Den Åsa Larsson samtalar med är programledaren Kristian Luuk och det präglar naturligtvis tonen. Det blir lustiga vinklar och Hassan-humor men Luuk är lågmäld och låter Larsson stå i fokus. Samtalet rör sig naturligtvis en hel del kring Larssons senaste bok Till offer åt Molok som kom ut i våras. Det var en bok som inte skrev sig själv, utan var i själva verket en fyra års kamp. Larsson hade två sekvenser men fick absolut inte ihop dem. Men så. När hon som sur och tjatig morsa satt på sonens simträning formligen ramlade historien ner ifrån simhallstaket. Under tiden som återstod av simträningen skrev hon febrilt ner allting i sitt skrivblock.

Foto: Orlando G Boström

Åsa Larsson berättar om sin ungdoms bibelstudier. Hur hennes då frikyrkliga fritid blev liksom bokcirklar. Diskussioner och analyser av text. Hur hon sen slängde sina secondhandkläder och köpte portfölj. Började studera juridik och sedermera arbeta som jurist. Och hur livet sen blev fattigt inuti. Larssons lösning blev att göra något kreativt. Hon gick på matlagningskurs men det var inte tillräckligt. Testade en skrivarkurs men den var dålig. Det var först när hon gick på deckarskrivarkurs hos Sören Bondeson som det lossnade. Åsa Larsson beskriver hur skrivandet av debuten Solstorm fick henne att känna sig som en glad labrador på stranden. Hon berättar också hur hennes gamla lärarinna störde sig på att det saknades ett predikat i överskriften till en uppsats. Hur de trätte och hur läraren sade: ”När du blir författare får du skriva som du vill.”

Hänger en med författare, så blir en utnyttjad avslöjar Larsson. Hon kallar det återbrukning. Att använda sig av släkt och vänners tabbar och pinsamma äventyr blir en vana. Naturligtvis under sekretess, puh.

Naturligtvis avhandlas Larssons förkärlek för att plantera in hundar i sina romaner. Hon berättar att redaktören redigerar bort 50 % av hundinläggen. Hundar är för övrigt en stor ungdomskärlek. De har alltid funnits och ingår fortfarande i hennes liv.

Även sex hinner nämnas. Larsson tycker att det är konstigt att det inte skrivs mer sexscener i litteraturen. Hon vill att litteraturen innehåller mer trevlig vardagssex för att balansera upp allt konstigt vi tvingas möta i media.

Nu skriver Åsa Larsson på den sista boken i Rebecka Martinsson-serien. Hon beskriver det som en slags sorgearbete. För visst lever karaktärerna sina egna liv. Scenen, rummet och människorna samverkar. Det blir en slags improvisationsteater.

Similar Posts:

• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.
• Gediget, genialt och omfattande om hur du skriver en kriminalroman
• What Goes Around Comes Around
• Bra deckare är det ont om
• Vecka 39 – bokmässeveckan på dagensbok.com

Jämfört med detta är Ninni Schulman en färsking. Hon debuterade 2010 och är nu aktuell med sin andra bok Pojken som slutade gråta. I Lesjöfors där Ninni kommer ifrån är författare inget jobb. Där ska en helst bli lite svettig för att det ska räknas som arbete. Trots detta berättade Ninni att från 21 års ålder hade hon varje år ett nyårslöfte, att hon just i år skulle ta och skriva den där boken. När hon var 35 bestämde hon sig för att sluta lova det hon ändå aldrig fick till. Redan i januari kom bokens huvudkaraktär till henne. När hon skrivit 60 sidor och det blivit april kraschade hårddisken. Det gick ett och ett halvt år innan hon kom sig för att börja om. Men det var en viktig process även om det var svårt. Temat på den nya boken är att växa upp på liten ort.

Anna Janssons När skönheten kom till Bro är en slags parafras på en Nils Ferlin-dikt. Och det är faktiskt så att en Ferlin-dikt inleder varje Maria Wärn-deckare. I denna roman har Anna fascinerats av en dubbelgrav och fantiserat vidare från denna historia. Hon totalt fängslar publiken med att inlevelsefullt återberätta romanen fram till det första mordet. ”Och resten får ni läsa själva”, avslutar hon.

Därefter kliver Arne Dahl på scenen. Eller egentligen heter han ju Jan Arnald. För att göra en lång historia kortare så handlade det om att författaren Jan Arnald tappade skrivlusten. Han behövde helt enkelt något nytt. Från att ha varit en smal och introvert författare började han intressera sig för yttervärlden. Man kan säga att han snodde Sjöwall-Wahlöös idé. Efter att ha skrivit elva böcker om A-gruppen kommer han nu med sin andra bok i en ny serie. Brottsligheten har ändrat karaktär och blivit mer gränsöverskidande. Den nya kriminalromanen heter Hela havet stormar och temat är hämnd.

Det blir Åsa Larsson som får knyta ihop säcken. Hon berättar att denna femte bok om Rebecka Martinsson inte alls ville komma till henne. Hon gick och funderade över två skilda bilder men fick inte alls ihop det. Men plötsligt. Hon var i simhallen med en bångstyrig son på simträning. Då ramlade hela historien ner ifrån simhallstaket. Och på de resterande 40 minuter som återstod av simträningen hann Åsa skriva ner hela historien med både sidospår och familjeband.

Därefter får publiken köpa signerade exemplar av alla deckarna och den ålderstigna publiken kastar sig över Jan Mårtenson. Jag passar på att prata med Anna Jansson som berättar att hon deltog i ett antal vampyrlajv för att göra research för den senaste romanen. Sen diskuterade jag deckargenrens något undanskymda tillvaro med Åsa Larsson och Arne Dahl/Jan Arland. Jag brukar alltid hävda att deckare är mer än vanliga romaner. Det är något som tillförs till historien. Oftast ond bråd död och sen en uppföljning och lösning på gåtan. Åsa Larsson håller med mig om att genren är undanskuffad. Utomlands är vi kända för alla våra deckare fast samtidigt har vi endast ett enda deckarpris. Vi pratar också skrivarkurser och Åsa Larsson och jag har båda gått på Skrivarakademin. Då jag skrev lyrik, gick hon på deckarakademin hos Sören Bondeson. Arne Dahl/Jan Arland berättar att han hållit i skrivarkurser men numera inte har tid.

Vi på Dagensbok kommer att recenserar de flesta av dessa deckare. Så klart.

Similar Posts:

• Deckarförfattaren Åsa Larsson pratar hundar, vardagssex och återbruk på Kulturhusets scen
• Gediget, genialt och omfattande om hur du skriver en kriminalroman
• Glesbygdshemligheter och älgjakt
• Att rädda världen
• Fröjdefullt uppfriskande om ond bråd död

Liv i överflöd är den tredje och fristående delen i Kristina Appelqvists pusseldeckare med Västgöta universitet och småstadslivet i Skövde som fond. Vi får följa kriminalkommissarie Filip Alexandersson och hans sambo rektor Emma Lundgren.

Filip stod fortfarande i badrummet när han plötsligt hörde Emma ropa någonstans i huset.
”Vi måste åka till universitetet, det har hänt något förfärligt.”
Han klev ut i hallen, ansiktet var fortfarande täckt av raklödder.
”Vad är det som har hänt?” sa han och tittade ner på Emma som stod halvvägs upp i trappan.
”En doktorand på vårdinstutionen ringde just. Det verkar som om en av bröderna Wackerfält har hittats död.”
”En av dem…?”
”Ja, just nu vet ingen om det är Konrad eller Hugo.”

Den mördade är en av tvillingbröderna och dessutom huvudkandidat till jobbet som ny universitetsdirektör. Han är dessutom ensam arvtagare till 30 miljoner efter sin excentriske farbror. Kriminalkommissarie Filip Alexandersson blir ålagd att hålla sig utanför utredningen. Han får istället skaka liv i ett gammalt fall. En poet har varit försvunnen i trettiofem år men nu har nya ledtrådar dykt upp. Dock visar det sig så småningom att fallen kanske hänger ihop. När fler mord begås kan han inte längre hålla sig utanför mordutredningen på universitetet.

Det är min första bekantskap med Skövdeparet Emma och Filip, men de är lätta att komma inpå livet. De är pladdriga och lättsamma människor utan hemligheter och knepigheter. Efter en ganska krystad och förvirrad inledning där ett möhippegäng hittar det första mordoffret skruvas spänningen upp och historien förtätas.

Bondeson efterlyser som jag skrev tidigare en förnyelse av pusseldeckargenren. Något sådant sysslar inte Kristina Appelqvist med. Däremot ingår alla klassiska ingredienser och det är hela tiden väldigt rafflande. På klassiskt Agatha Christie-manér finns mördaren med oss hela tiden, men det är först på de sista sidorna som vi får reda på vem det är. Innan dess har jag hunnit misstänka alla inblandade både en och två gånger. Det är skickligt av författaren att tråckla ihop historien på det viset. Det närmast osannolika att fallet med den försvunne poeten skulle ha något med universitetsmorden att göra kan jag bortse ifrån.

Similar Posts:

• Matig, mustig och intelligent mordgåta
• Att värja sig mot det mest brutala. Konsten att skriva feel-good-mordgåtor. Intervju med författaren Kristina Appelqvist.
• Triumf och tragedi
• Murens fall och mörka hemligheter
• Feministiska deckartips när Sture bibliotek firar födelsedag

Det är ett ambitiöst projekt vi bjuds in till. Jag kan från början tillägga att detta är ingen bok för dig som aldrig tidigare skrivit. Snarare är detta handboken för dig som skriver en del, läser desto mer deckare och känner ett sug efter att pröva denna genre själv. Kanske har du redan prövat. Stångat dig galen och fastnat? Boken är uppdelad i många kapitel. Det börjar med ”Utgångspunkter och historik” där vi i en kategorisk uppdelning får lära oss skillnaden på deckare, polisromaner och thrillers. Detta känns ytterst upplysande för oss nördar. Därefter avhandlas ”Metoder och myter”, där Bondeson filosoferar dels kring författarmyten men även kring vad som krävs för att verkligen skriva en bok, och i vårt fall till och med en kriminalroman.

Under sina år som kurshandledare har Sören Bondeson hunnit leda många begåvade skrivare. I denna bok berättar hans elever Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg om sitt skrivande, samt ger tips och idéer utifrån sina författarskap. Bondeson använder även sina före detta elevers texter till att visa på olika matnyttiga saker. Men här finns även exempel från bland andra Minette Walters, Umberto Eco och Ernest Hemingways texter.

Något annat som Sören Bondeson anser vara viktigt är hur man får texten levande. Gestaltning är centralt i litterär text. Vi får lära oss nya begrepp inom ämnet och får olika exempel på hur man kan skapa intressanta huvud- och bipersoner. Boken är pedagogiskt uppbyggd med tydliga exempel vilket gör allting mer målande. Dialoger är svårt att skriva och något många drar sig för. Även här ger författaren tips och exempel på hur det faktiskt går att genom dialog göra så att texten känns autentisk, driver handlingen framåt och ger viktig information till läsaren.

Hur bygger man då en roman? Författaren tar upp det klassiska exemplet. Hur man skriver fem, sex briljanta sidor men inte kommer längre. Man tappar kontrollen över sin berättelse, tröttnar på sina karaktärer, fastnar och kommer inte vidare. Andra får en idé, skriver till sidan tjugosex i ett rus och sedan tar allting slut. Även i dessa kniviga fall vet Bondeson hur vi kan ta oss vidare. Sören Bondeson menar att för att lära sig skriva måste man läsa. Genom att undersöka vad som äger rum i en text kan man utveckla sitt eget skrivande. Vi får till och med en övningsuppgift att träna oss på.

Även språket avhandlas och det genom att börja berätta om dess uppkomst. När man sedan skrivit klart är det dags att skicka in sitt manus till förlag. Även här får vi tips från coachen. Det enda som fattas efter denna gedigna genomgång är att herr Bondeson kommer hem till en och baddar pannan samt serverar en te och kakor under skrivandets gång. Gott folk, detta är en helt fantastisk och fullödig hjälp till alla oss deckarförfattar-wannabees…

Similar Posts:

• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.
• Deckarförfattaren Åsa Larsson pratar hundar, vardagssex och återbruk på Kulturhusets scen
• Så gör Bodil Malmsten
• Puttrigt pussel i universitetsmiljö
• ”Lägg ner det jobb som krävs och undvik lättja”

Årets nominerade i kategorin skönlitteratur är:

Tomas Bannerhed: Korparna
En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan

”Klas kallar sin pappa far. De är ute efter far. Korparna är ute efter honom. Och Klas skräms av fars galenskap. Lika mycket som han skäms över att det är Agne som det klottras om som är hans far. Och samtidigt den här förälskade vänskapen. Jag grips som alltid av historier om barn som inte vet vad de känner, hur de ska känna och…” Läs mer

Carolina Fredriksson: Flod
Vidunderligt bra

”Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare var jag övertygad om att …” Läs mer

Eva-Marie Liffner: Lacrimosa
Språket blir en barriär

”Tintomara från Carl Johan Love Almqvists Drottningens juvelsmycke får eget utrymme när Eva-Marie Liffner gestaltar henne som Ros, Rose och mr Ross i romanen Lacrimosa. Vildbarnet har blivit lämnat på en gård i Finland. De första fem åren lever hon som en vilde innan Almqvist…” Läs mer

Sören Bondeson: En m³ jord
Himlajorden om du vill

”Bästa exemplet på begreppet högkoncept inom film måste vara actionrullen Snakes on a Plane. Den heter Snakes on a Plane och handlar om ormar på ett flygplan. Vad handlar Snakes on a Plane om, sa du? Jo, det är ett flygplan… och så plötsligt kommer massa ormar och skrämmer passagerarna. Den heter alltså Snakes on a Plane…” Läs mer

Amanda Svensson: Välkommen till den här världen:
”Snabbt, flyktigt och hänförande i Svenssonland”

”I Amanda Svenssons andra roman, efter hyllade debuten Hey Dolly, ger hon sig på att förnya det klassiska triangeldramat. Välkommen till den här världen: är ett särdeles ambitiöst projekt som har alla förutsättningar att misslyckas: ung och oerfaren författare tar sig an en genre där allt redan gjorts med ett språk som ingen är van vid…” Läs mer

Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings

Att det är två debutanter bland de sex, Carolina Fredriksson och Tomas Bannerhed glädjer jag mig extra åt. Det var längesedan man blev författare i och med sin andra bok och speciellt Flod är en av de starkaste debuter jag har läst på länge. Amanda Svenssons andra bok Välkommen till den här världen är redan omtalad och omskriven, recenison av den kommer snart här på Dagensbok. Det är vanskligt med gissningar, lättare och fegare med önskningar. Får jag hoppas så hoppas jag allra mest på Carolina Fredriksson, ska jag tro så tror jag allra mest på just Amanda Svensson eller möjligen Eva-Marie Liffner.

Årets nominerade i kategorin fackbok är:

Lennart Pehrson: Ni har klockorna – vi har tiden. USA tio år efter 11 september
Slutet på en era?

”Det har väl knappast undgått någon att idag är tioårsdagen för terrorattackerna mot World Trade Center och andra amerikanska mål. När detta skrivs är det fortfarande den tionde september, jag är redan less på 9/11 och gråtmilda teveinslag som får svenska nyhetsprogram att kännas kapade av amerikanska Fox News…” Läs mer

Lasse Berg: Skymningssång i Kalahari
Ge människan i dig en chans

”Om ni läste Lasse Bergs förra (lysande) bok, Gryning i Kalahari, eller såg dokumentären Jordens snällaste apa, har ni redan hört hans grundsats: vi homo sapiens är, innerst inne, goda. Vänliga, solidariska, generösa, pratglada. Vi är inte byggda för att vara störst, starkast, snabbast och tuffast, vi blev inte en av jordens…” Läs mer

Magnus Bärtås och Fredrik Ekman: Alla monster måste dö
Pyongyang med all-inclusive från 11.995

”Efter att länge ha varit en vitfläck på resekartan kan vi nu äntligen erbjuda en exklusiv paketresa till ett lika annorlunda som spännande resmål: Nordkorea. En resa där vi kombinerar storstadslivet i huvudstaden Pyonyang och bland annat besöker världens största idrottsanläggning, Runango May Day Stadium…” Läs mer

Elisabeth Åsbrink: Och i Wienerwald står träden kvar
Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea

”När Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar släpptes i början av hösten tycktes varenda nyhetsreporter ha gett sig av till en Ikea-parkering i närheten. Där instämde möbelkunderna i hur förfärligt alltsammans var, och fortsatte sedan glatt att shoppa vidare. Huruvida man bör bojkotta storföretag eller inte är jag inte säker på hänger så…” Läs mer

Christel Kvants Trädets tid

Johan Svedjedals Spektrum – den svenska drömmen

Eftersom min läsning av facklitteratur är nästintill obefintlig har jag ingen aning om vem som skulle vinna det här priset. Desto lättare med en gissning, kanske Lasse Berg eller Elisabeth Åsbrink?

Årets nominerad i Barn- och ungdomslitteratur är:

Jessica Schiefauer: Pojkarna
Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.

”Någonstans i yngre tonåren slukade jag en bok med titeln Avsnoppad. Romanen, av David Thomas, handlar om Bradley, en man som sövs ned på ett sjukhus för att få visdomständerna bortopererade. Av en slump – eller snarare på grund av nyligen varslade vårdbiträden som varit ute och supit på lunchen” Läs mer

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: Cirkeln
Häxorna vs demonerna

”Vid det här laget har väl knappt någon missat vårens litteraturhajp Cirkeln som är första delen i en trilogi av författarduon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Att det är just en ungdomsbok som står för den gör den mer välkommen, men jag har alltid varit skeptisk inför hajper. När jag började läsa hade jag ännu inte…” Läs mer

Sara Lundberg: Vita streck och Öjvind
Om längtan till något som är viktigt

”I berättelsens fokus står huvudpersonen Vita. Hon är flickan som står för ordningen i bokens universum när hon baklänges målar de vita strecken på vägarnas mittlinje. Detta pågår tills det en dag kommer en pojke farande – rakt ner i hennes färgpyts. Det är Öjvind som kommer, och plötsligt blir strecken…” Läs mer

c

Lotta Olssons Konstiga djur

Maria Nilsson Thores Petras prick

Att Cirkeln blivit nominerad glädjer jag mig åt på många sätt, inte bara för att det är en fantastisk bok som bara blir bättre och bättre för varje gång jag läser den, utan för att den nomineringen öppnar för fantasy, andra världar och magi. Det är viktigt för att den litteraturen som så länge verkat underifrån nu blir tagen på allvar och insläppt i de litterära finrummen. Vita streck och Öjvind fick toppbetyg så sent som i lördags av vår gästrecensent här på Dagensbok. Det borde vara dags för en bilderbok i barn- och ungdomskategorin så kanske ligger ändå Sara Lundmark bäst till. När jag läste Pojkarna kände jag mig mest ett steg efter, jag kom inte åt den, skrämdes mest av den. Så ska jag hoppas så hoppas jag på Cirkeln, ska jag gissa så gissar jag på Vita streck och Öjvind.

Vad tror du?

Similar Posts:

• Himlajorden om du vill
• Augustpriset 2011
• Om längtan till något som är viktigt
• 10 i topp januari 2012
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer

Lätt att sammanfatta i en mening, lätt att kommunicera i reklam och lätt att räkna vinster på. Ofta är högkoncept-filmen sprungen ur en tankelek, ett ”tänk om..?” Som Jurassic Park: tänk om man kunde klona dinosaurier, Hajen: tänk om en haj börjar attackera stranden, eller Mars Attacks: tänk om… ja, se titeln. Eller, en personlig favorit i ämnet, Stephen Kings The Mangler: tänk om det fanns en tvättmangel… som var ond!

Vad handlar Sören Bondesons diktcykel En m³ jord om? Jo – hör nu här – en kubikmeter jord. Detta koncept genomdrivs med imponerande hård fokus, som om Bondeson stack in huvudet så djupt han kunde i jordkuben och ropade ut sina dikter till läsaren, fast besluten att aldrig återvända. Han ser gråsuggor, amöbor, celler och mikroorganismer. Han ser fosfor, kväve, magnesium och kaliumjoner. Han ser kosmisk kemi, huliganslagsmål mellan eukaryoter och prokaryoter och förstår att skapelsen var det som hamnade utanför kitteln när tyngdkraften en gång kokade över.

Till slut utspelar sig scener på färjor, husvagnscampingar och torg där de nyfunna mikroskopiska vännerna figurerar. Mycket är alltså möjligt i den naturvetenskapliga/kemiska lyrikens värld.

Man kan känna sig lite snopen efter att ha sett en högkoncept-film. Som om man ätit, och det var väl gott, men riktigt mätt blev man inte. Många skulle säga att det handlar av avsaknad av ”substans”. Detta ”substans” omtalas ofta som den yttersta kvalitetsmarkören. Men då glömmer man fragmentet. Fragmentet – den enskilda scenen i en film eller raden i en
dikt – kan gärna överträffa substansen.

Så är slagkraften hos till exempel

I mullen jävlas alla med varandra. Ett rabalder av maskar, hoppstjärtar och hjuldjur, en ständig sammanflätning, inveckling, överklivning, inkräktande och överkorsning.

eller

Någon har satt på en CD med bakterier.

eller

Jag hör hur de sågar fram ett spöke ur bröstet och instrumenten är en frigörelse från alla syften.

eller

Mull är en byggarbetsplats där blåskiftande svampmycel umgås med egna katastrofer.

eller

Ljumma vindar av gnejs sammanförs med encelliga varelser i en matematisk illvilja.

eller

Där borta ligger en strandad skalbagge. Den flåsar och nematoderna är redan där och tuggar.

långt större och mer svindlande än den trötta ”att se universum i ett sandkorn-”, ”vi är alla en del av kretsloppet-”, ”tänk att du kan bära atomer från Buddha”-poesi som Bondeson i övrigt försöker skriva.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2011
• Gediget, genialt och omfattande om hur du skriver en kriminalroman
• Puttrigt pussel i universitetsmiljö
• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.
• I väntan på nästa film