Eftersom Åsa Beckman själv är dotter till poeten Erik Beckman är hennes ingång till ämnet personlig. Hemma hos familjen Beckman kretsade allt och alla runt pappa Erik och dennes väl och ve. Åsas mamma var av en jordnära sort, som skötte marktjänsten. När de började dejta på 50-talet studerade hon till tandsköterska, medan Erik å sin sida läste teoretisk filosofi.

Beckman beskriver öppenhjärtigt sina motstridiga känslor inför fadern. Han kunde vara varm och rolig ena dagen och få dottern att känna sig utvald, för att nästa vara deprimerad och i behov av stöd och uppmuntran. Åsa blev expert på att läsa av stämningen i hemmet och tassa på tå när så behövdes. Även sedan hon flyttat hemifrån kunde hon inte förmå sig släppa taget, utan hade ständig jour och ringde sin far i tid och otid för att höra efter hur han mådde. Efter mammans död försökte hon också stävja hans drickande.

En rad författarbarn har klivit fram, berättat om – och beklagat sig över – sin uppväxt. Jan Myrdal var väl den första att ta heder och ära av sina föräldrar. Jag minns hur uppbragd min egen mamma – som var en stor beundrare av Alva Myrdal – var när hon läst boken Barndom (1982). Jan Myrdal har nu, postumt, fått sina fiskar varma i och med att hans son Janken gett ut breven han skrev till föräldrarna. Brev som Jan Myrdal inte velat se i tryck, eftersom de visar en mindre smickrande bild av honom själv och en kärleksfull Alva Myrdal, rakt inte den kalla moder som han framställt i sina böcker.

Likt Åsa Beckman känner sig kulturbarnen inte sällan utvalda och speciella, men medaljen har också en baksida. Det gäller att de klarar av att leva upp till familjenamnet. Skräcken över att inte hålla måttet var något David Lagercrantz fick erfara visavi sin far Olof (poet, författare och chefredaktör), något som hämmat honom i det egna författarskapet.

Det har gått mer än 30 år sedan Erik Beckman gick bort. Trots detta känner dottern skuld över att ha lämnat ut honom, vittnat om hans otrohet och alkoholmissbruk. Hennes känslor är dock inte bittra och såriga, som hos flera andra kulturbarn som förekommer i boken, till exempel Slas son Nils Claesson, Jörn Donners son Otto Gabrielsson, Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt, Ulf Lundells dotter Sanna och Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk. Efter det att barnen satt sina känslor på pränt har föräldrarna i sin tur ojat sig över deras tilltag och känt sig djupt kränkta. Märkligt nog unnar de inte sin avkomma den konstnärliga frihet, som de för egen del tagit för given och ansett helig.

Åsa Beckman driver tesen att forskningen underskattat betydelsen av den psykologiska närmiljön runt författaren och att den förtjänar att undersökas närmare. Hon hävdar att barn till kulturpersonligheter ofta utvecklar ett medberoende på samma sätt som barn till alkoholister, narkomaner eller föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Den medberoendes liv kretsar runt en viss person, anpassar sig till denna och sätter denna persons behov främst. Det hela bottnar i den gamla synen på konstnären som geni och ståendes över de regler som gäller oss vanliga dödliga. Fast idag när båda makarna förväntas hjälpas åt med marktjänsten, hämta på förskolan och samla pensionspoäng har det blivit allt svårare att upprätthålla snillemyten.

Trots att man tycker att de borde blivit avskräckta är det uppenbarligen så att många författarbarn själva satsar på författarbanan. De har ju också ett försprång i och med familjenamnet och ofta ett stort kulturellt kontaktnät därtill. En tanke som gnager i bakhuvudet under läsningen är att de i själva verket är mycket priviligierade. Kan man verkligen påstå att det är synd om kulturbarnen? Ingen fråga som Åsa Beckman kan besvara. Det är väl som med det mesta här i livet tänker jag – allt har både för- och nackdelar.

Similar Posts:

• Fulsmart
• Kvinnans plats nu och då
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Skruva den som Beckman!
• I vått och torrt

Men då och då dyker det upp böcker som är annorlunda, vars yttre inte är industriellt billigt komponerat eller övertydligt säljande. Titlarna från Bo Cavefors Bokförlag till exempel. Man hajar till för det avvikande formspråket. Ibland är dessa volymer egendomligt kvadratiska med sammetssträva lumphaltiga pappomslag. Ibland blankt vita med pytteliten text på omslaget, ett grepp som säger ”titta närmare, titta noga nu”.

Under drygt två decennier, från 1959 till 1981, gav förlaget ut omkring 620 titlar. Samtliga finns listade i En bok om Bo Cavefors Bokförlag, aktuell från Tragus förlag. Här skriver Ragni Svensson en kort historik om den Skånebaserade verksamheten. Hon uppehåller sig också vid personen och myten Bo Cavefors.

Utan utbildning i marknadsföring och med en kort sommarpraktik som enda erfarenhet från förlagsbranschen förstod den unge Bo Cavefors från början vikten av att skapa en stark förlagsprofil. Den profil han valde för sitt förlag var det exklusiva och djärva enmansförlaget som satsade på osäkra kort som lyrikdebutanter, dramatik – och Ezra Pound.

Bo Cavefors knöt flera betydelsefulla kontakter med främst poeter under studietiden i Lund. Lyrik kom följaktligen att vara ett tongivande inslag i förlagets utgivning genom hela dess historia. Bland annat är Bruno K. Öijer utgiven här.

Ezra Pound var ett belastat namn. Den amerikanske poeten hade stöttat den italienska fascismen. Ändå gav Bo Cavefors metodiskt ut det mesta av Pounds diktning i mer än 20 år. Även Ernst Jünger, känd nationalkonservativ författare, finns i förlagets katalog.
Men det var som ”vänsterförlag” Cavefors blev mest känt. Kraftiga vänstervindar blåste då. I utgivningen finns texter av såväl Josef Stalin som Mao Zedong och Kim Il Sung.

Dock var det naturligtvis inte auktoritära diktatorer som dominerade. Bokförlaget var samtida med den så kallade ”nya vänstern”, den breda rörelse som ställde sig kritisk till både Sovjetunionen och marknadsekonomin. Här synliggjordes konflikten i Algeriet. Här gav man plats åt en mängd afrikanska, postkoloniala röster. Flera författarskap, betydelsefulla för den nya vänstern, översattes till svenska. Några exempel är Antonio Gramsci, Rosa Luxemburg och Ernesto Che Guevara.

Intellektuellt solida namn varvades ibland med det spektakulära, ja nästan spekulativa. När Röda armé-fraktionen satt i Stammheimfängelset i Stuttgart, smugglades en kamera in och sedan ut igen. Senare kunde Bo Cavefors Bokförlag ge ut RAFs texter med fotografierna inifrån fängelset. Boken gavs ut på både tyska och svenska. Den förra fick ett extra, falskt skyddsomslag med titeln ”Kärlek med förhinder”. Det skulle underlätta smuggling till dåvarande Västtyskland.

Även tongivande postmoderna intellektuella har mött en svensk publik genom Cavefors försorg: Michel Foucault, Roland Barthes och Louis Althusser är vida lästa allt jämt.

Det var under 1960-talet som pocketboken slog igenom på allvar på den svenska bokmarknaden. Många titlar gavs på den tiden ut som originalpocket, utan att först säljas inbundna. Förlagen med självaktning hade fleråriga serier för pocketböcker. Bonniers hade Aldusserien och Delfinserien, Wahlström & Widstrand W&W-serien, Norstedts hade Pan medan Bo Cavefors satsade på BOC-serien. Försäljningen bedrevs ofta genom bokklubbar.

Förlagets bibliografi är generöst illustrerad i minnesboken. Bokomslagen kommer sannolikt att locka flera att söka lite extra i antikvariaten. Det finns en bredd ämnesmässigt i förlagets utgivning som imponerar, med tanke på att verksamheten aldrig var större än en handfull anställda. Böcker av Stig ”Slas” Claesson och dikter av Leonard Cohen trängs med numera klassiska böcker av Roald Dahl, exempelvis Kalle och chokladfabriken.

Dock är kvinnliga författarskap gravt underrepresenterade. Ett undantag är Kristina Ahlmark Michanek. Hennes Jungfrutro och dubbelmoral, som pläderar för ungas rätt till sex i fria förbindelser, blev omdebatterad.

I minnesboken intervjuar Jonas Ellerström några av förlagets anställda om vardagen i företaget. Resultatet blir på en gång respektfullt närgånget och belysande. Förlagsbranschen har genomgått en teknisk revolution de senaste decennierna. Men böckerna från Cavefors är i många fall tryckta med blytyper. Som avslutning får den numera 82-åriga Bo Cavefors själv uttala sig om myter och andra sällsamheter, kanske främst kring sin egen person. Bland annat ryktet att övriga kulturvärlden skulle kommit att betrakta honom som oönskad, en ”persona non grata”. Eller om det nu var så att Cavefors själv ansågs ha dragit sig undan offentligheten. Han skriver:

Alltsammans kanske kunde uppfattas som arrogans från min sida, men så var det inte menat. Det var bara det att jag tyckte om att ge ut vad jag själv ansåg vara i någon mening bra böcker. Inget annat.

Det är å ena sidan en vördsam avslutning att lämna ordet fritt på detta sätt. Å andra sidan är det ett grepp som har sina baksidor. Kanske hade vi fått veta mer om den mytomspunne ”Cave” om även han hade blivit ordentligt intervjuad?

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• DoItYourself -68
• Besök hos Ordfront och Weylers
• Postsemestersyndrom
• Bokförlaget Mormor svarar på frågor

Så sa Håkansson en söndagsmorgon vid halv tiotiden på järnvägsstationen Falköping Rantens kaffeservering: Det är för att glömma vi måste minnas.

Lite längre ned på sidan:

För det man inte kommer ihåg det kan man ju inte glömma, sa Håkansson till sin vän.

Två manliga kolleger väntar på ett tåg som ska gå om drygt två timmar. När de sitter på kaffeserveringen ägnar de sig åt sina respektive minnen. Fokus ligger på resor de gjort men framför allt på kvinnor de mött längs vägen.

Stig Claesson har en enkel berättarstil som karaktäriseras av rak ordföljd, det vill säga att subjekt följs av predikat. Han har valt det talspråkliga ”sen” i stället för ”sedan”, ”dom” i stället för de/dem, vilket säkert håvade in beröm på 1960-talet. Många meningar är osedvanligt korta och förstärker den muntliga tonen i romanen.

Dialogen mellan de två männen är trovärdig. Den präglas främst av sin skissartade ytlighet som ibland bryts av en detalj som flyter upp. Detaljen gör att samtalet hoppar till nästa ämne – i det här fallet en annan kvinna, på en annan plats i världen. Platserna skildras endast med sina namn. New York, Genéve, Nice, Leningrad.

Förlaget sammanfattar på romanens baksida (min utgåva är från 1979) att det handlar om det förflutna som till stor del består av flickor som porträtteras under samtalet mellan männen. Jag imponeras inte nämnvärt av porträttkonsten:

Här satt folk och drack morgonkaffe och Håkansson hade kommit att sitta bredvid en svarthårig flicka. Han hade frågat henne var han befann sig.
Var hans hotell låg.
Håkansson hade sagt att han av misstag gått ner brandtrappan och hamnat på en gata där ingenting fanns och sen hade han gått runt några hörn och satt nu här och längtade tillbaka till sitt rum.
Flickan hade förstått att denna historia var sann och därför blivit kär i honom.
Ingen hade förut närmat sig denna flicka med en sanning.

Ett annat kvinnoporträtt följer här:

Två av flickorna hade ljusa klänningar på sig men den tredje, hon som var mest road av min tråkiga historia, var klädd i grön blus och gula, tätt åtsittande långbyxor. Det var Althea Smith och jag beslöt att hon skulle få trösta mig.

När romanen går i tryck är Stig Claesson 39 år och har fått ett antal böcker publicerade. Som ung var han på resande fot och arbetade bland annat med att bygga järnvägar i efterkrigs-Europa. Med andra ord, han bär på lite livserfarenhet och jag tänker mig att jag ska få läsa en berättelse som vindlar bland minnenas återvändsgränder. Jag har förhoppningar om att få roa mig med en kåserande historia där mänskliga tillkortakommanden ska återberättas. Det sker inte ens när jag har plöjt hälften av bokens sidor och servitrisen Edith får ingå i samtalet med männen som sitter på kaffeserveringen. Ett par av Ediths vassa repliker kontrasteras mot männens hågkomster som är berättelsens kärna. Men inte ens hennes inpass hjälper tyvärr. Förväntningarna på historiens utveckling drabbas av återkommande pyspunka ända fram till sista boksidan.

Ni känner till den där smajlisen med munnen som är ett vågrätt streck med två slutna ögon, som också utgörs av två streck. Den får symbolisera mitt betyg för romanen Flickor.

Similar Posts:

• Sveriges pålitligaste författarmaskin?
• En överdos av ”Slas”
• Stig Claesson död
• Om livet och åldrandets egensinnigheter
• Balansgång mellan noveller och roman

Kunzelmann & Kunzelmann är en dubbelberättelse i vilken nutid och dåtid varvas omvartannat. Dels är det sonen – en odugling till frilansskribent med osunt förhållande till relationer, skulder och droger – som försöker komma på fötterna genom faderns efterlämnade konstskatt och samtidigt jonglerar med skuldindrivare och otrohetsaffärer. Och dels är det fadern, det gudabenådade barnhemsbarnet som genom sin extraordinära målarförmåga blir konstvärldens mest raffinerade förfalskare. Från autografkopiering i mellankrigstidens Tyskland, via falskmynteri i koncentrationsläger och konstbedrägerier i femtiotalets Stockholm landar han slutligen i Falkenberg. Bakom honom ligger ett liv där gränsen mellan falskt och äkta långsamt har suddats ut, penseldrag för penseldrag.

Från Den vidunderliga kärlekens historia finns fortfarande, förutom språkets stilfulla bitskhet, en makalös förmåga att hantera historiska fakta i ett skönlitterärt sammanhang. Stadsbilden som målas upp av Berlin före krigsutbrottet är oförglömlig. Skildringen av intoleransen mot homosexuella (som Kunzelmann den äldre) är både dramaturgiskt tacksam och historiskt relevant. Och framför allt: den fackmannamässiga förtrogenheten med konstförfalskningens termer och tekniker som får en att vilja börja famla efter närmsta autograf att fördubbla (man ska vända dem uppochner, då läser hjärnan dem som en ren form istället för som bokstäver).

Men det är också härigenom bristen framträder. Historiska skeden frammanas som med trollstav, men ju närmre nutiden vi kommer desto, tjaÂ… tristare blir det. För all del är iakttagelserna kring tvåtusentalets mitt fullt rimliga: mediebruset flödar och flödar i all sin ytlighet och vilken ivrig typ som helst kan nå kändisstatus över en natt – men det visste vi väl redan? Vem har glömt att Knutbymordet var på löpsedlarna eller att dokusåporna hade ersatts av makeoverprogram och talangjakter med skadeglada jurys? Tidsmarkörerna är platta och väntade. Som samtidsanalys står detta långt efter vad Vallgren gjorde i För herr Bachmanns broschyr för tio år sen. Ett slags bristande proportion mellan verkets halvor infinner sig, en obekväm skevhet som om estetikens kugghjul berättelserna emellan slinter mot varandra istället för att samverka.

Känslan av att egentligen ha läst två böcker – ett halvtaskigt försök till samtidsroman och ett svindlande, historiemättat livsöde – ankommer och jag tänker mig att om Kunzelmann den äldres berättelse bara hade fått komma till sin rätt skulle Vallgren verkligen ha levt upp till sin förra mästerliga prestation.

Similar Posts:

• Ett skott ovan målet
• Fantastiskt fantasifull skröna
• Porträtt av monstret som valp
• Tonsäker saga
• Baklängesbekännelser

Similar Posts:

• Om livet och åldrandets egensinnigheter
• Tidsresa med fjärrtåg
• Gammal är äldst
• Två för en?
• En överdos av ”Slas”

Som vanligt ger bokens titel ett igenkännande leende, en ordföljd som skapar en nyfikenhet och en varm känsla i maggropen, man vill helt enkelt ta reda på vad detta kan vara. Årets titel är Sov du så diskar jag, en återkommande fras i både glädje och sorg mellan huvudpersonerna i denna lilla berättelse, John Andersson och Ida Adriana, det äldre paret som finner varandra som ett älskande par efter många års distanserad vänskap.

Staden kontra landet, hotet mot det öppna landskapet, samtalet och relationen mellan människor är ett återkommande tema i Slas berättande. Ibland känns det igen och ibland är det något helt nytt. Kärleken mellan två äldre personer, en "till och med" pensionär har även tidigare gestaltats av Slas, dock under andra förutsättningar, som i Man måste det man önskar från 1997.

Sov du så diskar jag är en vacker berättelse om kärlek och om åldrandet, om trohet gentemot sig själv och andra. En berättelse om vänskap och om svårigheten eller till och med omöjligheten att verkligen känna någon. Ida Adriana som John har känt i nästan 50 år, sedan hon var 17. Trots detta vet han ingenting om henne, som t. ex. att hennes far körde som en blådåre ihjäl sig innan de 30. Hennes mor söp som en polack och att hennes mormor var dövstum och lärt Ida Adriana tillverka stor konst vid sin vävmaskin. Eller som Ida Adriana säger "Jag är kvinna. Vi är sådana." och John svarar "I helvete ni är. Jag vet lika mycket om kvinnor som en loppforskare vet om löss och loppor."

Boken behandlar på ett utmärkt sätt åldrandet och tidens gång som obarmhärtigt alltid leder till samma slut för allt levande, så även för Herbert, vän till Johns far, som sin pensionsdag tog sitt liv med huvudet instucket i gasugnen och med en enda önskan, att gaspolletten skulle räcka. Herbert stod inte ut med sin ensamhet och sin guldklocka, klockor har ju den otrevliga egenheten att de mäter tid och för en pensionär är tiden räknad och klockan satt på ringning.

John möter också sin vän, skulptören, som står förstenad mitt i gatan och tittar ut i det tomma intet. Han säger till John att han fått ett brev som man aldrig tror sig skall få. Någonsin. Ett brev som klargjort att han blivit pensionär. John blir refuserad då han som varande äldre yrkesman använder skrivmaskin och inte dator, en ung förlagsman räknade honom för intet. John funderar "Jag som i alla fall betyder allt för mig själv".

Samtal om livet, om att bli gammal och om döden som hela tiden finns där, ibland på håll och ibland alldeles in på. Om ensamheten och behovet av närhet och längtan till kärleken men samtidigt rädslan för densamma.

Slas har på ett okonstlat sätt betraktat tillvaron och beskrivit dagliga situationer på sitt karakteristiska "jävlaranamma"-vis. Som John säger till Ida Adriana, då de betraktar Bil-Yngves, Idas bortgångne man, död "Som död betraktat, är det nog en bra död". Skulle jag vilja säga "Som bok betraktad, är det en bra bok".

Similar Posts:

• Stig Claesson död
• Gammal är äldst
• Två för en?
• Skatten vid regnbågens slut
• Pyspunka

Sammanslutningen bakom Åtta glas förfor på liknande sätt. Ett knippe manliga författare bildade ett sällskap för berättarmöten då och då. Efter varje möte fick deltagarna skriva ett förslag på en lapp som lades i ett krus och ett ämne inför nästa tillfälle drogs. Det blev så vitt skilda rubriker som ”Sally”, ”En kniv i ryggen” och ”När Charlie Parker besökte Sverige”. En välkänd situation för alla som genomlidit en aulaskrivning i svenska och ett bra drag för att levandegöra berättandet.

Formen är också intressant eftersom den erbjuder författaren en annan roll än novellens hårt bundna estetik. Därmed inte sagt att den skulle vara lättare på något sätt, det krävs nog så mycket durkdrivenhet för att också klämma ur sig ett bra fragmentet eller en flyhänt skiss. Som det brukar heta: Den skenbara enkelheten är det svåraste att prestera.

Hur lever då Åtta glas upp till dessa tankar? Jodå, även om jag inte tror att dessa berättelser är skrivna med vänster hand, så är det just berättarglädje och muntra infall som präglar boken. Här vilar få tunga tankar, men en och annan tänkvärdhet vid sidan av sånt som bara berättas för berättandets skull.

Det blir också en brokig provkarta på olika stilarter, kanske inte medvetet och distinkt, men ändå. Lite realism, lite magisk realism, lite impressionism, lite surrealism, med andra ord lite av varje. Prosa blandas med lyrik och Alfredson ger sig på en terzin om slaget vid Kotla med lyckat utfall. Östergren visar prov på exakta iakttagelser och Josephson drar anekdoter ur sitt teaterliv. Etcetera. Som det brukar vara, alltså.

Som Torgny Lindgren-fan hade jag önskat att man kallat på honom också. En berättare av magnifikt format och Sveriges bästa skrönikeskrivare. Eller så gjorde man det men utan resultat. Vem vet.

Similar Posts:

• En tidlös tragedi
• Abbie something
• Åter till staden
• Burkmat, schaktmassor och stor passion
• Tema: HasseåTage

Har man läst ett par böcker av Claesson tidigare så känner man snart igen sig. Både den typ av miljö och den typ av karaktärer som skildras är rätt typiska för Claesson även om historien råkar utspela sig i Kanada, det känns ändå väldigt Claesson och också väldigt svenskt.

Hade jag nyligen läst någonting av Claesson hade det nog känns rätt trist, som en upprepning, som att läsa om någonting man nyss läst. Men nu var det ett tag sedan jag läste något av honom och därför blir det mer av ett kärt återseende.

Hans berättelser är trots allt väldigt välskrivna och han är i många avseenden en unik författarbegåvning. Det känns därför litet trist att han tycks envisas med att skriva variationer på samma historia om och om igen. Man önskar att han kunde skriva en helt annan typ av historia någon gång, kanske helt avvika från det realistiska, med hans talang borde han inte kunna misslyckas. Nu är ju det här bara den fjärde boken jag läser av honom, så förmodligen finns det undantag och dem vill jag i så fall väldigt gärna läsa.

Men faktum är att även om man börjar kunna sin Claesson vid det här laget så går det ändå inte att bortse från att karln fullkomligen sprutar ur sig böcker som håller en högre klass än det mesta som ges ut av svenska författare och som dessutom känns mer originellt och äkta trots att han väl förmodligen skrivit varianter av samma historia 50-60 gånger tidigare. Enligt den förteckning man finner längst bak i boken har Claesson gett ut 79 böcker sedan 1961 och det var inte 1961 han debuterade, en titel från 1956 är också listad och det skulle förvåna mig om listan är fullständig.

Han är alltså minst sagt en produktiv författare och vad jag erfar dessutom pålitlig, problemet är att han kanske är för pålitlig, man vet vad man får och det kan ju kännas både tryggt och trist beroende på hur man ser på det. Minst en bok av Claesson torde det dock höra till den svenska allmänbildningen att läsa och Följ Alltid Cecilias Exempel ett alldeles utmärkt alternativ.

Similar Posts:

• En överdos av ”Slas”
• Tidsresa med fjärrtåg
• Pyspunka
• Stig Claesson död
• Två för en?

Huvudpersonen är av en eller annan orsak på väg från staden till skogen, med andra ord från det nya Sverige till det gamla och fascinationen och misstron mot att det verkligen fortfarande bor folk i skogen står i centrum.

I fallet På palmblad och rosor är det Proppen Oskarsson som kommit till den lilla stugan i skogen för att leverera en tevesladd. I stugan finner han en gammal lam och stum kärring som uppenbarligen någon tar hand om, för hon tycks välvårdad där hon ligger, rund i kinderna och med sitt långa hår nyborstat. Av någon anledning så stör det faktum att hon får bo här i stugan och att någon tar hand om henne honom så till den grad att han omedelbart bestämmer sig för att slå ihjäl henne.

Istället finner han det väldigt svårt att lämna stugan och att sluta tänka på det här med den lama kärringen, vem är det som tar hand om henne, vem kan vara så korkad så att han eller hon inte fattar att det är omöjligt att ta hand om en lam gammal kärring som bor i en stuga i skogen. Nere vid vägen stöter han på den unga vackra Gabriella och litet senare även Sållet som sprungit vilse när han varit ute och orienterat.

Tillsammans med dem tillbringar han den dag under vilken boken utspelar sig och ständigt närvarande i tankarna är den lama kärringen. Vem är hon, vem tar hand om henne och varför tycks ingen veta vem hon är?

Ett av bokens största problem har jag redan snuddat vid, nämligen det faktum att formeln känns litet för bekant, den påminner litet för mycket om de andra Claesson-böcker jag redan läst, det känns nästan som att läsa en spinn-off bok på en bok man redan läst.

Dessutom är det något som inte fungerar lika bra som i de andra böckerna, något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Proppen fungerar inte riktigt som karaktär, jag gillar honom inte riktigt och jag kan inte alls identifiera mig med honom, han känns konstruerad. Dessutom finns det en humor i boken som inte fungerar på mig.

Kanske händer det heller inte tillräckligt mycket, det är mer en antydan till en historia än en historia och det skelett av en historia som finns där engagerar inte riktigt. Det finns inte tillräckligt med berättarteknisk och språklig styrka för att bära upp det Claesson vill berätta.

Jag hade hoppats på en ny sida av Claesson och fick den gamla vanliga, fast i en sämre tappning.

Similar Posts:

• Sveriges pålitligaste författarmaskin?
• Tidsresa med fjärrtåg
• Stig Claesson död
• Pyspunka
• Två för en?

I Samtal på ett fjärrtåg reser Olle Andersson med tåget till den lilla staden vid skogen, där han tillbringade sina somrar som barn. Hans syster som varit bosatt där har dött och Andersson är på väg till hennes begravning, under resan börjar han bekanta sig med sina medpassagerare som alla tycks vara på väg till samma lilla stad och de tycks också alla vara släkt på något vis. Andersson som varit övertygad om att de gubbor och gummor han minns från barndomens somrar måste vara för länge sedan döda (de var ju urgamla redan då) vill inte acceptera att dessa fortfarande skulle leva och att en del av dem dessutom kommer att komma på begravningen. Han har till och med svårt att acceptera att de någonsin funnits. Att de dessutom skulle komma på begravningen tycks honom fullständigt otänkbart.

Tågresan mot barndomens sommar frammanar obönhörligen minnen från dessa förflutna somrar, som egentligen inte bara är minnen från Anderssons förflutna utan från Sveriges förflutna.

På tåget träffar han bland andra den likasinnade Erik som överväldigats av upptäckten att det finns inte mindre än nio tanter av den sorten som han trodde hade utrotats i käringpesten 1944 på tåget samt den äldre herren Alexander som gillar precis den sortens tanter som Erik trott vara utdöda.

Claessons språk känns härligt tillbakalutat och det är en underhållande liten historia han berättar. Riktigt bra svensk litteratur är i min åsikt sällsynt, men detta är ett bra exempel på sådan. Claesson är en bekantskap jag reservationslöst kan rekommendera var och en som ännu inte läst honom att göra.

Similar Posts:

• En överdos av ”Slas”
• Sveriges pålitligaste författarmaskin?
• Om livet och åldrandets egensinnigheter
• Gammal är äldst
• Pyspunka