De saknar klorofyll, svamparna. Med andra ord kan de inte använda solljus för att binda kolhydrater. Men liksom gröna växter behöver svampar kolhydrater för att växa. Därför tar de i stället sin energi från nedbrytning av organiskt material.

Det är lätt att tänka att de därmed parasiterar. Så är det. Men innan vi alltför indignerat pekar ett anklagande finger bör vi besinna att här är människor och svampar lika goda kålsupare. Ja, alla djur är i detta avseende som svampar.

Och svampar kan vara både roliga att plocka och goda att äta. Vi kan parasitera tillbaka, om man vill se det så! Men man behöver kunna skilja de ätliga från alla andra. I synnerhet behöver man kunna identifiera de rakt av giftiga svamparna. Så då kan det vara på sin plats med en svampbok.

Vad utmärker en god svampbok? Jag tänker att nummer ett – självklart – är att den underlättar identifiering av arter. Till det ändamålet är tecknade bilder att föredra framför fotografier. Det är något med den mänskliga tolkningen som är enklare för en annan människa att läsa.

Det andra jag uppskattar är enkelheten att bära med sig. En god svampbok ska vara så liten att den passar i vilken ficka som helst. Till detta hör att den bör vara tryckt på papper som inte är alltför känsligt för fukt. Den som är ute i skogen kan ju överraskas av regn.

Det tredje är pedagogiska beskrivningar i text av relevanta arter. I texten behöver avvikelser från det normala anges. Om storleken, färgen eller formen kan variera så är det i texten det behöver framgå.

Check på allt det ovanstående, skulle jag säga, i fallet Tukan förlags svampbok. Storleken är 13 gånger 9 cm. Det är en översatt bok. Kanske är det därför vissa för svenska förhållanden mindre vanliga svampar förekommer, vilket kan kännas som ett onödigt brus. Kanske är det också därför som registren, det finns ett för svenska namn och ett för vetenskapliga, inte ger träff på ”Karljohan”. I stället behöver man veta att ett alternativt namn för samma sort är ”Stensopp”.

Similar Posts:

• Vad är egentligen en svamp?
• Barn inget hinder för uteliv
• Bildskön och passionerad handbok
• Kvickheter i tjatig text
• Poesi med en räv bakom örat

Beware the bareness of a busy life

Christopher Knight lämnade sitt hem i Maine vid 20 års ålder. Han lämnade utan någon särskild anledning och stannade i skogen i 27 år. Hans psykologi är unik på det sättet att det är svårt att hitta ett liknande fall där en person förblev vid sina sinnens fulla bruk och levde ensam under så många år. Den amerikanske journalisten Michael Finkel har skrivit en bok som försöker förstå motivation till varför någon skulle vilja bo själv så pass länge. Boken är en kombination av intervjuer med Knight och reflektioner kring vad det innebär att vara eremit.

Jag tyckte att författaren var lite för påträngande i Christopher Knights liv. Allt han ville var att få vara ifred. I en tanklös stund efter att ha släppts från fängelset sa Chris att han skulle återvända till skogen för att frysa ihjäl. Det sociala livet var helt enkelt för krävande (svårt att relatera till, jag vet, men killen är mest troligt på autismspektrumet). Finkel gjorde sedan flera försök att avråda Chris från att göra detta och höll ständigt koll på honom. Inom stoicismen är det inte nödvändigtvis något dåligt att begå självmord, och eftersom Knight var en stoiker ansåg han att det var upp till honom vad han skulle göra med sitt liv. Jag håller helt med honom.

Jag blev överraskad och glad över att upptäcka att Knights favoritbok var Anteckningar från en källare av Dostojevskij. Knight var en ivrig läsare och han tycktes uppenbarligen mest relatera till protagonisten i berättelsen. Det är fascinerande att tänka att Dostojevskij kunde tränga in i mänsklig psykologi och lyckas skildra något som skulle tilltala en eremit som Chris. Detta är mycket märkligt med tanke på att Knight var en praktiserande stoiker och Källarmannens hela synsätt är ett uppror mot förnuftet. Mot civilisationen. Men jag antar att det finns en paradox i människans hjärta och vissa hjärtan är mer paradoxala än andra! Jag var nyfiken på att veta vilka andra litterära verk han relaterade till.

Jag fann också jämförelserna mellan meditation och en eremits liv vara intressanta. Stillhet är definitivt svårt att finna i dagens upptagna samhälle där alla är uppkopplade hela tiden. Stillheten verkade vara det som Knight värderade mest; ett tillstånd som ligger någonstans mellan tystnad och ensamhet. Du kan inte känna dig ensam om du lever i avskildhet, i stillhet. Det kan låta som en motsägelse men inom den frasen ligger portarna till spiritualitet. Det är tydligt att de som gör långa perioder av tyst reträtt förlorar sig själva och blir världen. Gränsen mellan ”jag” och ”världen” suddas ut.

Jag njöt verkligen av boken. En långsam start, men när eremiten introduceras fastnar man. Jag ser ingen bättre avslutning på denna recension än att citera Dostojevskijs Källarmänniskan:

I have only in my life carried to the exreme what you have not dared to carry halfway, and what’s more, you have taken your cowardice for good sense and have found comfort in deceiving yourself. So that perhaps, after all, there is more life in me than in you.

Similar Posts:

• En ny generation skolas in
• Djurens känsloliv
• Snygg sågning av diverse vetenskaper
• När vetenskapen dissekerar det magiska
• Förvirrad, förlorad men inte ensam i Sankt Petersburg

För Pärlbäraren gör jag gladeligen ett undantag. Maria Hellbom fångade mig verkligen med sin debut Älgkungen härom året. Fortsättningen bara måste jag läsa så fort den kom ut.

Det här är mellanåldersböcker (för 9-12-åringar, ungefär) som känns både samtida och sådär lite evigt sagoaktiga. Huvudpersonerna Klara och Aron står med ena foten fast förankrad i myllan i lilla jämtländska Vidås, dit bådas familjer nu flyttat permanent, och den andra i den omgivande naturens magi.

I Älgkungen brann skogen. Inte bara släkternas hem och marker var hotade, utan också den övernaturliga världen omkring dem. Där fanns älgkungen, Reynir, som Klara fått ett särskilt band till, skogsrån och skogsfolkets härskarinna, Midvinterdrottningen. Ja, och så den mystiska Sara, Klaras faster Sunees älskade, som också tycktes stå med en fot i vardera världen.

Redan i Älgkungen fanns Ödemarken med, ett fruktansvärt kalhygge där varken djur, människor eller väsen kunde trivas mer. I Pärlbäraren får vi möta kalhyggets upphov, en avlägsen släkting till Klara som bara bryr sig om skogen som inkomstkälla och plats för nöjesjakt. Nils-Erik Erling, som han heter, har inte bara förhärdat sitt hjärta för skogens magi. Han har faktiskt helt gjort sig av med det.

Mina tankar går till Astrid Lindgrens mest sagoaktiga berättelser. Till Riddar Kato, som ersatt sitt hjärta med en sten. Fast Nils-Erik Erling sitter inte och tronar i något mörkt sagoslott. Han är istället gubben som häver ur sig rasistiska plattityder utanför Konsum. Klara och Aron blir utsatta för det, och Klaras faster, Ida Sunee, sätter sig själv i klistret genom att skalla honom (”Jag hade ju grejor i händerna!”). Klara har svårt att skaka av sig alltsammans, och det påverkar hennes känsla för det övernaturliga omkring sig. Det blir liksom en störning. Magin … dör undan.

Det hade kunnat bli övertydligt. Didaktiskt i negativ bemärkelse. Sagor blir ju ganska lätt det. Men Hellbom klarar den balansen. Hon lyckas blanda vardag och magi på ett sätt som blir både spännande och intressant. Värt att vända och vrida på.

Älgkungen och Pärlbäraren är inte böcker man sätter i händerna på vilken ung läsare som helst. Med sina 200 respektive 350 sidor och välarbetade språk kräver de lite läsvana. Fast för den som plöjer Harry Potter fungerar de förstås utmärkt. Och så vore de riktigt fina att läsa högt tillsammans.

Similar Posts:

• Vidugast och vänskap i Jämtland
• Hästar och pappor
• Varför kan de inte vara sams?
• Stackars Klara
• Föl är ömtåliga

Vem i all världen ska livnära sig på den skörd jag burit in?

Tankarna har varit med mig genom sommaren och hösten fram till nu, när jag äntligen förmår ställa frågan. Svara på den kan jag inte. Det får gå dag för dag. Men krypa ensam i potatisfårorna ska ingen människa behöva göra.

Maria är ensam kvar hemma på gården, hennes mor är död, hennes far på äldreboendet och brodern inskriven på institution sen många år. Men potatisen behöver skördas, och skogen de arrenderar behöver skötas. Men visst är det annorlunda nu, när hon är den enda som är kvar där hemma.

Margareta Lindholms roman är en lågmäld berättelse om livet i skuggan av arrendet och skogen. En berättelse om den svenska glesbygden och de människor som lever och verkar i periferin av andras medvetande. Det är en berättelse om skogen, kärleken till skogen och ett långsamt men slitigt skogsbruk.

Syskonen är också en berättelse om psykisk ohälsa och hur psykoser och vanföreställningar kan nästla sig in i en relation. Vilken våglängd befinner sig egentligen tvillingar på? Samma såklart!

När Bror lämnar avdelningen han bor på tvingas Maria och hennes tvillingbror återupptäcka sin relation. Hur fungerar den när de båda är på utsidan? Vad kan man kräva av varandra när man plötsligt bor tillsammans igen som vuxna.

Du klarar allting, sa Bror en gång. Du är inte rädd för något.
Vad finns kvar? Kan vi följas åt igen?

Syskonen är trots sina få sidor en bok som stannar kvar i medvetandet, jag spenderar dagarna med Maria i skogen. Bland de träd och stenar hon känner så väl. Jag följer med Maria på bussen, till fadern som plötsligt gick vilse. Till markägaren som har makten över deras tillvaro, deras skog.

Språket är avskalat och snyggt, allt flyter på utan avbrott. Margareta Lindholm fångar skickligt balansen mellan stora livsomvälvande händelser och en långsam tillvaro där skogen och årstiderna styr.

Similar Posts:

• Om man mister skogen
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• Vidugast och vänskap i Jämtland
• Syster och bror
• Splittring, styrka och skuggor som stannar kvar

I Vidås finns det som Klara kallar ”familjetrasslet”. Både hennes mor- och farföräldrar bor där och nu verkar det dessutom som om hennes mystiska faster också tänker bosätta sig där. I en liten by som Vidås, blir familjerelationerna mycket viktigare än i en stad. Släktens historia spelar en stor roll i vardagslivet och Klara börjar bli stor nog att förstå sammanhangen.

Särskilt farfar men också andra personer i berättelsen ger oss en liten lektion i dialekten jamska. ”Ja nu är hon glad. Ida är hemma. Det var så länge sen vi hadd bägge barna hemma. Å du, Elin, och lillflickan. Nu är hon glad, he är hon.” säger farfar om farmor som glädjer sig åt att hela familjen är i Vidås över sommaren.

Siv på hembygdsgården talar inte bara jamska, hon berättar även om sitt möte med vidugast:

He var 1982, säger Siv. Je jobba natt på ålderdomshemmet som vi hadd hen då å je cykla heim på morgonen. I gryningen var he. Långt hår som skiftade i silver och grönt, alldeles som he sägs. Hon stod på kyrkogården, vid n´dan gamla bänken under björken.

Vidugast är snarast att översättas med skogsfolk och här blandar Maria Hellbom kända övernaturliga väsen med sina egna. Här samsas Midvinterdrottningen, Älgkungen och Skogsfrun och för alla handlingen framåt.

De tidigare somrarna har Klara varit ensam med sin kärlek till skogen och sin magiska förbindelse med vidugast, men i år blir hon vän med Aron som verkar dela hennes förmåga att uppfatta det övernaturliga. Det är fint att se hur vänskapen mellan barnen växer fram och hur de utvecklas till en blandning av detektiver och rådiga spöktämjare, men fortfarande får vara barn som älskar tacos.

Just blandningen av möten med övernaturliga väsen och verkligheten med klimatkatastrof och skogsbränder, gör att boken faller även fantasyskeptiker som mig på läppen. Det är tillräckligt mycket konkret skog, badande i sjöar och matlagning för att det ska tilltala oss som gillar det konkreta och verkliga. Men vem vet egentligen, vilka väsen som bor i skogen och Maria Hellbom skildrar dem lika tydligt som hon beskriver hur det känns att gå på mossa.

Ibland tycker jag dock att det blir lite för överbelastat. Att skildra byliv kontra stadsliv, kärlek till naturen, vänskap och ansvar för varandra räcker gott för mig. Maria Hellbom bygger dessutom in rasism eftersom farmor kommer från Thailand och Klaras föräldrars misslyckade provrörsbefruktning och jag tycker att det gör hela berättelsen lite mer tungrodd än vad det hade behövt vara.

Men faktum kvarstår: det är en fin berättelse där naturen tillåts spela huvudrollen.

Similar Posts:

• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Uråldrig magi och moderna monster
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• En kraft som vägrar släppa greppet
• Framtidskänslor

Där kommer människor som Alina, Petro och Vlad in i bilden. Människor som är beredda att plocka bär betydligt billigare än någon svensk medborgare är beredd att göra. För är de rimliga, summorna de plockar för? Hur kan det löna sig att till och med flyga hit plockare från Thailand, från andra sidan jorden, för såna bärpriser?

Det bygger såklart på att de jobbar hårdare och längre än vi vanligen uppfattar som acceptabelt i Sverige. Att det är ett säsongsarbete, såklart, som ingen skulle klara några längre perioder. Att det finns människor som inte har så många bättre alternativ.

Karaktärerna i Pelle Sunvissons roman Svarta bär är i skogen från tidigt till sent, vardag som helg. De kånkar och böjer sig och blir myggbitna tills kroppen värker och kliar, tills fingrarna inte längre går att räta ut, och blåbärsnyansen i händerna inte vill släppa hur man än tvättar.

”Svarta bär” kallas blåbären på ryska och ukrainska, men svart är förstås också arbetskraften som plockar dem. De är officiellt sett inte där, och då är det såklart svårt att ställa krav. Svårt när uppköparna ändrar villkoren för arbetet sedan det är utfört. Svårt när något händer.

Det här är inte en verklighet man hör särskilt mycket om, och jag har definitivt aldrig stött på den i romanform förut. Pelle Sunvisson fångar slitet och godtycket väl. Man känner värken i fingrarna, knottens eviga susande och osäkerheten inför det främmande landskapet. Var finns de dyrbara bären? Var lurar björn och älg att akta sig för?

Mer än så är där karaktärerna. Alina, som är allergisk mot allt skitsnack efter kriget. Petro, som förlorat jobbet på grund av sjukdom och är rädd att med inkomsten också förlora sin fru. Vlad, tonårskillen som mest följt med sin pappa, men kanske framför allt söker spänning. Och uppkoppling. Ifall kanske, kanske den där tjejen han gillar därhemma skulle vilja chatta plötsligt. Hopfösta i skogen, i främmande land, bildar de någon sorts ofrivillig gemenskap. Om de kan utgöra en gemensam kraft är en mer öppen fråga.

En viss distans skapar tyvärr dialogen, full av vad jag förmodar är direktöversatta uttryck som låter klumpiga på svenska. Jo, den är liten kul också i sin grovhet och, ibland, uppfinningsrikedom. Sex och könsdelar är uppenbarligen vad man svär vid på ukrainska. Det blir mycket kuk, knulla och fitta. Både som fattigdom och som motstånd, kanske.

Jag antar att språket ska borga för äkthet, precis som baksidestextens korta upplysning om att författaren själv levt med ukrainska bärplockare ”under tagen identitet”. Här hade man ju gärna velat ha mer information. Hur då? Hur länge? Hur har det sen blivit romanen? Har romankaraktärerna mer eller mindre direkta förebilder? Vet de i så fall om det själva? Man kan bara hoppas att den respekten finns där – och av skildringen att döma vill jag ändå tro att den gör det – även om den inte riktigt syns.

Similar Posts:

• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy
• ”När uppstår egentligen ansvar?”
• ”Hur mår Rut?”
• Kärlek, kultur och krockar
• USA:s undre värld i närbild

Tretton svampar presenteras i var sitt kapitel och får representera de olika egenskaper och karaktärer som svamparna omkring oss bär på. Vi får bland annat lära känna vår älskade kantarell, japanernas älskade goliatmusseron (som också hittats i Sverige!) och den fruktade vita flugsvampen. Ett kapitel ägnas hussvampen och hur det kan komma sig att en svamp så effektivt kan bryta ned friskt trä. Och varför ser vi den aldrig någon annanstans än i hus? Var kommer den ifrån?

Vi får lära oss mer både om de biologiska aspekterna och de kulturella. Forskningen börjar mer och mer förstå svamparnas roll som kommunikatörer och näringsförmedlare i skogen och hur växter och svamp lever i komplicerade förhållanden med varandra som tar lång tid att bygga upp. När en skog kalavverkas är det bara vissa svampar som klarar av att etablera sig igen, många försvinner för gott. I Japan är det lika viktigt att äta färsk goliatmusseron på hösten som att uppleva körsbärsblomningen på våren, men eftersom många skogar där svampen trivts har avverkats så är svampen idag en lyxprodukt för fåtalet.

Svamparnas förunderliga liv är en luftig och snyggt formgiven bok. Jag gillar särskilt hur man låter kapitelsvampen följa med som en liten avsnittsdelare igenom hela kapitlet. Både formgivningen och författarnas entusiasm gör detta till en mycket lärorik bladvändare. Det som drar ner helhetsbetyget är att det används lite väl mycket nyskapande bildspråk. Jag blir helt yr i huvudet av alla liknelser och metaforer som snurrar runt i huvudet och jag får koncentrera mig för att hålla mig kvar vid ämnet och inte spinna iväg någon helt annanstans. Jag hade mycket svårt att komma in i boken och hade jag inte läst den för att recensera hade jag ganska snart gett upp. Jag förstår att detta är en smaksak och i andra recensioner framhålls språket som lättbegripligt och pedagogiskt. Men en liten varningsflagg till dig, som precis som jag, har svårt för när språket blir alldeles för bildmättat. Jag inser att ämnets komplexitet kräver metaforer, men jag hade önskat en viss ransonering.

Similar Posts:

• Svampbok med check på nästan allt
• Poesi med en räv bakom örat
• Det var bättre förr
• Om svampar och en försvunnen konsertpianist
• Essäer om mötena mellan oss och de andra djuren

Ulf är pensionerad jägmästare och måttligt intresserad av uppvaktningen på 70-årsdagen som familj och bekanta är engagerade i. När han befinner sig i sin ”jakthusvagn” i stället för att hjälpa till med födelsedagsdukningen spanar han in en varghanne.

Mötet blir allt. Inte på ett romantiserande sätt – Ulf är alltför rationellt lagd – men något i hans självbild ruckas, trots all omgivande trygghet där till och med arvegods från farsan och farfar finns kvar.

Åldrandet är möjligen också bidragande till den nya skeptiska blicken. Tankar växer sig starkare när de återstående dagarna i livet blir allt färre. Vad gjorde han egentligen som byråkrat på den statliga myndigheten? Är han medskyldig till att de artfattiga skogarna är så utbredda i Sverige?

Ulf har egentligen inte svårt att uttrycka sig. Det är bara det att formuleringskonst totalt saknar betydelse när jaktlagets alltmer inflytelserika hanne, Ronny, reser ragg och visar sitt tydliga förakt.

När hustrun i all välvilja föreslår att han ska bläddra i sina jaktjournaler, de egna noteringarna som han skrivit i svarta vaxdukshäften, förstår han inte varför det bara står om alla nedlagda djur.

Det stod ingenting om bågmönster i isen, ingenting om mossdjungler av frost och björkkvistar med pälsludd av kristaller.

Det speciella mötet med vargen lever i Ulfs tankar. Ordens otillräcklighet får honom att rikta blicken inåt och han vill inte berätta om vargmötet för sin hustru. Upplevelsen är något han måste ha för sig själv.

Ett 70-årigt liv kan vara fullt av motsägelser. Ekman har levandegjort några av dessa iakttagelser i en finstämd samtidsroman utan att dess teman blir snuttifierade. När hjärtsjukdomen rycker mattan under en och manligheten förtvinar (inget klättrande på taket för att skotta snö längre) är det lätt att hamna i ett gränsland. Där tycks finnas flera ingångar och utgångar. Helt följdriktigt får läsaren följa Ulf och hans letande efter ingången till sitt nya jag så att han kan fortleva med självrespekt ännu någon tid.

Similar Posts:

• Om man mister skogen
• Håglöshet från topp till tå
• Med språklig rikedom om biologisk rikedom
• Augustpriset till Kerstin Ekman
• Doktor Glas, var god dröj.

Hennes mamma hävdar bestämt att det inte finns några sådana varelser, fast själv har hon knappt varit där sedan hon flyttade till Oslo i unga år. Och något hände, inser Agnes så småningom, med mammans bästa väninna innan hon flyttade.

I Elverdal lever myten om en varelse, inte helt olik den Agnes såg, och mammans bästis är inte den enda som mystiskt försvunnit där. Varelsen, berättar Agnes morfar, kallas för Harpa, efter de smala, sylvassa tänderna som den spelar på med tungan innan den anfaller. Och redan Agnes första dag i Elverdal kommer morbroderns jaktlag tillbaka med en allvarligt skadad man. Själv kan han inte förklara vad som hände, men Agnes, kusinen Sindre och hans kompis Ben börjar ana att mannen blivit attackerad av Harpa.

Harpa, av norska A Audhild Solberg, är spänning på gränsen till skräck i suggestiv skogsmiljö. Målgruppen är den så kallade mellanåldern, 9-12 år, men Harpa lämnar rätt blodiga spår efter sig. Den är spännande och välskriven, dock, även om jag känner mig en smula underväldigad av slutet. Möjligen kunde författaren använt en och annan skräckfilmskliché lite mer kritiskt.

Jag gillar däremot den norska landsbygdsmiljön, en obestämd association till nordisk folktro och åtminstone för svenska öron exotiskt klingande namn som Sindre, Åsmund, Trym och Elverdal. En viss vardaglig tonårskänsla får också plats mitt i farligheterna, grubblandet kring hur andra uppfattar en och vem man vill vara med. Puberteten är, på flera sätt, en klurig ålder att befinna sig i.

I en del recensioner av Harpa som jag hittat på nätet spekuleras kring en uppföljare. Jag vet inte om det är tänkt så, men visst finns här saker att utveckla. Både hur det ska gå i framtiden och vad som egentligen skett i det förflutna.

Similar Posts:

• Ta en morot
• Sorg ur barnperspektiv
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Olika som bär
• Lundberg Hahn kan sina spöken

Berättaren har lämnat den akademiska världen och längtar inte tillbaka. Han äger mark och tänker mycket på skogsbruk, så som den utformats för att ge största möjliga avkastning. Men mest går han i skogen. Han har virat ett måttband runt ett av träden för att kunna följa hur det växer. Ibland hittar han inte tillbaka till det utvalda trädet men ibland lyckas han. Då upptäcker han att måttbandet inte förflyttat sig alls. Omkretsen på trädet är samma antal centimeter som för flera månader sedan. Det tycks helt meningslöst att gå och titta efter och hoppas att något har hänt.

Ifrågasättandet av tillväxt och skogsindustrins modeller breder ut sig. Det borde gå att vara skogsägare med andra mål. Skogens ekologi skulle gynnas om där gavs plats åt annat än gran och tall. Varken inspektörer eller bygdens grannar låter sig imponeras av berättarens tankar. Han presenterar taffligt en motion på skogsägarmötet, vinner inte gehör på något sätt. Några vänner finner han inte heller bland skogsmaskinsförarna som får uppdrag att hämta de träd som valts ut för avverkning.

Läsaren får möta en syn på världen som är dyster och grinig i en sällsam blandning. Dock inte på det sätt som det yttrar sig i sociala medier med klick-alstrande rubriker som ska måla upp en samhällsordning av ondo med syndabockar av olika slag. I stället är det en butter gubbe av ett annat slag. Fram träder en människa som inte bryr sig om sitt varumärke. Inte heller intresserar han sig för effektsökeri.

Att bosätta sig någon annanstans och leva på ett annat sätt var en gång viktigt men beslutet kantas av återkommande tvivel. Han har alltjämt kontakt – om än motvilligt – med bekanta som fortsatt leva i staden med akademiska förtecken. Livet med fru och barn rullar vidare och han får kommentarer på sitt uppträdande. Barnen i familjen kritiserar sin far, eftersom de får leva med hans val att bosätta sig på landsbygden. Det är inte enbart negativt, menar jag. Ett barn som har möjlighet att klandra sin förälder har inte kuvats. Barnets grund är trygghet – hur motsägelsefullt det än kan låta (eller kännas) när den unga människan nyss fällt sin syrliga replik.

Skildringen blir både ett porträtt av en man och av vår samtid. Mellan raderna skymtar klimatengagemang och ett engagemang för människor. Trots att mannen inte ser poängen med att rösta i allmänna val handlar hans agerande om att han önskar ett förändrat samhällssystem.

Tjurskalligheten kan förväxlas med svartsyn. Ansträngningar som handlar om att hitta ett alternativ till skogsbruket med monokultur betyder nästan ingenting. Inte heller insatsen han och hans fru gör som fadderfamilj åt ensamkommande flyktingar.

Ändå betyder det allt.

Similar Posts:

• Debatten som växer i skogen?
• ”om allt går åt skogen så går det åt rätt håll”
• Mot Ardennerskogen!
• Inte en bok om dendrofili
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser