga, Xhosa med många flera, varje folk med sitt språk och sin specifika kultur, till exempel är kvinnorna i Xhosa som Nombuyiselo tillhör, mer självständiga än kvinnor som tillhör Tsongafolket, samt att apartheidregimens indelning inte bara gällde svarta och vita utan också färgade och indier.

När Trevor Noah föddes var det en kriminell handling om en svart person hade sex med en vit person – var det kvinnan som var svart kom hon i fängelse och barnet som eventuellt föddes omhändertogs. Den vite mannen fick en reprimand, en grabbig tillsägelse om att hålla byxknapparna knäppta… Därav bokens titel – att Trevor Noah överhuvudtaget föddes var ett brott eftersom hans far var en vit tysk och hans mor en svart kvinna. När han som litet barn träffade sin far fick det ske i smyg och under stort hysch-hysch. Hur fullständigt absurt och galet apartheid var blir tydligt när Trevor Noah skriver om hur svarta inte fick äga företag, inte fick gå vissa utbildningar eller förflyttades med tvång till vissa homelands eller kåkstäder. Och hur regimen härskade genom att söndra, var man färgad (rasuppblandning mellan svart och vit sedan kolonialismens första tid) hade man mer privilegier än en svart person. Det fanns alltid någon som var längre ner i hierarkin. Men Trevor Noah var mixed, han hade ljus hy, inte riktigt vit men heller inte svart. Detta gav honom ett utanförskap för han hörde egentligen inte till i någon grupp och han var därför ett ensamt barn. När han började i ungefär motsvarande högstadiet, tvingades han välja och han valde att identifiera sig som svart.

Det var Trevor och morsan mot resten av världen under hans första nio år innan han fick styvfar och lillebror. Trevor Noah beskriver sig som ett olydigt och bråkigt barn, en ”Emil i Johannesburg”, och morsan gav honom smisk men talade också om varför enligt den gamla devisen ”den man älskar agar man”, för sådana var uppfostringsmetoderna vid denna tid på denna plats. Nombuyiselo Noah är kristen och söndagarna tillbringades med ett antal kyrkobesök. Denna hennes Gud-som-haver-fromhet imponerar med sin tillit även om gossen Trevor hellre gjorde hyss än gick i kyrkan.

Trevor Noah växte upp i knapphet, ibland rent armod, med våld och hopplöshet runt sig och våldet närmast ökade när apartheid försvann för då slogs de olika etniciteterna om makten, att på gatorna se sönderbrända lik med bildäck runt kroppen, var inte ovanligt. Han berättar om hur de vid ett tillfälle under en månads tid fick äta de äckliga maskar som bara de allra fattigaste överlevde på. Morsans allt överskuggande mål var att han skulle göra något av sitt liv, hennes kärlek var gränslös, fast och förmedlad med ett bastant självförtroende över vad hon menade var bäst för sin son. ”Du har ansvaret om du ställer till det för dig”, sa hon. ”Det som hänt dig var kanske förfärligt, men det är ditt ansvar att lägga det bakom dig och gå vidare i livet.” Här går det verkligen att tala om en livets hårda skola.

Det berättas också om kvinnors utsatta situation, hur Nombuyiselo förvägras göra en polisanmälan när Trevors styvfar har misshandlat henne, det gör hennes självständighet och kamp än mer beundransvärd. Det finns inte en enda rad i boken som antyder sentimentalitet eller offerroll. Klart och på ett enkelt språk, berättas olika episoder ur Trevor Noahs liv. Jag kommer inte ifrån känslan att det kan ha varit en spökskrivare inblandad i skrivandet av boken, att Trevor Noah har berättat om sitt liv för den personen och sedan godkänt urvalet och hur det framställs. Om så vore gör det inte boken sämre. Jag tror också att Trevor Noah är lite mer begåvad och framåt än vad som framgår av texten, men det är en ödmjukhet som är mycket sympatisk, sympatisk är också den stilla humorn och självdistansen.

Frukten av ett brott handlar om ett barn som mot alla odds och tack vare morsans stöd, klarar sig trots att han nuddar vid kriminalitet och utanförskap. Hans språkkunskaper är honom också till stor hjälp. Han talar många av de afrikanska språk som talas i Sydafrika, han talar flytande engelska och kan också en del afrikaans, kolonialistättlingarnas språk. Angående språk skriver han på ett ställe om språkets betydelse för tillhörighet och citerar Nelson Mandela: ”Om du talar till en man på ett språk han förstår, går det till hans förstånd. Om du talar till honom på hans eget språk, går det till hans hjärta.” Trevor Noah instämmer och tillägger: ”När du anstränger dig för att tala någon annans språk, även om det bara är enstaka fraser här och där, säger du till dem: Jag förstår att du har en kultur och en identitet som finns bortom mig. Jag ser dig som en människa.”

Frukten av ett brott är trots att den behandlar många svåra upplevelser i Trevor Noahs och hans mors liv, en mycket varm bok som aldrig ger mig en känsla av sorg eller av något som är för otäckt att läsa – värmen överskuggar. Den innehåller en klokskap som inte skriver på näsan. Språket är rakt och lättläst och som läsare har man lust att vända blad för att se vad som händer på nästa sida.

Till sist – jag har köpt varsitt exemplar av Frukten av ett brott till mina yngsta söner och hoppas de ska dra slutsatsen att kanske var morsan sträng ibland, men nu förstår vi varför. Det är nämligen inte utan att jag identifierar mig med Nombuyiselo i hennes kamp för att göra folk av sina barn. Grabbarna vet också att skänker morsan mig en bok betyder det att det står något i den som jag kan ha glädje av att ha med mig här i livet. Just en sådan bok är Frukten av ett brott.

Similar Posts:

• Det slutar inte med apartheid
• Från en sydafrikansk cell
• Mord och konst i Sydafrika
• Våld, sorg och skönhet
• I teorin så väldigt spännande

I Damon Galguts biografiska roman möter vi Morgan, som han kallas boken igenom, på hans resor till Indien och Egypten där han tillbringade längre perioder. Han vill upptäcka världen och bli inspirerad till nya böcker. Fantasierna om män avlöser varandra men Morgan verkar aldrig få till det på riktigt. Även relationerna till de två han förälskar sig djupt i, Masood och Mohammed, stannar på ett mestadels platoniskt plan. Och när kärlekarna gifter sig och får barn blir Morgan lämnad kvar. Galgut har verkligen spännande ämnen att jobba med. Exotiska platser, skrivandet och undantryckt sexualitet. Tyvärr hämmar det biografiska formatet historien från att riktigt lyfta.

Arktisk sommar var även namnet på E.M. Forsters oavslutade roman. När Damon Galgut nu återanvänder titeln blir den en poetisk bild av ett författarskap som trots sina framgångar håller mycket inlåst. Kontrasten mellan Morgans brinnande inre och den sexuella avhållsamhet han tvingas in i, av samhället men många gånger också av sig själv, är ständigt närvarande, även i skrivandet. Det långa och ofta avbrutna arbetet med En färd till Indien (1924) utgör en stor del av Galguts skildring. Forster skrev samtidigt romanen Maurice, färdigställd 1914 men inte publicerad förrän 1971 på grund av sin gestaltning av homosexuell relation. I Galguts Arktisk sommar beskrivs hur Morgan upplever att Maurice får honom ”ur kurs” och grumlar hans förmåga. När han äntligen hittar en väg tillbaka in i En väg till Indien är det en stor lättnad. Romanen blir också hans största succé. Samtidigt skäms de vänner, flera av dem själva homosexuella, som får läsa Maurice. De tycker att den är rent ut sagt dålig och att den inte kan offentliggöras. Att sådant varken kan eller ska skrivas.

Den arktiska sommaren antyder också Morgans längtan till en exotisk plats. En plats där livet kanske är enklare. Fullt så enkelt är det såklart inte. Trots att han upplever kärlek och sexuella möten är han på många sätt fast i sin kropp, sina känslor och det fördomsfulla klassamhälle han lever i. Bakom allt finns också den koloniala kontexten. Inte minst i Morgans möjligheter att resa till den så kallade Orienten och hans attraktion för de unga männen där. Men också på ett större plan. Flera gånger påpekas att det brittiska imperiet en dag kommer att falla och lämna Indien till sitt öde. Vad händer då med de mänskliga relationerna?

Det svåra med biografiska romaner är att förvandla fakta till levande fiktion. E.M. Forster lämnade efter sig ett stort antal dagböcker, och det är tydligt att Arktisk sommar bygger på grundlig research. I sitt tack i slutet av boken radar Galgut upp en mängd källor han använt sig av. Och ibland fastnar berättelsen i uppvisandet av fakta, som i partiet om hur Morgan funderar på vad han ska ta med i essäsamlingen Pharos and Pharillion. Att vara alltför upptagen vid sanningen innebär också att partier med detaljerade beskrivningar av resande och skrivarbete blir väl utdragna och, tyvärr, tråkiga. Här kan jag önska att Galgut tagit sig större konstnärliga friheter. Intressantast är Morgans tafatthet, motstridiga känslor och personliga utveckling. Även här stannar det dock ofta vid beskrivningar av känslorna istället för gestaltningar av händelser som påverkar Morgan, något som gör berättandet onödigt segt.

Jag fångas mest av hur vältecknade många av bifigurerna är och hur de bidrar till bilden av Morgan. Masood och Mohammed i synnerhet, men även mindre karaktärer. Virginia Woolf är en av dem. Som medlemmar av Bloomsburygruppen samtalar Morgan flera gånger med paret Woolf om sitt skrivande. Virginia befinner sig oftast i bakgrunden, men i de få rader där hon framträder mer lyckas Galgut både fånga hennes karaktär och ge en bild av hur andra ser på Morgan.

Virginia satt intill och rökte en av sina shagcigaretter. Hennes närvaro hade en intensitet som fick honom att ta ett steg bakåt. Ändå hade han lärt sig tycka om denna kvinna med det långa, lyktformade ansiktet, präglat av skarp intelligens. Hon studerade intensivt med sina två lysande naglar till ögon och sa sedan: ”Jag kan faktiskt inte föreställa mig dig där borta.”
”Men jag har redan varit där. I sex månader.”
”Jo, jag vet. Du brevväxlade med mig. Jag säger bara att jag inte kan föreställa mig på den platsen. Misslyckandet är mitt.”
Fast som alltid med Virginia kändes det som om misslyckandet på något sätt var hans.

Även vännerna verkar tycka att Morgan är omgiven av en viss mystik. Vem är han egentligen? I spänningen mellan en persons strävan efter att fullborda sig själv och det svåra i att släppa andra människor in på livet blir Arktisk sommar som mest engagerande.

Similar Posts:

• En berättelse för vår tid
• Många pojkars historia
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Han lajkade Big Brother
• Att läsa sitt liv

David har någonstans under resan skilts från sina föräldrar, minns ingenting om dem och har förlorat de papper som berättar vem han är. Simón tar sig an pojken och ser det som sin uppgift att hitta hans mamma. En dag går de förbi ett slags skyddat lyxboende, La Recidencia, där de ser en kvinna spela tennis. Simón blir tvärsäker på att kvinnan, Inés, är Davids mamma. Han känner det instinktivt. Efter en hel del övertygelse får Simón henne att lämna sin trygga tillvaro, flytta in i hans lilla lägenhet och adoptera David. Inés växer snart in i föräldrarollen. Hon blir till slut alltmer beskyddande och vill inte att någon annan har kontakt med pojken, skyddar honom med alla medel. Hon är mamman som får ett barn utan att ha burit det i sin kropp, som en skänk från ovan. Minst sagt en obefläckad avlelse. Hon är Madonnan. David är… Jesus inkarnerad?

Att Coetzee gett sin roman titeln Jesus barndom ger känslan av att det finns något större under ytan. Historien är full av referenser och kristen symbolik. Kanske skulle jag ha snappat upp ännu fler om jag varit mer inläst på Nya Testamentet men de finns där; uppmaningen att vända andra kinden till, härbärgen, en antydan om att återuppstå efter tre dagar. Ibland önskar jag nästan att Coetzee dragit på ännu mer, gjort ännu tydligare kopplingar. Under läsningen satt jag bara och väntade på att någon skulle komma tillbaka från de döda!

Är David Messias som kommit över havet för att frälsa den nya världen? Pojken är definitivt mystisk, verkar ha en gåva att se och veta saker andra inte ser. Han kan hålla långa filosofiska diskussioner och tillgodo se sina egna behov. Han hittar på ett eget språk, är analfabet fram till den dagen då han plötsligt obehindrat läser ur Don Quixote på felfri spanska. Och framförallt, människor sluter upp runtomkring honom, skyddar honom och tror på honom.

Romanen står ändå inte och faller med Jesus. Berättelsen om David är helt klart intressant och stark i sig själv, även utan alla referenser. För mig handlar den lika mycket om integrations- och flyktingpolitik. Det finns en känsla av att alla är vänliga och hjälpsamma, men till en viss gräns. De två hålls alltid utanför, släpps aldrig in helt. Som i romanens inledning, där en kvinna på centret dit Simón och David går för att anmäla sig erbjuder dem en plats att sova på. Snart visar det sig att sovplatsen finns ute på gården till hennes hus. Det är kallt och de får kissa i ett hörn, men kvinnan lovar att hon ska ”släppa ut” dem. Beroende av andras varierande välvilja och därför även fångar i den. Och där knyter berättelsen ändå an till Bibeln. Josef och Maria lämnade sitt hem och var beroende av främlingars välvilja den natt Jesus föddes.

Något som stör mig under läsningen och drar ner betyget är hur de kvinnliga karaktärerna porträtteras. Alla bedöms på något sätt utifrån sin kropp. Simón funderar alltid på om han kan tänka sig att ha sex med dem. Som när Simón blir utskriven efter en sjukhusvistelse och tackar sköterskan Clara för hur väl hon tagit hand om honom.

”Jag vill gärna tro att det ligger mer än bara välvilja bakom.”                                 Clara svarar inte, men av den blick hon ger honom förstår han att han har rätt.

Clara figurerar bara i en ytterst kort passage av romanen men används ändå som en bekräftelse på Simóns sexuella och maskulina dragningskraft. I ett annat kapitel besöker Simón en klinik och genomgår där intervjuer om vad han intresserar sig för och vilken typ av umgänge han söker. Det beskrivs som en slags terapi och avslappning för män men det är tydligt att det hela rör sig om en avancerad eskortservice. Prostitution som ska leda till att ensamma män mår bättre. Visst hade det kunnat vara ett intressant ämne, Simóns ensamhet och tvivel på sin möjlighet att attrahera kvinnor. Men det hela är outvecklat och leder aldrig någonstans, känns mest bara gubbsjukt, tröttsamt och förlegat. Kvinnorna blir sexualiserade, prostitutionen glorifieras och avdramatiseras. Jesus barndom är helt klart en bra och mångbottnad historia, väl värd att läsas och analyseras. Synd bara att kvinnor fortfarande porträtteras som antingen Madonna eller hora.

Similar Posts:

• En historisk Jesus
• Evangeliet enligt Jonas
• Sympatiskt men något svårsmält
• Av Pelle rot och stam?
• Tyfus tar dig närmare Gud

Adam Napier står och svajar. På jobbet har han ersatts av den unge, svarte praktikant som han självt lärt upp och det mumlas om raskvotering. Nu har han inga pengar, ingenstans att bo och ingen familj förutom den betydligt mer framgångsrike och pragmatiske brodern, som lånar honom ett försummat gammalt hus någonstans på den sydafrikanska landsbygden.

I öppningsscenen till Bedragaren är Adam på väg till det där huset, blir stoppad av en polis och bötfälld eftersom han vägrar att muta honom. Därpå får han en utskällning av brodern, som inte kan begripa varför han ska krångla till allting med principer och verklighetsfrånvända drömmar. I det nya Sydafrika gäller det att anpassa sig.

Samma attityd återkommer när Adams stillsamma tillvaro som självutnämnd poet med evig skrivkamp i det lilla huset störs av mötet med Canning, en före detta skolkamrat som Adam inte har mage att erkänna att han faktiskt inte minns. Canning å sin sida tillskriver ett samtal med Adam från skoltiden en ödesdiger betydelse, och drar in Adam i sitt eget luxuösa liv ute på en privat viltfarm. Motvilligt låter sig Adam förtrollas, både av viltfarmen och av den vackra Baby, Cannings svarta troféhustru – inget säger tydligen modern sydafrikan så slagfärdigt som ett rasblandat äktenskap – med sitt dunkla förflutna.

Sydafrikanske Damon Galgut har jämförts med Paul Auster och Bedragaren har onekligen något på en gång suggestivt och svalt som kan föra tankarna i den riktningen. Bara osäkerheten kring vem titeln egentligen syftar på – vem är det som är bedragaren? Är Canning verkligen den han utger sig för att vara? Är kanske alla i detta nya, korrupta Sydafrika bedragare? Eller är det rent av huvudpersonen, Adam, som bedrar – sig själv eller andra – med sin ouppnåeliga poetroll, sin önskan och oförmåga att hålla avståndet till det ganska brutala samhället omkring sig?

Osäkerheten, mystiken, ger Bedragaren ett visst driv. Skildringen av det moderna Sydafrika ger en viss skärpa. Att romanen samtidigt är lågmält skriven, med en smak av Auster och noir, räddar den säkert från en hel del inte alltför avlägsna fallgropar. Ändå når den med sin svalhet liksom inte under huden på mig. Här finns å ena sidan glimtar, inte minst i huvudpersonens dilemma – anpassa sig till ett övermåttan cyniskt samhälle eller stå där, svajande trådlös, ensam och fattig – som jag känner stor sympati inför. Å andra sidan det där lite tröttsamma Ödet, som liksom bara forsar på, som driver handling och karaktärer med sig, men i slutänden lämnar mig stående på stranden med en ganska dyster känsla av att inget egentligen går att påverka.

Similar Posts:

• Mord och konst i Sydafrika
• Familjen och den nya politiska kartan
• Från en sydafrikansk cell
• Coetzee och kvinnorna
• Den vite mannens börda

De tomma stolarna i den ganska stora salen får symbolisera allt som valts bort innan det kommit från Afrika till oss, säger Stefan Jonsson i sin inledning. Hans första fråga är därför vad dessa översättare tycker saknas på årets Bokmässa, vad de tycker borde funnits på mässan som inte finns här. Svaren blir att det givetvis är glädjande att det alls kommer fokus på Afrika, men att berättelserna som inte nödvändigtvis speglar något typiskt afrikanskt saknas – förlagen vill ha ”bilden av Afrika”, inte en berättelse som kanske är allmängiltig.
Tetz Rooke, som översätter från arabiska:

De böcker som betytt något för mig när det gäller arabiska författare från Afrika, de har inte berättat historier om bara det land eller den kultur där handlingen utspelas. De har en annan dimension, en symbolisk, metaforisk dimension.

Han undrar också rent allmänt var de arabiskspråkiga författarna blivit av, eftersom de tydligen inte är på Bokmässan. Tetz vill apropå allmängiltiga berättelser tipsa om boken Stenblödning som gavs ut på svenska 2003, men som helt försvann i mängden, ”ingen nämnde den”.

Kristina Ekelund, som översätter från franska:

Jag tycker främst de yngre saknas, den nya författargenerationen. Jag saknar de inhemska förlagens närvaro, t.ex. Le Fenec, baserat i Casablanca, och de författare som dessa har. Nu filtreras allt via de franska förlagen.

Stefan Jonsson undrar om det finns några författare på mässan som skriver på sitt afrikanska språk, och det gör det på ett vis: NgÅ©gÄ© wa Thiong’o, som framträder på fredag kl. 16 (ingår i entrébiljetten) och på lördag kl 10 (seminariekort krävs), skrev ett tag på kikuyu, sitt modersmål, och grundade rentav en teater där pjäser spelades på samma språk. Den fick stänga och wa Thiong’o själv fängslades och fick fly. Jan Ristarp, som besökt wa Thiong’os hemtrakter, konstaterar att det var helt sensationellt att han skrev på hemspråket – till och med småpojkar kände till denne roman- och pjäsförfattare tack vare det. Kristina Ekelund jämför med Enkelt förflutet av Driss Chraibi, som räknas som en av de första moderna, marockanska romanerna – den kom ut först på 1950-talet. Det tar lång tid att utveckla ett litteraturspråk, men det har vi i de gamla litteraturländerna glömt.
Översättarna konstaterar också att läsovanan är stor, berättelser förs vidare muntligt. Ett exempel är Kapstaden i Sydafrika, där Jan Ristarp säger att det i princip bara är på juldagen (när folk är hemma och firar) som det inte finns någon enda offentlig poesiuppläsning någonstans i staden, annars kan man hitta sådana när som helst.

Som avslutning undrar Stefan Jonsson hur vi nu ska gå vidare för att sprida den afrikanska litteraturen?
Jan Ristarp konstaterar att

Afrika är en kulturell, dynamisk stormakt

och att en samordnad struktur mellan förläggare, författare och översättare vore ett drömscenario. Ett internationellt Litteraturens Hus med internationell inriktning och en naturlig del för kunskapsodling av den litteratur som skrivs och ges ut i Afrika. Tetz Rooke håller med och konstaterar att det afrikanska inte finns på den mentala kartan hos oss i Europa, rent allmänt, så för att upprätthålla ett långsiktigt arbete behövs sådana platser och pengar.

Foton: Claes Janson (Invigningen) och Tommy Arvidson (Sefi Atta)

Similar Posts:

• Essäer om roten till den globala ojämlikheten
• Kartan, kroppen, språket
• Fantastisk berättarkonst
• Alltid fler lager
• Nya vägar

Sommartid är fortsättningen på Coetzees självbiografiska romaner Pojkår och Ungdomsår. Den skulle kunna läsas som den mest självutlämnande av de tre, romanens John Coetzee är en pretentiös drömmare med stora känslomässiga problem som misslyckas i nästan alla sina mänskliga kontakter. Samtidigt är det svårt att läsa detta mycket medvetet konstruerade romanbygge som en helt igenom ärlig skildring. Det märks att Coetzee väljer bland sina egna karaktärsdrag, förstärker dem, lägger till och drar ifrån. Ungdomsår är en mycket mer rak och naken skildring av författarens alter ego, en rotlös ung sydafrikan med konstnärsambitioner, som inte finner sig till rätta i det ogästvänliga England och till slut får ett själadödande jobb på IBM.

I slutändan spelar sanningshalten i Sommartid inte särskilt stor roll. Det är karaktärsskildringarna som är minnesvärda. Coetzee själv är en ganska osympatisk men komplicerad figur som pendlar mellan att vara patetisk och känslomässigt oåtkomlig. I kapitlen träder kvinnorna som berättar om John fram som starka individuella karaktärer. Kusinen Margot är en rationell lantbrukshustru, intelligent men fast förankrad i det traditionella afrikandlivet Coetzee lämnat, en pendang till Johns svävande europeiska levnadsfilosofi. Brasilianskan Adriana har för mycket sorg och livserfarenhet för att överhuvudtaget stå ut med den olyckligt förälskade författarpojken. Hemmafrun Julia använder Coetzee som en ventil i sitt olyckliga äktenskap. De gör alla som de vill med sina liv och i slutändan har de inte tid med någon så svag som John Coetzee, någon som tänker mer än han handlar.

J.M. Coetzee skriver nästan alltid om Sydafrika, på ett eller annat sätt. Det är också ett tema av nationell karaktär som är det mest intressanta i Sommartid. Han lägger orden om det särskilda dilemma som drabbade hans generation av vita sydafrikaner i munnen på arbetskamraten Martin:

Hans förfäder hade på sitt sätt, liksom mina förfäder på sitt sätt, slitit och släpat, generation efter generation, för att röja ett stycke mark i det vilda Afrika för att skänka till sina ättlingar, och vilken blev lönen för all deras möda? Att deras ättlingar innerst inne tvivlade på att de hade rätt till landet; en olustig känsla av att landet inte tillhörde dem utan obestridligen dess ursprungliga ägare.

Similar Posts:

• Ett resonemang om ondska
• Den vite mannens börda
• Svältkonstnär och litterär jordmån
• I teorin så väldigt spännande
• Vilse i öknen