Sven-Eric Liedman tar oss pedagogiskt genom de första demokratiska principerna i Aten på 300-talet före Kristus genom upplysningen med Rousseau, socialismen med Marx och Engels och kommunismen med Lenin och Stalin. Det är även kortare nedslag i feminismen och anarkismen.

Hur uppstår falanger och olika politiska inriktningarna och vad är orsaken till att de får fäste? Boken ger oss alla grundläggande förklaringar på ett lättillgängligt sätt. Personporträtt av frontfigurer knyts samman med historiska händelser och det ger boken liv.

Från Platon till demokratins kris är en bok som uppfyller alla kriterier för att återskapa en känsla jag ofta längtar efter – nämligen att studera. Innehållet väcker kunskapshunger och läslust och boken är perfekt utformad för att ge en överblick av idéhistorien och den politiska utvecklingen. Boken uppmanar till att först läsa all text och sen bläddra lite fram och tillbaka.

Det är otroligt intressant att ta del av hur samhällen struktureras runt politiska idéer och filosofiska inriktningar men den största behållningen för mig är ändå det sista delen i boken, ”Den nya hegemonin”. Här får vi ta del av högaktuella diskussioner om den nya nationalismen i fokus som växt fram både i USA och i Europa. Trump är bitvis i fokus med sitt sätt att förenkla synen på staten och samhället samt att vakta på den egna nationen.

Att det är få kvinnor i boken är ingen överraskning. Det är en kort touchdown vid Mary Wollstonecraft, Angela Merkel, Simone De Beauvoir, Angela Davis, Judith Butler och Greta Thunberg men annars är det som det är – a mans world.

Det här är den femtonde upplagan av boken och den här gången har boken enligt noteringar genomgått den största revisionen sen den utkom första gången 1972. Vill du som läsare fördjupa dig i någon inriktning finns enligt praxis detaljerade referenshänvisningar längst bak i boken.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• Morgondagens president?
• En annan demokrati är möjlig?
• I brotten och tystnaderna

En av årets Augustprisnominerade författare, Håkan Håkansson, har skrivit ett idéhistoriskt verk som inte låter tanken vandra till andra platser – boken är egendomligt enkel att läsa och ”fångande” trots sina knappt 600 sidor; en modern prosa skrivet med ett vackert pulserande språk. Formatet och upplägget bidrar också till att göra Vid tidens ände intressant. Den tycks fascinera mig till koncentration, även i de mest ointressanta partierna. Och kanske viljan finns inom idé- och lärdomshistoria att skriva sig fri från det torra akademiska språket, som Sven-Eric Liedmans Livstid och Michael Azars – essäistiska trivsamma språk?

Jag känner en viss hatkärlek för historiker som Alf Henriksson (även om jag uppskattar hans dikter, i viss mån). Henrikssons bok Antikens historier om västerländsk mytologi – kronologisk – har jag inte lyckats läsa klart. Jag tror att det är hur Vid världens ände är skriven som gör att den fungerar. Här finns en pedagogik och struktur, en tydlighet. Uppbyggd som en skönlitterär roman, med tidshopp fram och tillbaka som fördjupar beskrivningen. Och Håkanssons perspektiv och särintresse, hans humor i marginalen – gör läsningen nyfiken. För jag brukar inte finna svensk historik, medeltida gubbar och kungar, deras hov och fadderullan särskilt intressant. Av någon anledning tycker jag att det snarare är motbjudande – vilken kung som dog av vad när, och hur äckliga de var under tiden; för mig är det frånskilt vad som händer i dag. Men givetvis inte. Resultatet brukar bli en käkknakande gäspning hur som helst. Svensk historia, en jäkla nationalistisk lögn. Som Gustav Vasa och hans skidåkande tvärs över landet – senare får man höra att det inte är sant, han blev buren. I liggande ställning. Som en Cesars-person i brunbjörnspäls och tätade snölindningar.

Håkanssons historiska centralperson är Johan Bure (senare Johannes Thomae Agrivillensis Bureus). Som föddes i Åkerbo Socken 1568, nuvarande Uppsala kommun. Idag historiskt sett relativt nära i tid i tanke (Lasse Lucidor) – 1600-talet brukar ju kallas den moderna erans första århundrade. Men Bure föddes till en värld radikalt skild från vår. En religionernas tid, kristendomens tid. Schismernas. Skräckens, gudsfruktans och sjukdomarnas tid. Vidskepelsens tid. Luthers reformation som nyligen fått fäste i Sverige. Teologernas och undergångsprofeternas – så även den demoniska magins tid, häxprocessernas. Att som Bure syssla med allt ifrån läsa Kabbala, tro på andeväsen till att vara alkemist – ansågs inte alltför konstigt på 1600-talet. Många höll på med det, i hemlighet givetvis.

Var han kom över den lilla boken – med titeln Arbatel: De Magia Veterum eller >>Om de gamles magi<< – vet vi inte. […] Inte heller vet vi om han insåg hur provocerande den skulle ha tett sig för de prästmän han umgicks med. En sak är däremot säker: det han fann i den lilla skriften – tryckt på billigt papper, utan författarnamn och knappt större än att den rymdes i en handflata – hade inte mycket med judisk kabbala att göra. Vad som fyllt honom med fascination för det ockulta var i själva verket en handbok i demonisk magi.

Undergången är nära. Religionen var som ett totalt förklaringssystem av kosmos – bibeln som guds kartritning över universum. En gudomlig bokstavlig skrift. Men som andra totalitära förtryckarsystem lämnar kristendomen rum för olika tolkningar och motsägelser. Under medeltiden utvecklades en universal vetenskaplig disciplin – det vill säga teologin (en av få vetenskaper som tillåts på Bures tid). Studier som var försök att i heliga skrifter hitta gudomliga sanningar. Av att studera bibliska texter hitta tolkningsföreträde eller svaret på bibelns gåtfulla natur. När kommer uppenbarelsen? Undergången? Att räkna hur gammalt universum var – ansågs viktigt för att veta när guds utlovade rättvisa, guds förgörelse av den värld som var. För de rättrogna att finna himlen och resten dömda av sin uselhet att tro fel på fel gud, eller hamnat i synd – till ett evigt liv i tortyr.

Detta öppnade för profeter att påstå en direkt koppling till gud och givetvis i apokalyptisk tid, där gud beräknades komma tillbaka och ställa allt på sin kant efter 6000 år. En etablerad tanke bland teologer var att jorden skapades omkring 4000 år f.kr. (även där fanns schismer) och att slutet närmar sig. När som helst kunde jorden gå under. Så givetvis fanns då rum för undergångsprofeter och teologer som räknade så avancerat för att få en exakt biblisk tid, till att vissa metoder senare adopterades av matematiken.

Långt in på 1600-talet skulle bokmarknaden översköljas av lärda skrifter som förkunnade tidpunkten för världens ände, oftast med påfallande klen precision men sällan med särdeles blygsamma anspråk. Den böhmiske hovastronomen Nicolas Reymers häcklade alla okunniga rivaler i sin avhandling Kronologiskt, Säkert och Oemotsägligt bevis ur den Heliga Skrift och de Heliga Fäderna att Världen Föregår och den Sista Dagen Infaller inom 77 år. Men han fick omgående mothugg i Jakob Tilners Kronologisk Tideräkning och Säkert Bevis ur den Heliga Skrift för att Världen snart Föregår och att den Sista Dagen kommer inom 44 år. Tilner fick i sin tur svar på tal i Albert Hitfields Motbevis som Visa att Världen inga kan bestå mer än 42 år, medan andra avfärdade hela dispyten som dravel, för domedagen, ja den kunde komma vilken sekund som helst.

Mycket tack vare Luthers reformation.

Luther deklamerade att vägen till gud finns inom varje människa, gud finns vakande över oss. Det är upp till ens egen karaktär att nå frälsning och nå gud. Minst sagt ett relativt stort perspektivskifte. Som öppnar många dörrar, från ett starkt styrt centralt maktsystem, till en personlig kamp för guds nåd och evigt liv. Reformationen låter ju som en liten justering. Men Luther kallade trots allt Påven för Antikrist och med tryckpressen – utbryter ett propagandakrig. Pamfletter med banala beskyllningar och bajspropaganda.

Freudianska psykologer har med märkbar fascination diskuterat hans >>anala språk<< ett fackuttryck man faktiskt kan tolka alldeles bokstavligt. Till hans mer minnesvärda repliker på sjukbädden hör exempelvis kommentaren >>jag är en mogen skit och världen ett brett rövhål, därför är det dags att skiljas åt<<.

Håkansson hamnar ofta i sidospår som är underhållande. Det är hans humor, som föds i kontrasterna mellan vår tid och 1600-talets Sverige. Förmodligen kommer vårt samhälle, uppfattas lika humoristiskt främmande och irrelevant som 400 år bakåt i tiden från nu.

Luthers reform fick genomslag i Sverige och var den ”rätta” tolkningen. Och många katoliker tvingades till tystnad. Även kung Johan III var troende katolik. Och efter några försök att få Sverige katolskt, efteråt höll tyst om saken. Säkrast så.

Att Bure sysslade med demonisk magi och tala som profet ur guds ord – var inte så sällsynt, som sagt. Men låt säga att Bure tog det till en lite udda och extrem höjd. Johannes Thomae Agrivillensis Bureus var en märklig karaktär i Sverige redan på den tiden. Vilket fascinerar mig. Han var dessutom övertygad om att Götarna, forntidens svenskar, odlat och vårdat en gudomlig och absolut sanning som fanns kodade i deras runskrifter. All jordisk kunskap, kunskapen som de gamla grekerna tog till sitt och reproducerade ganska slarvigt; allt var sprunget från Sverige – kunskapens urhem.

Samtidigt pågick Sveriges krigiska och koloniala expansion – som även den var färgad av stundande jordiska undergång och! av Bure, som vän och lärare till kung Gustav II Adolf – var han även en del i att återta Götarnas centrala roll i det världsliga livet. För Sverige att (åter) bli en stormakt.

Håkansson beskriver en omfattande historisk kontext, slutet av 1500-talet och livet runt om och kring. När det gäller Bure, vilken stor dragning magin hade, under tiden. Och att det inte är särskilt paradoxalt att Bure och många andra lärda sökte sig till magin – för tänk om man kan få gudomlig kunskap genom magiska ritualer? Och guld genom alkemi? Samtidigt är ritualerna under magiska försök – sett från idag faktiskt former av mani och sjuklig besatthet.

I den berömda Clavicula Salomonis eller >>Salomons nyckel<< avhandlades i tur och ordning hur man skulle uppföra sig innan man inledde ceremonin (man skulle fasta, hålla sig hel och ren, alltid tala sanning och fura gånger om dagen deklamera formeln >>Abra, Asac, Asach, Radrimilas, Filac Anebenas, Bira, Bontes, Acazal, Zaphite , Phanti, Harucacha, Adonay<< och så vidare); hur man skulle tvätta sig (i rent källvatten som parfymerats med rökelse, aloe och myrra); hur man skulle klä sig (i rena linnekläder med skor av vitt läder och över skulten en krans av pergament på vilken man skrivit orden AGAA, AGAY, AGLATHA, AGLAOTH);liksom hur man skulle tillverka all den rekvisita som krävdes (så skulle exempelvis kläderna skäras till med en kniv av rent järn som härdats i gåsblod på en onsdag och fått tio mässor lästa över sig, varpå den bestänkts med vigvatten).

Lite som tvångstankar, OCD – heter diagnosen idag. Ritualer i sig är inte så jäkla skumma ändå, om man tänker – det räcker ju att gå till kyrkan på en söndag för att konstatera hur ritualer fyller funktion i kyrkosalen – prästen och närvarandes rabblande. Återkommande återrabblande böner i tron att de når gud och göra entiteten nöjd. Genom ritualer, böner som man memorerar och återger högt framför prästen och församlingen. Och inte att glömma bort exorcismen. Dåtidens mer konservativa hade fullt upp med att hitta distinktionen mellan de ”rätta” och ”kätterska” ritualerna.

”Som så ofta i religionens historia var det inte bara vad man trodde och gjorde som skilde kättarna från de rättroende, utan också vem som trodde och gjorde det.”

Håkan Håkansson har skrivit ett underbart personporträtt, om den väldigt udda (intill den så intressanta galenskapen) Bure – och genom det även framkallat skiftet 1500- och 1600-tal i sammanhang fördjupande och gjort det intressant. Av språkets driv och bokens många illustrationer, är det lätt att ta till sig det så genomarbetade porträttet över prästsonen Johan Bures liv och tid. En personlighet och dess epok. Fördjupningarna och hela kontexten som målas fram – så blir människan Johannes Bureus, Johan Bure – mänsklig. En person som så många historiska forskare avfärdat som tokig och i förlagt långt bak i periferin. Kanske just därför, när galenskapen får ett sammanhang – när det annorlunda blir mänskligt. Så blir Bures liv och tro fattbar. Och låter den svenska historien plötsligt få lite färg. Nyanser av lite relevans.

Idag får vi se hur det går med Augustpriset. Jag håller tummarna.

Similar Posts:

• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• På kant med rättvisan omkring 1600
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Freden intressantare än kriget

Jeanne d´Arc var tretton år gammal när hon lyckades övertyga det franska hovet att befria Orléans från engelsmännen. Så det gjorde de. Och lyckades. Hon påstod nämligen att hon hörde himmelska röster, som vi vet – hon var av Gud befalld. Eller hur man vill uttrycka det. I alla fall så gick det inte allt för väl för henne som människa. Hon blev en härförare, men tillfångatagen bara 19 år gammal och bränd på bål för kätteri. 30 maj 1421. Det franska hovet övergav henne inför domen, det politiska syftet gick förlorat en liten bit utanför Paris, dagen då bondflickan brann. Att hon blev dömd till kätteri var den underliggande slutsatsen: att Gud talade för Frankrike, Gud var på deras sida. Så efter ett skådespel av tortyr och domstol brände man upp henne. Vi vet ju detta. Men efter hennes död hände det något. Franska hovet, kyrkan och folket såg värde i hennes död och lyckades med tiden få påven att ogiltigförklara domen. Lite för sent för Jeanne d´Arc, men som död blev hon politiskt och nationalistiskt värdeladdad, nu Frankrikes nationalhelgon. Hennes martyrdöd var och är en källa av kraft för den romersk-katolska kyrkan, men även för nationalister, kvinnorörelser, liberaler, socialister och så vidare. Alla tycks hämta värde i hennes död. I ”Bigmouth stikes again” sjunger Morrissey: ”And now I know how Joan of Arc felt / As the flames rose to her roman nose / And her Walkman started to melt.” Detta kan man tolka hur som helst, men för mig är det en knivskarp avväpning av en tröttsam martyrsymbol.

Den ädla döden är en bok som ställer västvärlden helt näck inför viljan att framställa islam som ”våldets religion”. Ska vårt språk verkligen tillåtas nyttjas i dessa lekar, för politiska övergrepp, för mord och död? Bestäm du. Läs Michael Azar. Han är grym. Han nöjer sig inte med att avväpna kristendomen, vår världsliga självbild, och ställa den naken, nej, han är mer subtil än så. Med en humanistisk kampvilja, kan han med enkla ord visa på västvärldens historierevisionism. Dessa lögner som fyller våra mord med motiv och andras helt utan. Historiska figurer vi läst om är ofta just revisionistiska myter, till för att upphöja västvärldens idé- och krigsmonopol.

Men martyrdyrkan är samtidigt mänskligt. Personligen är de flesta av mina hjältar döda. För som död slutar de pladdra och jag får ett begränsat omfång av tankar. Martyr i skrift, eller bara död av en överdos heroin på ett dass i Paris. Respekt.

Hur som helst.

Snart är det sjätte juni. Sveriges nationaldag. En helgdag till att fira vår befrielse från alla länder som Sverige med våld och kolonialt leende erövrat ovanifrån och tvingat svenskt. Sverigedemokraterna spelar detta lilla nationalistiska spel i ett land som egentligen inte har någon befrielse att fira. Vem är martyren? Om man på allvar är Sverigedemokrat bör man väl skämmas och känna skuld. Själv har jag inget gemensamt med Gustav Vasa. (Och brukade man inte gå ut och slåss mot nazister på Karl XII:s dödsdag? Där finns min relation till en svensk nationsidentitet.) I alla fall kan de med retorik och sagor leka nationalister och vidare driva sin rasidealism i en nation baserad på invandring. Hur? Ingen aning. Sverige är en abstraktion för mig.

Men hur har man genom historien motiverat mord för en ”god” sak? Azar börjar med Sokrates. Och Jesus. Båda blev dödade av världslig makt skrämd av deras sanning. Eller för att vara med konkret: mordet på Jesus är tagen direkt från Sokrates död, fast med en mystisk knorr på slutet. Sokrates efterföljare och lärjungar fortsatte utveckla hans idévärld och fram växte den vetenskapliga filosofin. Jesus död markerar början på vår tideräkning och kristendomens födelse. De dödade Jesus, efter tre dagar återuppstånden som bevis på att ingen världslig makt kan döda det gudomliga. Han återuppstod för att styrka sin predikan. Jesus martyrdöd var Guds lilla tokiga plan för att giva de förkastade en möjlighet till himmelriket. Och med det gav han kristendomen en kollektiv arvsskuld att beakta och betala tillbaka. Med den – krig, folkmord och kolonialism – motiverade som en god självklarhet. Varsågod, eller fuck off liksom …

Genom Jesus död befrias mänskligheten från sina gamla försyndelser, men endast till priset av att själva befrielsen sätts upp på skuldkontot. Hur ska människan någonsin kunna rentvå sina av Jesus blod nedsolkade händer?

I början stod kristendomen själv inför en världslig övermakt som inte accepterade Jesus lära och följare. Som tidig kristen fick man välja mellan att förneka Gud inför makten, och med det leva ett evigt efterliv i ett ganska odefinierat men plågsamt helvete; eller att inte lyda staten, inte erkänna deras gudar och världsliga makt – och därmed riskera att bli torterad och mördad. Men de som höll fast vid sin tro och gick i döden för sin övertygelse blev martyrer för de levande. De döda är sedan lätta att klä ut och klä om.

Michael Azar är idéhistoriker och boken är akademisk och vetenskapligt förankrad. Därmed inte sagt att Azars bok saknar politisk sprängkraft. Hans språk är dynamiskt och lättläst, vackert och skiftande. Ibland sätter han språklig prägel på ett resonemang, fullföljer ålderdomliga tankar med ålderdomligt språk. Hur han använder språket är vad som gör boken än mer intressant. Språket träder utanför det traditionellt akademiska, men behåller samtidigt ett vetenskapligt förtroende. Boken är en omfångsrik källa till att avväpna nutida puckon. Och som Azars mentor, Sven-Eric Liedman, är han inte alls rädd för samhällskritik. Han låter sig inte avgränsas med ett konstaterande, utan sätter martyrdyrkandet i modern kontext och visar hur martyrer förvanskas till i princip vad som helst när som helst. Martyren är död, hennes död utnyttjas som bevis för sanning – vad martyren dog för – blir ett vapen. En kraft att hänvisa till, i krig och för vilket jävla anspråk som helst. Det ger suveränitet över fienden.

Azar bygger upp en historisk exposé, som visar hur martyrdyrkan genomsyrat västvärldens historieskrivning. Martyrer är kollektiva minnen, förvanskade till sin absurditet – men finns djupodlat i språkbruk, politisk retorik och hur vi med hjälp av dessa minnesfundament kan motivera världskrig, förintelse och död. Israels hemliga kärnvapenprogram döptes efter den bibliska hjälten och martyren Simson (The Samson option), en martyrsymbolik som hot – om ni utplånar oss kan vi i alla fall bomba skiten av jorden först, och utplåna utplånaren också. En sandlådalek med massförstörelsevapen. I denna lek finns många aktörer, med egna martyrer och historiska sagor. En röd knapp att trycka på med motiv från de döda. Martyrer ger minnesbilder till sagan, myten och nationen. Martyren som minne, fixerad och genom sin död för sin övertygelse blir hon ett känsloladdat historiskt kollektivt minne och vapen, en död kropp att göra vad man vill med. Ett verktyg till att ställa moral åt sidan för sanningen. Den enda. Vilken av alla sanningar det än må vara.

Michael Azar har sina martyrer. Det har vi alla. Men läs boken och se igenom sagorna. Det vore ju kul om nationalism och rasism med ”goda” motiv slutar sabba Sverige. Och om man fortfarande vill kalla islam för en våldsam religion, bör man väl i ärlighetens namn kalla kristendomen för kolonialismens och folkmordens.

Tack Michael Azar!

jeanne d´arc! jeanne d´arc!
de kommer tända eld på världen
skrik till röken
att du älskar vattnet
att himlen är en bordell
de kommer att kasta din aska över seine
som ett sorgflor
som ett sorgflor, jeanne…
(Bruno K. Öijer)

Similar Posts:

• Trovärdiga ögon
• Ars moriendi – konsten att dö
• Vem var den där Jesus egentligen?
• En historisk Jesus
• Sartre och kriget i Irak

Livstid är en bok om livsval. Och vår ständiga strävan under vår livstid efter det vi mycket sällan når. Jag jobbade som parkarbetare på sommarlovet när jag gick i högstadiet. Vad jag minns, och återkommer ständigt till i tanken, var två äldre kvinnor som arbetat hela sina liv inom parkförvaltningen. Varje morgon när vi kom ut konstaterade ibland den ena, ibland den andra – med blicken riktad mot himlen – att ”det blir nog nåt…”. Ett vardagligt mantra klockan sju på morgonen. Jag förstod inte då vad detta ”något” syftades på, men under min tid där upplevde jag aldrig att det någonsin blev ”nåt”. Mycket märkligt. För egentligen blir det ju något hela tiden. Utifrån en livstid är detta faktiskt en mycket vacker tanke.

Det är svårt för en välkänd professor i idéhistoria att bli av med sin akademiska pondus. Jag läste idéhistoria två terminer på Göteborgs universitet. Första dagen mötte jag Sven-Eric Liedman. Var försenad och vilse, Liedman hjälpte mig rätt. En ödmjuk och snäll liten gubbe, i stor kontrast till den bild jag fick i min läsning av Från Platon till kommunismens fall. I den såg jag framför mig en mycket allvarsam professor, djupt försjunken i sitt arbete och socialt akademiskt skadad. Den bilden blev mer nykter efter det mötet.

Professor i idéhistoria. En liten gubbe med stor historisk kunskap om kunskap. Liedman inleder boken med att konstatera att han nyligen fått barnbarnsbarn. Gammelmorfar Liedman.

Det låter nästan bibliskt.

Han är en väldigt skicklig berättare. Men samtidigt djupt skolad i det akademiska, varvid hans personliga reflektioner känns mindre intressanta. Hans prosa är välskriven och lättläst. Kanske underskattar han sin läsarkrets något, kanske underskattar han sin samtid. Visst, språklig perfektion, men de mest personliga delarna stör helhetsintrycket och blir trots sitt lilla omfång – ibland långtråkiga.

Men Sven-Eric Liedmans essäsamling är en vilande bok, fylld av små historiska inblickar i kända och okända människors tankar, livsval och sökande under sin livstid. Som Søren Aabye Kierkegaards motsägelsefulla filosofi, som utmärker sig starkt i hans livsval; ett inte helt konsekvent liv – hans brott mot sitt samtida Danmark, mot den rådande filosofin och vetenskapen, mot religionen och kärleken.

Eller Christiane Vulpius, Johann Wolfgang von Goethes älskarinna som stannade kvar hos den själsligt hemlösa diktaren, trots all den skam detta val innebar i hennes samtid. Och prästen Erik Söderberg på skånska landsbygden där Liedman växte upp, som efter trettio år i Guds tjänst fick nog och drog till Stockholm för nyfunnen kärlek, lämnade sin fru och sitt liv i ordning och välstånd samt en gedigen konst- och boksamling. För kärleken. Han dog strax efter detta val. Inte alla livsval – i Söderbergs fall ett skamligt brott mot den religion han tidigare personifierat – leder oss till något konstruktivt.

En livstid, en samtid och livsval.

Men essäerna visar också vårt mänskliga förhållande till livets konstanter: en livstid och en besynnerlig död, tidens gång och livets ”inte än” och ”aldrig mer”. Tankar som genom historien alltid funnits obesvarade. Vi har systematiserat tiden: rent konkret räknar klockan ned vår tid kvar som varelser. För 1600 år sedan levde Augustinus, en människa som också bröt mot sin samtid genom att lämna sitt hemland och ge sig ut på havet mot det okända, vilket Liedman tar fasta på i boken. Augustinus skriver såhär:

Vad är alltså tid? Om ingen frågar mig, så vet jag; men om någon frågar och jag vill förklara, så vet jag inte.

Liedmans tankar om tiden är att den är självklar: vi lär oss som barn att det tar tid att laga mat, vi väntar otåligt. Men om tiden som fenomen vet vi ingenting. Vi har påtvingats en viss tid på jorden, en livstid. Men det innebär också att vi har ett slut. Ett livsslut, döden. Om den vet vi inte mycket mer än möjligtvis alla lugnande sagor om efterliv. Som när Sokrates, dömd till döden – utbrister en skål till det mänskliga, sin sista sanning med giftbägaren i högra handen:

Nej, nu är det dags att gå, jag till döden, ni till livet. Vilken väg som är bäst är okänt för alla utom för guden.

Ett ögonblick i en människa vilse som du och jag inför det oundvikliga i livet. Han valde att dö för sin övertygelse. Utan denna martyrdöd skulle filosofin se annorlunda ut. Utan detta martyrskap skulle han förmodligen inte ens anses som den västerländska filosofins grundare. Eftersom Platons utgångspunkt när han nedtecknade Sokrates försvarstal var en affektiv strävan att visa vem (och vad) man egentligen dömt till döden.

Döden är en stor del av livet. Större än vi vill göra sken av. Livet är en enda stor bearbetning av ett predestinerat slut. Om detta vet Sven-Eric Liedman, Sokrates och Kierkegaard lika lite som vi. Döden är brutal, därför kan vi sällan acceptera ett slut som ett slut.

Liedmans essäer är fint sammanvävda och berättelserna återkopplas vilket ger en vilande och sympatisk läsning. Läsning om människor som i sina val i livet trotsat eller strävat emot sin samtid. Det är just själva brottet som är temat i boken och som blir centralt i varje essä. Detta brott är även en ingång i Liedmans samhällskritik och det är först nu hans personliga tankar blir intressanta.

Själv skrev jag en punklåt en gång vars sista vers berör Liedmans begrepp och tematik.

”Ett liv
Tills död
En samtid, nej en livstid
Du sitter här på livstid!
Cyniskt kontrollerad
Det är bra”

Min ingång var förmodligen att jag upplevde att många intellektuella utvecklats till cyniker. Helt enkelt gett upp. Vilket är en feg och lat lindring. Ett bevis på att man kanske inte är särskilt intellektuell.

Men Liedman har inte gett upp, långt därifrån:

Verklig frihet i ett kapitalistiskt samhälle är att ha så pass mycket pengar och så begränsade behov att ekonomin inte blir ett bekymmer. Då kan du ägna dina livsval den tid de är värda.
”Är värda.” Det låter som en ekonomisk kalkyl. Men det får det inte vara. Vi måste återerövra språket från ekonomerna.
Livet, livstiden är det enda vi verkligen har. Varor kostar något, liv har ett värde. I valfrihetens samhälle är valen påbjudna, alltså tvång. /…/ Godtycke är inte frihet. ”Gör vad du vill, skit i andra:”
Du har alltså inte upptäckt att också du är en annan – för de andra.

Vi människor gör val som bryter mot den rådande normen; oreflekterat eller fullt medvetet. Ett val som ibland kan kännas vardagligt, men blir till en vändpunkt, ett livsval, som styr livet mot något nytt. Alla gör vi val i livet som krossar det fundament vi har under oss. Ett livsval kan vara konstruktivt, en nödvändig förändring till det bättre – men det kan lika lätt leda oss in i destruktivitet.

Liedmans samhällskritik är ett personligt val. Han engagemang har kritiserats i akademiska kretsar varvid hans vetenskapliga trovärdighet ifrågasatts. Men det är hans val. Liedmans brott mot sin akademiska samtid. Beundransvärt, enligt mig.

Han menar att den valfrihet vi fått är reduktiv. Den ger sken av en frihet, men är egentligen en absurd ofrihet. Vi sätter värde i saker som vi anses behöva, vi som konsumenter får ett värde. Det vi producerar eller konsumerar styr människovärdet. Underklassen betraktas med den människosynen som i princip värdelösa.

Liedman vill återerövra begreppet ”värde” från ekonomerna, där människan, du och jag, har värde. Ett människovärde som inte mäts i konsumtion och pengar. Det gör han genom att visa hur olika människor gjort val i livet, utifrån de förutsättningar deras samtid erbjudit och vidare hur deras val brutit mot det etablerade rådande, och därmed utmanat samtiden.

Underifrån och lite utanför vill Liedman bara konstatera:

Ordet livstid låter tungt: som livstids fängelse.
Och visst är vi fångar i den tillvaro till vilken vi föddes utan att ha blivit tillfrågade.
Men vi är också fria att försöka skapa något meningsfullt av åren på jorden.

Livstiden är allt vi har. Före livstiden finns vi inte och efter den – nej.

En vacker samling essäer som framför allt är fruktansvärt intressanta och givande, med några få undantag. Gammelmorfar liksom… Men som ger smak av eftertänksamhet och samhällsengagemang. Sånt gillar jag.

En klart läsvärd liten bok.

Similar Posts:

• Marx för 2000-talet
• Blir du lönsam, lille vän?
• Politisk idéhistoria som fastnar
• När filosofi var ett sätt att leva
• Håller vi på att sälja ut själva demokratin?

Åsikten fick inte stå oemotsagd, men arbetsgivarorganisationen var knappast de första att värdera humanister – historiker, filosofer, etnologer, språk- och konstvetare och annat löst folk inriktade på mänsklig verksamhet – lägre än andra utbildade grupper.

Humanister har sämre betalt än de flesta andra med lika långa utbildningar. I undersökningar av människors tilltro till olika vetenskaper ligger humaniora i botten. För humanistiska studenter får högskolor och universitet bara en bråkdel av vad de får för exempelvis en teknik- eller läkarstudent – vilket förstås i sin tur betyder att den student som väljer att ägna sig åt humanvetenskaper också får betydligt mindre undervisning och andra resurser.

I Anders Ekströms och Sverker Sörlins bok Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle återkommer de här erfarenheterna bland intervjuade studenter. För en läsande humanist som undertecknad, framstår de faktiskt som så allmänna att det nästan verkar fånigt att behöva göra intervjuer alls. Visst är man van att hela tiden hamna i försvarsställning. Att säga saker som “Nej, vi har kanske bara två föreläsningar i veckan, men man blir i alla fall rätt bra på att själv ta ut det viktiga i litteraturen” eller “Fast människor är ju liksom inte riktigt som mattetal eller kemiska formler”.

Kanske stämmer det att humanistiska studenter inte fått så mycket hjälp från vare sig lärare eller politiker att formulera varför det de håller på med egentligen är viktigt? Ändå måste vi ju tycka det, alla vi som på ett eller annat sätt ägnar oss åt humaniora? Att här finns värden bortom de kortsiktigt ekonomiska?

Ekström och Sörlin ger en delvis annan bild av tillståndet än den man vanligtvis möter. De båda professorerna är lätt trötta på de eviga beskrivningarna av humanvetenskaper ”i kris”. Relativt sätt har ämnesområdet kanske förlorat i både politisk uppmärksamhet och resurser, men i absoluta tal är humanisterna förmodligen fler än någonsin. De saknar kanske en stark och kollektiv självbild, men anledningen till att Svenskt Näringsliv anser att det behövs ekonomiska incitament för att få färre människor att utbilda sig inom humaniora är ju just att väldigt många människor faktiskt vill göra det. Trots allt.

Inomvetenskapligt är det också svårt att se något krisartat med de senaste decenniernas utveckling. Tvärtom har det skett en formlig explosion av nya perspektiv, teorier och samarbetsytor. Inte minst det sistnämnda betonar Ekström och Sörlin som viktigt om humaniora ska kunna spela den viktiga framtidsroll de skisserar. Svensk forskning och utbildning har en farlig tendens till revirtänkande, menar de. Det krävs breda samarbeten om vi ska ha en chans att lösa nutidens och framtidens stora problem.

Ska vi till exempel finna lösningar på den “kronologiska kolonialism” som vårt eget överuttag av jordens resurser innebär så måste naturvetenskaper, ekonomi, samhällsvetenskap och humaniora samverka. Då handlar det inte bara om att bygga solpaneler eller räkna rödlistade arter utan om att förstå och kunna förändra själva vårt sätt att tänka. Där borde humaniora vara oundgängligt som en omistlig del i en skriande välbehövlig helhetsförståelse.

Liksom exempelvis Sven-Eric Liedman innan dem har Ekström och Sörlin flera viktiga och spännande poänger. Att boken diskuteras runt omkring på humanistiska institutioner vet jag. Frågan är om den verkligen når ut där den bäst skulle behövas, till beslutsfattare utanför den närmast berörda kretsen?

Similar Posts:

• Blir du lönsam, lille vän?
• En kärleksförklaring. Om utbildning
• Kortdistans om långdistans
• Förnuft OCH känsla
• Tanken var god – men utförandet håller inte måttet

Förvaltning. Det låter kanske lite ohett, men tänker man efter så är det ju inte stor mening med politik om man inte också kan genomföra den. För det krävs det myndigheter, tjänstemän och det ena med det andra – men det krävs också öppenhet, kontrollerbarhet, möjlighet till ansvarutkrävande. Man måste ju kunna se att myndigheterna verkligen utför det vi kommit överens om på ett vettigt sätt, och kunna förändra det som inte fungerar.

Det är de problemen Lundquist fokuserar under den lätt dystra titeln Slutet på yttrandefriheten. För det har hänt mycket inom svensk förvaltning de senaste decennierna. Det som slagit igenom är tendenser som New Public Management, idéer om att offentlig verksamhet bör skötas efter näringslivets modeller. Det kan handla om ren privatisering av verksamheter, men också mer smygande förändringar i styrning, resultatkrav och förmodade effektiviseringar.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman skrev ju i Hets! indignerat om det här när det gäller skola och utbildning härom året, om hur allt som inte är direkt ekonomisk lönsamt helst ska skalas bort och vad det i så fall innebär för samhället, människorna och mänskligheten. Lundquist hämtar också sitt mest framträdande exempel från utbildningssektorn, från ett fall vid Lunds universitet.

Slutet på yttrandefriheten handlar nämligen till stor del om ”visslare”, whistleblowers, människor som – ofta till en hög personlig kostnad – vågar påtala problem eller felaktigheter i en verksamhet. I Lund var det en professor emeritus i biologi som offentligt kritiserade institutionens tillvägagångssätt när det skulle sparas in på forskningsverksamheten, vilket uppenbarligen ledde till en mängd märkliga personliga påhopp och till att professorn fråntogs sina privilegier på institutionen, sitt arbetsrum och sina möjligheter att forska.

Det är en nedslående bild Lundquist förmedlar, både av universitetet och av visslarnas situation i allmänhet. Hur ska någonting någonsin bli bättre om inte ens offentliga verksamheter klarar av att hantera och ta till sig kritik? Universitetspersonal har åtminstone laglig rätt att yttra sig på det här sättet, även om det milt sagt verkar lite si och så med det i praktiken, men när verksamheter privatiseras fråntas personalen också dessa juridiska möjligheter. Det finns demokratiska kostnader här som måste debatteras, måste lösas.

Vi måste ju kunna planera offentlig verksamhet inte bara utifrån kronor och ören och stolpiga resultatmått. Vi kan inte sitta och räkna hur många blyertspennor eller blöjor som går åt om det innebär att vi samtidigt förlorar greppet om mer abstrakta kostnader som demokratisk kontrollerbarhet, öppen debatt eller för den delen något så urbota flummigt och gammeldags som medmänsklighet. Jag tror egentligen att alla de där hoten jag nämnde i börjar har med det att göra. Öppenhet. Kontrollerbarhet. Demokrati.

Mänsklighet.

Similar Posts:

• Blir du lönsam, lille vän?
• Partipiskan viner
• ”Gå framåt – gå i cirkel!”
• Vi sitter här på livstid
• En lång tradition av depraverade kejsare?

Så trots att Næss har en minst sagt imponerande karriär bakom sig – han blev professor i filosofi vid Oslo universitet 1939, 27 år gammal – så är det kanske främst hans ålder och hela livsinställning som ger orden verklig tyngd. Inte olikt en annan imponerande norrman som recenserats här, fredsforskaren Johan Galtung (för övrigt vad jag förstår en vän), har Næss långt ifrån avskärmat sig från livets mörkare sidor – andra världskriget är till exempel en viktig erfarenhet för båda – men ändå lyckats bibehålla en stark tilltro till världen och människan.

Livsfilosofi har underrubriken ”Ett personligt bidrag om känslor och förnuft” och det är den onekligen. Den är personlig, full av egna anekdoter och infall, som när han apropå vår förmåga att identifiera oss med andra levande varelser kan skriva ”Jag kan själv känna mig som en växt, och är glad för att någon vill ta hand om mig trots min höga ålder och försämrade utseende.”

De flesta förknippar förmodligen Næss med djupekologi, ekofilosofi och hans egen ”ekosofi T”, med namn efter Tvergastein, filosofens stuga i de norska bergen. Detta finns förstås med som en underström också i Livsfilosofi, även om ekofilosofin i sig får ganska begränsat utrymme. Vill man fördjupa sig i det ska man kanske hellre läsa till exempel Ekologi, samhälle och livsstil, men som en lättillgänglig introduktion till Næss i allmänhet fungerar Livsfilosofi utmärkt.

Här handlar miljön mer om ett sätt att relatera till det levande och till tingen omkring sig, om sätt att uppleva världen, att upptäcka och att finna ro. Sådant kan han verkligen fånga på ett sätt som i alla fall får mig att tänka en gång till på vilka prioriteringar man gör, på alla små vardagsupplevelser som faktiskt kan lyfta ens dag.

Ett annat genomgående tema är förstås detta med förnuft och känsla. Med betoning på ”och”. Næss menar att ”när vi talar om en kontrast mellan känsla och förnuft, har vi en för snäv syn på båda sakerna”. Det är förstås en ytterst angelägen poäng, inte minst i ett samhälle där kortsiktiga ekonomiska lösningar framställs som det enda rationella.

Här för Næss också tankarna till Sven-Eric Liedmans resonemang i Hets! En bok om skolan från tidigare i år. Båda ifrågasätter de ekonomismens dominans i utbildning och vetenskap. Båda pläderar de för en mer lyhörd, långsiktig, människo- och miljövänlig kunskapssyn.

Det skriks högt i vårt samhälle om att vi måste öka värdeskapandet, men är det verkligen det man menar? Vilken slags värden? Ökad medmänsklighet räknas inte, men våldsamt ökad försäljning av elektriska tandborstar räknas som en stor förbättring av nationalprodukten.

Första gången jag läste Livsfilosofi blev jag visserligen intagen av författaren, men samtidigt ganska frustrerad. Alltsammans är ju fint och trivsamt och medelklasskorrekt, men vart leder det någonstans? Var finns handlingskraften, lösningarna?

Och nej, det blir sällan enormt konkret. Här finns inga enkla recept på hur vi förändrar världen. Det är kanske förbannelsen man drar på sig när man plockar upp en filosof. Men här finns samtidigt en ytterst politisk sida, fast det kräver mig en omläsning för att riktigt få syn på den. Vad Næss tänker sig är ju inget mindre än en revolution. En sorts djuprevolution.

Similar Posts:

• Vi sitter här på livstid
• Blir du lönsam, lille vän?
• Spattig, smått inspirerande introduktion till världens tillstånd
• Vindlande och tankeväckande havshistoria
• Vem behöver humanister?

Ändå tycks mediebilden av skolan märkligt ensidig. När vårens säsong av SVT-serien 9A premiärvisas kan jag inte släppa tanken att programidén tycks rakt av kläckt av självaste Jan Björklund. Den kretsar kring slappa och odisciplinerade elever och lärare som helt enkelt borde ta sig i kragen, lägga bort kepsen och prestera bättre på proven. ”De flesta är överens om att något måste göras. Nu”, mässar premiäravsnittets speakerröst, drypande av undergångsstämning. ”Annars riskerar skolsystemet att haverera.”

Det handlar om individer och individers ansvar och den underförstådda kuren består i en egentligen ganska märklig ohelig allians mellan disciplinering och marknadens frihet. Strukturella perspektiv, som de återkommande rapporterna om ökande barnfattigdom, ryms inte i världsbilden.

Så nej. Långt ifrån alla är överens. Skolminister Björklund och idéhistorikern Sven-Eric Liedman är det till exempel inte alls.

Liedman köper inte fixeringen vid klassrumsdisciplin, provresultat och betyg. I Hets! En bok om skolan ifrågasätter han hela det system med ”kvalitetssäkring” och topplistetävlingar som alltmer sprider sig när verksamheter som skola, vård och omsorg ska drivas enligt trubbiga näringslivsprinciper. För vad är det vi mäter egentligen? Hur förvandlas komplicerade kvaliteter inom undervisning och vård till lätt jämförbara siffror som kan ge politiker och tjänstemän en känsla av insyn och kontroll?

Där blir kvalitet i vården lika med patientgenomströmningen och universitetsundervisningens standard lika med antalet forskare citerade i vetenskapliga tidskrifter. Och så vidare och så vidare. Resultat på standardiserade prov väger lätt tyngre än den professionelle lärarens hela inblick i elevens mångsidiga förmågor och vem som ens ska orka bli lärare när yrkeskåren omyndigförklarats blir onekligen något av ett frågetecken.

Liedman önskar sig en annan sorts skola. En som handlar mindre om skolplikt och mer om den historiskt och globalt tämligen unika och fantastiska rättighet vi alla har till utbildning i Sverige. En som ställer lust, utmaning, kritiskt tänkande, mänskliga behov och demokratiska värden framför sifferexercis, marknadsanpassning och kortsiktig ekonomisk lönsamhet.

Hets! må ha starkare och svagare partier, men framför allt är det en inspirerande bok som tar upp en rad elementära diskussioner som rimligtvis borde befinna sig på dagordningen i en mängd sammanhang. Skolan speglar och sätter sin prägel på samhället och vad vi vill med skolan kan mycket lätt överföras på vad vi vill med samhället över huvud taget.

Inte minst handlar det om de humanistiska ämnenas betydelse och fortlevnad. Där är också urhumanisten Liedman på många sätt själv sitt eget bästa argument. Han har förmågan att lättillgängligt fånga breda samhällsföreteelser med analytisk skärpa, förmedlingskonst och gammal vanlig hederlig klokskap. Nog måste man önska sig plats för sådant även i framtidens samhälle.

Similar Posts:

• ”Gå framåt – gå i cirkel!”
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Vem behöver humanister?
• Håller vi på att sälja ut själva demokratin?
• Vi sitter här på livstid

En sådan oerhört fantastisk, historiskt och globalt i det närmaste unik rättighet som utbildning är i det här landet! En fantastisk möjlighet som människor har slagits och slåss för att få. Hur kan den så snabbt reduceras till tvång och problem?

Antologin Folkbildning i vår tid handlar, som titeln anger, inte i första hand om historia, men historien finns där och det är viktigt. Man skulle kunna hävda att folkbildningen kanske spelat ut sin roll. Utbildning är ju, i Sverige, en rättighet för alla. Skolan utgör inte längre överhetens instrument för att hålla befolkningen på plats, i respekt för sina världsliga och kyrkliga herrar, med kristendomskunskap, katekesen och nationalistisk historieundervisning.

Eller? Är utbildning kanske ännu det ideologiska slagfält det alltid har varit? Behöver vi fortfarande studieförbund, cirkelverksamhet, folkhögskolor och andra alternativa bildningsvägar? Små motoffentligheter att pröva nya tankar i, platser för motbilder?

Det anser författarna till Folkbildning i vår tid och det skulle förmodligen Sven-Eric Liedman, idéhistoriker och författare till nyutkomna Hets! En bok om skolan hålla med om. Institutioner är inte politiskt neutrala (fast det är förstås en vänsteråsikt).

Författarna till Folkbildning i vår tid har också ofta kopplingar till ABF, till tankesmedjan Agora (numera Arena Idé) och bokförlaget Atlas. De skriver om att kunna kombinera nya sociala rörelser, initiativ och tekniker, men också om att göra bruk av de enorma erfarenheter som finns. Det som nu är erövrat har inte alltid varit självklart och att något finns nu är ingen garanti för att det kommer leva kvar.

Folkrörelseperspektivet är en viktig del i det. Ur folkrörelserna och bildningssträvandena växte en del av våra politiska partier fram. Med folkrörelser och mängder av studiecirklar, med föreläsningsserier och med byggandet av både medier och arenor som Folkets hus och parker, upprättades en massiv och livskraftig dialog.

Politik som tjänar mångas intressen behöver en sådan dialog, behöver vara flervägskommunikation, inte bara slimmad organisation och marknadsföring. Därför är Folkbildning i vår tid intressant inte bara ur ett utbildningsperspektiv (vilket hade varit stort nog). Den är intressant inte minst för förnyelsen av de gamla folkrörelsepartierna.

Jag har hävdat det förut, när jag recenserade de unga socialdemokraterna i Snart går vi utan er. Brev till socialdemokraterna: det är möjligt att på en gång hitta tillbaka till rötterna, till syftet, och att röra sig framåt. Det är kanske till och med den enda i längden framkomliga vägen?

Similar Posts:

• Blir du lönsam, lille vän?
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Skolor som faktiskt fungerar
• Bildning, identitetspedagogik och framtidshopp
• Hur hejda en skola i fritt fall?

Den här recensionen handlar inte om Liedman. Men den fråga som Italien-korrespondenten Kristina Kappelin ständigt får när hon möter svenskar i olika sammanhang, och som hon skrivit boken Berlusconi – italienaren för att svara på, har en del med skolan att göra.

Svenskarnas fråga är nämligen i allmänhet: Hur i helskotta kan italienarna rösta på Berlusconi? Igen och igen och igen?

För bara några veckor sedan kom nya anklagelser om att den italienske premiärministern köpt sex av minderåriga. Det är bara de senaste i raden. Korruptionsmisstankar, sexskandaler och sammankoppling med maffian har följt Berlusconi i spåren under hans likt förbaskat enormt framgångsrika karriär.

I Berlusconi – italienaren försöker Kappelin förklara varför, och med titeln vill hon visa att just Italien är en förutsättning för den populistiske mediemogulens framgångar. Italienare har helt enkelt radikalt andra förväntningar på sina politiker än vad till exempel svenskar har. Inte desto mindre ställer Berlusconi – italienaren en hel del frågor om mediedominans, populism och politikens tillstånd som är högst relevanta även ur ett snävare svenskt perspektiv.

Kristina Kappelin har bott i och rapporterat från Italien i ett par decennier. Berlusconi träffade hon första gången i slutet av 1980-talet när han förvärvat fotbollsklubben Milan och med till synes obegränsade resurser inte bara fått laget på fötter utan också gjort fotbollen till betydligt mer av den påkostade underhållningsindustri som den är idag. Då hade Berlusconi redan byggt upp ett medieimperium som utmanat det statliga tv-monopolet – och som utgör en inte helt oviktig grund för hans politiska karriär.

Att ingen med så stora medieintressen enligt italiensk lag får ge sig in i politiken struntar han helt sonika i. Det är bara ett exempel på hur lagar, regler och institutioner ofta får stryka på foten där Berlusconi drar fram. Kan han inte ändra lagarna för att passa de egna behoven, så struntar han helt enkelt i dem. De ständiga utredningarna och åtalen bortförklaras – i Berlusconi-ägda medier liksom i de statliga som han numera indirekt kontrollerar – som en vänsterkonspiration inom rättsväsenden.

Som svensk får man oupphörligen nypa sig i armen under läsningen av Kappelins bok – nypa sig i armen och gång på gång påminna sig att det här inte är ett avsnitt av Sopranos, utan verklighet. Skumraskaffärer, maffiakontakter, påtryckningar, en fernissa av katolicism och ”traditionella värden” och ett gubbvälde av Guds nåde, där unga prostituerade av allt att döma utgör en trevlig present affärsvänner emellan. Ja, hur kan italienarna tycka att det här är en människa de vill styras och representeras av?

Svaret ligger, enligt Kappelin, till stor del i den italienska kulturen och i det utgångsläge där Berlusconi från början gjorde sitt inträde på den politiska scenen. Italienarna har helt enkelt aldrig haft – eller haft anledning till – särskilt stort förtroende för vare sig politik eller medier. Berlusconi fyllde själv tomrummet efter de tusentals politiker som fick gå i en enorm korruptionshärva i början av 90-talet.

Det är också här det där med skolan kommer in. Den italienska skolan är, skriver Kappelin, djupt traditionell, hierarkisk, betyg- och resultatorienterad. Kunskap ska pluggas in, inte förstås. En italiensk tioåring, uppskattar hon, kan mer grammatik än en svensk universitetsstudent på grundnivå, men:

För många försvinner dock både lusten att lära och möjligheten att följa med i studierna på ett tidigt stadium. Ett fåtal lär sig väldigt mycket, medan den stora massan drunknar i osmält, högtidlig kunskap.

Enligt vissa bedömare är en stor majoritet av italienarna närmast att betrakta som analfabeter. Det är möjligen något överdrivet, men visar på hur viktig kontrollen över massmedia – och i synnerhet teve – kan vara för en politiker som Berlusconi.

Steg för steg har italienarna vant sig vid Berlusconis lättillgängliga, politiskt inkorrekta stil. Hans sätt att uttala sig om kvinnor eller invandrare, hans sätt att jämföra sig med fascistledaren Mussolini, hans öppna förakt för de flesta demokratiska institutioner och hans burdusa sätt att få saker gjorda, har långsamt och med hjälp av mediedominansen normaliserats. Om Berlusconi till stor del är en produkt av just Italien, så är Italien av idag också i någon mån en produkt av Berlusconi.

Kappelin beskriver hur få ”italienare på gatan” i början av Berlusconis politiska karriär gärna trädde fram som sympatisörer. Forza Italia och dess allierade ansågs inte riktigt rumsrena. Nu är tonläget annorlunda. Värdeförskjutningen är ett faktum.

Berlusconi – italienaren är en lättillgänglig och inte så lite skrämmande bok om medias genomslag och om politik ”som vilken vara som helst”, som något som följer opinionsundersökningar snarare än ideologier. Berlusconismen kanske står och faller med den åldrande Berlusconi, men vad den representerar i världspolitiken är möjligen något betydligt större än så. Genom läsningen kommer jag på mig själv att gång på gång tänka att det verkar vara en otäckt land det där. Något sådant skulle väl ändå inte kunna hända här?

Similar Posts:

• Läskigt och löjligt och lurigt
• Berlusconi stämmer författare
• Blir du lönsam, lille vän?
• Ännu en lögnare med folkets öra
• ”Gå framåt – gå i cirkel!”