Precis som många andra idag fascineras Fitzgerald Campbell av true crime-genren med allt från böcker, serier och podcaster. Hon bestämmer sig för att gå till botten med det här intresset, hon vill förstå varifrån det kommer och vad det egentligen handlar om.

Hon delar intresset inte bara med vänner och syskon, utan framför allt med sin mamma (som fick intresset från sin mamma, som i sin tur fick intresset från sin mamma). När Fitzgerald Campbell var 16 år såg hon David Finchers Zodiac på bio tillsammans med sin mamma och syster. Under filmen inser hon att Zodiac-morden skedde i den del av Kalifornien där de befinner sig och där de bor. Allt blir på samma gång skrämmande och fascinerande.

Förutom att analysera sin fascination för mord utifrån sin egen uppväxt och familj, sätter Fitzgerald Campbell även in vårt generella ökade intresse för true crime-genren i ett större sammanhang och ser utvecklingen av genren parallellt med att reality drama vuxit fram som koncept i olika medier.

Jag är ungefär tjugo år äldre än författaren men dras lätt med i en 30-någontings nostalgi kring 70-talets estetik. Jag är inte helt insatt i alla seriemördare som avhandlas, och inte heller i alla serier och podcaster som nämns – och inte är jag heller längre någon stor true crime-fantast – men Fitzgerald Cambells bok engagerar och drar mig med ändå. Jag vill redan läsa fler böcker av henne.

Similar Posts:

• Engagerande och respektfullt om Jack the Rippers offer
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare

Djävulsvind, den fjärde och sista boken i kvartetten, äger rum på västkusten julen 1967. Bilden som tecknas av Los Angeles är så långt från reklamens drömvärld som man kan komma. I stället för filmstjärnor, apelsinlundar, surfare, stränder, pittoreska förorter, palmer och blått hav består Celestins värld av sjaskiga motell, strippklubbar, kasinon, korruption med stort K, rashat, ständigt utbyggda motorvägar, sunkiga barer, fyllbultar, trafikstockningar, knark, smog, traumatiserade krigsveteraner samt organiserad brottslighet.

Staden är därtill lamslagen av en seriemördare, Nattbödeln kallad, vars ritualistiska mördande skrämmer slag på dess invånare.

Några dagar före jul korsas kvartettens återkommande karaktärers vägar. Det kan inte förnekas att före detta detektiven Ida Young, maffiamedhjälparen Dante the Gent samt jazzmusikern Louis Armstrong blivit lite till åren. Det är tunnsått med deckarförfattare som låter sina romankaraktärer åldras och Celestins skildring känns trovärdig. Självförtroendet har börjat svikta och de känner sig i otakt med tiden. Kroppen är skröpligare än förr, men den mentala skärpan har förblivit intakt.

Min egen favorit är Ida. Hon har sålt sin framgångsrika detektivbyrå och ägnar sig som pensionär åt att skriva sina memoarer på verandan, gärna med ett glas whisky och ett cigarettpaket inom räckhåll. Ida är färgad, småvuxen, prydlig i dräkt och det grå håret uppsatt i en knut. Mot sin vilja blir hon indragen i jakten på Nattbödeln. Fast när det visar sig att kontraktsmördaren Faron, som gäckat Ida sedan deras vägar korsades i New York på 1940-talet i Gangsterns klagan, är insyltad är det nära att hon lägger benen på ryggen. Det blir hur som helst en andlös kapplöpning mot klockan innan den storslagna finalen tar vid. Låt vara att lösningen är en konspirationsanhängares våta dröm, men för mig som har båda benen stadigt på jorden verkar den vidlyftig i överkant.

Idas barndomsvän Louis Armstrong besöker Los Angeles för att uppträda i en TV-show, trots att han har bekymmer med sin hälsa. Det faktum att något gått förlorat, när jazzen inte bara blivit rumsren utan också exklusiv, plågar honom också. Jazzmusiken är för övrigt ständigt närvarande på boksidorna i kvartetten, spelas i bilarnas radioapparater, på nattklubbar, barer, etc. Författaren har till och med smugit in värdefulla inblickar i jazzens historia lite här och där.

Först och främst är det ändå de suggestiva stämningarna som utmärker böckerna. Varje del har en egen klangfärg, som genom upprepning hamras in i läsarens medvetande. I Djävulsvind växer sig en undergångskänsla allt starkare. När den illavarslande Santa Ana-vinden, ökenvinden eller ”djävulsvinden” blåser genom staden – och ger extra fart åt skogsbränder – är det bäst att vara på sin vakt.

Celestins romanvärld är becksvart och människorna desillusionerade. Författaren skriver i samma anda som James Ellroy. Hårdkokt, samhällskritiskt, konspiratoriskt och mycket välskrivet. Ray Celestin bygger delvis sina intriger på verkliga händelser, stoppar in historiska personer i handlingen (Louis Armstrong, Frank Sinatra, guvernör Ronald Reagan med flera) samt infogar tidningsnotiser, vilket gör att det stundtals kan vara knepigt att skilja fakta från fiktion. Författarens hemsida kan förhoppningsvis räta ut en del av de frågetecken som uppstår under läsningen. Där kan man hitta bibliografier, gamla fotografier, kartor med mera.

I likhet med romanens gestalter lyssnar jag på Chet Bakers ”Alone Together”, som också toppar spellistan som finns på hemsidan. Allt medan jag vemodigt tar farväl av en enastående kvartett.

Similar Posts:

• Gå på jazzklubb på tisdag?
• Okomplicerat skön rytm
• I skuggan av samhällskollapsen
• Play it again
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig

Regissören är den tredje boken om kriminalkommissarie Washington Poe. Jag har inte läst någon av föregångarna, men då delarna är fristående så var det inget hinder för att hänga med. Regissören är en typ av deckare jag redan läst hundra gånger. En allvarstyngd kriminalkommissarie. En kvinnlig polispartner. Ett gäng brutala styckmord. En överintelligent, beräknande seriemördare, värre än de värsta. Ett klassiskt upplägg där författaren försöker särskilja just sin historia genom att göra mördaren till något alldeles extra.

Problemet är att jag inte riktigt köper det. Hur många superintelligenta seriemördare har jag läst om vid det här laget? Jättemånga, faktiskt. Det är gjort, och för att utmärka sig i den kategorin behöver det vara riktigt, riktigt bra, och Regissören är inte riktigt där. Det är inte direkt dåligt heller, bitvis är det ganska spännande. Men även en klassisk deckare behöver något som utmärker den, ger den lite själ. Jag saknar det här. Däremot kan jag tänka mig att Regissören hade passat utmärkt som tv-serie. Med ansikten på karaktärerna hade det blivit betydligt enklare att hänga med och känna något för dem.

Similar Posts:

• Död eller levande
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• För många intriger på en gång i avslutande del av mordgåta

Min allra första erfarenhet av true crime kom när jag upptäckte hemsidan crimelibrary.com. Jag var 11, kunde nog liksom inte greppa att offren jag läste om var riktiga människor. Att allt hänt på riktigt. Eller, stryk det. Jag förstod och det var det som var spännande, kittlande till och med. Och uppskäraren blev min favoritmördare. Ja, men ursäkta, så var det. Kom ihåg att jag var 11. Jag tyckte han var jättecool som kommit undan och som skickat gäckande (med dagens ögon: töntiga) brev till polisen. Jag läste allt jag kom över. Jag läste hans brev. Jag läste teorier om vem han kunde ha varit. Men ingenting om hans offer förstås, mer än någon enstaka mening här och där. Det var allt det där som är äckligt med true crime. Mitt intresse fortsatte in på högstadiet (och gymnasiet, men då skämdes jag tillräckligt mycket för att inte hålla skolpresentationer om det) och någonstans sedan kom den enorma true crime-vågen som vi befinner oss i nu.

Jag idoliserar inte längre mördare (vilken mening att ens skriva). Jag försöker läsa och ta in offrens livshistorier, jag tycker om att följa polisarbetet bakom tillfångatagandet av förövarna. Jag älskar att man med ny teknik idag kan fånga jävlar som hållit sig undan sina straff i decennier. Alltså. Det går att motivera varför man gillar true crime på alla möjliga fina sätt, men, ärligt talat finns ett uns av det där äckliga pirret från barndomen kvar. Det är spännande.

I och med att jag, som hundrafemtiomiljarder andra, så länge varit intresserad av Jack the Ripper, kunde jag inte bli mer exalterad över att hålla boken Fem kvinnor i min hand. Rubenhold lyckas med konsten att skapa en stämningsfull berättelse om vardera kvinnas liv – utan minsta sensationalism. Det behövs liksom inte. Boken är engagerande men håller hela tiden en respektfull ton. Man känner för kvinnorna.

Kvinnorna har länge antagits vara prostituerade och det är en bild som lever kvar. Jack, mördaren av prostituerade. Bara i Mary Jane Kellys fall har man kunnat bevisa att hon under tiden för mordet levde i prostitution. Det var inte särskilt viktigt på den tiden exakt på vilket sätt en kvinna var fallen, om det var på grund av prostitution eller utomäktenskapligt sex och samlevnad. Men bilden av the killer of prostitutes har levt kvar och är en del av mytbilden kring morden (som att prostituerade kvinnor inte är människor, med varierande livshistorier som alla andra?). Sanningen är att det inte är någon preferens att döda kvinnor i prostitution, eller en del i ett motiv. Mördare söker sig ofta till personer som redan befinner sig i stor utsatthet. Det handlar helt enkelt om tillgänglighet.

Tänk att jag levde i 28 år utan att veta någonting alls om de fem kvinnorna som miste sina liv, men allt om morden. Fem Kvinnor är inte bara välskriven utan också välresearchad. Vilket otroligt jobb Rubenhold har gjort. Min enda kritik är att alla; mödrar, syskon, barn, heter samma sak och att hålla reda på vem som är vem är som att försöka följa med i en gammal rysk roman. Men det kan man ju inte klandra författaren för.

Similar Posts:

• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• 1960-talets största polisutredning inifrån
• De blodiga grändernas lockelse
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig

Min reaktion ger mig ingen ro och jag läser boken på nytt. Vem är jag att stänga ögonen för våldet – våldet riktat mot sig själv och våldet mot barn – i en värld där flickfoster aborteras, småflickor gifts bort och familjevåldet ökar i coronatid? Som läser det mesta och som kanske klyschigt brukar tänka “inget mänskligt är mig främmande”? Här utmanas egna föreställningar.

Vi får följa en äldre, sjuklig kvinna som skyndsamt ska skriva ner sin historia. En dotter, Anne, sköter om henne och kommer med jämna mellanrum till hennes hus. Men Anne är någon som jag-berättaren inte litar på. Hon gömmer sina anteckningar noggrant långt ner i en skrivbordslåda. Skrivandet är febrilt; nu ska hennes historia upp i dagen. Om inte förr så efter hennes bortgång. Den som ska hjälpa henne med det är Annes dotter Vendla. Hon är ung och stark och syns i medierna som en framgångsrik hinderlöperska (!).

För sig själv tänker berättaren: ”Jag vill ju inte att mina minnen ska gå förlorade. Jag vill nå ut med min berättelse, skriva historia. Hittills har männen haft allt för mycket att säga till om. Nu är det kvinnornas tur.”

I femtio kapitel på några sidor följer vi parallellt jag-berättarens historia: hennes unga år och hennes liv nu som gammal. På en metanivå får vi följa hennes skrivande. Men vad som exakt skrivs ner för hand på pappren är det bara Vendla som ska få ta del av och sen föra ut. Vendla känner till ”de rätta kanalerna”.

Det handlar om den första graviditeten som bara överrumplade. Den andra efter ett passionerat förhållande. Det finns “piller” men jag-berättaren verkar vilja bli gravid och tar ensam hand om barnet. Här finns en “barnflicka” och ett arbetsliv. Arbetslivet är viktigt trots att det skildras vagt. Det hela slutar i en katastrof. Det tredje förhållandet – när jag-berättaren flyttar till Jakobs hus (en biblisk allusion?) där hon nu på äldre dagar bor – blir ett sorts samliv, en sorts normalitet. Hon försöker. Men snart börjar det på nytt; spädbarnet som är så svårt att sköta, som har en egen vilja. Det stora huset med både vindsvåning och källare; speciellt den fuktiga källaren med möglande rum spelar en stor roll.

Och till slut. Efter detaljerade men obehagliga handlingar och händelser sitter den gamla där på sina hemligheter. Hon verkar inte ha några betänkligheter utan ser allt ur sitt eget perspektiv. En ensam människa som är alldeles inkrökt i en egen värld, kropp. Som ser konsekvenserna av vissa vaga händelser i egen barndom men någonstans ser hon inte längre. Eller hon ser men ur sitt eget vridna perspektiv. Det inre livet är livligt: barnen kommer till henne i drömmar och tankar. De är fortfarande hennes “döttrar”. Och de kommer antagligen att möta henne också efter döden.

Vi vet inte i vilken tid vi riktigt befinner oss i och inte heller miljön. Det talas om ”piller” (p-pillren kom på 1970-talet och antagligen avses senare olika psykmediciner). Könsrollerna är märkligt cementerade: mannen arbetar utomhus, reser i arbetet (flykt?) och kvinnan håller sig mest inomhus och sköter barn. Det finns i början ett arbetsliv på ett kontor där jag-berättaren mest flyttar papper … (!). Hon är ovanligt ensam och isolerad i livet, inga släktingar, inga vänner eller arbetskamrater att tala om (förutom ”Hosianna” med naglarna på kontoret). Vi får veta att huset, ”Jakobs hus”, ligger på landet långt ifrån andra grannar. Det här stör min läsning något eftersom jag själv är intresserad av samtiden i texter, men i den här berättelsen spelar antagligen allt detta en underordnad roll för tematikens skull.

Det finns kopplingar i bokens tematik till den antika Medeagestalten. Ensamhet, övergivenhet, hat. Jag tänker också på Leïla Slimanis roman Vaggvisa (2018) i Parismiljön med barnflickan som tyst nästlar sig in. Å andra sidan finns det i dag förstås en uppsjö av ”onda kvinnor, mödrar” i deckare, filmer och serier.

Språket är mycket detaljerat såsom i tidigare verk av Ann-Sofi Carlsson. Här finns ingående beskrivningar av kroppar, ångest, blod, fukt, mögel och olika rum.

Det som gör den här berättelsen särskilt stark är att Carlsson använder sig av jag-berättarperspektiv. Intrigen kommer mycket nära en som läsare. Vilken förälder, mamma har inte känt sig ensam? Vem har inte känt sig uppgiven med ett gråtande spädbarn? Moderstematiken är ett av världshistoriens viktigaste teman och finns i alla varianter; hoppfulla, älskande, goda, ensamma, otillräckliga, sörjande, onda, våldsamma… När börjar en mor gå över ”normalitetens” gränser? När orkar hon inte mera? När börjar våldet? Berättelsen Fyra döttrar ger läsaren mycket att fundera över.

Similar Posts:

• Minnen från 1960-talets Paris
• Mamma mia – att förstå en mor
• Den sista tiden
• Obehagligt och vackert om kärlek, sex och våld
• Noveller om oro och ångest

Ayoola kallar på mig med dessa ord: Korede, jag dödade honom.

Jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva höra de orden igen.

Om inte de inledningsmeningarna får dig att vilja läsa vidare, ja, om inte själva titeln får dig att vilja läsa den här boken, då vet jag inte riktigt hur du fungerar. Annorlunda än mig, i alla fall.

Korede är den duktiga storasystern, sjuksköterskan som håller ordning på sina mer än lovligt slappa underordnade på sjukhuset, som är prydlig och artig, som snällt lyssnar på allas problem men själv bara anförtror sig till mannen i koma på rum 313. Inte minst är hon bra på att städa, och städa får hon efter sin slarviga, impulsiva lillasyster.

Städa bort kroppar.

Lillasyster Ayoola är ohyggligt vacker. Män som kvinnor faller som käglor för henne. Och första gången Ayoola ringer sin storasyster och gråter därför att hon ”i självförsvar” huggit ihjäl en pojkvän ställer Korede lojalt upp. Det finns ju ingen anledning att tvivla.

Fast nu är det tredje gången. Tre dödade är, det har Korede googlat, definitionen av en seriemördare. Hon kan inte släppa tanken på den senaste mannen hon hjälp till att städa undan och vad som egentligen hände – och som om inte det var nog börjar Ayoola träffa Tade, den snygge och vänlige läkare som Korede är hemligt förälskad i. Hur ska han undvika att gå samma öde till mötes som de tre tidigare pojkvännerna?

Min syster, seriemördaren är en spänningsroman om systerskap, lojalitet och psykopati, en ganska skruvad men samtidigt vardaglig historia om just relationer i familjen. Inte minst spännande blir det att den utspelar sig i Lagos i Nigeria. Det ger en intressant mix av välbekant och ganska främmande, inte minst vad gäller relationerna mellan män och kvinnor. Lite hämmar det visserligen förståelsen – om man nu borde förstå det – av varför Korede är så väldigt förtjust i Tade, för han känns mest attraktiv med någon sorts 50-talsmått.

Inte för att han för den sakens skull förtjänar att dö.

Similar Posts:

• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• Länge leve kungen
• Ett underbart verk
• Allt går sönder, allt gror

Utsökta lik. Det är en munsbit det, sanna mina ord. Andrew Compton är ”jaget” i en berättelse som kretsar kring fyra individer. De övriga tre – Tran, Luke och Jay – växer fram i ett tredjepersonsperspektiv. Andrew berättar om sitt liv och hur han på det mest snillrika och oväntade vis lyckas göra sig fri från de påträngande väggarna bara ett fängelse kan uppbåda. Varför han dömts till en livstid i fängelse? Han har mördat och sedan idkat samlag med tjugo och några människor. Han kallas av media ”Den evige värden” eftersom hans offer aldrig kom att lämna hans boning.

Efter flykten tar sig Andrew från Birmingham till New Orleans och möter efter en tid sin jämlike Jay. Jay har, utöver vad som gör dem till den perfekta duon, även den goda smaken att ta ett par munsbitar av sina offer. Pojkarna blir på så vis en del av honom. Ibland kan han inte hålla sig och dinerar medan de fortfarande har puls. Oftast är de emellertid så drogade att de knappt märker något, men inte alltid. Offren är genomgående svaga, fattiga och enligt Jays utsago inte helt främmande inför att dö. Som om de innerst inne vill sluta finnas till. Jay är, som ni ser, en sann samarit.

Om du tror att Billy Martin (Poppy Z. Brite) är en Gabrielle Wittkop så misstar du dig å det grövsta. Det finns onekligen ett mått av ömhet, men kroppars safter, dofter, konsistens, innanmäten formligen väller ut. Det är kukar i hedniskt trånga anus och mottagande halsar; sperma och blod överallt; stekta köttbitar och giriga tänder som gnager sig genom magar. Alldeles ypperlig läsning för den som har svårt med aptiten. Lite smaskig lever ur någon som lever, hade inte det smakat? Hovmästaren, låt gärna tarmar, gaser och LSD-förädlat blod vara kvar. Rått ska det vara. Blodigt.

Tänk er boken som en utbroderad version av valfri Cannibal Corpse-låt, vilket inte osökt får mig in på en av de stora frågorna: Hur har inte sångaren George Fishers huvud lossnat av allt rotorbladsliknande snurrande med huvudet? Å andra sidan är hans nacke som gjord för hårt fysiskt arbete. Han skulle kunna dra fem undermåliga sovjetiska ångdrivna traktorer över de bördiga ukrainska åkrarna genom att propellera sig framåt med håret.

Begynnelsebokstäverna som inleder varje kapitel har stänk av bläck omkring sig. Har man någonsin använt rött som typsnittsfärg? Spermafärgat? Skalpellblänkande? Här om någonstans skulle det göra sig väl. Språket är som ni förstår närgånget, men det är inte ett överdrivet frosseri i ondska ni kommer bläddra igenom. Det finns ett rättvisepatos som tilltalar mig. Boken utspelar sig kring slutet av 80- och början av 90-talet och det finns i samhället ett djupt rotat hat mot homosexuella. Det är tyvärr inte blott ett minne utan lika mycket en påminnelse som följer med in i vår samtid. Vi talar oss varma om tolerans, men det finns både ett öppet och dolt grasserande hat och förakt mot all sexualitet som inte faller inom den ram som utgörs av heterosexualiteten. När det talas om den tolerans vi är kända för, strömmar det fram högar med skitiga lögner om hur liberalt, tillåtande och förstående det är. Då frågar jag dig: När såg du senast två samkönade hålla hand i offentligheten? Sverigedemokrater och värre kräk skulle utan att tvivla inte bara hala ner utan gärna bränna regnbågsfärgade flaggor. Jag blir så jävla arg.

Rasismen i boken försöker inte dölja sig. En scen, som äger ett stort släktskap med en händelse ur Jeffrey Dahmers sjuka liv, är när poliskåren negligerar en svart persons vittnesmål för några gröna sedlar. Vi läsare stryker längs utmed väggarna i de mörka och nedgångna gränderna; i samhällets botten skrapas det fram offer som ingen kommer sakna. Droger dödar, ingen bryr sig. Föraktet mot det förment öppna och toleranta samhället blir som tydligast i Lukes radiokanal vars sändningar krälar sig ut i etern från en båt uti de alligatorstinna träskmarkerna. Naturligtvis går han under ett alias. Mitt hat mot allt vad intolerans, fantasilöshet och dumhet heter flödar.

Författarens fascination eller åtminstone stora intresse för verkliga massmördare går inte att ta miste på. Referenser dyker upp här och där och har ni följt med i true crime-vågen lär ni inte stöta på några överraskningar. Jag är inte särskilt kräsmagad, men morden och fantasierna är inte sällan så närgångna att jag åtminstone en gång brister ut i ett ”eeew”. Martin är en duktig författare, förmedlar känslor och scener på vis som är både på- och inträngande. Ibland hastas det fram en gnutta, men överlag trivs jag med karaktärsutvecklingen- och förmultningen.

När jag är klar med läsningen ser jag framför mig hur exempelvis en centerpartistisk före detta jordbruksminister med en okontrollerbar vikingasjuka förbereder ett tal som skulle kunna låta ungefär så här:

Låt mig ta några exempel. Är det, och ska det vara, lagligt att på en död person stryka på något som exempelvis en nekrofil tycker smakar eller luktar gott, för att låta en annan nekrofil slicka av det som är påstruket på könet? Ska det vara tillåtet att smeka en död på kuken av kärlek, eller ska det räknas som ett sexuellt utnyttjande? Det blir ytterst svåra bedömningsfrågor att ta ställning till även med en förändring av lagstiftningen.

Det får bli som det blir med det.

Införskaffar du boken har du utsökt spårvagnsläsning. Jag personligen började pulsera och vibrera av möjligheten att min stolsgranne skulle slänga ett öga på vad jag läste. Personen skulle vrida sig av obehag, dra ihop knäna. Än hellre önskade jag att okända, oartiga och intresserade medresenärögon skulle kräla över min axel. Vad var det de skulle se? Vilka tankar skulle fara genom deras huvuden? Skulle personen överväga att kliva av sjutton hållplatser tidigare än planerat och invänta nästa vagn? Ni ska ha i åtanke att jag alltid läser med huvan djupt neddragen över pannan…

Similar Posts:

• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”
• Epidemin som sänkt USA:s medellivslängd
• Open up and bleed
• Helgongestalten som blev skällsord

Men, låt mig börja från början. Den fjärde delen i Ahnhems böcker om polisen Fabian Risk, Motiv X, slutade med en hejdundrande cliffhanger (det var tur att en kompis till undertecknad varnat för slutet, annars hade jag antagligen fått en hjärtattack). Inte nog med att en mördare, med ett för polisen (men ej läsaren) oklart motiv, var på fri fot – han hade dessutom siktet helt inställt på sitt nästa offer. Dessutom hade Risk upptäckt att hans kollega vid sidan av sitt jobb som polis var seriemördare, men saknade bevis nog för att sätta p för kollegan och hans fritidsintresse. Och som alltid i svenska deckare drabbades Risk av diverse personliga problem, bland annat av en son som höll på att gå under av dåligt samvete efter att ha deltagit i en brutal misshandel av en tiggare.

X sätt att dö tar vid exakt där Motiv X slutade, och under bokens gång får vi följa såväl jakten på mördaren som Risks alltmer desperata försök att finna de avgörande bevisen som ska sätta hans seriemördande kollega bakom lås och bom. Dessutom följer vi utvecklingen för Risks son, samt Risks före detta kollega som tvingats gå under jorden efter trakasserier från före detta kollegor. Som nämnts ovan är de många olika berättelserna ett problem, för var och en av dom hade räckt till en egen bok. Och det hade inte blivit mindre spännande för det.

Ett annat problem med boken är trovärdigheten, eller snarare bristen på densamma. Gång på gång visar sig bokens skurkar besitta mer eller mindre övernaturliga förmågor till att gillra fällor, undkomma polisen och ligga steget före. Samma tendenser återfinns för övrigt i Ahnhems tidigare böcker, inte minst i Den nionde graven.

Nu kan man ju invända att detta inte borde vara något stort problem, det är ju inte för trovärdigheten man läser deckare. Men det som stör är att själva grundidén i Ahnhems böcker ofta är just trovärdig, och dessutom originell och genomtänkt. Här skiljer sig Ahnhems böcker från till exempel överdrifternas mästare Lars Kepler, där själva grundhistorien allt som oftast faller på sin egen orimlighet. I det senare fallet kan man som läsare ha större överseende med hjältar som överlever i stort sett allt, och skurkar gjorda av teflon, eftersom det inte går att förvänta sig något annat. Däremot känns det lite trist att blanda in överdrivna actionelement när grundhistorien är vettig och karaktärerna mänskliga.

Men. Nu får det vara slut på att fokusera på det som inte fungerar i boken. Som sagt är berättelserna spännande, genomtänkta och originella. Karaktärerna må försättas och försätta andra i de mest osannolika situationerna, men de får också personligheter och utveckling. Spänningsnivån är det milt uttryckt inget fel på heller. Gillar du deckare och spänning är X sätt att dö, och såklart föregångaren Motiv X som måste läsas först, något du inte får missa!

Similar Posts:

• En av alla deckare
• Spänningen är på topp – men slutet förstör
• Välskriven västkustdeckare
• En deckare kort och gott
• Efterlängtad deckare föll platt

The Golden State Killer (först kallad East Area Rapist och Original Night Stalker) var en våldtäktsman och mördare som under 1970- och 80-talet härjade i Kalifornien. Han våldtog mer än 50 kvinnor och gjorde sig skyldig till minst 12 mord. Ungefär 20 år efter att han upphörde med sina brott och bara försvann, bestämde sig Michelle McNamara för att hitta honom. Hon plöjde igenom alla polisrapporter och anteckningar hon kunde komma över, samarbetade med internetdetektiver och pensionerade poliser som någon gång jobbat med fallen, reportrar och researchers. Hon intervjuade kriminaltekniker, experter på DNA-teknik, geoprofilerare, vittnen och offer. McNamara hörde av sig till alla som kunde tänkas sitta inne på någon liten bit information, fast besluten om att i all denna oerhörda mängd rapporter, fakta, och iakttagelser hitta något som någon förbisett. Något som kunde leda henne till The Golden State Killers identitet.

McNamara var övertygad om att det bara var en tidsfråga tills ny teknologi (framförallt DNA-teknik och alla databaser dit folk frivilligt skickar sitt DNA för att hitta avlägsna släktingar), internets (och hennes egen) besatthet och noggrannhet avslöjade The Golden State Killer.

När jag läser hennes brev till The Golden State Killer (”Epilog: Brev till en gammal man”) känns det som att mitt hjärta ska brista. Det är inte första gången under läsningen av Jag försvinner i mörkret som jag önskar att McNamara hade fått se The Golden State Killer gripas, men den här gången drabbar den mig starkare än vanligt. McNamaras övertygelse om att någon skulle hitta honom under hennes levnadstid gör hennes alldeles för tidiga död, och det faktum att det bara var två år mellan hennes död och hans gripande känns nästan outhärdligt. The Golden State Killer lyckades hålla sig undan poliser, insatsstyrkor, och detektiver i över 40 år, och sen grips han futtiga två år efter McNamaras död. Ironin i det hela är grym.

Jag måste vara ärlig med att jag inte vet hur jag ska förmedla min upplevelse av Jag försvinner i mörkret till er genom en recension. Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla en sådan här upplevelse överhuvudtaget. Jag har pratat och skrivit om McNamaras bok konstant sedan jag började läsa den, men jag vet inte om jag nått fram med mer än ”det här är en fantastisk bok, du måste läsa den”.

Halvvägs genom boken beskriver McNamara hur hon sitter på ett hotellrum i Los Angeles och läser fyra tusen sidor inscannade polisrapporter som hon lyckats byta till sig på ett USB-minne. Några våningar under henne pågår en bröllopsfest, och ljuden från den stör henne i läsandet. Hon lyfter telefonen för att ringa receptionen, men hejdar sig eftersom hon inser att det hon egentligen vill säga är ”Kan ni dämpa glädjen lite?”. Ungefär så kände jag när jag läste Jag försvinner i mörkret och omvärlden gjorde sig påmind. Kan ni människor på gatan utanför gå lite tystare? Skulle omvärlden vilja vara vänlig och dämpa sin existens lite? Jag läser något viktigt här.

Trots att det var decennier sedan The Golden State Killer senast var aktiv när McNamara började intressera sig för fallen, trots att han mycket väl kunde ha varit död vid det laget, så genomsyras hela boken av en känsla av att det jag läser är viktigt. Brådskande, nästan.

True Crime är en genre som exploderat de senaste åren, mycket tack vare podcasten Serial som tog upp frågan om huruvida Adnan Syed verkligen mördade sin flickvän Hae Min Lee. Ett annat mycket välproducerat exempel är HBO-dokumentärserien The Jinx som lyckades hitta nya bevis mot miljonären (och mördaren) Robert Durst. Tyvärr finns det också en mängd mindre välproducerade poddar och serier som är mer intresserade av att frossa i blodiga detaljer än något annat, och kritik som riktas mot genren består mycket av att man inte respekterar offren i jakt på nästa slabbiga foto från en mordscen.

Kritiken som (ibland befogat, ibland inte) generellt riktas mot True Crime kan inte riktas mot McNamara. Hon beskriver folk och situationer nyanserat genom hela boken, och undviker att döma någon som gjort en miss för hårt. Hon förklarar för läsaren varför något är fel, där många författare (och hetlevrade privatpersoner som jag) skulle lockas att bara kalla någon ”ett inkompetent och sexistiskt pucko”. Jag försvinner i mörkret är verkligen full av den respekt som True Crime ofta anklagas för att sakna. McNamara skriver respektfullt om offer, utredare, vittnen, och kriminaltekniska missar. Hon anklagar inte grannar som hörde en duns för att de inte ringde polisen, trots att det kunde ha räddat någons liv. Hon frestas aldrig att yla ”VARFÖR GJORDE INGEN NÅGOT?!”. Hennes frustration lyser självklart igenom ibland, men hon minns alltid att det är riktiga människor hon har att göra med, och människor kommer alltid att begå mänskliga misstag. Man måste ha en viss förståelse för det, även när det får förödande konsekvenser. Innan man dömer för hårt ska man kanske själv fundera över hur ofta man ringer 112 för att man hör en duns. Inte skrik, slag, eller ljudet av saker som krossas, bara en duns. Visst kan en duns betyda att The Golden State Killer hoppat över din grannes staket för att sedan brutalt våldta henne medan hennes barn sover i rummet bredvid, men hur sannolikt är det egentligen?

McNamara skriver ganska tidigt i boken att hon inser att hennes besatthet av att hitta allt som har med The Golden State Killer att göra förmodligen är samma sorts besatthet som drev just The Golden State Killer att metodiskt övervaka och förfölja sin offer. Att leta igenom en inte oansenlig mängd auktionssajter i hoppet om att hitta ett specifikt par manschettknappar som stals från en brottsplats trettio år tidigare tyder på en liknande tvångsmässighet som den med vilken The Golden State Killer rotade igenom sina offers byrålådor innan han slog ihjäl dem med föremål han hittade i deras hem.

Inte bara McNamara hade svårt att släppa fallet, många som jobbade med det professionellt berättar i Jag försvinner i mörkret om hur de aldrig kunde gå vidare med sina liv. När McNamara skriver om kriminalpolisen Larry Cromptons upplevelse av besattheten är det inte svårt att tänka sig att den beskriver även hennes känslor, hennes egen vägran att ge upp innan hon hittade förövarens namn.

När han gick in i huset visste han inte att det här skulle bli fallet som han skulle släpa på under resten av sitt liv. Ett hänga gubben-spel som han vägrade förlora, alla felaktiga gissningar, streckfiguren nästan dödligt hängd; Crompton dröjde med det sista strecket, sköt nederlaget framför sig och väntade på att han, eller någon av hans efterföljare, skulle fylla i tomrummen. Bara då, med den sista bokstaven ifylld, skulle den ändlösa, värkande jakten i mörkret sluta med den enklaste men länge eftersökta triumfen: en mans namn.

Jag kan inte sluta imponeras av det mästerliga i hur McNamara balanserar ganska torra fakta med medryckande scener, hur hon lyckas skapa stämningar av total skräck och återberätta fruktansvärda mord och överfall utan att för en sekund frossa i groteska detaljer.

Michelle McNamara hann tyvärr bara halvvägs genom arbetet med Jag försvinner i mörkret innan hon dog. En del av kapitlen, och sista delen av boken, slutfördes av McNamaras researcher Paul Haynes och reportern Billy Jensen. De gör att fint jobb med att hedra McNamaras minne och knyta ihop lösa trådar i boken.

Michelle McNamara sa tydligen alltid att det inte spelar någon roll för henne vem som löser fallet, så länge det blir löst. Åh, vad jag önskar att hon hade fått leva för att se det lösas.

Similar Posts:

• Engagerande och respektfullt om Jack the Rippers offer
• 1960-talets största polisutredning inifrån
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• Inget lik är det andra likt
• Kvinnors längtan

Kastanjemannen är väl egentligen en rätt banal berättelse om jakten på en seriemördare. Hör finns några av de vanligaste ingrediensera inom genren: mördare med ett Högre Syfte, polis ned jobbigt privatliv, försvunnen flicka, poliser som jobbar på, motarbetade av sina överordnade som med en dåres envishet hävdar att fallet är löst – och såklart lite lagom med villospår innan den riktiga mördaren träder fram.

Men det är något med Kastanjemannen som gör den bättre än den genomsnittliga deckaren. Boken igenom försöker jag sätta fingret på vad det är, men lyckas bara delvis. Är det något med språket? Nej, knappast. Bbörjan på boken är faktiskt rätt seg. Är det de många vändningar handlingen tar? Nej, inte det heller. Faktum är att här förekommer färre villospår än i den genomsnittliga deckaren. Är det karaktärerna? Ja delvis, och konstigt nog inte för att vi lär känna dom, utan för att vi inte får det. Bokens fokus ligger på själva mördarjakten, inte på snutarnas jobbiga privatliv. Karaktärerna är där för att reda ut mord, punkt. Och tro det eller ej, men fokuset höjer kvaliteten på boken. Något som också spelar in är hur författaren tar sig an mördarens motiv. Som läsare förstår man vad som driver mördaren, men det blir aldrig övertydligt eller ett sätt för författaren att föra fram sina egna åsikter.

För övrigt är det först ett par dagar efter att jag läst ut boken som jag ser vilket enormt plot hole som lurade mitt framför näsan. Det säger väl något om nivån på spänningen?

Det som drar ned bokens betyg är att författaren återigen inte kunnat avhålla sig från att ta livet av ett gäng kvinnor på särdeles brutala sätt. Tack och lov slapp vi sexualiserat våld denna gång, men likväl ska kvinnor straffas, trots att det knappast är de som gjort mest fel (möjligen med ett undantag). Men så himla svårt ska det väl inte vara att knåpa ihop en bok där kvinnor inte är de huvudsakliga offren?

Similar Posts:

• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• För många intriger på en gång i avslutande del av mordgåta
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• Engagerande och respektfullt om Jack the Rippers offer
• Systerskap och psykopati i Lagos