Anu Lahtinen, professor och forskare i nordisk historia, är rätt person att skriva om en av Sverige-Finlands mest mäktiga släkter. Hennes intresse ligger på kvinnolinjerna. Biografin Ebba Stenbock. I maktspelets skugga är en grundlig genomgång av kvinnoliv i just skuggan av makten för över femhundra år sedan.

Ebba Stenbock var syster till änkedrottningen Katarina (1535-1621); tredje hustru till Gustav Vasa. Ebba Stenbock var hustru till en av Finlands mäktigaste och mest skräckinjagande män, ståthållaren och riksamiralen Klas Fleming. I fyrtio-femtioårsåldern levde hon på Åbo slott tillsammans med sina tre döttrar. Maken Klas dog plötsligt våren 1597 samtidigt som bondeståndet gjorde uppror i det som kallas klubbekriget. Den enda sonen Johan befann sig då i Polen-Litauen i kung Sigismund Vasas följe. I Stockholm hade hertig Karl – kusin till Ebba Stenbock och farbror till kung Sigismund – tillskansat sig riksföreståndarskap och förde kamp om kronan mot kung Sigismund. När Klas Fleming – som hållit den östra rikshalvan i kung Sigismunds ägo – dött flockades hertig Karl med soldater utanför Åbo slott. De intog slottet och fru Ebba med följe tillfångatogs. Maken Klas Fleming låg lik i slottet och sägnen berättar om hertig Karls förödmjukande av den döde fienden.

Två år senare reser Ebbas och Klas Flemings knappt tjugoåriga son Johan till Åbo för att återfå en del av familjens gods och egendomar. Kung Sigismunds här hade slagits mot hertig Karls trupper i Helsingfors, Viborg och Åbo. De kapitulerade i Åbo mot löfte om rättegång inför riksdagen i Stockholm. Men hertig Karl höll inte löftet utan arrangerade en rättegång där Johan Fleming (orättfärdigt?) dömdes till döden. Den unge Johan mötte bödeln modigt på Åbo torg. Innan hade han låtit förmedla sig i brev och lämnade bland annat en ring till sin mor. Moraliskt blev Johan Flemings avrättning en seger över hertig Karl vilket för eftervärlden skildrades i en pamflett med titeln Hertig Carls Slaktarebenck. I den jämförs Karl med Kristian Tyrann och Stockholms blodbad år 1520.

Boken går igenom Ebba Stenbocks liv och adelssläkter vid den tiden (Brahe, Banér, Leijonhuvud, Sparre, Sture, Bielke, Horn och Fleming). Denna elit växte fram ur militärståndet genom kontakter, äktenskap, ”bästa broder och syster-nätverk”, för att ringla vidare till riksråd och hovliv. Vidare till politisk ställning och landegendomar men också till svåra skuldförhållanden, härtåg, uppror och dödsdomar.

Gustav Vasa hade under 1500-talet drivit igenom reformationen, gjort sig till kyrkans överhuvud och delat kyrkans egendomar mellan sig och adeln. Hela tiden låg svenskarna – förutom de inom riket inbördes striderna – i krig mot danskarna och mot Ryssland i den östra rikshalvan. Slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var en svår tid. Även om stormaktstiden som följde inte heller blev en vila på maktens tinnar.

Anu Lahtinen skriver om kvinnornas brevväxlingar, om namn-, bröllops- och doptraditioner, om hushållen på stenslotten, om utbildning och skrivkunskaper. Just relationerna är levande skildrade: i teorin hade kvinnorna inte makt men indirekt betydde släkten allt. Släkthedern ledde till politisk makt och äktenskap med utökande av egendom men även allt för ofta till galgbacken och graven. Blodigt våld men även vältalighet var maktens dagliga smörjmedel.

Fru Ebba får benådning i slutet av sitt tragiska liv. Hertig Karl (Karl IX) fick endast sju år som kung i början av 1600-talet och efterföljaren Gustaf II Adolf är nådigare. Egendomar återfås i handlingar men med fördröjning i praktiken. Ebba dör 1614 och begravs av de efterlevande döttrarna Katarina och Hebla Fleming i Pargas kyrka vid sidan av sin make. Dottern Hebla gifter sig samma år med Per Banér och egendomstvisterna börjar lösa sig med en man som kan föra släktens talan.

Alla kapitel i boken är försedda med förklarande noter och välvalda fotografier eller målningar. Det som avbildas är slott, herresäten, utställda klädedräkter på muséer men även en mängd porträtt från renässansen och senare. Bildtexterna ger mervärde. Här finns kartor och släktlängder samt utdrag ur dagböcker, brev och protokoll med tillhörande källförteckningar. Ordförrådet – och översättningen – är historiskt välarbetade.

Av läsningen förstår läsaren hur viktigt men slumpmässigt återgivandet kan vara. I stunden vet ingen sitt eftermäle. Från vilken sida och hur händelser skildras i skrift spelar den största rollen. Fru Ebba fick kanske några rader i gamla urkunder men de vittnade om en kvinna med kraft. Även försvaret av Åbo slott har fascinerat. Särskilt på 1800-talet började konstnärer och författare teckna händelserna: bland annat Fredrika Runeberg i Sigrid Liljeholm (1862), JJ Wecksell i Daniel Hjort (1863) och Zacharias Topelius i Boken om vårt land (1875).

Verk som inspirerat författaren Anu Lahtinen är framför allt målningen av Albert Edelfeldt som finns på Åbo slott: Hertig Karl skymfar Klas Flemings lik (1878) och Helene Schjerfbecks porträtt Ebba Stenbock (1879). Det senare pryder tacknämligt bokens omslag och väckte även min fascination för ett kvinnoöde som tidigare bara varit ett namn ur århundradenas mörker. Även om en målning fyrahundra år senare också är en tolkning.

Similar Posts:

• Historia ur den osynligas perspektiv
• Makt och prakt i svensk barock
• Freden intressantare än kriget
• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg
• Abbedissa, boksamlare och brodös

I Sverige, som inte har några utbredda traditioner med årsdagar till minne av världskrigens händelser och offer, är det lätt hänt att andra världskrigets och nazistregimens grymheter känns långt borta, men det är inte längre bort än våra nu levande äldsta släktingar – inte ens generationer bort, praktiskt taget här och nu. Men vi är rätt bra på att förtränga det där.

Just därför är Rubin Drangers bok en så viktig minneshandling. Ihågkom oss till liv består av sex mer eller mindre fristående berättelser om olika personer ur hennes släkt. Från samtidens moster Susanne Rubin i Stockholm till Aron och Rebecka Katz som flyttar från Polen till västgötska Hindås i början av 1900-talet, och sedan vidare till fler släktingar och deras familjer. Några av dem upptäcker Rubin Dranger först i och med arbetet med boken.

Det är varma personporträtt, som genast är lätta att relatera till då författaren kopplar alla personerna till sig själv och sitt liv idag. Det är något vi alla kan relatera till, för det är inte bara hennes familjs historia hon tecknar, och inte heller bara en judisk historia. Det är svensk och europeisk historia, något som berör oss alla.

Tongångarna i Sverige om ”massinvasion av judar” på 1940-talet känns igen från ”flyktingkrisen” för några år sedan – där ordet ”kris” alltså skulle beteckna hur besvärligt det var för det svenska samhället att ta emot människor med skyddsbehov, inte beteckna det trauma som tusentals och åter tusentals människor på flykt just då levde i. Det grymma våldet under dåtidens pogromer har ibland likheter med dagens nyhetsbilder från Ukraina. Den historia boken tecknar visar också hur den rasism och det våld som vi förknippar med 30- och 40-talets nazism inte uppstod ur ett vacuum, utan det fanns tydliga tendenser och hemska våldsutbrott långt tidigare med direkta kopplingar till vad som sedan skulle komma att ske.

Under andra världskriget strävade Sverige som land efter att hålla sig väl med den tyska nazistregimen, dels för att vi trodde att nazisterna skulle vinna kriget, och dels för att det fanns många svenska sympatisörer. Den statliga Informationsstyrelsen såg till att den svenska pressen inte förargade den tyska regimen, och Svensk Filmindustri lovade att inte visa Charlie Chaplins satirfilm Diktatorn, vilket heller inte skedde förrän efter krigets slut.

Rubin Dranger lyckas skapa en perfekt balans mellan sammanhang i de större historiska dragen, tillsammans med specifika och personliga detaljer, som ger förankring och gör det relaterbart. Visst är det mycket fakta, men presenterat på ett sätt som går lätt att ta in. Och visst är det tungt och mörkt – obegripligt mörkt – men ändå så välskrivet att jag knappt kan lägga ifrån mig boken, utan mer eller mindre sträckläser den.

Hon berättar om upplevelsen av att vara berövad sin familjs historia, och även upplevelsen av att behöva bära allt detta mörka:

Och när jag söker på namnet Rubin i Yad Vashems digitala fotoarkiv hittar jag inte mina försvunna släktingar, men skärmen fylls av bild efter bild på mördade människor från alla Europas ockuperade länder, från vitt skilda livsvillkor och bakgrunder. Mördade som tvingades genomleva helvetet på jorden. Alla lika levande som jag. Som mina barn. Jag kan inte bära det. Jag måste bära det. Du måste bära det. Åtminstone detta, att orka veta att det hände.

Rubin Dranger lyfter också fram vikten av att inte bara använda berättelser om Förintelsen som varningens ord, utan även för att minnas människorna, individerna, för deras egen skull. Nazisterna gjorde allt för att utplåna Faivel Szpindler. De tog hans liv, trots att han bara var en liten pojke. De försökte också radera alla spår av honom och hans familj, så att ingen ens skulle veta att han hade funnits. Men de lyckades inte. Tack vare att Rubin Dranger berättar, och tack vare att du läser.

Similar Posts:

• Menlös glädje
• Värdet av ett liv
• Fröken Livrädd och bebisen
• Askungen år 2005
• Familjehistoria på nytt språk

Mormor och morfar är de trygga stöttepelarna för Melody, eftersom Iris är en sökande person som inte tar på sig förälderns ansvar. Och läsaren får inblick i vad som driver henne. Naturligtvis vill hon bli någonting. Naturligtvis är det inte ansvarslösheten i sig som gör att hon inte vill fortsätta familjelivet med Melody och hennes pappa. Hon har en annan sorts längtan som visar sig först i antydningar och senare i klart ljus.

Kortromanen Genom märg och ben berättar om tre generationer i en nordamerikansk släkt som trots den systematiska rasismen genom årtiondena har tagit sig vidare och lyckats etablera sig i Brooklyn. Melody blir den älskade flickan som får växa upp hos mormor och morfar som även tar sig an Aubrey, pappa till Melody.

Att minnas sin släkts historia är en ledstjärna för mormor Sabe. Hon delar med sig av vad hennes familj var med om på 1920-talet. Hennes ambition är att pränta in händelsen i sin dotters och senare också i sin dotterdotters minne.

[- - -] jag måste ha hört den där historien hundra gånger när jag var barn, jag visste. Och jag såg till att Iris visste också. Och jag tänker se till att Melody också får veta, för om en kropp ska bli ihågkommen måste någon berätta om den.

Temat skulle kunna fördjupas och borras i men så sker inte. I stället får andra i släkten ordet. En kort tablå per person utan vindlande associationskedjor. Morfar är förtjust i musik, som haft en mäktig inverkan på honom. Aubrey, Melodys pappa, var nöjd med att börja jobba direkt efter åren i high school och frågar sig: Är det fel att vara nöjd? När Iris får ordet är hon svår att greppa och hennes nonchalanta stil har en förbryllande effekt till en början. Melody är en ung människa av idag och riktar blicken mot andra viktiga frågor.

Ofta brukar släktkrönikor som förflyttar sig i en båge på runt 100 år vara tjocka som tegelstenar. Min första tanke kring Woodsons vuxenroman rörde i synnerhet det korta formatet. Jag ville stanna längre i världen hon målat upp och tyckte att hon inte gett sina karaktärer möjlighet att fylla ut sina kostymer.

Men i efterhand när jag återvänder till boksidorna börjar jag tänka på Bertolt Brechts teaterteori. Det är som att de korta tablåerna och abrupta perspektivbytena skapar en distanseringseffekt. Ingen tid att drömma bort sig i en släktkrönika. Verkligheten knackar på. Det konkreta livet är allt som oftast både krävande och flyktigt – likt de korta tablåer jag just har läst.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• American Girl
• Det förflutnas förhäxande toner
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”

Sen händer något. Fågelperspektivet på James Vincent Jr, den vite advokaten med de brutala föräldrarna och det stundtals akrobatiska sexlivet, byts mot ett här och nu. Nuet är Agnes Millers, en välartad, svart tonårsflickas. Hon möter en ung man, som hon tänker gifta sig med, och de är på väg hem från en konsert när de blir stoppade av polisen. Kanske har fästmannen kört lite för fort, kanske vill de vita poliserna bara jävlas. ”Ha lite kul.”

Händelsen förändrar Agnes liv för alltid. Hon bryter med fästmannen och gifter sig brådstörtat med en annan man. Honom följer hon från Buckner County, Georgia till Bronx, New York. Snart blir hon ensam med två små döttrar, medan maken, Eddie Christie, slåss i Vietnam.

I Vietnam kommer Eddie över en pjäs, Rosencrantz and Guildenstern Are Dead av Tom Stoppard, som ska följa honom och hans båda döttrar genom livet. Han kommer hem från kriget, men han blir aldrig den han var dessförinnan. Man är ju aldrig den man var dessförinnan.

Ja, såhär skulle jag alltså kunna fortsätta med ytterligare ett 30-tal personer. Deras liv hänger samman, kontrasterar, vävs ihop, bryter sig loss. De är män och kvinnor, queera och straighta, unga och gamla, svarta och vita. De präglas av vilka de är, de samhällen de lever i och de människor de möter. Hela romanen är en slags historieskildring på personnivå. Det handlar om normer, om de som bryter dem och de som upprätthåller dem.

Inte minst det sistnämnda, ofta oreflekterade och slitsamma arbetet med att klamra sig fast vid en gammal ordning fångar Porter på ett fascinerande sätt. Varför är det till exempel så hotfullt med en granne som i stort sett är precis som du, fast med en annan hudfärg? Hur kan det skaka dig i grunden och upplevas som hotfullt? Kräva alla möjliga strategier och reaktioner? Gör det det?

Det här är verkligen en monumental roman, som en rysk tegelsten och samtidigt oerhört samtida och oerhört amerikansk. Den är faktiskt inte ens 400 sidor, men den rymmer onekligen en hel värld. 35 livsvärldar.

Similar Posts:

• Helgongestalten som blev skällsord
• Porträtt av en mor
• På samhällets skuggsida
• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• Ikonen Dolly Parton

Katja Petrowskaja har faktiskt en del gemensamt med mig: hon flyttade till Tyskland som vuxen och hon har inte tyska som modersmål. Och i boken nämner hon sin tyske man, det har jag också en, och efter ett visst googlande fick jag fram att hon har två barn – precis som jag! Men där, där tar likheterna slut.

I Vielleicht Esther berättar Katja Petrowskaja i korta prosastycken sin judiska familjs historia. Mestadels på grund av krig flyr hennes äldre släktingar tvärs genom de östra delarna av Europa, med nedslag i Polen, Sovjetunionen och Österrike. Temat är tungt, språket är lätt. Hon berättar om de släktingar på moderns sida som i sju generationer lärt dövstumma barn att tala och om hur de hals över huvud flydde när kriget kom. Hon berättar om sin fars babuschka, hon som gett namn åt boken och kanske hette Esther, som blev kvar i Kiev när resten av familjen flydde. Hon slutade sina dagar i massgraven Babij Jar tillsammans med över 33 000 andra kvarblivna.

Att jag behövde längre tid än vanligt, för att läsa den här boken, har inte ett dugg med Katja Petrowskajas synnerligen spänstiga prosa att göra. Det berodde helt på att det i mitt huvud snurrade alltför många tankar på semester i coronatid och det gjorde mig okoncentrerad. När jag väl satte mig och började läsa, hade jag svårt att sluta. Textens korta stycken, lockar till att läsa ”bara ett till” och trots de dramatiska och ofta tragiska livsöden som skildras, innehåller texten både humor och självreflektion.

Ett av de avsnitt som berörde mig mest, var när Katja Petrowskaja besöker koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Kapitlet heter ”Beim Großvater”. Hon letar förgäves efter spår av sin farfar på koncentrationslägrets minnesplats. Hur beter man sig ens på en sådan plats?

Ich ziehe bunte Bänder aus meine Hosentaschen. Noch mehr, noch mehr. Bunte Farben auf dem verblichenen Schwarzweiß. Wie ein Clown. Ich kann alles. Sie warten. Ich bin hilflos. Ohne Ende ziehe ich bunte Bänder aus den Taschen, ich will Freude verbreiten. Wie soll ich mich hier benehmen? Hier im KZ.

Ur samma kapitel fascineras jag av hur hon samtidigt reflekterar sitt nya språk:

Ich suche meinen Großvater. Ich bin gekommen, um ihn abzuholen. Ich weiß, er wiegt nun 49 Kilo. Doch damit fällt er hier nicht auf. Keiner wiegt mehr. Meinen Sie, dieses Bild sei unzumutbar? Keine Sorge. Es ist angemessen. Ich habe dieses Wort vor kurzem gelernt. Das gestalterische Konzept unseres Ortes der Information würdigt die Katastrophe in angemessener Weise.

I en intervju jag läste, beskriver hon att det inte hade varit möjligt att skriva det hon gjorde i Vielleicht Esther på sitt modersmål ryska. Hon förklarar att hon behöver två personer till för att få ihop texterna på tyska, sin tyske man och en tysk väninna. Det låter som en väldigt transparent och spännande skrivprocess, tycker jag, och hoppas att få läsa mer av detta triumvirat.

Vielleicht Esther finns i svensk översättning av Aimée Delblanc som Esther kanske, utgiven av Norstedts 2015 och tidigare recenserad av dagensbok här.

Similar Posts:

• Förlustens och tystnadens historia
• Tema: Brännpunkt öst
• Värdet av ett liv
• Tysk höst
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Det Ware saknar i seriformatet är möjligheten att förmedla känslor subtilt. Men Ware vore väl inte den arbetsamma, uthålliga serietecknare han är, om han skulle nöja sig med den observationen. I stället har han har klart för sig vad åtgärden består i, nämligen att fortsätta att skapa serier och därigenom utveckla seriernas språk och uttrycksmöjligheter – och det är just vad han gör.

En viktig beståndsdel i Wares författarskap är just det uthålliga arbetet, vilket har lett till att han har hittat ett eget, unikt uttryck. Men det är inte bara serieskaparen som har en viktig roll i det subtila språk som förmedlar den känsla som Ware är ute efter. En lika viktig roll har läsaren. I Ware’s mastodontverk Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth, berättelsen om den melankoliske Jimmy Corrigan som inombords är ett barn (precis som vi alla är?) och som söker efter sitt ursprung och en plats här i världen (precis som vi alla gör?), utmanas läsaren om och om igen.

Det här är ingen serieroman att snabbt bläddra igenom. Eller jo, det kan du också göra om du vill, och bara njuta av den säregna, rena estetiken. Men om du vill upptäcka mer av vad boken har att erbjuda bör du förbereda dig på ansträngning. Jimmy Corrigan kommer inte färdigtuggad och färdigsmält. Är det värt ansträngningen? Ja, absolut.

Hos Ware är det lika mycket bildernas skildrande som för berättelsen framåt, som de ord som skrivs ut. Var beredd på att läsa bilderna lika mycket som de skrivna orden. Och textens visuella utformning är lika betydelsefull som ordens innehåll.

Även om Ware i allra högsta grad utvecklar serieberättandets teknik så är det alltid förmedlandet av en känsla som står i centrum. Intressanta och nydanande grepp i serietecknandes berättarkonst finns aldrig med i Jimmy Corrigan som krumbukter för sin egen skull, utan alltid med syftet att förmedla något specifikt. Det förtjänar, och belönar, en uppmärksam läsning med känslan påslagen.

Similar Posts:

• Drabbande och insiktsfull uppgörelse
• Klassisk skräck i samtida format
• Allt du inte vill veta
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Utan fotfäste i en laglös värld

Heiman handlar om Elof och hela hans liv från faderns död när han är tio år tills han är en gammal man med svår andnöd. De första kapitlen är gripande: Elof och hans yngre bror lever med den lungsjuka fadern Ruben som dör i kammaren. I dödskampen beskrivs faderns svåra minnen från 1918 och inbördeskriget i Tammerfors när han tvingats arkebusera unga pojkar. Det är kallt, fattigt, smutsigt i bondstugan där modern dött på golvet ett år tidigare. Efter faderns död hamnar de föräldralösa småpojkarna på mormodern Rikas bondgård och gästgiveri i grannbyn Komossa.

Elof är rädd – alltid mycket rädd. Funderingarna och intrycken är många. I sina egna tankar är han en hare, en ”räddhare” men rädslan ska tvingas undan, gömmas bort. Till varje pris. Han har talets gåva, han är en pratmakare och lustigkurre; blir bibelsprängd efter att ha läst och lärt sig långa utdrag utantill ur faderns bibel och diskuterat med och lyssnat på mormodern, småskollärarinnan och gamla släktingar.

Efter konfirmationen tar sig Elof till Tikkakoski där han tillverkar gevär i en vapenfabrik, lär sig finska och sedan efter några år (1943) till fronten i Karelen där han ska försvara fosterlandet Finland och slåss mot ryssen liksom andra unga pojkar.

Elof är ingen krigare. Han skulle inte kunna skjuta någon; han som inte ens skulle få livet av en kattunge eller allra minst skjuta en hare, bondson som han är. Men tack vare traumatiska upplevelser vid fronten som han inte kan dela med någon – och överlevnadsinstinkt – kommer han senare, efter kriget, i kontakt med Olga. Hon är lite äldre än han, lite längre, starkare och framför allt tyst och lugn. Hon är det som Elof behöver i sitt liv, på sitt hemman.

Elof och Olga flyttar till Elofs hemgård och röjer upp de igenvuxna åkrarna. Olga skurar de svartnade golven i den hundraåriga bondstugan, planterar blommor, bakar rågbröd och de skaffar ko, höns och häst. Med tiden får de två barn – det första, sonen, föder Olga ensam i kammaren – och senare en flicka som enligt Olof ”ska bli student”. Åren går med arbete och möda. Moderna tider kommer med Fergusontraktor, kylskåp, grovkök, vardagsrum och senare även bil, en Moskovitsh.

Men Elof super. Grannen Viktor super ännu värre. Tillsammans kokar de hembränt bakom fähuset i en gammal bastu. De “två faderlösa bygger högre än himmelens höjd” och ska visa bysborna. Viktors fähusbygge med Elof som borgenär blir något som nästan får familjen på fall. Sonen som gift sig borde ta över men Elof vill inte ge ifrån sig sitt hemman. Hemligheter, skulder, rädslor. Att prata, skrodera, röka, köra sin väg, vifta eller skoja bort, berätta vilda historier är att fly och Elofs sätt att leva även om han egentligen vill väl. Olga är där, mittemellan. Gör sitt. Som alltid.

Harsymboliken genomsyrar handlingen och en hare täcker även bokens omslag (gjort av Sanna Manner). Boken inleds av en dikt av Tua Forström som slutar med raderna: “Du är ju gammal nu lilla barn/ var inte rädd lilla hare”. Harar av alla de slag – små, stora, verkliga, overkliga – dyker ständigt upp i handlingen eller i drömmar. Djuren symboliserar rädslan som följer Elof överallt. Även de andra. Ända från början till slutet.

Romanen har ovanligt korta kapitel: bara en eller några sidor. Det finns rubriker som upptar en hel sida och de visar riktningen i de korta kapitel som följer; till exempel: “Det där är bara dårskaper, du diktar”, “Dödens lukt går inte att tvätta bort” eller “I skogen”. Bertell, som till sin utbildning är skådespelare och dramaturg, har själv funderat på om hon borde skriva längre kapitel, men jag läser gärna de här korta kapitlen med mycket tomrum emellan. Det blir som scener med många mindre berättelser i den större som kunde byggas ut till noveller eller andra romaner. Denna roman är så rik på innehåll, intrig – de korta kapitlen gör helt enkelt läsningen klarare.

Därtill skriver Bertell ofta korta meningar – vilket jag också som läsare fascineras av. Meningarna bildar ofta kontraster eller underfundigheter: “Somliga måste tydligen dö, för att andra ska få leva” eller “Allt var glömt eller åtminstone bortglömt”, “… att den vite jägaren fått en röd son”. Många meningar är finurliga och beskrivande: “Att hjälpa fram klarheten, det var det bästa Olga visste.”

Bokens språk är standardsvenska även om titeln “Heiman” är en dialektal variant av ordet hemman. Här och där tas dialektala ord eller finlandismer in och som läsare njuter jag av ord såsom “krämp” (kram), “hockrade” (skrattade), “harkrank” (liten hare), “smöröga” (smörklick), “spitaklas” (göra sig till), “pöllprat” (struntprat). Kanske är det första gången jag läser ordet “hallonprupp” i en roman – det som Elof kallar sitt barnbarn i bokens första kapitel och jag kan inte ens översätta det gulliga barnordet för någon som är en kär: hallonfis eller hallonbak på standardspråk är inte alls samma sak. Det är endast ett par småsaker jag reagerar på: att höbärga i juni och att skriva att “kor föder” – juli är (var) höbärgningens månad och kor kalvar. Antagligen reagerar ingen annan och ingen redaktör.

Ann-Luise Bertell har skrivit romanen Heiman inspirerad av gamla släkthistorier och berättelser om och av sina farföräldrar som levde som jordbrukare i byn Kimo i den tidigare kommunen Oravais i Österbotten. Själv ingår hon som Elof och Olgas första barnbarn – det barnbarn som Elof leker med i bokens första kapitel och som betraktar sin döda farfar i bokens sista. Men det är också en allmängiltig berättelse med eviga teman som kunde handla om vilken efterkrigstida jordbrukarfamilj som helst på 1900-talet i Österbotten, Finland eller någon annanstans. Bertell har vävt in historiska fakta om orten, landet, livet och vardagen. Jag har växt upp i en angränsande by och jag har också sett och hört det här livet, liknande män(niskor). Allt från traditionen bland konfirmandpojkar att visa mod genom att klättra upp till tuppen högst upp på Oravais kyrka, kvinnor som cyklat iväg på Marthamöten, att svara någon “va fan”, att flytta råstenar för att få sig några meter jord till eller att kalla en släkt för “högfärdig”. Och de undangömda, annorlunda människorna som fanns men ändå inte fanns.

Det finns något av byarnas, platsernas tysta psykologi i romanen. Jag tänker på Selma Lagerlöf som kunde sina värmländska bruksorter och alla deras människor. I byn Kimo har också funnits ett bruk med ett myller av människor och liv. Andra böcker som lånar drag är Elena Ferrantes första romaner i Neapelkvartetten; Bertell är mycket skicklig på att beskriva barn och barns tankar, rädslor och drivkrafter.

Romanens åldrande Olga – har jag känt – från sidan. Hon gjorde gott som jag på ett allmänmänskligt vis aldrig glömmer. Hon gav mig rågbröd ibland och gamla blomsorter att ha i trädgården. Kanske inbillar jag mig men blommorna växer särskilt den här sommaren. Hon tecknas väl av sitt barnbarn. Romanen Heimanär förunderlig läsning.

Similar Posts:

• Edna och styrkan
• Längtan, lera och luft
• Lumpänglarna lever vidare
• Att få en gammal pappa
• Brev och svek

I boken Sörjen som blev berättas om pappan som har Sverigeföräldrar och en Finlandsmamma. Hans finska pappa dör vid fronten och när pojken blir svårt sjuk ser mamman Sverige som enda möjlighet att hålla pojken vid liv. Omständigheterna gör att han med tiden rotar sig i Sverige och efter värnplikten i Finland återvänder han till den här sidan av Östersjön. Han utbildar sig till polis med arbetsplats i Göteborg, finner kärleken och bildar familj.

Finland förblir sommarlandet. Familjen besöker den biologiska mamman och berättaren, dottern Anna, leker med kusiner utan att kunna det finska språket. Hon upplever en intensiv känsla under dessa somrar. Hon känner sig sedd. Det är som att Finland kan ge något särskilt.

När berättaren blir vuxen växer frågor kring identiteten. I detta sökande frågar hon sin pappa hur han känner sig EGENTLIGEN? Hon agerar som hade hon ett förstoringsglas med sig och ger läsaren exempel på en vrång pappa som vägrar att älta det som varit.

Trots att pappans minnen från barndomens uppbrott blir vakuumförpackade, fortsätter dottern processen. Hon iakttar pappans tafatta kramar med den biologiska mamman och den biologiska brodern Leevi. I luften hänger orden som svårligen låter sig yttras. Regelbundna återseenden innebär också slitsamma avsked. Varje gång resorna över Östersjön sker, blir det tydligt hur den splittrade familjen behöver varandra för att dela ett odelat liv, det liv som de aldrig fick leva tillsammans.

Anna är oerhört trogen det egna sökandet och de egna frågorna. INGEN ska få hindra henne att borra ner sig i släkthistorien, trots pappans ovilja att se sig själv som en drabbad person. I sökandet blänker generationernas och familjernas strävan efter att återfå en känslobalans. Också de brev som skickades mellan fosterfamiljens mamma och den biologiska mamman vittnar om hur måna mammorna är att krigsbarnet ska skonas från våldsamma extrapappor.

Släktens öden påverkar Anna starkt och medför terapi i vuxen ålder – de svenska skolbarnens mobbning var också en bidragande orsak. I yrket som skådespelare och sedermera som konstnärlig ledare hämtar hon inspiration ur den egna släkthistorien. Hon uppför pjäsen Fosterlandet som behandlar temat Sverigefinnar med krigsbarnsföräldrar. Den blir en succé och spelas i flera svenska städer och även i Finland.

Den täta prosan är skriven med glöd och berättelsen är fylld av personliga ordval. Att pausa läsningen kan rekommenderas, för på det känslomässiga planet är skildringen både djup och arbetsam.

Familjen Takanens släkt på fyra generationer innehåller hårda förluster men också flammande kärlek. Hemlängtan är fint beskrivet: ”hemlängtan är en längtan som ingen kan stoppa, en speciell längtan som bestämmer över människors öden.” Romanen lotsar läsaren in i en färgstark upplevelse av att två länders sammansmältning kan vara helt naturlig.

Similar Posts:

• En pappas historia
• Collagebok perfekt för familjens historia
• Jag tänker på Reijo
• Värdet av ett liv
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Men så enkelt är det ju inte. Den där stora ryska släktkrönikan är ju som allt annat ett litterärt grepp, och vilken rätt har hon att tvinga in det förflutna i sin historia, att skapa en sammanhängande berättelse av något som är så slumpmässigt? Och att dessutom göra det om Rysslands 1900-tal, där både att minnas och att glömma så ofta gjorts till politiska handlingar och överlevnadsstrategier (se t ex Oksana Zabuzjkos Museum of Abandoned Secrets)? Det som två generationer tidigare sparades som ett minne är idag bara ett föremål, en bild är så ofta poserad. Hur kan man säga något om en annan människa och hennes tid utifrån det?

Aha, sa han, en av de där böckerna då författaren reser runt i världen på jakt efter sina rötter, ja det är ju poppis. Ja, sa jag, det blir en till sån.

Minnen av minnet blir alltså, trots att den är väldigt medryckande, en svårfångad bok om något svårfångat. Lika delar släktkrönika, memoar och essäsamling, där Stepanova i jakten på en förståelse för sedan länge döda revolutionärer, bibliotekarier, partifunktionärer och fabrikörer måste försöka bena ut hur minnen egentligen fungerar. Alla dessa försök att binda fast tiden, från Rembrandts självporträtt till dagens oräkneliga selfies där allt bevaras, olika konstnärers och författares försök att återskapa de döda, kyrkogårdar och museer, dödsbesked och namnändringsprotokoll, gamla vykort skrivna för att komma igenom censuren och avskrifter av utgallrade böcker… Och allt detta också, även om hon sällan nämner det uttryckligen, i en tid då minnet av det som tros ha varit återigen blivit politiserat och används av auktoritära populister för att tala om vem som hör hemma här, vilka historier som ska räknas. 

Det förflutna ligger framför oss som en gränslös värld att kolonisera: här kan man plundra och stöpa om allt man ser. (…) Nuet är lika övertygat om att det erövrat det förflutna som européerna en gång var gällande de båda Indien, och vi vet ungefär lika mycket om det kuvade landet och lägger knappt ens märke till de skuggor som stryker omkring därute, likgiltiga för de nya gränser vi dragit upp.

Lika svårt som det är att sätta fingret på exakt vad Minnen av minnet faktiskt är, lika svårt är det att beskriva varför den drabbar mig så. Om det är alla inte-kapitel där Stepanova helt enkelt lämnar över berättarrösten åt de få nedskrivna brev och minnen som finns bevarade – inte minst av mormorsmodern Sarra Ginzburg som föddes i slutet av 1800-talet, pluggade som fri kvinna i Paris, satt i tsarens fängelse som revolutionär och ändå levde länge nog att möta sin dotterdotterdotter, för så kort är 1900-talets historia. (Här ska också ges en eloge till Nils Håkanson, som utan att blinka översätter ryska från 1920, 1900, 1860 till motsvarande svenska med perfekt stilkänsla.) Om det är Stepanovas jakt efter något hon faktiskt kan säga säkert om alla de som kom före henne, sättet hon kastar alla västerländska och ryska författare och filosofer från Tsvetajeva och Sebald till Tove Jansson mot problemet utan att hitta en enkel lösning. Eller om det helt enkelt är det att hon, trots att hon inte hittar ett enkelt svar, står upp för de dödas rätt att bli något mer än bara slagträn i en annans berättelse. Att hon nu efter drygt trettio års arbete fått ur sig den innebär inte att jobbet att förhålla sig till historien är slut, men det har sällan känts både så nödvändigt, så spännande och så komplext som hos Stepanova.

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Framåt – mot lyckan!
• Lärt och ledigt – men till leda
• Lenin & Co

Romanen börjar med en tillbakablick till huvudpersonen Alis barndomsminne från när familjen lämnade sitt hem i Sovjetunionen för att flytta till Tyskland. Sedan hoppar vi till romanens nutid där Ali rest till Istanbul för att leta efter sin försvunna tvillingbror Anton.

Varje kapitel fokuserar på några karaktärer under en viss tidperiod. På så sätt vecklas historien om en hel släkt upp, från tvillingarnas mor- och farföräldrar i dåtidens Sovjet till föräldrarna som emigrerar med två små barn till Tyskland.

Det är en fantastisk väv av karaktärer och namn, platser och historiska skeenden – men mest av allt mänskliga öden. Fantastiskt för att det är välskrivet med detaljer som ger stor närvaro, och fantastiskt för att språket är något utöver det vanliga.

De vindlande långa meningarna skapar en särskild stämning åt till exempel det lilla barnets perspektiv på flytten till ett nytt land, eller det lite äldre barnets perspektiv på våldsamma och svårbegripliga händelser. Men ibland spiller det tyvärr över och känns lite forcerat.

Stilen passar utmärkt som gestaltning av Alis sökande – efter sin bror, efter sin identitet kopplad till släkten i dåtiden och vännerna i nutiden, efter sig själv. Men under de långa kapitlen om de tidigare generationerna tappar jag bort kontakten med berättelsen.

Skärpan är utmärkt men det är som att gå runt och ständigt titta på en kaleidoskopisk värld med ett förstoringsglas. Jag lyckas inte knyta ihop alla fantastiska scener till en berättelse som håller ihop, så i stället faller den isär för mig.

Det blir bättre mot slutet när jag får komma tillbaka till Ali (/Anton) i Istanbul, för först då känner jag att okej, det är hos den här karaktären som jag ska blicka ut över resten av romanen. Fram till dess har jag inte lyckats knyta an till någon karaktär. Många scener ur deras öden är visserligen gripande, men jag känner aldrig att jag riktigt får förankra mig hos någon innan nästa vindlande mening kastar mig iväg åt ett helt nytt håll.

Med det sagt är det här ändå en intressant roman som både lyckas framställa världspolitiska skeenden ur det mänskliga perspektivet samt utforska ett alldeles eget språk.

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• Om flykten och framtiden som försvann
• Tysk höst
• Genève och Istanbul sammanflätade
• Istanbul – i en svartvit melankoli