I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Konstverket får också oss betraktare att se in i ett rum, kanske i ett rum med en åldring på en institution. En åldring som ser bort från oss, ser in i något som bara hen kan se. Omslagets vita ram runtomkring förstärker motivet men leder också tankarna till sjukhusvitt och sterilitet.

Även författarens tack till Janina Orlov på försättsbladet, för ”läsningar och goda råd”, lockar till läsning. Allt som översättaren och litteraturvetaren Janina Orlov rör(t) vid, brukar borga för intressanta, kreativa synvinklar och kvalitet.

Redan i titeln En gudalik komedi förstår läsaren att det här verket är en sorts pendang till Dante Alighieris klassiker Den gudomliga komedin från 1300-talet. Ett verk vars storhet kan likställas med Bibeln och andra över världen kända och lästa verk. Liksom i Dantes verk finns i Brunells tre avdelningarna och här kallas de Helvetet, Prövningarnas rum och Paradiset. Men om människorna – namngivna ur antik mytologi och historia – i föregångarens verk befinner sig i en tillvaro efter döden, så befinner sig de anonyma brunellska i livet. Men i ett liv i sjukvården, i åldringsvården, i institutionerna. I livets slutskede.

Formen är fri vers och här finns mycket inspiration, många lån från förutom Dante Alighieri till exempel verk av diktaren, den finlandssvenska Svenska Akademien-ledamoten Tua Forsström och även ryska, tyska, engelska och italienska ordspråk. I en kommentar till sist redogör författaren för sina inspirationskällor. Ofta kommer lån, citat insprängda som mindre text, i annan font, i de brunellska stroferna. Som läsare känner jag en ödmjukhet inför författarens beläsenhet och förmåga att låna på ett mödolöst vis.

Brunells diktjag, pilgrim, är en man som i den första delen, Helvetet, är en ung läkarkandidat som ledsagas av syster Roston. Tiden är i början av 1900-talet och ett krig rasar i bakgrunden. Hon ledsagar honom genom de nio rummen där gamla med sjukdomar såsom syfilis, kikhosta och halsröta lider. Infekterad urin och odörer. I följande avdelning, Prövningarnas rum, är diktjaget en läkare i medelåldern som åtföljs av en poet, en volontär. Tiden verkar nu vara i slutet av 1900-talet. Läkaren tänker själv att ”arbetsplatsen är min sista”. De färdas in och ut i återigen nio rum. De gör tillsammans vad de kan för de oåterkalleligt gamla och svaga:

Inte i stort, inget bestående, men i stunden,
och delvis, för dagen, genom orden.

Bara att föra en rullstolsburen ut i korridoren till en annan utsikt är en god gärning.

I den sista, tredje delen med titeln Paradiset, med likaså nio rum och nio gamla, är det diktjaget själv – ”gammal, smått vilsen” – som flyttar in. Tiden är långt in i 2040-talet och här sköts de gamla av AI-robotar. Doften som möter är kaffe macciato. Patienterna är ofta långt över hundra år gamla. De lever hemvant i en robotiserad miljö med andra diagnoser och nya behov såsom att Everett är ”fulladdad efter natten”. Diktjaget har till och med sig gatuhunden Tell som han tagit hand om.

Berättelsen slutar där vi är idag. I en robotiserad värld och vård. Men fortfarande med samma mänskliga behov av omsorg och kontakt. De små gesterna. Roboten Everett smörjer hälarna på en gammal man och hunden Tell snor sig runt benen på diktjaget som ännu går själv. Paradisiskt? Kanske ironi? I så fall en vänlig ironi:

Den gamle
blir en liten pojke,
ler, släta kinder
speglas i Everetts
runda robotansikte.

Ett allvarligt diktverk om de sista tiderna i livet. Men livet är så länge liv är. Även små gester av gott liv finns för just de förhållandena.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Färgskimrande och famlande om sorg
• I åldrandets stund
• Den långa vägens fortsättning
• Bitterljuva minnen från en avgörande månad

Ett ögonblick ser jag fram för mig rosiga, skära inälvor som plockats ut och dissekerats. Blommorna mot det svarta fortsätter på insidan av bokens omslag och försättsblad. Denna nature morte är vacker. Liksom livet i sin blomning. ”Men allt kött är hö, och blomstren dö”, enligt åldrigt bibelspråk.

Författaren Susanne Ringell hittar sin make, skådespelaren Anders Larsson död en måndag morgon i september 2021. Hemma på soffan i gästrummet, arbetsrummet i den bostad som varit deras gemensamma hem i fyra årtionden. Dagen innan skön söndag och på kvällen högläste han som vanligt för henne innan hon somnade.

Bokens första sida summerar bokens innehåll:

”Du dog. Jag dog också. Inte genast men småningom, dag efter obönhörlig dag utan dig vid min sida. I mycket – efter fyrtio års samlevnad – gjorde jag som du gjorde. Du dog, så jag dog också. Mitt döende var inte lika vackert som ditt. Och inte lika grundligt. Du fullgjorde ditt värv. Mitt blev på hälft. Nu fortsätter jag fullgöra min sorg, dag efter obönhörlig sommardag.”

Mycket att ordna. En offentlig person. Begravning med gäster ”från när och fjärran … Konvaljerna doftar svagt. En del har tagit båten, en del flyget, änkan har tagit piller”. Kortfilmen, samarbetet mellan Anders Larsson och en god vän, Och kanske står du vid min sida visas som avslutning – där Anders Larsson försvinner ut till havs mot horisonten. På storduk. Som på en scen. Likt en föreställning. Änkan i vitt, gästerna i svart, kvinnlig präst från Åland som alla senare vill ha som sin egen begravningspräst, psalm som änkan själv skrivit orden till. Allt är så väl uttänkt, så väl planerat. Hon höjer champagneglaset. Hon kan! Sommaren som gått har varit så lycklig, hon är stark i sin ”begravningsyra”.

De onda dagarna ska göra sitt intåg. Likt en ödessymfoni som går i moll, blir tillvaron allt mer tung och glädjelös samtidigt som saker måste skötas, avslutas. Även i Sverige där de haft en del av sitt liv. Varje ting, text och moment påminner om andra dagar och liv. Coronan håller världen isolerad. Ringells levnadsglada, gamla far går bort. I ensamhet. En helvetesvandring av trötthet. Med ett skapande mitt i; ett uppdrag att skriva ett libretto för en kör. En kraftansträngning. ”På dödens rand.” Det blir bra.

Ödessymfonin stegrar sig ånyo. Terapi över skärm. Självmordsförsök. Sjukhusvistelser. ”Allenarådande ångest.” En tid av liv, tillvaro utanför det omöjliga. ”Jag har fått inblick i en värld jag alltid kommer att bära med mig.”

Det kommer en vår. Även om försommarens blom är svår att utstå. Med små, små steg återvänder livet. Som aldrig ska bli det samma. Men glädje att få vara människa bland andra. Att ha fått så mycket av livet. Små stunder av kroppslig lycka: ”I vattnet återerövrar jag sorgen efter dig min vän.”

Boken består av elva kapitel. Susanne Ringell har ett speciellt förhållande till siffran elva som periodvist går igen i hennes liv. Hon är i sitt 66:e år. ”Detta satans år.”

Ofta är texten på sidorna kort. Meningarna korta. Handlingen går kronologiskt framåt i nio månader men med utvikningar bakåt i tiden. Eller i förfluten tänkt framtid. Innehållet är rikt på anekdoter och infall. De många kära medmänniskorna, vännerna. Berättelser ur två konstnärers vardag och kärlek. Två människors liv. Hon skrivande, han skådespelande. Hon utbildad skådespelare men blev författare. Han blev skådespelare men läst teologi och började skriva böcker. Varandras ständiga lektörer.

Det finns andra böcker om sorg, att mista från en stund till en annan sin make, livskamrat. Änkans bok av Joyce Carol Oates. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Kvinnoliv, författarliv sammanflätat med gemensamma projekt och resor. Men Ringells bok med sin närhet i tid, i plats kommer mig närmare som läsare. Osökt ser jag Larsson i pjäser runtom om i Finland, till och med som Malte i tv-serien Rederiet på 1990-talet men det starkaste och färskaste minnet är hans enastående monolog i turnéföreställning Kalevala på trekvart inför tagen gymnasiepublik. Finlands nationalepos i Larsson version som etsat sig fast i minnet.

Jag läser Ringells bok långsamt. Läser om. Språket är poetiskt med associationer, paralleller, motsatser och ständiga hänvisningar till dikt, visor, konst. Staden Helsingfors beskrivs levande. Även åboländska Nagu där Larsson får sin sista vila på kyrkogården. Där bjuder han följdriktigt ännu på en surpris. Som i livet. Alltid allt i ett: överraskning, skratt, tung sten.

Vardagliga, kroppsliga beskrivningar för ofta över i starka, pregnanta ord för känslor. Här finns galenskap, dråpligheter, skörhet, passion och humor. Jag njuter av läsningen. Den rör till tårar. Språkets lätthet, exakthet är som den skönaste blomma i tomhetens mitt. Här finns en prövad men självklar Gudsrelation. En respekt för ritualer.

Boken följer teaterns dramatiska båge. Naturen, årets gång kan tolkas i bågen; efter den mörkaste tid blir det ljusare. Ett ödesdrama med dyrköpt försoning. Eller till och med graviditetens nio månader; därefter ett nytt liv som ska läras leva. Det är en kärlekens bok. Den är inte för alla läsare men med stigande livserfarenhet och ålder ger boken den djupaste tröst. Den är – liksom författarens vigselring – en svart pärla.

Similar Posts:

• Till minne av ett liv
• I åldrandets stund
• Lösa blad om ett liv i exil
• Skilsmässans efterbörd
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn

Men det är framförallt livet i och runt lasarettet som står i centrum i denna serie, som inleds med Än finns det hopp (2013), för att följas av Livet går vidare (2015), Lätta ditt hjärta (2018) samt Med liv och lust (2024).

Persongalleriet kan till en början tyckas överväldigande. Det innefattar skräcködlor till avdelningsföreståndare, jäktade doktorer, hunsade biträden, fisförnäma doktorinnor, exploaterade barnflickor, hårt arbetande badbiträden, stroppiga överläkare med flera.

Om jag ska nämna ett par favoritkaraktärer vid namn, så är Ella-Kristin Banér och Stina Rudström, som delar rum på elevhemmet, givna. Den rara Ella-Kristin är förlovad med den slätstrukne underläkaren Carl Emilsson, som suktar efter den av polio drabbade skolflickan Ulla. Ella-Kristin drömmer om att få barn (vilket ska visa sig problematiskt), medan den mer tillknäppta Stina ämnar vidareutbilda sig till barnmorska. Hon får något av en chock när det kommer fram att sjukvårdsbiträdet Wilma Borg är hennes biologiska mamma.

Allra mest har jag nog ändå fastnat för den attraktiva, rättframma Nancy Brandh, som är gift med den snåle och lite träige Egon. Han är kirurg och ständigt i tjänst. Nancy har vuxit upp på Södermalm och känner sig som en katt bland hermelinerna i den Ekstadska societeten. Hon finner hemmafrutillvaron enahanda och tar lyckligt chansen när hon erbjuds skriva för Ekstad-Tidningen, de fyra barnen till trots.

Författarens sympati omfattar framförallt kvinnorna. Det är också främst genom deras blickar som vi får erfara sjukvårdens hackordning. En läkare skulle gudförbjude aldrig komma på tanken att fika med ett biträde och vice versa. I matsalen signalerar de vita dukarna på doktorernas bord hög status. Och en sådan sak som att medlemmarna i ”Läkarfruföreningen” gör sig märkvärdiga med anledning av sina mäns yrkesstatus känns idag mest skrattretande.

Med stor inlevelse beskrivs de långa tärande jourpassen, den ständiga personalbristen, arbetsplatsmobbningen samt den evinnerliga oron över att göra misstag, vare sig du är sjuksköterskeelev eller assistentläkare. Men här ryms också arbetsgemenskap, solidaritet, arbetsglädje samt hemliga amorösa förbindelser.

De flesta anställda bor på sjukhusområdet och spisar i personalmatsalen. En pikant detalj är att vi bjuds på redogörelser för vilka maträtter som står på menyn. Uppenbarligen var måltiderna viktiga avbrott i personalens långa arbetsdagar, som ofta var uppdelade i två arbetspass (delade turer). Inte undra på att det på 1950-talet började mullra i sköterskeleden med krav på legitimation, högre lön och bättre villkor överlag.

Förändringens vindar blåser i bok fyra, Med liv och lust, som utspelar sig 1963. För ett par av våra vänner hägrar pensionen. Den blå sjuksköterskeuniformen med hätta börjar kännas omodern och kan – till det gamla gardets förfäran – bytas ut mot enkla vita rockklänningar. Många av biträdena har tagit chansen att förkovra sig med hjälp av en sex-veckors-kurs och kan titulera sig undersköterskor. Polioepidemin är numera ett minne blott, efter att det efterlängtade vaccinet blev tillgängligt 1957. I takt med att lasarettets byråkrati vuxit har också läkarsekreterarnas antal ökat. ”Olycksfall” benämns nuförtiden ”Akuten” och ”Epidemin” ”Infektionskliniken”. Vidare har papporna så smått vågat höja sina röster för att få närvara i förlossningssalen.

Jag upplever att författarens entusiasm för att ta upp allehanda viktiga frågor emellanåt tar överhanden, på bekostnad av gestaltningen. I synnerhet gäller detta för den tredje delen.

Karin Wahlberg har infört mer spänning i Med liv och lust. En pyroman gäckar polisen och skrämmer upp Ekstads invånare samtidigt som en våldtäktsman går lös. Vi får bevittna dramatiska scener på Akuten och i operationssalarna, närvara vid en komplicerad tvillingfödsel med mera. Den fjärde boken skiljer sig också från de tidigare på så vis att författaren – tråkigt nog – förpassat en del av de välbekanta karaktärerna ut i kulisserna. I stället introduceras vi för en lång rad nykomlingar. Ibland får vi knappast mer än ett namn och en yrkestitel. Men framförallt tyngs framställningen av de många – stundtals omständliga – upprepningarna. Detta blir enerverande och tradigt för oss som följt romanserien från start.

Men sammantaget rör det sig om en ambitiös och på det stora hela lyckad – om än i mitt tycke något ojämn – romanserie, som gett mig mycket läsglädje. I synnerhet imponerar den livfulla och vederhäftiga beskrivningen av dåtidens sjukvård. Inte minst berör redogörelsen hur synen på barnavård över tid radikalt förändrats, och hur övertron på professionalism gick överstyr, då föräldrarna utestängdes från vårdavdelningarna.

Av bokslutet drar jag belåtet slutsatsen att en fortsättning vankas. För att citera Karin Wahlberg själv: ”Livet går vidare”. Både i Ekstad – och annorstädes.

Similar Posts:

• Epidemi, efterkrig och kvinnlig frigörelse
• Tvivel och femtiotal i sjukhusmiljö
• Om sorg och omsorg
• Drabbande om vården och ond bråd död
• Trovärdiga läkare och bisarra maffiabossar

Hon hette Bertha Wellin, och hennes partitillhörighet var inte den enda synbara paradoxen i hennes liv. Jo, jag måste kalla det paradox. Visst kan – kanske till och med bör – ens politiska ställningstaganden vara något större än den egna situationen. Att gå in i ett parti som inte vill ha en och inte vill att man ska komma till tals verkar ändå nästan dödsföraktande.

Det är som sagt inte det enda motsägelsefulla med Wellin. Hon går in i en offentlig roll, men håller sitt privatliv mycket privat. Hon är med och grundar och leder Svensk sjuksköterskeförening och verkar för sjuksköterskornas förbättrade villkor, men vill absolut inte kalla det fackförening. När föreningen ändå bli det avgår hon som ordförande i protest. Hon argumenterar för särbeskattning – att gifta par inte beskattas som en enhet, något som gjorde det mer eller mindre olönsamt för kvinnor att yrkesarbeta – långt innan det skulle bli verklighet med 1970-talets kvinnorörelse.

Om jag inte redan visste att sjuksköterskans var en spännande yrkeshistoria – jag läste och recenserade Åsa Mobergs biografi över Florence Nightingale när den kom ut för en femton år sedan – så hade jag vetat det nu. Det yrke Bertha Wellin utbildade sig till i slutet av 1800-talet var ett mycket speciellt yrke. Ja, inte bara ett yrke – ett kall. Det krävdes gudsfruktan och allvarstyngd skötsamhet, dygnet runt. Sjuksköterskeyrket var inget man bara lade av sig när arbetsdagen var slut. Den var förresten aldrig slut.

På många sätt påminde yrket om att gå i kloster. Sin sjuksköterskeuniform förväntades man bära även på eventuell fritid, och uppträda därefter. Sjuksköterskorna var knutna till sin utbildningsinstitution, som fungerade som ett ”moderhus” livet ut. Hemmet bestämde vart sköterskorna skickades för att arbeta, och förvaltade också deras lön. I gengäld tog det hand om dem vid sjukdom och efter pensionen. Det var som ett eget litet samhälle.

Det är en ganska traditionell biografi över Bertha Wellin Sara Heyman har skrivit, från vaggan till graven. Det som kommer lite i vägen är hur lite som finns sparat från det ickeoffentliga livet. Wellin var som sagt privat. Mycket privat. Det gör att det ibland är svårt att komma henne riktigt nära.

En stor del av det hon skrev och sa, eftersom hon sa det i riksdagen, finns lyckligtvis bevarat. Hon talade inte bara politiskt, hon drev också sjuksköterskeföreningens tidning och skrev flitigt där. Hennes politiska och yrkesmässiga resonemang går därför väl att följa. Men det privata … Hur spännande hade det inte varit att ha fått läsa brev och meddelanden mellan henne och Emmy Peterson, kvinnan (och kollegan) som hon levde tillsammans med livet ut. Hur var deras relation? Hur resonerade de kring den?

Tystnad, det tystade, är ett förbannat ting.

Similar Posts:

• Från kall till profession
• Den lysande damen
• Partipiskan viner
• Mot det oundvikliga slutet?
• Var finns arbetet i litteraturen?

I förra boken om kommissarie Claes Claesson hade hade han och hans fru överläkare Veronika Lundborg flyttat till Lund där bägge fått nya jobb. Nu känns de etablerade på sina nya arbetsplatser och bland kollegor. Som ni nog förstår så blir det Claesson som sätts att utreda ovanstående mord på den omtyckta barnläkaren. Paul Klintman har forskat och föreläst mycket om våld mot spädbarn, såsom till exempel skakvåld (a.k.a shaken baby syndrome). Han har varit med om att anmäla föräldrar vars bebisar visar tecken på att ha blivit misshandlade. Dessa små barn har ibland placerats i fosterhem.

Att Claessons kärlek Veronika är läkare liksom den mördade Klintman gör att historien hålls ihop på ett bra sätt. Det är smart av författaren att lägga mordet i sjukhusmiljö. Att oskyldiga spädbarn utsätts för våld av de som borde vara de som ska skydda dem är verkligen fruktansvärt. Dock visar forskning på att det kanske inte är så enkelt som det verkar. Kan det vara så att det inte handlar om att bebisarna skakas och behandlas hårdhänt? Kan det kanske handla om något annat? Såsom att de är förtidigt födda och därför i efterhand drabbas av detta.

Kommissarie Claesson och hans kollegor sliter med fallet. Från början verkar det inte finnas en fluga som vill kröka ett hår på den ansedda barnläkarens huvud, men hans arbete och de anmälningar han gjort i egenskap av barnläkare visar sig göra honom till en måltavla. Det finns föräldrar som fått sina liv krossade då deras barn tagits ifrån dem. Världens värsta mardröm som det nog aldrig går att återhämta sig ifrån.

En god man är en angelägen och viktig bok som ligger i tiden. Polisarbetet känns på riktigt och innehåller många olika utredningsdetaljer. Det är skickligt att få det att låta så autentiskt. Även sjukhusmiljön känns äkta och det kan jag tro handlar om att författaren själv är läkare, men det märks att noggrann research på det specifika ämnet gjorts.

Tycker så mycket om språket i denna bok. Wahlberg är skicklig på att berätta med ett rikt språk med ett mustigt ordförråd. Och det kryddas med ord och uttryck som kanske inte används så ofta nu för tiden. Det är inga konstigheter utan det känns jordat och bra. Och dessutom så berikas läsarens ordförråd.

Som sig bör är mördaren inte enkel att fånga och både Claesson med kollegor och jag får grubbla vem den gäckande typen är. Upplösningen på fallet drar ut till allra sista stund. Och det är spännande och drabbande mest hela tiden.

Similar Posts:

• Drabbande om vården och ond bråd död
• Fröjdefullt uppfriskande om ond bråd död
• Livet på lasarettet
• V.6 på dagensbok: Vårens böcker anländer!
• En deckare som är en deckare

Så småningom blev min mamma i likhet med Gerda Höjer (1893-1974) – föremålet för biografin Syster Gerda: sjuksköterskan, fackföreningsledaren och politikern Gerda Höjer – röntgensköterska. Fast Gerda lämnade sin plats efter femton års tjänstgöring för att 1933 i stället börja arbeta för Svensk Sjuksköterskeförenings räkning.

Trots att hon även lyckades klämma in en rad andra uppdrag, som att representera Folkpartiet i andra kammaren, sitta i styrelsen för TCO med flera styrelser samt vara president för International Council of Nurses kom hon yrkeslivet igenom att gå under den något klämkäcka benämningen ”syster Gerda”.

Faktum är att Gerda Höjer på sin tid var något av en kändis. Framför allt lönestriden 1950-51 gjorde henne till ett bekant ansikte. Eftersom offentligt anställda tjänstemän inte hade strejkrätt (infördes först 1965), tog man till den enda stridsåtgärd man kunde begagna sig av, nämligen massuppsägningsvapnet. Rikets höga herrar fick stora skälvan och riksdagsledamöterna inkallades knorrande från sommarledigheten för att avgöra om uppsägningarna var att betrakta som samhällsfarliga.

Märkligt nog är Gerda Höjer idag i stort sett bortglömd. Inte heller finns så värst mycket nedpräntat om henne. Något som Anna Götlind, professor i historia vid Stockholms universitet, velat råda bot på. Författaren slår fast att hon framförallt vill belysa Gerda Höjer i en samhällelig kontext. Inte minst understryker det rika bildmaterialet denna strävan.

Svensk Sjuksköterskeförening (SSF) grundades 1910. Den verkade för att utbildningen skulle förlängas och förbättras samt erbjöd även påbyggnadskurser. Till en början befattade man sig inte med fackliga frågor, vilket kritiserades alltmer högljutt av medlemmarna. De ville kort och gott ha mer i lönekuverten och drägligare arbetsvillkor. Då riksdagen 1919 fattade beslut om åtta timmars arbetsdag, inklusive lördag, undantogs bland andra sjuksköterskorna. Först mot slutet av 1940-talet kom arbetstidsbegränsningen att i praktiken gälla även dem. Fast det skulle dröja ända till 1970 innan lagstiftningen hann ikapp.

1933 ombildades SSF till en regelrätt fackförening, som fokuserade på lön, pension och semester. Gerda anställdes av facket på heltid. Först som avlönad sekreterare för att sedan, 1945, överta ordförandeklubban. Hennes hjärtefrågor var mäns och kvinnors lika möjligheter på arbetsmarknaden samt lika lön för lika arbete.

Folkhemmet var under uppbyggnad och reformerna kom slag i slag. 1945 fick man till exempel inte längre sparka kvinnor som gifte sig eller väntade barn. Från och med 1946 påverkade inte könet pensionens storlek.

Enligt författaren finns det flera anledningar till att Höjer blivit så bortglömd. Dels att hon var sjuksköterska, en yrkeskategori som inte sågs som en del i kvinnokampen. Till råga på allt var hon Folkpartist och därför inte delaktig i folkhemmets tillväxt på samma sätt som de socialdemokratiska kvinnorna, som också blivit mer uppmärksammade i historieskrivningen.

Privatpersonen Gerda är svår att komma in på livet. Det sägs att hon var reserverad, men trivdes gott i det offentliga rummet. Boken ger nästan uteslutande bilden av den effektiva yrkeskvinnan. Att Götlind gjort ett hästjobb inser man när man ser den minst sagt digra källförteckningen. Ändå tänker jag att då det är omkring femtio år sedan hon gick ur tiden torde det finnas släktingar och yngre kollegor som kunde ha bidragit till en mer livfull personteckning.

Anna Götlind bjuder på en klar och strukturerad redogörelse för sjuksköterskeyrket – från kall till profession. En process i vilken Gerda Höjer utan tvekan spelade en väsentlig roll. Boken förtjänar att få många läsare. Varför inte införa den som obligatorisk läsning på sjuksköterskeutbildningen till att börja med?

Slutligen ska Anna Götlind ha en eloge för att hon lyft fram Gerda Höjer ur skuggorna. Kanske är det fler än jag som tänker att vi skulle behöva en kämpe av Gerda Höjers kaliber idag. Hon är inte minst aktuell i och med läget på barnmorskefronten, med hot om massuppsägningar.

Similar Posts:

• Det motsägelsefulla livet
• Kvinnoliv vs. författarliv
• 250 år av kvinnoliv
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Klädd i minnen

Julia är en högpresterande person, oavsett vad hon tar sig för, en sådan som tycks ha väldigt lätt för sig – kanske för lätt, visar det sig under doktorandstudierna. Hon kastar sig in i sitt avhandlingsskrivande, följer tidplanen, håller i seminarier och deltar i olika grupper och aktiviteter men det tycks inte räcka. Hon kämpar inte tillräckligt mycket, hon lider inte som man ska för kunskapen, för vetenskapen. Främst är det en person som kritiserar henne men han är tongivande på institutionen och får andra med sig – eller får han det, hur mycket är det egentligen som mer sker i Julias huvud än i det yttre?

Hur som helst tecknas den högre utbildningen som en mycket dysfunktionell miljö med en snedvriden auktoritetstro och skeva ideal. Kritiken mot akademin blir lite för hård, lite för bitter, även om det som kan te sig som en karikatyr mycket väl kan vara direkt kalkerat från verkligheten. Det är som om den får bli symbolen för allt ont hon åsamkats och jag vacklar mellan att ömka denna skadade person och att tänka att hon ju ganska ofta utsätter sig för det hon säger sig vilja undvika.

I stället är det främst tillvaron i hemtjänsten som skildras på ett positivt sätt. Arbetet är hårt och ansvaret är stort men nyttan hon gör är tydlig och omedelbar. Samtidigt är coronatiden väldigt speciell för de som arbetar inom vård och omsorg. Julia är ju genom sitt yrke en av de som anklagas för att sprida smitta hos de äldre, sköra och svaga, hur försiktig och ansvarstagande hon än är, både vad gäller handskar, handsprit och visir och att isolera sig så gott det nu går. Men jämte oron finns värdighet, kärlek och respekt för brukarna och jag skulle säga att det är där boken är som bäst när den ger ett annat perspektiv än det gängse.

Författaren har så många yttre likheter med sin huvudperson – hon har doktorerat i historia i Uppsala, är undersköterska och studerar till sjuksköterska enligt författarpresentationen – att det är svårt att inte läsa romanen som en biografi, på gott och ont. Hon vet uppenbarligen vad hon talar om men det lägger sig också i vägen.

Jämte det mer konkreta skeendet finns reflektioner kring historiker och sociologer, en teoretisk överbyggnad som är på sätt och vis logisk men ibland lite malplacerad, även om jag kan njuta av formuleringarna när Julia tar med sig sina kunskaper mellan områdena. Hon tänker och jag tycker om tänkande människor, verkliga och fiktiva. Hon är medveten om roller och strukturer och kan sätta ord på dem, både inom sig själv och utåt, för andra. Däremot har jag svårt för de små inpassen riktade till läsaren och den ibland ganska raljerande tonen, som väl är till för att bryta udden av de ”heliga” treenigheterna och de oheliga allianserna men som jag också tycker förringar allvaret som faktiskt finns där.

Similar Posts:

• Välbekant ångest och långa resonemang
• Från kall till profession
• Trovärdiga läkare och bisarra maffiabossar
• Vajlett och skolan
• Drabbande om vården och ond bråd död

I Barndomsbrunnen är det Göran Greider som tar oss med på den resan genom sin uppväxt i Vingåker och sitt liv efter att först ha fått diagnosen sarkoidos, en inflammatorisk sjukdom med olika symptom, för att sedan diagnostiseras med malignt lymfom, aggressiv blodcancer. 

Boken innehåller korta stycken som är fragment av minnen och händelser mer än hela historier. Kontrasterna mellan nutid och dåtid är ständigt i fokus. 

Greider faller genom brunnen och jag får känslan av att hans minnen visas som stillbilder eller film på brunnens innerväggar.

Det där ögonblicket när man tror att livet faktiskt är på väg att rinna ur en
Det varade ju ändå bara en halvtimme, trekvart
innan ambulansen kom med dropp, lugnande rörelser
Jordens själva tyngdkraft drog i mig
Känslan av att man verkligen skulle kunna ge efter
och bara låta sig falla genom brunnen
Livet yttrar sig i många halva meningar, döden
i en enda, som vi fruktar 

Barndomsbrunnen innehåller beskrivningar av Greiders barndom i Vingåker. För oss som bott i närområdet är Centralkonditoriet under bron och de krämiga Windsorbröden en klassiker. Gatorna och huset i den lilla orten beskrivs med glasklar skärpa, arbetet på fabriken är en självklarhet och klasskillnaderna på orten uppenbara. 

Vi förflyttas till Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm i nutid. Greider betraktar de kontraster som råder – de nya höghusen i Vasastan med lyxlägenheter. Är det kanske någon som just då tittar ner och ser honom vid sjukhusets taxiparkering?

Boken genomströmmas av Greiders stora tacksamhet över vården han får. Den vårdpersonal som hjälper honom och alltid finns där. Covid-pandemin pågår och han tycker själv att han tar upp en plats inom vården i onödan. Han borde inte vara där. Det finns de som är sjukare. 

Att tilldelas rollen som den svaga utan att kunna påverka är jobbigt för Greider. Han vill inte ta upp en säng på sjukhuset, inte ligga till last. Men när andningen är rosslig och när han knappt kan gå är det bara att kapitulera. Att låta sig bli vårdad.

Men när en sjuk katt kommer till veterinären
sträcker den på sig
piggnar mirakulöst till – har sett det och förvånats
Katten gör så för att den inte vill visa sig svag
Att visa svaghet är att utsätta sig för fara
och jag påminner om katten
Jag märker att jag blir mer självsäker ju mer oroad jag är
Jag föraktar inte svaghet – jag misstror
bara min egen svaghet

Barndomsbrunnen är en fin läsupplevelse -  melankolisk men full av hopp och tacksamhet. 

Greider guidar oss skickligt genom sina upplevelser och tankar i nuet såväl som i den tid som en gång var. Det är en blandning av känslosamma upplevelser, av att inte ha kontroll, av en stark önskan om att bli frisk och av kärleken till familjen.

En riktigt vacker bok att läsa som skapar en enorm tacksamhet även inom mig.

Similar Posts:

• Uppgörelse med nutiden
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• På den ensammaste platsen
• När allting faller samman
• Argument för de kuvade

Det är försommar 2016 och Kristina är mycket trött. Men hon hinner med mycket och de senaste åren efter Augustpriset 2014 – för sista delen av Maj-trilogin – har gjort henne till ”en handelsresande i litteratur”. Hon har närmare trehundra resdagar på ett år med att besöka bibliotek, seminarier och bokmässor. Hon tar allt på allvar; varje fråga, varje diskussion om den litterära gestalten Maj, om kvinnoliv och framför allt om den svenska hemmafrun på mitten av 1900-talet som engagerar. Det är mejl före och länge efteråt. Det är en stor ynnest men det tär, tar att vara borta så mycket hemifrån, att organisera, ha framförhållning, boka tågbiljetter och hotell och stiga in i nya miljöer och möta människor hela tiden.

Hon har en smärta i armen som sträcker sig ut i fingrarna. Och det finns en knöl. Men det är så mycket hela tiden. Framträdanden, recensioner, resor… England, Gotland. Mest av allt längtar hon bara efter att få vara hemma, städa och komma i kapp sig själv. Rå om sitt hus och ta itu med det egna. Ofta, ofta tänker hon ”sen, sen”.

Hennes far dör plötsligt. En far med alkoholproblem som det inte varit lätt att vara barn till. Som äldre har han flyttat in i sitt barndomshem sextio mil norrut och ja, snart har han också rökt in huset och sunkat ner ordentligt. Något som nu blir – förutom sorg och begravning – Kristina och systerns bekymmer att ta vara på. Och det är inte lite. Mycket skurande, mycket röjande. Det räcker år.

Mitt i allt känslomässigt kaos får hon sin bröstcancerdiagnos efter en viss väntan. Det handlar om en större tumör och två mindre. Ännu mera väntan. Dagar, veckor innan hon är helt inne i den svenska vårdapparaten. Strålning både före och efter operation och ska bröstet tas bort? Tankarna mal, mal… den allvarliga varianten av bröstcancer och har den spridit sig till skelettet… så många undersökningar, så många frågor. Allt är osäkert. Öppet. Nuet är allt hon har. Därtill går svärfar bort. Sen börjar svärmodern reagera allt märkligare på Kristinas sjukdom och framför allt framgångarna med Maj-trilogin…

Kristina Sandberg skriver om svåra frågor och upplevelser. Ältar. Hur det känns att plötsligt förlora sin styrka, arbetsförmåga, gå in i ett alltför tidigt klimakterium, mista hår, naglar och drabbas av en stark, stark trötthet och hjärndimma. Och inte bara själva sjukdomen utan även allt som blir extra sårbart när man är i kris: allt kladd, allt bråte, allt som borde hinnas med såsom renoveringar och igenväxta trädgårdar, alla plumpa kommentarer: allt bara rasar in och sen är det fritt fall. När allt egentligen är över och hon får den efterlängtade diagnosen ”botad” är depressionen inte långt borta.

Texten ger detaljer, allt från små konkreta vardagsprylar, namn på släktingar och mediciner till förbjudna känslor, introspektioner i kursiv av alla de slag. Kapitlen är relativt korta på några sidor – läsningen blir därför inte långsam.

Linda Skugge sablade ner boken rejält i maj i en recension i Expressen: ”Tja, välkommen till livet. Hela livet är en risk”; att Kristina Sandberg gnäller. I en podd går hon ännu längre och tycker att det är en av de sämsta böcker hon läst. Att förlaget inte borde gett ut den – men att boken getts ut därför att Kristina Sandberg är känd. Skugge retar sig på meningar med kursiv stil, ”kursiviskan” – ofta i samband med Sandberg skriver om sin ångest att gå bort från sina barn.

Antagligen väckte Skugges recension ett ännu starkare intresse för Sandbergs bok. Själv har jag just därför läst boken en andra gång. Håller boken? Och i så fall, varför? Ja, den håller enligt min läsning. Vi som följde Majs liv får här följa Kristinas under kritiska år. Det finns paralleller och likheter. Det kvinnliga livet och ilskan beskrivs på ett nytt vis. Detaljer får ta plats.

Jag är också fascinerad över hur Kristina Sandberg rör sig skickligt mellan olika tidsplan: från ett nu när boken skrivs, till de olika åren på 2010-talet med Maj-böckerna med långa bakåtblickar till ungdomsår och barndom. Därtill uppskattar jag att hon skriver utlämnande om sina föräldrar, sin svärmor och framför allt sin kropp, sin sexualitet, sin sjukdom och de olika behandlingarna. Jag lär mig mycket. Personligen vet jag också något om att plötsligt drabbas av dödshotande sjukdom och ha små barn. Jag skulle ha behövt den här boken då.

Linda Skugge nämner i sin recension hur många som får en cancerdiagnos varje år. Och? Det är kanske ett par av de sextiofemtusen cancerpatienterna som skildrar sina erfarenheter i bokform. Som skriver allt. På ett inträngande vis. Som släpper maskerna. Som skriver ut om dödsångesten… Virrvarret av allt. Inte bara dessa solskenshistorier där det ”krigats” och ”vunnits” mot cancern. Sandbergs bok inger trots allt hopp. Den är också ett bevis på skrivandets terapeutiska funktion. Och läsandets.

Heja, Kristina! En ärlig och läsvärd bok. Om livet på riktigt. Om den ensammaste platsen i livet – som svårt sjuk.

Similar Posts:

• Bli med barn och bli gift
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Köttbullar är också omtanke
• Lyssna på Romanpriset!
• Döden, livet, orden