Jag sugs ännu en gång in i alla dessa detaljer. Mordplatsen invid Dekorimas skyltfönster. ”33-åringen” som hade uttryckt sitt Palmehat på ett café på Kungsgatan. Den skumma spelklubben Oxen där Sigge Cedergren presiderade. PKK-spåret och Hans Holmér och Ebbe Carlsson och Christer Pettersson och Skandiamannen. Dykningarna efter revolvern som utan tvivel var mordvapnet.
I och med PKK-spåret, entledigandet av Hans Holmér och den så kallade Ebbe Carlsson-affären blir det förbaskat stökigt. Det måste få vara så. Det hör till spelets regler att ingen, inte ens Hans-Gunnar Axberger, förmår rekonstruera allt det som hände hemma hos Ebbe i hans lägenhet i Tanto eller i det hemliga spaningshögkvarteret på Renstiernas gata, som denne lät upprätta parallellt med den ordinarie förundersökningen – allt med justitieministerns goda minne.

Därefter kommer vi till den del av den här historien som domineras av Christer Pettersson. Hans-Gunnar Axberger börjar med att skildra rättegångarna. Därefter djupdyker han i personen Christer Pettersson på ett för mig helt nytt sätt. Lisbeth Palmes utsatthet och rättsväsendets oförmåga att skydda en målsägande framstår i klar dager. Jag erinrar mig själv den råa folkhumorn från tiden. Den döpte snabbt en ny drink bestående av en del Explorer, två delar Bailey’s till ”Dräparn” eller ”Rotebroaren”. Allt detta utifrån ett pressfoto på den frikände med tre flaskor i pilsnergrepp. Den som till äventyrs upplever vår samtid som hätsk, kan lugnt konstatera att så har det varit hela tiden. Den blodtörstiga elakheten har funnits där konstant, strax under ytan.

Efter den friande domen i Svea hovrätt fortsatte mordutredningen, med samme huvudmisstänkte. Nu var huvudinriktningen de två felande komponenterna: mordvapen och motiv. Och så här fortsätter det i tur efter tur fram till det märkliga avslutet med powerpointen och en avliden försäkringstjänsteman.

Boken ger mig gåshud av tre skäl:
För det första: Hans-Gunnar Axberger är så mångkunnig. Efter ett långt yrkesliv i de högsta juridiska kretsarna, bland annat som justitieombudsman och pressombudsman, förmår han att knyta samman juridik, polisarbete, statsförvaltningsfrågor, partipolitik och personalia – mångahanda discipliner som tillsammans bär förklaringar till att det gick som det gick.

För det andra: Detta är nutidshistoria, men författaren strävar efter att ge historiska förklaringar till varför exempelvis åklagare har en ganska svag ställning i förhållande till Polisen, spåren leder tillbaka till Gustaf III; eller varför socialdemokratin känt skepsis inför Säpo.

För det tredje: Skildringen är lidelsefri. Hans-Gunnar Axberger framstår inte som partisk. Åtminstone kan inte jag märka någon som helst agenda. Annars finns det så många som skrivit om mordet för att rentvå sig, få revansch eller för att framhäva sig.

Okej, en kritik: här och där framskymtar ett berättarjag som gör en kommentar eller drar en slutsats. Så här kan det låta: ”På den här punkten kan jag heller inte förstå annat än att det han sa var vilseledande”. Jag rycker till varje gång detta ”jag” dyker upp och tycker nog att det hade varit bättre om det hade arbetats bort. Att texten är författarens undersökning, det begriper man ändå.

Och en bra undersökning är det.

Similar Posts:

• Mer intressant som person än som mördare
• Statsministern faller i marken gång på gång
• Vad skulle Palme göra?
• Ebbe Carlsson: När verkligheten överträffar dikten
• Mördaren såg ju mig

Kampen om tolkningsföreträdet gällande skotten i Ådalen kom att pågå i decennier. Kommunisterna försökte trumma igenom sin bild av staten och kapitalet i maskopi. Händelsen hade alla ingredienser som bekräftar behovet av revolution. SAF, nuvarande Svenskt Näringsliv, hade forslat professionella strejkbrytare till Ådalen där arbetsgivarna sänkt lönerna. Det avslöjades dessutom att en slags privatarmé hade bildats i Stockholm. Den så kallade Munckska kåren mönstrade 2 000 män beväpnade med bland annat kulsprutor.

Borgerliga tidningar försökte också påverka allmänhetens uppfattning. Strejkbrytarna kallades konsekvent för ”arbetsvilliga”. Fokus lades på händelser dagarna före skotten. Då hade strejkande tvingat sig ombord på lastfartyget Milos. De hade misshandlat strejkbrytare och tvingat några av dem att göra offentlig avbön på torget i Kramfors. Ett fotografi visar hur en strejkbrytare hissas upp med kran ur skeppets lastrum. Från högerhåll gjorde man gärna gällande att ”de röda” var militärt organiserade och påhejade av Sovjetunionen.

Socialdemokraterna befann sig i en slags mittenposition och strävade efter att få överhanden över kommunisterna samt hålla dörren öppen för Bondeförbundet och eventuellt de Frisinnade. För dem gällde det att både göra tragedin till sin egen och samtidigt tona ned den så att inte kommunisterna lyckades radikalisera för många arbetare. Man strävade efter att framstå som ”den vuxne i rummet”, någon att lita på när extremister bar sig oansvarigt åt.

Vid utgången av 1935 fanns flera olika bilder. Det fanns en socialdemokratisk och delvis frisinnad Ådalsbild som sammanfattas i ord som förstockelse, kommunistoroligheter, olyckliga tillfälligheter och samarbete på arbetsmarknaden, det fanns en kommunistisk som tolkade skotten som ett led i ett klasskrig och en högerbild där Ådalen var ett led i en strategi från kommunister och fackföreningsrörelse i en, som utredningen beskrev, statsfientlig verksamhet.

Roger Johansson har ett rikt och varierat källmaterial. Han har naturligtvis läst domar, styrelseprotokoll, tidningsartiklar och fackliga jubileumsskrifter. Men han drar också slutsatser av dokumentärfilmer och har undersökt hur det samlades in pengar till skadade och efterlevande. Alltsammans är synnerligen gediget.

Som alla äkta nationella trauman återkommer Ådalstragedin igen och igen i den offentliga diskussionen. Det tog flera decennier att enas om utformningen av ett monument. 1969 hade en film om händelserna signerad Bo Widerberg premiär. I 1982 års valrörelse, sedan 50-årsdagen passerats, erinrade Socialdemokraterna om skotten i sin strävan att återta regeringsmakten från borgerligheten. Vid det laget hade de flesta stridigheter om tolkningsföreträdet bilagts mellan socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna.

Roger Johansson konstaterar att skotten i Ådalen orsakade polarisering, men att händelsen även var en kulmen. Därefter slutade arbetsgivarsidan med organiserat strejkbryteri. Lagstiftning förbjöd användandet av militär mot det egna folket. Polisen tvingade den Munckska kåren att avrusta. 1938 träffades Saltsjöbadsavtalet, en kompromiss mellan arbete och kapital som skulle bära Sverige igenom decennier av tillväxt, men det är en annan historia.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• ”Fru Kata” bjuder in
• När socialdemokratin gapade efter mycket
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern
• Palme, aktören

Undertiteln är Handbok för sociala ingenjörer och texten har tydliga drag av instrumentell handbok. Här finns gott om konkreta råd för den som är verksam inom politiken.

Irene Wennemo delar med sig av erfarenheter gjorda under en lång karriär som politisk tjänsteman inom socialdemokratin. Hur utformar ett parti ett vallöfte som både väcker entusiasm hos väljarna, distans till motståndaren och samtidigt går att genomföra när man väl vunnit valet?

Och hur odlar man rätt slags konflikter gentemot andra partier för att framstå i så tydlig och bra dager som möjligt hos väljarna? Irene Wennemo skriver konkret och pedagogiskt.

Vem är den tänkta läsaren, kan man fråga sig. Den som eftersträvar en karriär som politiker eller som tjänsteman i statsförvaltningen har naturligtvis mycket att hämta. Men även den politiskt allmänintresserade finner sannolikt Irene Wennemos konkreta exempel ur nutidshistorien underhållande och belysande.

Boken övergår till att bli en ganska detaljerad och initierad skildring av hur arbetet i Regeringskansliet fungerar. Här verkar naturligtvis statsråden och deras närmsta medarbetare. Men regeringskvarteren i centrala Stockholm är dessutom arbetsplatsen för flera tusen opolitiska tjänstemän. Det är inte utan att man kommer att tänka på den brittiska teveserien från 1980-talet, Javisst herr minister. Irene Wennemo är angelägen om att mana politikerna att ta vara på kunskaperna och erfarenheterna hos de opolitiska tjänstemännen. Men att samtidigt fortsätta ta fram visionära vallöften.

Bokens titel Politik på riktigt bär på en optimism. Just nu genomlider vi en period av politik på låtsas. Högljudda opinionsbildare försöker tillskansa sig inflytande genom att ställa grupper emot varandra i stället för att lova reformer av samhället. De lanserar påhittade hotbilder som till exempel att svensken inte längre skulle få fira jul som hon vill. Bör man alltid säga julskinka eller får det ibland kallas helgskinka?? Vi är nog många som längtar efter att den riktiga politiken ska få mer plats igen.

Politik på riktigt kan alltså ses som ett försvar för ett utskällt hantverk. Det finns en seglivad myt, skriver Irene Wennemo, att politiker inte brukar hålla sina löften. Men det stämmer inte, svenska politiker är bra på att hålla sina vallöften visar statsvetenskaplig forskning. Och vi ska vara tacksamma så länge vi har politiker kvar som faktiskt försöker locka oss väljare genom att avge löften i sakpolitiska frågor. Den dagen politiker huvudsakligen ägnar sig åt symboler och att polarisera grupper av medborgare emot varandra är vi illa ute.

Irene Wennemo skriver ur en socialdemokratisk utgångspunkt. Kanske får borgerliga politiker lite mer smällar i hennes skildring än socialdemokratiska.

Under Jan Björklunds tid som utbildningsminister reformerades allt inom skolan. En ny skollag, ett nytt betygssystem, nya läroplaner, en helt ny gymnasieskola och så vidare. En del av reformerna var kanske välbehövliga, en del var feltänkta och en del blev fel trots att det inte var så illa ment. Skulle jag hävda i alla fall. Björklund hade bråttom. Han var dessutom i många fall mer mån om att behålla en politisk konflikt med socialdemokraterna […] än att skapa goda politiska resultat.

Partisympatierna är ingenting Irene Wennemo hymlar med och ingenting som ställer sig i vägen för läsningen, tycker jag. Politik på riktigt är främst skriven som en neutral handbok. Och den är värdefull läsning för alla som sysslar med, eller intresserar sig för konsten att utöva makt inom ramen för demokratin.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Stenhårt och tungt om samtida svensk politik
• Första maj-tal i bokform
• Döden DÖ
• Mobilisera mera

Boken börjar med tre noveller kring Kata Dahlström (1858-1923) och Björn Runeborgs psykologiskt finmejslade sätt att skriva får mig att till en början att tänka på novellisten Gustaf Rune Eriks (1918-1999) – som i det jag läst av honom – skriver både fängslande, bra och vemodigt om tvåsamheten. Låt vara att Runeborgs Kata Dahlström tar långt större plats än några av Eriks kanske mer undfallande kvinnor.

Ändå är det i bokens andra del, fem noveller under huvudrubriken Gestalter som den riktigt tar sig. Berättelsen ”Sprängpunkten” om Per Albin Hanssons sista spårvagnsfärd ut till hemmet i Ålsten 1946 är en stor njutning att läsa. Innan Hansson stiger av hinner han göra upp med många av sina politiska fiender och går inte alltid segrande ur striden. Som läsare kan du inte vara riktigt säker på om det Per Albin upplever när han går framåt i spårvagnen faktiskt sker, eller om han bara sitter på sin plats och drömmer. Jag vet inte heller vad det tar att åka spårvagn från centrala Stockholm ut till Ålsten. Det är nästan en feberaktig stämning i novellen, där tid och rum lite grann upphör. Som om det bara av tonen i novellen gick att känna, han har inte långt kvar att leva nu, landsfadern.

Novellen ”På väg” handlar om hur Olof Palme som ung liftar sig några mil genom USA, och mejslar man ut Palmes karaktär lika skickligt som Runeborg, känns det som om den novellen nästan skrivit sig själv. Min upplevelse av den är att den är väldigt karaktärsdriven, man hör Olof Palmes tonfall i varje stavelse av det han säger i berättelsen eller varför inte i beskrivningen:

Så gungade han när han hade löst en världsgåta, vilket tidvis kunde hända flera gånger om dagen.

”Djävulens besök” sedan är knivskarp studie i dynamiken mellan Aina och Tage Erlander sjutton år innan Tage blir statsminister. Jag gillar också novellen ”Tavlorna” där Ernst Wigforss (1881-1977) går omkring på konstutställning. Det är medarbetaren Dag Hammarskjöld (1905-1961) som bett honom gå dit för att Wigforss ensam ska kunna gå runt och tänka. Och det han funderar kring är en kommande befordran av Hammarskjöld.

Från sidan 105 och framåt tappat jag sedan intresset lite, det verkar som om Runeborg nog tyckt att det varit mer givande att skriva om dåtiden och de stötar som fanns då, än att skapa något om nutiden. Det handlar om ett självmord som inte riktigt berör eller övertygar.

Jag får se om Runeborgs författarskap blir något att återkomma till. Jag blev inte blixtförälskad, men rätt fascinerad ändå. ”Sprängpunkten” är verkligen något som står ut.

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• Palme, aktören
• ”Fru Kata” bjuder in
• Lösa trådar
• Nedtonat och svalt om ungdom och död

Att detta skulle bli mer eller mindre rödtonat verkar i alla fall mindre troligt. Vänsterpartiet har visserligen gått framåt, men Socialdemokraterna, som ju är det parti som Göran Greider och Åsa Linderborg framför allt sätter sitt hopp till, har gått bakåt för jag-har-tappat-räkning-på-vilken-gång i ordningen.

Populismen, utläst Sverigedemokraterna – vilket väl är den betydelse begreppet normalt har i svensk politik – går det däremot alldeles utmärkt för. Att det finns en marknad för högerpopulism är svårt att tveka om. Tendensen är densamma i hela västvärlden. Men vänsterpopulismen, var finns den?

Så kan man kanske sammanfatta utgångspunkten för Greiders och Linderborgs bok Populistiska manifestet: vi behöver en vänsterpopulism.

Det leder i alla fall mig in på frågan om vad populism över huvud taget är. Vad är strikt taget skillnaden mellan demokrati och populism? Såväl ”demos” som ”populus” betyder väl ”folk” (det senare möjligen mer åt ”massa” till)? Att de båda begreppen värderas helt olika är tydligt; ”demokrati” är fint, ”populism” fult – men vad är det exakt som skiljer dem åt?

Populismen, menar Greider och Linderborg i inledningen till Populistiska manifestet, är ingen ideologi, utan ”en reaktion mot att åtta av tio medborgare känner att de har rösträtt men ingen röst, fria val men inget att välja mellan. Populismen uppstår när folkets sociala situation skapar krav inom olika områden, som de etablerade partierna inte förstår eller inte förmår att lösa. Det är då behovet av ett radikalt politiskt alternativ uppstår.”

Grundläggande för populismen är en motsättning mellan ”folk” och ”elit”, fortsätter de, men skillnaderna mellan vad vänster- och högerpopulismen lägger i de begreppen är väsentliga: ”För högerpopulismen är folket något homogent, rent och gott. För vänsterpopulismen är folket alla som förlorar på klassamhället.”

Till eliten räknar högerpopulisterna vänstern, feministerna, liberalerna, kulturskribenterna, medierna, mångkulturalisterna, judarna och till och med invandrarna, som de menar är i maskopi med etablissemanget. Vänsterpopulisterna menar att eliten utgörs av dem som äger, förvaltar och försvarar kapitalet. Det här gör att högerpopulism och vänsterpopulism kretsar kring helt olika saker: när högerpopulisterna koncentrerar sig på kulturella skillnader som den stora ödesfrågan, är vänsterpopulismens fokus fördelningspolitik.

Kring dessa teman kretsar de 151 teser som Greider och Linderborg formulerar i Populistiska manifestet. Det kan vara ”Högerpopulismens brist på maktanalys passar makten perfekt” eller ”Den som undrar varför arbetarklassen har vänt vänstern ryggen, borde vända på frågan: Varför har vänstern övergett arbetarklassen?” De flesta teser följs av någon sida utvecklande resonemang, och punkterna i sig är absolut värda att diskutera. Det blir dock lite fragmentariskt. Varför 151 teser? Varför inte ett sammanhållet resonemang?

Det för oss in på en aspekt av ”populism” som Greider och Linderborg ignorerar, men som nog är den jag framför allt förknippar med begreppet: den publikfriande, att det är en mängd populära löften som egentligen inte hänger ihop. Sänkta skatter och ökad välfärd, till exempel.

Det löftet sträcker sig emellertid inte bara till Sverigedemokraterna i svensk politik just nu, det har snarare blivit den borgerliga standardpositionen som också Socialdemokraterna har svårt att stå emot. Därför är Populistiska manifestet absolut läsvärd, men jag måste fråga mig: hade inte det verkligt radikala varit att presentera en tydligt sammanhängande helhetsanalys?

Similar Posts:

• Populismen – fem kännetecken
• Vanmakt inför spretiga argument
• Första maj-tal i bokform
• Döden DÖ
• Kriser som kan leda framåt?

Första recensionsdatum var första maj, och det får nog sägas vara huvudspåret. Ett första maj-tal i bokform, där tilltalet ”Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare!” återkommer som ett mantra. Det handlar om politik, om agitation som inspiration. Om handlingskraften i orden.

Där kommer också kopplingen till Jesu bergspredikan in – Jesus som en radikal tänkare och agitator.

Jesus ledde en social rörelse, så har jag alltid tänkt om honom. Han verkade i en tid då inga politiska ideologier existerade, bara makt, förtryck och legitimering av övermakt och förtryck, och mot detta vände han sig. Kristen var han heller inte, för han levde innan kyrkan byggt sina hierarkier och dolt det ursprungliga budskapet. Och rabbiner och överstepräster retade sig på honom. I evangelierna framträder en man som konsekvent tar ställning för de fattiga – och det innebar på Jesu tid inte att idka välgörenhet mot några få utslagna utan att ta ställning för den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Liten bergspredikan för socialister är faktiskt tillägnad ”Jesus, Marx och Naomi Klein, för all inspiration under åren”.

Insprängt i detta vindlande första maj-tal finns sedan tre olika principprogram, ett ”politiskt-filosofiskt”, ett ”social-politiskt” och ett ”ekonomiskt-politiskt”. Jag gissar att poängen är rörelsen från idé till handling, snarare än det krassare och betydligt vanligare tvärtom, att mycket nödtorftigt formulera ideologi av de handlingar som för dagen verkar mest opportuna. Fast uppriktigt sagt går jag en smula vilse mellan tal, principprogram och inskjutna små fakta- eller inspirationsuppslag om alla från Jesus och Mahatma Gandhi till Frantz Fanon och Moa Martinson. Där tappar formgivningen mig; jag har helt enkelt dåligt tålamod för att bli avbruten mitt i en text av en annan, oavsett hur intressanta de är var för sig.

Jag önskar att Greider tydligare gett sig utrymme att utveckla punkterna i sina tre principprogram, och rörelsen från ideologi till praktisk politik. Det är ju där svensk och åtminstone västerländsk politik tycks ha tappat tråden, och Greider hade nog kunnat vara rätt person att hjälpa oss sammanfoga de där trådarna igen.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Vad skulle Palme göra?
• Kriser som kan leda framåt?
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Argument för de kuvade

1894 gör Kata Dalström skandal. Hon är trettiosex år, uppvuxen i en förmögen familj och gift med en konservativ man – ändå blir hon socialdemokrat!

Jag överdriver nästan inte alls om jag säger att det är meningar som dessa som gör att jag vill hålla på med historia. Förändringarna! Dramatiken! Blotta tanken på en socialdemokrati fjärran från trött statsbärande, kanslihushöger och slentrianmakt.

Inte för att det direkt var bättre när en socialdemokratisk agitator som Kata Dalström hotades med fängelse och skrevs ner i den borgerliga pressen som ”en fara för den allmänna friden och moralen” och inte sällan fick hålla sina anföranden utomhus för att ingen ville eller vågade låna ut lokal. Nej, det vore ju att romantisera väl ordentligt. Men åh, vad det var annorlunda! Vad människor ändå har förändrat sina villkor!

Ja, det är något med den där tiden och rörelserna som får till och med en skeptiker som mig att strössla med utropstecken. Och Kata Dalström levde mitt i det – eller ställde sig mitt i det. Hon hade ju kunnat välja en helt annan tillvaro. Ägnat sig åt ett borgerligt hem, de sju barnen, maken och kanske en smula välgörenhet eller kultur. Någon litterär salong kanske, på sin höjd.

Det gjorde hon inte. Istället bröt hon med förväntningar på både klass och kön. Hon blev en offentlig person, en megakändis före moderna massmedier. Hon reste runt, hon talade och skrev. Hon tog plats och hon provocerade.

I Kata Dalström – agitatorn som gick sin egen väg tecknar Gunnela Björk hennes liv från vaggan till graven. Det är ett ganska stormigt liv, ett ständigt sökande efter, ja, vad är det? Någonting större? Där finns det politiska drivet, absolut, men också ett andligt sökande – bland annat ett intresse för mysticism och buddhism – och en törst efter kärlek och passion. Det omvälvande.

Som fjortonåring blir hon relegerad från Risbergska flickskolan i Örebro, där hennes olydnad och inte minst flirtande anses alltför depraverat. Som första kvinna i den socialdemokratiska partiledningen kommer hon snabbt på kant med Hjalmar Branting och gänget. Hon är med och bryter sig ut i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, blir kommunist, men kommer inget vidare överens med de alltmer inflytelserika och hårdföra ryska revolutionärerna heller. Feminist vill hon inte kalla sig. Klass går före kön. Fast nog måste det svida när den kvinnliga rösträtten kompromissas bort?

Det är dramatiska decennier i historien som Gunnela Björk och Kata Dalström bjuder in till. Ett samhälle där spelreglerna på många sätt kastats upp i luften – var ska de landa? Det är en anda av att allt är möjligt som är lätt att romantisera, men det var människor som åstadkom den andan. Människor som Kata Dalström.

Similar Posts:

• Spårvagnsfärden du inte glömmer
• Att tänka utanför det politiskt ”realistiska”
• ”The lady’s NOT for turning”
• Farfars flicka
• Dramatisk dagbok från 1600-talet

The dogs on main street howl ’cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain’t a boy, no I’m a man
And I believe in a promised land

Bokens huvudperson Johanna minns barndomens bilfärder med sin far om somrarna, den socialdemokratiske kommunpolitikern som aldrig annars hade tid för familjen. Pappa som var ständigt efterfrågad, som var populär och principfast. Som hade Palme som ledstjärna och som likt denne blivit socialdemokrat genom ett ideologiskt val och inte av arv. Johanna minns hur hon ibland fick sitta bredvid honom i framsätet och hur de lyssnade på The Promise Land om och om igen.

”Varför sjunger han om hundar?”
”Han sjunger om hundar som ylar.”
”Varför ylar hundarna?”
”För att de förstår honom.”
”Förstår vad?”
”Att vilja något mer. Något större. Att hoppas. Hundarna ylar för att de tror och hoppas.”

Johanna och hennes bror växer upp med arbetarrörelsen och det politiska samtalet ständigt närvarande. Av sin far lär hon sig vikten av rättvisa och att stå upp för samhällets svaga. Men Johanna har också ett väldigt nära band till sin mormor med vilken hon delar en kristen livsåskådning, och hon utbildar sig så småningom till präst.

Arbetarrörelsen och kyrkan hör inte till de vanligaste elementen inom samtida litteratur, trots deras enorma betydelse för det svenska samhällets utveckling. De har liksom hamnat i skymundan, trängts undan av individualistiska berättelser och ”tillsammans är vi starka” har blivit ”var man för sig själv”. Det är därför fint att få läsa om rörelser som styrs av starka ideal om allas lika värde.

Men Johanna kommer med tiden att tvingas inse att övertygelse i ord inte är detsamma som handling, en insikt som drabbar henne på två fronter och oerhört hårt. I sitt arbete som präst i Östersund möts hon av en mur av motstånd då hon vill engagera församlingen i mottagandet av ensamkommande flyktingbarn. Medmänskligheten sträcker sig till att samla in pengar till byar i Afrika eller till att baka sockerkaka till kyrkkaffet, inte till att möta hjälpbehövande på hemmaplan. Och hon brottas samtidigt med misstankar om att hennes far, barndomens hjälte, också han gång på gång agerat tvärtemot det han förkunnat.

Romanen börjar 2011 på en flygplats då Mazen, en pojke från flyktingförläggningen, ska utvisas. Sedan förflyttas vi till 1982, och får i olika nedslag i tiden följa Johannas väg fram till denna inledande scen – via barndomen, gymnasiet, året innan prästutbildningen och som verksam i församlingen i Östersund.

Boken har ett angeläget ämne och ställer frågan om medmänsklighet på sin spets. För vems skull är mina ideal och principer viktiga? För mina medmänniskor? Eller för mig själv? Johannas engagemang i Mazens öde skaver nämligen ganska rejält. Är det för hans skull hon bryter ihop då han utvisas? Eller är skälet något mer djupt egoistiskt? Är det sin egen oförmåga att stå upp för sina ideal hon sörjer? Att hon inte förmår vara den goda människa hon byggt hela sin självbild kring?

Ämnet till trots så blir Hundarna på huvudgatan tyvärr inte så där brännande som jag hoppats. Berättelsen flyter liksom lite på ytan då karaktärerna inte riktigt får komma till liv. De många personerna som passerar Johannas liv i och med de olika nedslagen i tid är inte alla intressanta. En före detta pojkvän ges till exempel en hel del utrymme utan att jag någonsin blir intresserad av honom som person, och det ser jag som en svaghet med romanen. Tänk om författaren istället hade gett mer plats åt den ständigt väntande mamman, hon som drömmer om att hennes man ska gå i pension så att deras gemensamma liv kan börja. Eller mormodern som har en sån nära relation med sitt barnbarn men ändå är så ensam. Eller brodern som tacklar faderns svek genom att vägra prata om det.

Grelsson Almestad räds inte de svåra frågorna, och hon har en blick på samhället som jag verkligen uppskattar. Kritisk och engagerad, och det kommer man långt på i min bok.

Similar Posts:

• Igenkännande och spänning i ett fascinerande tonårsliv
• De som försåg oss med 1:a maj
• Om kvinnlig (svart)sjuka
• Borta bra, hemma bäst
• Konspirationer, vett och etikett och en och annan studiecirkel

Journalisten Björn Elmbrant har i sin nya bok satt sin lupp just över åren 1930-33 och detaljstuderat denna kritiska tid ur ett tyskt och svenskt perspektiv. Det är en period då demokratin inte sitter säkert i ett krisande Europa. Den tjeckoslovakiska sociologen Tomáš Masaryk beskrev därför Europa under tiden mellan världskrigen för “ett laboratorium ovanpå en väldig kyrkogård”. De grundläggande frågeställningarna här bland bokens blad är vad som gjorde att Tyskland och Sverige tog så olika färdriktningar där och då och vilka lärdomar som finns att hämta från detta faktum. Vilka likheter finns mellan dessa så avgörande år och vår tid då främlingsfientlighet och öppen rasism än en gång tar plats på gator och i parlament? Och hur kringgås fallgroparna?

Elmbrant tar med läsaren från fattiga landsvägsvandringar för att hitta ett tillfälligt jobb, mat för dagen och en lada att sova i hela vägen upp till de högsta politiska förhandlingsrummen. Även om utgången i Tyskland är välkänd är beskrivningen av hur det politiska våldet kryper allt tätare inpå vardagen och de parlamentariska rummen riktigt obehaglig läsning. Strategierna för att bemöta nazismen och hantera det krisande samhället är blandade och alltför vacklande. Komplexiteten i de tillfälligheter och aktiva val som slutligen utmynnar i demagogisk brutalitet skildras noggrant och skickligt av Elmbrants penna.

Samtidigt i Sverige uttrycks stöd för Hitler från diverse ledarsidor men den nazistiska rörelsen får, till skillnad från det tyska exemplet, långt ifrån tillräckligt folkligt stöd för att komma in i riksdagen. Efter många turer och inofficiella förhandlingar lyckas den socialdemokratiska minoritetsregeringen få igenom en avgörande krispolitisk plan med stöd av Bondeförbundet, något som tycks avväpna de röster som talat om ett alltför svajigt och inkompetent regeringsstyre. Om den politiska kompromissen, vars ekonomiskpolitiska grundidéer signerade Ernst Wigforss faktiskt sägs förekomma John Maynard Keynes, inte hade lyckats vet vi inte vad som hade kunnat hända. Vilka politiska krafter hade då vunnit sympatier i ett desperat läge med massiv arbetslöshet och ekonomisk depression?

Många är de politiska maktmän som återkommer genom kapitlen. I början av läsningen dyker tanken på en minnesuppfriskande uppslagsdel upp som något som hade varit en god idé men sakta nöts namnen skapligt in ändå. Elmbrants utförliga och levande redogörelse ger också plats för förbiskymtande personligheter som väcker nyfikenhet och beundran. Som SSU-aren Torsten Nilsson som outtröttligt åker omkring och ifrågasätter på nazistiska möten. Eller den socialdemokratiska kvinnorättskämpen Toni Pfülp, som är en stark antinazistisk röst eller Otto Wels, som samtidigt som SA-trupperna skriker hotelser utanför riksdagens väggar, håller ett sista tal om humanism och social jämlikhet inför ett parlament i upplösning. Dessa människor förtjänar egna böcker och lyser upp texten som glimtar av hopp.

På bokens sista drygt trettio sidor diskuterar Björn Elmbrant dagens politiska och ekonomiska situation. Elmbrant drar paralleller mellan kohandeln 1933 och den blocköverskridande decemberuppgörelsen från häromåret. Mellan hatbrott idag och den eskalerande våldsvågen på trettiotalet. Och om vikten av ett demokratiskt självförsvar. Denna avslutande del, som har en annan mer resonerande och tyvärr inte lika skarp ton än den historiska beskrivningen. Det känns mer som en ansats, som visserligen är tämligen välformulerad, men som plötsligt tar slut. Innan mörkret faller är ändå sammanfattningsvis ett genomarbetat och tankeväckande stycke samhällsprosa som tar spjärn i mellankrigstiden men siktar framåt mot den evigt gällande devisen: Lär av historien.

Similar Posts:

• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• När Sverige kraschlandade
• Tills…
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919

Henrik Malm Lindberg, ekonomhistoriker verksam vid Näringslivets forskningsinstitut Ratio, vill snarare förlägga den där vändpunkten tidigare. ”Socialdemokratins radikalisering och den svenska modellens fall” lyder undertiteln till hans bok Drömmen om jämlikhet. Där beskriver han det som skedde inom socialdemokratin i slutet av 1960- och under 1970-talen som ett paradigmskifte, ”en djupgående förändring och brytning med det som var”, en radikalisering som kastade den tidigare samförståndspolitiken över ända.

Det där kan man förstås diskutera. Var 1960- och 70-talens radikalisering ett brott, en återgång till ett tidigare konfliktperspektiv eller en förstärkning av ett sätt att tolka som funnits där hela tiden? Bara utifrån Drömmen om jämlikhet är det svårt att egentligen göra sig en klar bild av det, för den säger ganska begränsat mycket om hur idéerna på lite längre sikt sett ut. Mest kontrasteras början av 1960-talet, med sin teknikoptimism och framstegstro, med den problematisering som skulle komma.

Under 1950- och början av 60-talet tänkte man sig fortfarande att tillväxt och teknisk utveckling skulle skapa välstånd som nästan automatiskt skulle komma alla till del. Istället visade en rad undersökningar något annat. Vissa låglöneyrken halkade efter. Alla klarade inte ”strukturrationaliseringarna”. En del slogs ut, for illa, kände sig maktlösa. Utifrån de erfarenheterna skapades ett nytt, mer mångfacetterat jämlikhetsbegrepp, ett där maktdimensioner och medbestämmande blev viktigt.

Det är just begreppen och idéerna Malm Lindberg och Ratio menar är det betydelsefulla här. Det slås fast redan i Nils Karlsons lilla förord: en ”central slutsats” i institutets forskningsprofil om politisk förändring ”är att det långsiktigt är idéer, inte i första hand maktresurser, som styr samhällsutvecklingen”. Vad som styr samhällsutvecklingen hör förstås till historievetenskapens allra evigaste frågor och förtjänar att vridas och vändas på. Möjligen i det oändliga.

60- och 70-talsradikaliseringen hade kunnat bli en intressant fallstudie av hur idéer och begrepp förändras. Kanske hade material och utgångspunkter behövt breddats lite för att göra ämnet rättvisa? Kanske hade helt enkelt tonen, för att verkligen göra boken tillgänglig för den ”intresserade allmänhet” man säger sig vilja nå, behövt konkretisera en smula? När Malm Lindberg till exempel skriver att det krävs ”ny kunskap” för att förändra politiskt tänkande, vad menar han med ”kunskap” då?

Och själv vill jag nog ändå hellre ha mina ”slutsatser” i slutet av ett resonemang snarare än fastslagna som förutsättningar innan undersökningen ens börjat.

Similar Posts:

• Vad är kulturen bra för?
• Radikalisering att dra lärdom av
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”