Vanja (fullständigt NAMN: Brilars Vanja Essre Två) kommer med TÅG till STADEN Amatka, längst ut vid KANTEN av civilisationen. Hennes SYSSELSÄTTNING där är att prata med MEDBORGARE för att undersöka intresset för HYGIENPRODUKTER från det något rikare Essre, där man specialiserat sig på sådant.

Hon märker Amatka: en GRUVA, en kall och gråskitig STAD bebodd av MEDBORGARE som lever på SVAMP, GRÖT och SPRIT. Där måste ju finnas EFTERFRÅGAN på HYGIENPRODUKTER. Bortom dem finns ju bara INTET, ända sedan den där gången för länge sedan då CIVILISATIONEN föll samman, SOLEN blev kall och MÄNNISKORNA fick klamra sig fast där det gick. Tack och lov för STYRELSEN som håller ihop alltihop.

(SUBSTANTIV är viktiga. Så här på andra sidan … vad som nu hände världen kan en aldrig vara försiktig nog. Alla TING är gjorda av syntetiskt MATERIAL, och om man glömmer att konstant märka dem, tala om för dem vad de är, kanske de slutar vara TING och blir sig själva i stället. Och var stode vårt SAMHÄLLE då? Så: märk allt. Ta en PENNA och skriv TINGENS NAMN på dem. Se på den återvunna pappersmassan, kalla den PAPPER. Se på den smaklösa gröten, kalla den MAT. Se på arkiven, kalla dem KUNSKAP. Se på människorna, kalla dem FAMILJ. Skriv. Fyll i så fort det börjar blekna. Minska antalet tillgängliga namn för att inte förvirra. Tappa inte koncentrationen. Tänk inte ”om” eller ”vad” eller ”varför”, då faller allt samman, rinner iväg som en oaptitlig quornliknande massa.)

Var var jag? Amatka. Staden på gränsen, bebodd av MEDBORGARE som Nina, som tar in Vanja i sitt HEM och sedan i sin SÄNG och märker henne, vill kalla henne LYCKA. Att det ska vara så enkelt. BIBLIOTEKET där nästan ingen går in längre, som bit för bit plundras på PAPPER för att ersätta det som upplöses när folk glömmer det, där DIKTERNA bara består av exakta, helt ometaforiska beskrivningar av DRIVHUSEN där de sista MÄNNISKORNA odlar sin MAT.

klockan fem och tjugotvå bland betorna
en skiftning från grånad till skärpa
de långa fårorna av kalkhaltig jord
ljudet av vatten som sugs upp av rötter

Det ligger något desperat över Amatka, som Monty Python-sketchen om hus byggda av en hypnotisör, som rasar när folk slutar tro på dem. Finns det tunnlar (inga versaler) under staden? Möts människor i hemlighet för att säga saker de inte får säga när storebror STYRELSEN hör? Viskas det fortfarande om BRANDEN för några år sedan, när den sista POETEN sade något som inte fick sägas, när människor försvann, när allt höll på att spricka? Självklart, det är ju en dystopi Nej, varför skulle de det? Låt bara bli att märka det. Syns inte. Finns inte.

Tidbeck slår en fantastisk båge här; hon sätter upp en värld som hämtad ur klassisk subversiv sovjetisk SF á la Zamjatin och Tarkovskij (via Orwells språkbeväpning), skrivet i koncisa, urtvättade färger, och befolkar den med människor uppspolade ur modern svensk diskbänksrealism, losshakade från kravet att vara Verkliga. Visst kan vi den här världen, visst har vi läst allt från Boye till Collins och världen som sådan har inga stora överraskningar … nåmendåså, då gör vi det till en poäng, en standarddystopivärld som slitits så tunn att den måste hållas ihop med tvingande normer och etiketter för att skygglapparna ska sitta kvar.

Det är ju alltid frestande att läsa en dystopi som en reflektion av tiden den skrevs i, och här har vi alltså ett språk hämtat ur ett samhälle där det faktiskt fanns Saker Man Inte Fick Säga och applicerat på en värld där allt redan sagts. Där alla konflikter bemöts med ”Nu lägger vi det här bakom oss och blickar framåt.” Där minsta antydan om att man kan göra saker på något annat sätt bemöts av vild panik och tillrytningar att sitt för fan ner i båten innan du stjälper oss, sabba för guds skull inte vår illusion att vi ordnat allt. (Amatka använder konsekvent det opersonliga pronomenet ”en” i stället för ”man”. Sådär bara.) Men framför allt vågar den fabulera.

Det finns en fantastisk liten våg av nya apokalypslögnare i svensk litteratur idag, Carolina Fredriksson, Susanna Lundin med flera; de som skriver om saker som aldrig kan hända, sammanbrottet som vi fruktar utan att tro på dem, och vågar ljuga och berätta sagor som känns sanna även när de beger sig in i rena drömvärldar. Där någonstans leder en smalspårig järnväg in till Amatka. Och marken under Amatka är kanske inte lika frusen och ogästvänlig som den verkar.

Similar Posts:

• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Sverige efter revolutionen
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• Världen som trevlig?
• Dystopi med ett mänskligare ansikte?

För en roman som med nyfikenhet och precision osäkrar gränserna för människans villkor och litteraturens möjligheter.

Boken handlar om hittebarnet Prickly Pear och om Bertil som fötts under en trapp i torpet som delar namn med Hindenburg – den enorma zeppelinare som brann upp 1937 inför ögonen på hundratals åskådare. Dagensboks Anna Carlén kallade Lundins debut för drömsk, surrealistisk och märklig i sin recension och gav den betyget 7/10.

Kuvertet med vinnarnamnet sprättades av Johannes Anyuru, född i Borås där priset delades ut och själv nominerad till priset 2004. Tidigare under kvällen intervjuades han bland annat om den ekonomiska tryggheten som priser ger och om hur hans senaste roman En storm kom från paradiset kom till.

Övriga nominerade var: Åsen av Katarina Fägerskiöld, Väldigt sällan fin av Sami Said, Marialucia av Elisabeth Berchtold och Tillhör Lyra Ekström Lindbäck av Lyra Ekström Lindbäck.

Lilla debutantpriset gick till Madeleine Wollin.

Similar Posts:

• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Att bli synlig
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter

Här är hur som helst de nominerade:

foto: Sara Moritz.

Elisabeth Berchtold för diktsamlingen Marialucia. Med nomineringen ”En kraftfull och genomförd poesidebut där fyra diktsviter vänder ut och in på fyra kvinnogestalter (Eurydike, Rosa, Lucia, Maria).”

foto: Sandra Qvist.

Katarina Fägerskiöld för romanen Åsen. Med nomineringen ”Stark, drabbande och helt osentimental vardagsskildring av svensk landsbygd.”

foto: Leo Nordwall.

Lyra Ekström Lindbäck för romanen Tillhör Lyra Ekström Lindbäck. Med nomineringen ”Modig och frontal debut som ritar upp sitt eget regelverk.” Kommer recension inom kort!

foto: Viktor Gårdsäter.

Sami Said för romanen Väldigt sällan fin. Med nomineringen ”Kvick, intelligent och medryckande prosa. En roman som är lätt att tycka om men som dröjer sig kvar länge.”

foto: Christine Olsson.

Susanna Lundin för romanen Hindenburg. Med nomineringen ”En roman med många oväntade vändningar. Vacker, sorglig, lurig och egensinnig.”

Det kan vara intressant att konstatera att vi på dagensbok inte alltid är överens med juryn. Det kan också vara intressant att konstatera att det återigen främst är de stora förlagen som är representerade (Bonniers gånger två, Natur & Kultur, Modernista och Norstedts). Priset delas ut den 21 februari.

Vad tycker du om nomineringarna?

Similar Posts:

• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Att bli synlig

Läppstiftsraderna är en återkommande bild och en av mina favoritmetaforer i boken. Landet FELICIA©, där Henrik och hans mamma bor, är annars byggt av språk. Det är passionen, glamouren, glittret, fjärilarna och så vidare. FELICIA© är ett gated- community, ett enda medvetande, där Henrik och mamma bygger sina dagrum och åker och handlar på CashyLand©. Det är alltid mörkt, alltid kallt och det snöar alltid, åtminstone i mitt huvud när jag läser.

Vi drack vin på golvet, under köksbordet, lyssnade på hur kylan fraserade. Vi skulle åka till CashyLand©. Inköpslistan var fullständig, den krävde personlighet, glöd.
Glamouren, Henrik, glamouren
Att det fanns ett hemligt liv.

Men bakom glittret ligger en sorg, som en fantasifull läsare inte behöver många sidor på sig för att skönja. Jag skrev för ett tag sen om Susanna Lundins debut Hindenburg, där huvudkaraktärerna tar sig an livet från sin alldeles egna dimension där den hotande yttervärlden bara anas i kanterna. Detsamma gäller i Evigheten, syster, men i Tarmo Rissanens bok finns det implicita hotet också inuti den egna världen. Någonting har trots allt tagit sin in i det skyddade FELICIA©, eller kanske fanns det redan där inne från början? En syster urskiljs någonstans långt borta i evigheten. Ett antal intrång eller övergrepp gör sig påminda, och en mystisk vargpojke dyker upp och förlöser Henriks sexualitet, men försvinner igen.

Varför behövs en noggrant organiserad språkvärld som är så tät och mystisk, men samtidigt så pirrigt vacker att det knappt går att tränga in i den? Varför behövs det att ord som glamour och passion upprepas om och om igen, så att de på en gång urvattnas och förskjuts i sin betydelse och bildar något helt nytt?

Spjut av ondska skjuter hela tiden in och förstör detta vackra som Henrik har med sin mamma. Det krävs åtgärder. Ett liv i total ytlighet, total skönhet. Att man bygger och bygger, så att inget kan ta sig in. Kanske är Tarmo Rissanens roman skriven som den är skriven eftersom den egentliga berättelsen är för smärtsam att uttala. För att det finns andra sätt att säga något om människans sorg än genom en berättelse. För att var och en måste uppfinna sina egna försvar, inte minst genom språket. I det blir Evigheten, syster en vackert uppbyggd skyddsmur.

Similar Posts:

• Att vara och bli, eller förbli ofullständiga
• Ett försök till att få omvärlden att förstå
• En nagelbitare i svenska fjällen
• Om en sorg och en mamma
• Allra käraste syster

Vi börjar med Erik. Erik är inte så gammal, men gammal nog att följa med att följa med morsan (Erik är ett av alla barn som har en morsa och en farsa men inte längre ett mammaåpappa) på semester till ett ställe med vit sand, blått vatten, gamla ruiner och slitna hotell. Och han är gammal nog att ha fått en egen kamera; en liten billig digital historia som alltid tar någon sekund på sig att ta en bild när man trycker på knappen, men som sedan direkt visar en liten platt och inte särskilt högupplöst bild av vad man sett på den lilla skärmen. Ett ögonblick fångat för evigt, ryckt ur sitt sammanhang. Där går han omkring, fortfarande hängande i morsans kjolar, och klickar. Klick, den nästan tomma matsalen på hotellet. Klick, en papegoja i en bur. Klick, morsan som pratar med en annan farsa och skrattar. Klick, morsan som röker, det gör hon inte hemma. Klick, en trött hund långt borta med något rött på sig. Det är varmt och han vill inte gå. Klick. Sandalerna skaver, han låter havet ta dem och går barfota. Klick.

Sedan slutar det klicka, för sedan händer Något. Något fasansfullt, något alldeles för stort för att fånga i den lilla kameran utan vidvinkelobjektiv. Och sedan har vi Erik igen, fortfarande inte gammal men mycket äldre, hemma hos farsan i den svenska staden. Han bläddrar i kameran och i minnet, han försöker förstå, han försöker känna, han gömmer sig under täcket när farsan försöker vara hurtig om morgonen, han smiter från skolan där de andra barnen kallar honom psyko, vandrar runt på stan och ser på fåglar i bur, jagar falkar över taken.

Det har varit en liten udda trend de senaste åren, historien om den förment upplyste och förstående svensken och mötet med… om inte det apokalyptiska så i alla fall det kataklysmiska, den där tragedin så stor att den lika gärna kunde betyda jordens undergång. Lotta Lundbergs Ön, Per Ole Perssons Jaco, Susanna Lundins Hindenburg, Carolina Fredrikssons Flod, till och med Mikael Niemis nya vad jag förstår… alla kretsar de kring liknande tankegångar, självbilden som sviker, fördämningen som brister, de krossade bitarna som måste fiskas upp och sättas ihop igen. Om detta ska skyllas ekonomiska kristider, thailändska tsunamis, ett sätt för romankonsten att slå sig ut ur en återvändsgränd må de lärde debattera, men fan vet om inte Vit vit ändå slår hårdast av dem.

Och jag säger ”fan vet” därför att jag ärligt talat inte vet. På många sätt är det en frustrerande roman, med en berättare så ung och så förkrossad av sorg att historien lika ofta ligger i vad han inte förstår, vad han inte kan se i det han skickar vidare till oss. Den slår luften ur mig trots att den är nästan kliniskt fri från känslor; vi får ett gäng korta, lösryckta intryck, bilder där bildtexten bara kan beskriva exakt det som finns på bilden. Norin, poet till vardags, har ett språk som fångar varenda detalj men vägrar ge dem en tolkning, tvingar oss in i Eriks lilla ruta där orden är tomma, där lungorna svider, där han svarar nej tack på frågor om han vill ha något att dricka fast han är törstig, där han stirrar på det lilla fönstret i kameran. ”Detta är en bild av en morsa.” ”Detta är en bild av en död fisk.” ”Detta är en bild av en jeep.” När skräcken kommer, när katastrofen slår till, kan den inte beskrivas. I en värld där allt kan fångas på bild är den inte längre förståelig. När du ser alla färger samtidigt blir spektrat bara vitt.

Det fina med digitalkameror är ju att de ger oss omedelbar feedback, du ser direkt vad du sett, klick klick klick. Blev bilden inte bra? Ta en till, ta tjugo. Är du på plats? Skicka bilder till Aftonbladet nu! Stor bildspecial från undergången. Vi har bilder av allt, och en bild säger mer än en bild säger mer än en bild säger mer än…

Den världen har Erik spolats upp i. Och någonstans utanför ramen sitter han nu på ett tak högt över staden, med huvudet fullt av bilder, och har tappat sitt ord och sin papperslapp.

Similar Posts:

• RECENSION
• Förpackad i en järnbalk av prosalyrik
• Stirrar du eller väjer du undan med blicken?
• God träsmak
• Poesi für alle

Prickly Pear är ett hittebarn vars mamma dog när hon var liten. När mamman dog fick Prickly Pear ärva hennes skinn, varpå blixten slog ner och hon blev till på riktigt. Sen är det Bertil som är född under en trapp till ett torp kallat Hindenburg, efter luftskeppet med samma namn. Bertil har en löst öga hängande i en tråd, en loggbok, en barometer och en lögndetektor. Det handlar om att kunna känna dofter. Om lava som rinner i trädgården, om luktpioner och övergivna järnvägsspår. Om att gå på lina, trilla ner och dö och återuppstå igen. Om att tala sanning.

Jag slutar ganska snabbt att läsa Hindenburg som en roman. Surrealismen, det drömska och märkliga blir för mycket. Jag blir tvungen att stänga av. Hindenburg förvillar. I tonen och känslan finns en ambition om intrig och historia som ska nystas upp. Jag tycker mig se spår av barnlitteratur. Jag hör en Astrid Lindgren-röst som tar sats och vill berätta om en fantastisk men samtidigt sorglig plats som inte finns i verkligheten men som alla ändå kan komma till. Men Susanna Lundins debutroman bär på allt för mycket undertext och bildspråk för att kunna tangera barnboken. Den kränger för mycket, leder mig in på allt för många spår. Därför läser jag snarare Hindenburg på samma sätt som jag skulle läsa en diktsamling. Det blir ett tolkande och fritt associerande utifrån bokens skeva textrader. Inte utifrån det som skulle kunna ses som handling, utan från språkliga fragment utspridda över sidorna:

För att vara en riktig människa, säger Bertil när regnet upphör och solen kommer fram en förmiddag, måste du göra det du är allra mest rädd för.

[…]

Ja, jag är av en annan sort än de andra människorna. Det handlar om mina gener, en genförändring, en skillnad…Jag föddes utan ett skinn, länge var jag omöjlig för andra att se.

[…]

Jag föddes ärlig, säger Bertil. Han har hennes huvud i sitt knä. Jag föddes med en förmåga att avgöra vem jag kan lita på och vem jag ska ge uppmärksamhet. Jag har alltid bara kunnat älska äkta, ärliga människor. Jag har aldrig misstagit mig en enda gång.

[…]

Homo Sapiens sapiens

Vanlig människa. Upprättgående däggdjur, vanligt förekommande på alla kontinenterna utom Arktis och Antarktis. Utvecklades under jordens undergång.

Experimenten och orimligheterna svävar fritt. Prickly Pear och Bertil gör olika äventyr i skogen och underjorden. Detta varvas med scener från då Prickly Pear levde i Los Angeles och från Bertils tidigare liv. Då och då får vi läsa en vackert utmejslad fantasiflora, där det redogörs för olika blommors (och människors) tillkomst. Samtidigt håller jorden på att gå under. Samtidigt får Prickly Pear lära sig allt om hur man bygger och blir en människa, med Bertils undervisande stämma färsk i minnet.

Och fortfarande är det just det här som tillvaron kretsar kring så mycket för så många – att synas, räcka till, orka, vara och bli. Om rädslorna för desamma. Att inte kunna vara och bli, eller förbli ofullständiga. Susanna Lundin visar att vi inte kommer undan det, inte ens om vi befinner oss långt bort från den vardagliga världen. Inte ens i Hindenburg.

Similar Posts:

• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Att bygga försvar
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Pics and it didn’t happen
• Intensivt och lyriskt om förälskelse