I Anneli Fichtelius historiska roman Organistens dotter får läsaren följa Tio Pelmas som i bokens början, år 1886, är i tioårsåldern. Familjen sitter på en hästkärra och är på väg bort från Gambyn till sitt nybyggda hem i Höbring, en liten bondgård som fadern fått uppföra på den bortgångna baronens mark. Vi befinner oss i […][...]

I dagarna, närmare bestämt den 16:e december, fyller Jane Austen 250 år. Jag hade ärligt talat trott att det skulle firas ordentligt hela året, för få så gamla författare är väl så uppskattade och ständigt aktuella som hon? Var vore vi ens utan hennes skarpsynta, romantiska, bitska och enormt roliga skildringar av samhällets och människornas […][...]

Gammal och skröplig är det väl ingen som vill bli. Ändå är det väl oundvikligt för de flesta. När årtionden far förbi, syn- och hörselproblem hopar sig eller värken strålar ur höftpartier kan man finna en sorts sanning i den gamla barndomsvisan: Dansa min docka medan du är unger när du blir gammal så blir […][...]

Det är senvinter, med urblekt himmel och gloppande snö, eller tidig vår med de första stråken av ljus i molngliporna – ibland sommar, med myggbettsklåda, skimrande ljus och månskensnätter. I Trakten målar Anna-Karin Palm fram 12 verkligheter som alla utspelar sig i just ”trakten”, samma eller olika spelar mindre roll. Det viktiga är att vad […][...]

Den som tror att noveller är mindre värda än tegelstensromaner i litterära sammanhang har inte träffat på den rätta sortens noveller. En riktigt bra novell kan på få sidor bygga upp stämningen och göra oss hemmastadda i berättelsen, introducera någon sorts konflikt och leda den till ett klimax som sedan avslutas på ett trovärdigt sätt. […][...]

Marie Silkebergs diktjag svävar omkring i tidlös sorg i sin senaste diktsamling Hjärta, jägare. Samlingen, som är uppdelad i fem delar, inleds med en dikt om barnet som hittas i den äldsta funna människograven; man hittar det i fosterställning, med en kropp som varit hårt svept – en omsorg som enligt diktjaget skvallrar om ”en […][...]

Dansaren och demonerna är den tredje och sista delen i Mian Lodalens triologi om hbtq-personer i Stockholms historia. Det är en smärtsam och vacker trio som tar sin kulmen i denna avslutande del som handlar om Hans Wahlström. Hasse. Mian Lodalens egen morbror. Det är en fiktiv roman om en riktig person, precis som de […][...]

Universum, rymden, världsalltet. Kärt barn har många namn. Och när höstens natthimmel anlänt söker sig blicken upp till stjärnor och andra lysande prickar. En av de lysande prickarna kan vara en rymdfarkost som kretsar kring jorden varv efter varv. De är ibland bemannade med astronauter och kosmonauter som har sänts upp i forskningssyfte. Detta är […][...]

Jag ville inte alls veta hur det är att vara död Jag ville veta hur motsatsen var möjlig I Lina Rydén Reynols fjärde diktsamling undersöker ett diktjag det liminala tillståndet mellan livet och döden – och inte det som vissa hänvisar till i nära-döden-upplevelser, utan det märkliga tillstånd det är att helt enkelt existera, utefter […][...]

En läsare som plockar upp en roman av Haruki Murakami har traditionellt sett kunnat förvänta sig tre saker: magisk realism, ensamma män och fylliga bröst. Så även i detta fallet. Staden och dess ovissa mur är varken mer eller mindre än jag förväntade mig. Det är en tjock och långsam roman. Språket, tiden och funderingarna […][...]