Konstverket får också oss betraktare att se in i ett rum, kanske i ett rum med en åldring på en institution. En åldring som ser bort från oss, ser in i något som bara hen kan se. Omslagets vita ram runtomkring förstärker motivet men leder också tankarna till sjukhusvitt och sterilitet.

Även författarens tack till Janina Orlov på försättsbladet, för ”läsningar och goda råd”, lockar till läsning. Allt som översättaren och litteraturvetaren Janina Orlov rör(t) vid, brukar borga för intressanta, kreativa synvinklar och kvalitet.

Redan i titeln En gudalik komedi förstår läsaren att det här verket är en sorts pendang till Dante Alighieris klassiker Den gudomliga komedin från 1300-talet. Ett verk vars storhet kan likställas med Bibeln och andra över världen kända och lästa verk. Liksom i Dantes verk finns i Brunells tre avdelningarna och här kallas de Helvetet, Prövningarnas rum och Paradiset. Men om människorna – namngivna ur antik mytologi och historia – i föregångarens verk befinner sig i en tillvaro efter döden, så befinner sig de anonyma brunellska i livet. Men i ett liv i sjukvården, i åldringsvården, i institutionerna. I livets slutskede.

Formen är fri vers och här finns mycket inspiration, många lån från förutom Dante Alighieri till exempel verk av diktaren, den finlandssvenska Svenska Akademien-ledamoten Tua Forsström och även ryska, tyska, engelska och italienska ordspråk. I en kommentar till sist redogör författaren för sina inspirationskällor. Ofta kommer lån, citat insprängda som mindre text, i annan font, i de brunellska stroferna. Som läsare känner jag en ödmjukhet inför författarens beläsenhet och förmåga att låna på ett mödolöst vis.

Brunells diktjag, pilgrim, är en man som i den första delen, Helvetet, är en ung läkarkandidat som ledsagas av syster Roston. Tiden är i början av 1900-talet och ett krig rasar i bakgrunden. Hon ledsagar honom genom de nio rummen där gamla med sjukdomar såsom syfilis, kikhosta och halsröta lider. Infekterad urin och odörer. I följande avdelning, Prövningarnas rum, är diktjaget en läkare i medelåldern som åtföljs av en poet, en volontär. Tiden verkar nu vara i slutet av 1900-talet. Läkaren tänker själv att ”arbetsplatsen är min sista”. De färdas in och ut i återigen nio rum. De gör tillsammans vad de kan för de oåterkalleligt gamla och svaga:

Inte i stort, inget bestående, men i stunden,
och delvis, för dagen, genom orden.

Bara att föra en rullstolsburen ut i korridoren till en annan utsikt är en god gärning.

I den sista, tredje delen med titeln Paradiset, med likaså nio rum och nio gamla, är det diktjaget själv – ”gammal, smått vilsen” – som flyttar in. Tiden är långt in i 2040-talet och här sköts de gamla av AI-robotar. Doften som möter är kaffe macciato. Patienterna är ofta långt över hundra år gamla. De lever hemvant i en robotiserad miljö med andra diagnoser och nya behov såsom att Everett är ”fulladdad efter natten”. Diktjaget har till och med sig gatuhunden Tell som han tagit hand om.

Berättelsen slutar där vi är idag. I en robotiserad värld och vård. Men fortfarande med samma mänskliga behov av omsorg och kontakt. De små gesterna. Roboten Everett smörjer hälarna på en gammal man och hunden Tell snor sig runt benen på diktjaget som ännu går själv. Paradisiskt? Kanske ironi? I så fall en vänlig ironi:

Den gamle
blir en liten pojke,
ler, släta kinder
speglas i Everetts
runda robotansikte.

Ett allvarligt diktverk om de sista tiderna i livet. Men livet är så länge liv är. Även små gester av gott liv finns för just de förhållandena.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Färgskimrande och famlande om sorg
• I åldrandets stund
• Den långa vägens fortsättning
• Bitterljuva minnen från en avgörande månad

Men hoppade Caitlin verkligen själv, eller blev hon rentav puttad? Helt plötsligt kliver nämligen ett vittne fram och säger sig ha sett Caitlin uppe på bron med någon.

Meghan försöker hålla sig borta ifrån allting, men blir ändå indragen i detta drama. Hon tycker att det är något som inte stämmer med Meghans familj. Är det något som föräldrarna och hennes syskon döljer? Och vem är mannen med de otäcka ögonen som försöker besöka Meghan? Intrigen tätnar samtidigt som inget är som det verkar.

Det kallas tydligen för popcornthriller. En underhållningsthriller som tar begreppet bladvändare till helt nya nivåer och som är lika beroendeframkallande som en skål popcorn framför en deckare på tv. Full av oväntade vändningar som poppar hejvilt och gör att man bara måste läsa en sida till.

Hon ångrar sig inte är verkligen en rågad popcornskål som är svår att slita sig ifrån. När jag tror att jag förstått hur det ligger till så dras mattan undan och förvirringen är återigen total. På ett mycket bra och rafflande sätt kan tilläggas. Jag älskar litteratur och film som jobbar på detta sätt. Men det kräver sin berättare. Kubica kan konsten att överraska och skrämma upp sina läsare utan att göra dem förvirrade.

Karaktärerna är mångbottnade och ofta rätt knepiga. Det är väl det som gör att de känns så levande och trovärdiga. Som ni förstår blir det svårt att berätta så mycket mer om den här historien. Den är gjord för att läsas, rysas över och bli överraskad. Jag tyckte om Hon ångrar sig inte men tycker att Kvinna saknad av samma författare är ett par strå vassare.

Similar Posts:

• Uppfriskande rått och norskt
• Skott, lögner och familjeband
• Lögner, lager och livet liksom
• Nagelbitande och filmiskt
• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin

Men det är framförallt livet i och runt lasarettet som står i centrum i denna serie, som inleds med Än finns det hopp (2013), för att följas av Livet går vidare (2015), Lätta ditt hjärta (2018) samt Med liv och lust (2024).

Persongalleriet kan till en början tyckas överväldigande. Det innefattar skräcködlor till avdelningsföreståndare, jäktade doktorer, hunsade biträden, fisförnäma doktorinnor, exploaterade barnflickor, hårt arbetande badbiträden, stroppiga överläkare med flera.

Om jag ska nämna ett par favoritkaraktärer vid namn, så är Ella-Kristin Banér och Stina Rudström, som delar rum på elevhemmet, givna. Den rara Ella-Kristin är förlovad med den slätstrukne underläkaren Carl Emilsson, som suktar efter den av polio drabbade skolflickan Ulla. Ella-Kristin drömmer om att få barn (vilket ska visa sig problematiskt), medan den mer tillknäppta Stina ämnar vidareutbilda sig till barnmorska. Hon får något av en chock när det kommer fram att sjukvårdsbiträdet Wilma Borg är hennes biologiska mamma.

Allra mest har jag nog ändå fastnat för den attraktiva, rättframma Nancy Brandh, som är gift med den snåle och lite träige Egon. Han är kirurg och ständigt i tjänst. Nancy har vuxit upp på Södermalm och känner sig som en katt bland hermelinerna i den Ekstadska societeten. Hon finner hemmafrutillvaron enahanda och tar lyckligt chansen när hon erbjuds skriva för Ekstad-Tidningen, de fyra barnen till trots.

Författarens sympati omfattar framförallt kvinnorna. Det är också främst genom deras blickar som vi får erfara sjukvårdens hackordning. En läkare skulle gudförbjude aldrig komma på tanken att fika med ett biträde och vice versa. I matsalen signalerar de vita dukarna på doktorernas bord hög status. Och en sådan sak som att medlemmarna i ”Läkarfruföreningen” gör sig märkvärdiga med anledning av sina mäns yrkesstatus känns idag mest skrattretande.

Med stor inlevelse beskrivs de långa tärande jourpassen, den ständiga personalbristen, arbetsplatsmobbningen samt den evinnerliga oron över att göra misstag, vare sig du är sjuksköterskeelev eller assistentläkare. Men här ryms också arbetsgemenskap, solidaritet, arbetsglädje samt hemliga amorösa förbindelser.

De flesta anställda bor på sjukhusområdet och spisar i personalmatsalen. En pikant detalj är att vi bjuds på redogörelser för vilka maträtter som står på menyn. Uppenbarligen var måltiderna viktiga avbrott i personalens långa arbetsdagar, som ofta var uppdelade i två arbetspass (delade turer). Inte undra på att det på 1950-talet började mullra i sköterskeleden med krav på legitimation, högre lön och bättre villkor överlag.

Förändringens vindar blåser i bok fyra, Med liv och lust, som utspelar sig 1963. För ett par av våra vänner hägrar pensionen. Den blå sjuksköterskeuniformen med hätta börjar kännas omodern och kan – till det gamla gardets förfäran – bytas ut mot enkla vita rockklänningar. Många av biträdena har tagit chansen att förkovra sig med hjälp av en sex-veckors-kurs och kan titulera sig undersköterskor. Polioepidemin är numera ett minne blott, efter att det efterlängtade vaccinet blev tillgängligt 1957. I takt med att lasarettets byråkrati vuxit har också läkarsekreterarnas antal ökat. ”Olycksfall” benämns nuförtiden ”Akuten” och ”Epidemin” ”Infektionskliniken”. Vidare har papporna så smått vågat höja sina röster för att få närvara i förlossningssalen.

Jag upplever att författarens entusiasm för att ta upp allehanda viktiga frågor emellanåt tar överhanden, på bekostnad av gestaltningen. I synnerhet gäller detta för den tredje delen.

Karin Wahlberg har infört mer spänning i Med liv och lust. En pyroman gäckar polisen och skrämmer upp Ekstads invånare samtidigt som en våldtäktsman går lös. Vi får bevittna dramatiska scener på Akuten och i operationssalarna, närvara vid en komplicerad tvillingfödsel med mera. Den fjärde boken skiljer sig också från de tidigare på så vis att författaren – tråkigt nog – förpassat en del av de välbekanta karaktärerna ut i kulisserna. I stället introduceras vi för en lång rad nykomlingar. Ibland får vi knappast mer än ett namn och en yrkestitel. Men framförallt tyngs framställningen av de många – stundtals omständliga – upprepningarna. Detta blir enerverande och tradigt för oss som följt romanserien från start.

Men sammantaget rör det sig om en ambitiös och på det stora hela lyckad – om än i mitt tycke något ojämn – romanserie, som gett mig mycket läsglädje. I synnerhet imponerar den livfulla och vederhäftiga beskrivningen av dåtidens sjukvård. Inte minst berör redogörelsen hur synen på barnavård över tid radikalt förändrats, och hur övertron på professionalism gick överstyr, då föräldrarna utestängdes från vårdavdelningarna.

Av bokslutet drar jag belåtet slutsatsen att en fortsättning vankas. För att citera Karin Wahlberg själv: ”Livet går vidare”. Både i Ekstad – och annorstädes.

Similar Posts:

• Epidemi, efterkrig och kvinnlig frigörelse
• Tvivel och femtiotal i sjukhusmiljö
• Om sorg och omsorg
• Drabbande om vården och ond bråd död
• Trovärdiga läkare och bisarra maffiabossar

I Oslo bor Clara och Haavard med sina små tvillingpojkar. Hon jobbar på departementet där hennes hjärtefrågor handlar om att sjukhus, socialtjänst, förskolor och vårdcentraler ska ta ett större ansvar för att slå larm vid misstanke om våld eller missbruk. Hennes barndom gör att hon särskilt brinner för barns måenden. Haavard är en skicklig och välrenommerad barnläkare.

En ung pojke kommer in svårt misshandlad till sjukhuset där Haavard jobbar. Trots omedelbara åtgärder dör pojken. Misstankarna riktas genast mot pappan som uppträder aggressivt och märkligt. När pappan bara en stund senare hittas död på sjukhusområdet blir allting ännu mer märkligt.

Det som sker gör Claras och Haavards redan såriga äktenskap ännu skörare. Sådant som legat dolt kommer kommer upp till ytan. Lägg därtill hemligheter som bara vi som läsare får veta. Det är en smart, spännande historia som snart skenar iväg med fler mord. Rafflande är bara förnamnet.

Jag fängslas av att berättelsens karaktärer är karga och lätt osympatiska när man skrapar på ytan. Ett annat plus är att vi strax efter bokens mitt får veta vem mördaren är. Jag gillar det. Det är spännande att få följa hens planer och förfaranden. Men det tillkommer twister som gör att jag blir osäker om allting är som det verkar. Såklart, annars vore det lite för lätt.

För att knyta ihop texten så tycker jag att den här boken är härligt skruvad på ett filmiskt vis. Miljöerna är varsamt men noggrant beskrivna och jag glömmer allt annat när jag läser den bitvis. Särskilt mot slutet. Visst, det kan vara rätt crazy ibland, men jag diggar det.

Similar Posts:

• Hemligheter, hemskheter och habegär
• Nagelbitande och filmiskt
• Dolda hemligheter och mörka vrår
• Suggestivt, mörkt och eldfängt
• Inspektör Vera gör entré

I förra boken om kommissarie Claes Claesson hade hade han och hans fru överläkare Veronika Lundborg flyttat till Lund där bägge fått nya jobb. Nu känns de etablerade på sina nya arbetsplatser och bland kollegor. Som ni nog förstår så blir det Claesson som sätts att utreda ovanstående mord på den omtyckta barnläkaren. Paul Klintman har forskat och föreläst mycket om våld mot spädbarn, såsom till exempel skakvåld (a.k.a shaken baby syndrome). Han har varit med om att anmäla föräldrar vars bebisar visar tecken på att ha blivit misshandlade. Dessa små barn har ibland placerats i fosterhem.

Att Claessons kärlek Veronika är läkare liksom den mördade Klintman gör att historien hålls ihop på ett bra sätt. Det är smart av författaren att lägga mordet i sjukhusmiljö. Att oskyldiga spädbarn utsätts för våld av de som borde vara de som ska skydda dem är verkligen fruktansvärt. Dock visar forskning på att det kanske inte är så enkelt som det verkar. Kan det vara så att det inte handlar om att bebisarna skakas och behandlas hårdhänt? Kan det kanske handla om något annat? Såsom att de är förtidigt födda och därför i efterhand drabbas av detta.

Kommissarie Claesson och hans kollegor sliter med fallet. Från början verkar det inte finnas en fluga som vill kröka ett hår på den ansedda barnläkarens huvud, men hans arbete och de anmälningar han gjort i egenskap av barnläkare visar sig göra honom till en måltavla. Det finns föräldrar som fått sina liv krossade då deras barn tagits ifrån dem. Världens värsta mardröm som det nog aldrig går att återhämta sig ifrån.

En god man är en angelägen och viktig bok som ligger i tiden. Polisarbetet känns på riktigt och innehåller många olika utredningsdetaljer. Det är skickligt att få det att låta så autentiskt. Även sjukhusmiljön känns äkta och det kan jag tro handlar om att författaren själv är läkare, men det märks att noggrann research på det specifika ämnet gjorts.

Tycker så mycket om språket i denna bok. Wahlberg är skicklig på att berätta med ett rikt språk med ett mustigt ordförråd. Och det kryddas med ord och uttryck som kanske inte används så ofta nu för tiden. Det är inga konstigheter utan det känns jordat och bra. Och dessutom så berikas läsarens ordförråd.

Som sig bör är mördaren inte enkel att fånga och både Claesson med kollegor och jag får grubbla vem den gäckande typen är. Upplösningen på fallet drar ut till allra sista stund. Och det är spännande och drabbande mest hela tiden.

Similar Posts:

• Drabbande om vården och ond bråd död
• Fröjdefullt uppfriskande om ond bråd död
• Livet på lasarettet
• V.6 på dagensbok: Vårens böcker anländer!
• En deckare som är en deckare

Är jag en kropp för dig nu
eller en behållare för vårt barn?

Så lyder de första raderna i Fosterlandet och tonen sätts för den långa och såriga resan diktjaget (och läsaren) har framför sig. Men medan Pärlemor i första hand kunde läsas som poesi fungerar Fosterlandet närmast som en roman, som går att följa från början till slut. Förlaget Miders skriver till och med på sin webbsida att den kan läsas som ”en autofiktiv diktroman”.

När övergår poesi i prosa och vice versa? Det spelar kanske ingen roll. Det som spelar roll är att det ibland är nödvändigt att tala om det som har hänt så långsamt som möjligt, så sant som det är möjligt, så att varje detalj och varje erinring får lysa med sin betydelse.

Miljontals kvinnor berättar varje år i olika former om sina förlossningar och den första tiden med barnet. Själv har jag skrivit om min dotters födelse och tiden däromkring, om de segdragna veckorna efter beräknad födelse och dygnen på antenatalen och förlossningen. Varför? Inte för att jag på något sätt är ensam med mina upplevelser, men för att det ibland helt enkelt är nödvändigt att göra berättelse av verkligheten. För att det är värt att minnas. För att många lever med sina graviditets- och förlossningsupplevelser resten av livet.

På så sätt är jag helt införstådd med den första sviten i Fosterland. Här finns mycket att känna igen sig i, som blir allmängiltigt. Reflektioner kring kroppen avlöses av existentiella tankar om det lilla livet i magen. Oron över om barnet ska stanna kvar och känslan av att tiden fryser när man får en blödning under graviditeten, tror jag också delas av många.

Det är i de följande sviterna som Alstermark skildrar en mer ovanlig erfarenhet. På sidan 45 hugger det till:

Han som älskar mig
ställer sin halvfulla kaffekopp på skrivbordet
stänger av datorn, vet inte
att han ska diska ur koppen
först fyra månader senare

Hon har en riskgraviditet. Blödningarna blir allt fler. Barnet i magen måste plockas ut redan i vecka 25, när lite mindre än halva den förväntade graviditeten är kvar. De följande fyra månaderna tillbringar föräldrarna på olika neonatalavdelningar. Det blir en ny resa som kännetecknas av en sorts varande utanför tiden. Dagarna kantas av sjukdom och oron över dottern liv.

Jag vågar inte tro
att du ska överleva
vågar inte tänka
att du ska dö

Föräldrarna håller andan. Livet kan inte pågå men inte heller upphöra. Att älska är svårt, att sluta hoppas är svårare. ”Vet bara/ att jag fött dig/ längtat efter dig/ så länge” heter det på ett ställe och jag tänker att tiden, graviditeten och den långa förberedelsen inför den, har gjort något här. Att den kan fungera som ett kitt i relationen för den som länge har velat men ännu inte fått möjlighet att bli förälder till sitt eget barn.

Månaderna på neo både sliter på och stärker förhållandet mellan föräldrarna, vilket Alstermark också skriver om på ett uppriktigt och ofta berörande på ett avhugget sätt:

Han som älskar mig kommer ut från toaletten
Jag hör min röst säga:
Hon fick ett hål i lungan men det gick bra

Det blir morgon
det går att resa sig
Han som älskar mig tvättar mitt hår
drar nätbyxorna över mina ben

Här finns också många ömsinta bilder av det nyfödda prematurbarnet som etsar sig fast i mig. Den lilla, lilla handen som griper efter förälderns lillfinger från kuvösen. En mor som byter blöja på ett barn vars höfter går att lyfta mellan tumme och pekfinger. Rader som låter det förtidigt födda barnen få en självklar plats i litteraturen.

Att läsa Fosterlandet är omtumlande, smärtsamt och samtidigt vackert. Både för att den berör mina egna erfarenheter och rädslor som förälder, men också för att den ger mig en chans att försöka förstå den oerhörda erfarenheten det innebär att vara prematurförälder. Framför allt lär jag mig ännu en gång att vägen till ett barn kan se väldigt så olika ut.

Similar Posts:

• Vägen till ett barn
• Kängurubarn och föräldrakärlek
• Början till föräldraskapet
• Själar som i röd copihue på uppriven mark
• En mammas längtan efter havet

Vad handlar Som har inget redan hänt om då? Ja om författarens egna svåra cancer och hur han handskas med den. Jag vet inte vad det är med mig och sjukdomsböcker. Jag tilltalades också väldigt mycket av när Marie-Louise Ekman skrev om sin man Göstas ohälsa i Få se om hundarna är snälla ikväll…. Tröstar det mig som läsare att ta del av människoöden som har döden flåsande i nacken? Sätter jag mer värde på mitt eget liv efter sådana läsupplevelser? Det är iallafall någon förtröstansfull punkt jag kommer väldigt nära.

Dessutom skriver ju Rådström i första-personperspektiv (till skillnad från Ekman som stod vid sidan av sin mans sjukdom). Det ger skildringen ännu mer intimitet. Niklas förändrade och motbjudande smakupplevelser när han proppat i sig all sin nödvändiga medicin, och ska äta mat, blir en metallisk oljig smak jag känner även i min mun. Och när han bit för bit minns fragmentariska bitar av sin egen barndom, blir jag alldeles tagen av lojaliteten han känner med sin mor. Han tycker ju faktiskt riktigt bra om sin pappas nya fru, men törs inte säga ett pip om det till mamma, när han kommit hem.

På sidan 108 skriver han:

När den svåra sjukdomen för en människa mot hennes utslocknande är det en process som liknar den det lilla barnet genomgår på sin väg mot medvetande, men vänd ut och in och berättad baklänges.

Eller några uppslag innan:

Tankarna som vi friska kan ha om våra kroppar som de självklara bärarna av våra personligheter, där våra självbilder finns i tryggt förvar, blir genast ifrågasatta av det sjukdomen säger oss.

Och det är väl egentligen en rätt bra sammanfattning om vad hela denna fantastiska bok går ut på. Jag vet inte om det är för att jag samma helg som jag slukar denna bok också sett Wim Wenders Himmel över Berlin och Thomas Vinterbergs En runda till på Göteborgs filmfestival, och känt berusande lycka och hopp om mänskligheten, som jag också gråter när jag läser somliga passager i detta verk.

Niklas Rådström skriver också om sina föräldrar, hur upptagna de är av sina egna självbilder. En mamma som nog egentligen har rätt svårt med närhet, men vad fantastiskt mycket ens egen ensamhet kan göra för ens inre kreativa process och skapandelust. Rådström skriver långt senare i boken väldigt inspirerande om hur nära besläktade skapande och nyfikenhet är. Det får min tillförsikt att växa.

På samma sätt drabbar det mig när han i boken lakoniskt konstaterar att den bästa kompis han hade som barn, Bengt, när han knappt hunnit bli vuxen, 24 år gammal kommer ta sitt liv. Hur Niklas och hans farfar (men inte mamma) kan dela sorgen över en allt för tidigt bortgången far/son.

Allt detta sammantaget höjer min livskänsla, och det vore konstigt om det inte kunna göra det hos fler. Dödens ofrånkomlighet i denna fina bok, skriven med sådan omsorg, ödmjukhet och så full av så välformulerade detaljer. Jag älskar den.

Similar Posts:

• Läs och gråt
• Där denna bok är, där finns jag
• En blåmes som visar vägen
• Människonära dikter
• När Simone de Beauvoirs mamma dog

Ayoola kallar på mig med dessa ord: Korede, jag dödade honom.

Jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva höra de orden igen.

Om inte de inledningsmeningarna får dig att vilja läsa vidare, ja, om inte själva titeln får dig att vilja läsa den här boken, då vet jag inte riktigt hur du fungerar. Annorlunda än mig, i alla fall.

Korede är den duktiga storasystern, sjuksköterskan som håller ordning på sina mer än lovligt slappa underordnade på sjukhuset, som är prydlig och artig, som snällt lyssnar på allas problem men själv bara anförtror sig till mannen i koma på rum 313. Inte minst är hon bra på att städa, och städa får hon efter sin slarviga, impulsiva lillasyster.

Städa bort kroppar.

Lillasyster Ayoola är ohyggligt vacker. Män som kvinnor faller som käglor för henne. Och första gången Ayoola ringer sin storasyster och gråter därför att hon ”i självförsvar” huggit ihjäl en pojkvän ställer Korede lojalt upp. Det finns ju ingen anledning att tvivla.

Fast nu är det tredje gången. Tre dödade är, det har Korede googlat, definitionen av en seriemördare. Hon kan inte släppa tanken på den senaste mannen hon hjälp till att städa undan och vad som egentligen hände – och som om inte det var nog börjar Ayoola träffa Tade, den snygge och vänlige läkare som Korede är hemligt förälskad i. Hur ska han undvika att gå samma öde till mötes som de tre tidigare pojkvännerna?

Min syster, seriemördaren är en spänningsroman om systerskap, lojalitet och psykopati, en ganska skruvad men samtidigt vardaglig historia om just relationer i familjen. Inte minst spännande blir det att den utspelar sig i Lagos i Nigeria. Det ger en intressant mix av välbekant och ganska främmande, inte minst vad gäller relationerna mellan män och kvinnor. Lite hämmar det visserligen förståelsen – om man nu borde förstå det – av varför Korede är så väldigt förtjust i Tade, för han känns mest attraktiv med någon sorts 50-talsmått.

Inte för att han för den sakens skull förtjänar att dö.

Similar Posts:

• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• Länge leve kungen
• Ett underbart verk
• Allt går sönder, allt gror

En ganska stor del av boken är de tre lekande barnen just vuxna, med jobb. De lämnar osentimentalt en grinig unge hemma, låser lägenhetsdörren och kör till jobbet.

Då var vi där. Här är jobbet.
Vi är doktor.
Det är fullt i väntrummet.
Dom grinar för att dom är sjuka.

Det är drastiskt och roligt. Tårarna sprutar och blodet rinner. Det drastiska finns lika mycket i bilderna som i språket. Operationsinstrumenten verkar till exempel smått brutala: en gigantisk spruta och en stor sax. ”Den här människan behöver opereras. Så, nu blev den frisk!” Patienten skuttar glatt iväg. Hinkarna med blod som blivit över ”ger vi till vargarna” i ett särskilt Blodrum. ”Dom äter blod.”

Barnens fantasi får självklart ta plats. De är där de leker att de är. Jag kommer att tänka på en bok jag själv hade när jag var liten, Eloise av Kay Thompson. Eloise var en liten flicka som märkligt föräldralös (jag förmodar att hennes föräldrar fanns någonstans och tjänade ordentligt med pengar, men närvarande var de inte) bodde permanent på Plaza Hotell. Där for hon runt helt efter eget huvud. När Eloise lekte, ofta mycket dramatiska lekar, syntes fantasierna tecknade i rött i hennes annars tillrättalagda, svartvitrosa tillvaro. De var på en gång lockande och nästan lite läskiga.

Att låta fantasier få liv gör man kanske ändå just med skräckblandad förtjusning. Vargarna i Lindenbaums Blodrum ser ju rätt otäcka ut, liksom sprutorna, och häxan som jagar dem lite senare. Men barnen är orädda, och i slutänden landar vi ändå i det trygga, stökiga barnrummet där vi började, och där man kan ana sig till resterna av leken.

Sen vill vi till jobbet igen.
Men inte Musse för han vill ingenting.
Då lägger vi oss på golvet.
Vi fortsätter väl imorgon eller nåt.

Similar Posts:

• Den allvarsamma leken
• Pekboksdramatik
• Humoristiskt pekboksdrama
• Alla blir lyckliga
• Hej å hå, häng på

”Hejdå”, skriver han på en liten lapp som han skickar ut under dörren när vi kommer för att hälsa på.
Vi hör hur han gråter där inne.
”Vill han inte bli frisk längre?” frågar jag.
”Jag tror att han har glömt vad frisk är”, säger mamma.
Hur kan man glömma frisk?
Hur kan man glömma mig?

När pappa inte vill åker Zoe till sjukhuset ändå. Där träffar hon Sabina, som blir hennes vän den här sommaren, när pappa ligger på sjukhus. Sabina är simmerska. Hon har varit med i VM, säger hon, och en dag ska hon simma över Stilla havet. Hon säger att flickor kan göra allt de vill.

Det finns inget vatten kring sjukhuset, men Zoe och Sabina simmar ändå, i gräset i parken. De pratar om livet utanför sjukhuset, om möjligheter, och när Zoe frågar om Sabina tror att hennes pappa ska komma ut snart svarar inte Sabina lugnande och överslätande, som man kan tänka sig att andra vuxna gör. ”Hur ska jag kunna veta det?”, svarar Sabina. ”Jag är väl inte synsk heller?”

De båda omaka vännerna, barnet Zoe och den vuxna Sabina, tar stor plats i boken. Pappan är ju inte där, men Sabina är där. De springer i sjukhusets trappor, dyker från parkbänkar, simmar i gräset eller bara ligger och vilar. Sara Lundbergs bilder är färgstarka, rena, underbart vackra och liksom vilsamma. Här finns definitivt en skönhet, som på trots.

Dyksommar är skriven som en återberättelse, ett minne. Vissa saker är inte riktigt klara för berättaren. Vissa saker är annorlunda än nu. ”Jag tar bussen själv. Fick man det? Jag vet inte. [---] Det var en annan tid. Vi barn gjorde lite som vi ville.” Det är ett relativt ovanligt berättargrepp när det gäller barnböcker, men i det här fallet är det alldeles på pricken. Distansen i de där avsnitten behövs för att göra de mer direkta, det fruktansvärt drabbande i den lilla flickans undran hur pappa kan välja bort henne, vilja välja bort hela livet, uthärdliga.

Det är inte så här jämt. Ibland mår pappa dåligt, och då behöver han vara på sjukhuset. Ibland går det ganska bra ändå, men just det här var sommaren när Zoe blev vän med Sabina. Sommaren när pappa inte ville leva.

Similar Posts:

• Skillnaden på sjuk och sjuk
• Skruva isär och sätta ihop
• ”Jag är den enda som är fri att gå härifrån och allt jag vill är att stanna kvar.”
• Världens bästa mamma (nykter)
• Vardagen i hand med stora frågor