[…] en roman som är en skoningslös undersökning av vad det är att vara moder och kvinna, madonna och kropp.

En frustrerad småbarnsmamma som flyr vardagen genom kronisk otrohet. Många års anteckningar från depressioner och tillfälliga jobb, terapi och en gnutta psykisk misshandel, antydningar om familjemönster som går igen, detaljerade sexskildringar och ett flirtande med verklighetens författare, eller bilden av henne.

Lite senare bryter du kontakten efter att ha läst utkastet till den här boken.

Jag vet inte. Skoningslöst mot vem? Ett jäkligt torftigt kvinnoskap är det. Eller kanske autofiktionens förbannelse, att om alla ändå läser det som skrivs som självbiografiskt kan författaren lika gärna dra det till sin spets.

Jag har fått svar från förläggaren på förlaget. Madonna är hardcore och oförsonlig och helt opassande. Vidrigt naken och under bältet. Jag har talat med alla kvinnor här på redaktionen och INGEN känner igen sig i förlossningsscenen. Vi kan inte ge ut Madonna. Vi måste prata om det här! Kukar och fittor och spermasprut i gommen…Herregud!!!

Jag svarar och ber att den litterära chefen också ska läsa.

Och jag undrar om det inte är ett önsketänkande mer än något verkligt, drömmen om att skaka om också de rutinerade läsarna (förlossningsscenen uppfattar jag för övrigt som ytterst igenkännbar).

Varför är jag så avig och missunnsam? Varför kan jag inte bara stämma in i kören? För samtidigt kan hon ju skriva. Hon kan mana fram stämningar med några få ord, dissekera känslor med precision.

Om jag bestämmer mig för att läsa det mer som fantasier och som de där brottstyckena? Om det är mentala utbrytningsförsök? Då blir hon mer relaterbar för mig. Det är inte samma vägar mina tankar skulle ta men jag kan ändå följa dem.

Och då kan jag samtidigt se brännande ögonblick som är fångade på kornet. Hur ett förhållande inte blir som det var tänkt, hur man började ta fram fel sidor hos varandra. Tillfället då man plötsligt ser sig själv – där har vi skoningslösheten, kanske.

Åren som går. Ett halvt liv, kanske. Självinsikten som långsamt tar över, lugnet som tycks komma med åldern och stillar oron, den kroppsliga och den själsliga. Är det kanske en vacker försoningsberättelse när allt kommer omkring?

Vad är det för identifikation jag kräver, egentligen? Men ju mer jag funderar på Madonna, desto fler goda sidor ser jag.

Det var inte en bok för mig eller också var det kanske precis just det.

Jag vet inte hur du kommer att läsa den här boken.

Similar Posts:

• Modersrelationen
• Och hjärtat det slår
• Mänskligt, kvinnligt, varmt och ja … sex
• Att bli synlig
• Komprimerade noveller

Skurups antologi är den utav landets skrivarskoleantologier som får störst uppmärksamhet vilket parodiskt nog är lika med nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är tråkigt, för nya röster i litteraturen behövs alltid och ibland undrar man varför litteraturkritiker och förlagsfolk inte visar större intresse för landets skrivarskoleantologier. Att ägna sina dagar åt att skriva och att ha textsamtal i ett eller två år visar ju på intresse och ambition, något som i många fall leder till lyckade resultat.

I årets antologi med namnet Det rör om lite i kaffet för mig trängs nitton hungriga skrivare som alla vill någonting, har någonting viktigt att säga, om sorger och förluster, olycksbådande kärlek och existentiella spörsmål. Men få av deltagarna tycks ha hittat egna, originella och fungerande röster för vad de vill berätta. Några bidrag får mig dock att stanna upp. Hannes Grönbergs prosatext “Fönstren lyste så blanka i alla hem” inleds med följande mening: “Efter att ha läst Hamsuns Svält genomför jag ett fåfängt försök till självsvält.” Jag läser leende vidare och möts av en kvick, stilmedveten och medryckande skildring av en ung mans existentiella ångest och dekadenta försök att finna nya medvetandeformer. Beskrivningen av vardagens lunk och mannens mer eller mindre meningslösa göromål, som till exempel att skriva en novell om en man som äter upp en igelkott, gör det hela skönt omväxlande mellan lust och lidande.

En liknande text, avseende det bittra, ironiskt kvicka tonfallet, är Malin Vraks ”Järnlungan” där hon ger oss ett psykologiskt sylvasst porträtt av en sjuk man som andas genom konstgjord lunga och är förlamad från axlarna och neråt. Han har en fru som “ [...] tycks ha blivit helt förtjust i den infama ironin. Eller så har hon gjort mig till ett konstprojekt. Eller så anser hon att klichéerna måste få sitt. I vilket fall är det ondskefullt.” och en manlig, yngre assistent som suckandes får vända blad på Hegel och Nietzsche-böckerna som mannen studerar, “ [...] den finniga halvmesyren hatar verkligen sitt jobb.”

Bland resten av bidragen hittade jag en tonsäker och intressant röst i Veronica Cronholms diktsvit “Ovarium”, där hon med en avskalad och luftig språkdräkt gestaltar en människas sköra utsatthet: “I vilket hav flyter mina tårar/bland salta vattenmassor/Vid vilket tillfälle blev jag/skuren i köttet.” Isabell Jönsson fascinerar med sin monologbaserade, dramaturgiska prosa om två vilsna människor som försöker nå varandra på såväl konkreta som andliga plan. Freke Räihä blandar stort och smått i sina kryptiska men ändå härligt befriande dikter med spännande vändningar och en språklig nyfikenhet som fängslar. Även Emmy Högström Tagesson lyckas hålla kvar mitt intresse med sin nyskapande, visuella poesi med utgångspunkt i en cd-skiva.

Similar Posts:

• En samling framtida författare
• Ungt, spretigt men lovande
• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Politisk brännvidd i poesin
• Utåtriktade röster som når in

Ibland saknar Myra sin mamma när hon ska sova på hotellrummet, men oftast trivs hon bra med den lugna, äldre mannen. Hon njuter av att lapa sol och äta glass, av att upptäcka sin egen njutning med duschens munstycke i hotellets badkar.

Ja, för sexet finns med, precis som i verkligheten finns det där som ett högt, ofrånkomligt brus i bakgrunden. CF berättar med djupt nedslagen blick om sitt komplicerade kärleksliv, om att han misstänker att han är en sexmissbrukare. Men han låter Myra vara den elvaåring som hon är, han rufsar bara vänskapligt om i hennes hår när hon stillsamt lyssnar på.

Så, även fast titeln spelar in, hur kommer det sig att man har på känn att något sexuellt ska ske mellan de två parterna? Det är som om Villius vill belysa att den tanken är ofrånkomlig då dagens samhälle är så pass sexfixerat som det är och att sex präglar vår världsbild i högre grad än vad vi kanske är medvetna om. Det är provocerande, man vill inte komma på sig själv med att tänka i de här invanda banorna. Man vill helt enkelt inte att allt ska handla om sex.

Precis som i Villius två tidigare böcker använder hon sig av ett koncist och träffsäkert språk. Bakom konkreta och detaljrika fragment lyser flickans bräcklighet igenom. Villius har en stor känslighet för specifika stämningar, vilket gör bilderna hejdlöst skarpa:

Jag ligger ner och håller duschen som är en jättebra dusch för det sprutar starkt och mjukt så jag behöver nästan inte hålla för strålen utan kan hålla bara i handtaget och styra rätt. Kanske är det farligt. Kanske kommer jag inte kunna få barn. Kanske sprutar det in vatten och förstör där inne. Men jag struntar i det.

Historien om Myra och CF vänds drastiskt då Villius helt plötsligt målar upp bilden av en kvinna i ett trasigt äktenskap. Är Myra enbart en fantasi som den olyckliga kvinnan desperat lever sig in i?

I samma veva läggs det också in chat-utdrag där "Milly_Femton_Vårar" chattar till höger och vänster med äldre killar. Vem det egentligen är som chattar förblir oklart, kanske vill författaren visa på hur sex även dominerar nutidens största informationskanal.

Det är ett fascinerande grepp som Villius tar till, boken blir ju plötsligt flerdimensionell. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att greppet känns snöpligt, rent av lite provocerande.

Visst, jag fortsätter att tänka på Myra och CF i dagar efter att jag stängt igen boken, men jag hade hellre sett mer av Villius egna fantasier om den här udda relationen. Och kanske framförallt om Myras personliga utveckling.

Similar Posts:

• Kortprosa, långprosa
• Inbjudan till minnesstund
• Solblekta diaplåtar
• Nya röster i Skurupsantologi
• Mad Donna

”Allt jag skriver handlar om dig” skriver Sara Villius i Battle, hennes andra roman efter debuten med Nej, det är en snöklump. Hon slår upp fotoalbumet, makar sig åt sidan och så sätter vi oss tillsammans.

Korta brottstycken ur barndomens inte alltid helt oskyldiga tid varvas med avsnitt långt närmare i tiden. Som om berättaren lyfter blicken, blickar ut mot vanligheten i lägenheten: ”Tänk att det blev så här.”

Hon vänder sig till dig. Känn med mig. Titta på min första cykel! Killen jag hade chans på. Min bästis – som sedan fick chans på samma kille. Sand mellan tårna – kommer du ihåg hur det känns? Känn med mig! Dra paralleller och förundras. Se sambanden – klart att hon skulle falla för honom, hon drogs ju alltid till de stökiga killarna i klassen.

Och jag nickar och känner igen mig. Jag har själv ett fotoalbum och en barndom – åtminstone delvis – bakom mig. Emellertid har jag vissa problem med att känna för gestalterna i boken. Kanske består problemet i att författarinnans ambition att det hon skriver ska ”handla om mig” gör huvudkaraktären undflyende, oskarp i konturerna. Jag upplever ibland uppsättningen av tonårsminnen och brustna vuxenillusioner som alltför mekanisk.

Jag tjatar om att vi ska dansa. Du vill inte. Sen vill du. Vi dansar och de spelar Dancing Queen och nån av dem eller båda sjunger only seventeen. Och jag har hört den så många gånger men det är nu jag förstår att den handlar om någon som mig om mig. Och jag dansar noga. Jag tänker bort dig.

Visst kan man känna igen sig, men det krävs också att minnesfragmenten lyckas berätta något bortom sig själva – annars blir de bara lösryckta texter i en berättelse man som läsare har svårt att följa.

Battle lider av att den alltför tydligt uppmanar läsaren att bli medskapare i berättandet. I viljan att förse varje läsare med något att relatera till så berövar Sara Villius läsaren en berättelse att intressera sig för. Det är synd, för jag tycker annars att hon har stora förtjänster som författare. Inte minst språkligt, där hon verkligen lyckas fånga utvecklandet av ett medvetande i blivande och ett i vardande. Mellan ett barn och en vuxen.

Jag hoppas att nästa roman av Sara Villius handlar om henne. Inte om alla andra.

Similar Posts:

• Kortprosa, långprosa
• Provokativ fantasi
• Solblekta diaplåtar
• Nya röster i Skurupsantologi
• Mad Donna

Jag tror ingetdera. Den litterära formen har alltid svängt än hit, än dit. Den finner sitt nya jämnviktsläge i reaktionen mot det föregående och detta "småformat" kan ses i ljuset av sjuttio- och åttiotalens episka roman som i sin tur återföddes ur modernismen. Det är dynamiska svängningar som för litteraturen framåt.

Mats Kempe tecknar i I ett rum nära solen porträttet av en pojke på på tröskeln till tonåren. Den ytterst vaga ramberättaren (ett jag) minns (ett du) en sommardag hos sina farföräldrar ute i skärgården. Såhär kan det stå:

[...]och nästan ett kvarts sekel senare fäster jag bilden på insidan av min skåpsdörr i personalens omklädningsrum. Tejpar upp den för att minnas dem. Det är bara du på bilden. Farmor står på altanen, alldeles framme där trappen tar vid. "Om du bara dröjer en liten – liten…" Du nedanför räcket, håller upp fiskarna[...]

Att berätta i andra person singularis har genomförts förr, bl.a. i Italo Calvinos Om en vinternatt en resande. Om Calvios fascinerande roman bär experimentell prägel (i det att den tilltalar den läsande) är det här snarare fråga om en dialog mellan berättarens nutida "jag" och den pojke, "duet" som han distanserat sig från. När man blivit varse denna förskjutning vänjer man sig rätt snabbt med formen. Riktigt effektfullt blir det när "jaget" framträder i en passus eller två.

Det är lätt att applicera ett ord som "målande" på boken. Men också "psykologisk" fungerar. När man vänder sida för att mötas av ett uppslagslångt kapitel är det som att se ett diapositiv, inte på duk, men med lupp över ett ljusbord. Där framträder färgerna och formerna, och tittar man tillräckligt noga även detaljerna. Och tanken är väl att helheten ska frilägga en undertext.

Men sist och slutligen är detta budskap ett antal inramade foton ur barndomen. När det väl börjar ta sig byter Kempe bild och vi lämnas med lukten av dagg och sommarstuga och stekt abborre. Den som vill ha mer får fiska på annat håll.

Similar Posts:

• Debut i tidens anda
• Kontaktsökande
• Fast i ekokammaren
• Allt på ett kort
• Så frustrerande men bra

Nej, det är en snöklump består av en samling lösryckta episoder från en ung kvinnas eller tjejs resa med en kille i ett sommarlandskap. Då och då varvas det med tillbakablickar från tidigare relationer, barndomen, familjen…

Till stor del är berättelserna inte mer än någon sida ur en ensam människas dagbok, vardagsrealism som inte känns fascinerande på något sätt. Men stundtals hostar Villius upp provokationer mot den trista och stela vardagen och trångsynta människor.

Under ytan anas en pyrande glöd, en kris, som uppstått i hotet om att en dag bli vuxen och ingå i en trist tillvaro där varje dag är sig den andre lik. Skitiga trosor, fylla och spyor, tillfälliga förhållanden fungerar som revolt mot den inrutade vardagen.

Att vara kulturellt intresserad och att resa är bra, att se på Bingolotto och skaffa barn är inte lika intressant. Kort sagt, ställ dig utanför den tråkiga tillvaro som Svensson befinner sig i och du kommer att bli upplyst! Och Villius ungdomligt kaxiga språk är en hjälp på traven för att uttrycka känslorna.

Jag vete fan om den här boken är något att ha i bokhyllan. Personligen är jag trött på att höra vad som är inne och vad som är ute, vad som är coolt och inte coolt, och att sedan förpacka det hela i halvpoetisk prosa gör mig inte klok. Den bagpackersmentalitet som skimrar runt texterna är ett barn av vår tid. Då menar jag att det i dag är viktigt att ha rätt attityd, vara självständig, inte vara rädd för att sticka sin kos, veta vad som är fin kultur och ful kultur.

Nej, det är en snöklump kunde gott fått plats i en antologi av något slag, då kanske den inte skulle kännas så lång.

Similar Posts:

• Inbjudan till minnesstund
• Provokativ fantasi
• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Solblekta diaplåtar
• Mad Donna

Lite orättvist, har jag tyckt allt som oftast. För vad vet de? Tror de att de är speciella bara för att de har sålt ett visst antal böcker. Ger det dem rätten att klanka ner på nya författarförmågor? Kanske var de avundsjuka, tänkte jag och förkastade deras kritik utan närmare eftertanke.

Men jag stannade upp efter ett tag. Såg mig över axeln. Då hade jag bland annat hunnit läsa Karin Ström och många andra av hennes gelikar (av ren lathet avstår jag att från namedroppa fler författare). Dessa representerade samtiden. De var nutida svenska prosaister.

Det var roande läsning. I många fall även inspirerande. Berättelserna, som var mycket självbiografiskt präglade, utspelade sig för det mesta till en början i Stockholm och drog sedan vidare mot London, Madrid, Rom, Prag, New York, ja, you name it. Det var även frestande läsning. Man ville gärna själv packa en väska och bara dra iväg, skita i allt och bara glida runt.

Det var den ena sortens berättelser. Den andra sortens handlade om svåra uppväxter, mobbning och en del andra mänskliga trauman. Dessa var ganska så säkert hundraprocentigt självbiografiska. Tragisk läsning, med andra ord. Realism. Tuff sådan. Men äkta. Tyckte jag då. För några år sedan.

Vardagsrealism biter dock inte på mig längre. Antingen har jag blivit avtrubbad eller helt enkelt bara för gammal och cynisk. Därför är jag lite kluven till novellsamlingen, Tittut! – Tio nya svenska författare, som getts ut av det unga bokförlaget Ink.

Som titeln antyder är boken laddad med nytt, friskt bläck. Pennfäktarna här hör också till skaran svenska samtidsförfattare, de vilka jag alltså alltid försvarat då de fått smaka på tuktremmen. Men nu står jag här istället, mitt i vägskälet; jag är å ena sidan böjd att hålla med ”veteranerna” men å andra sidan vill jag inte heller svika ”färskingarna”.

Hur kommer det här sig, då? Jo, för de flesta novellerna i den här antologin är ungefär lika intressanta att läsa ytterligare en gång som det är att traggla sig igenom den här recensionen igen. Det mesta är förvisso sagt, men orden lämnar inget efter sig. Inget tänkvärt. Ingen andemening.

För mycket tonårstrauma på en och samma gång gör att man till slut sätter novellsamlingen i halsen, får sura uppstötningar och ledsnar på hela skiten. Det finns gränser för hur mycket man tål. Man kan inte älta om samma sak hela tiden, lika lite som man kan äta makaroner och ketchup dag ut och dag in. Ty med en sådan kostcirkel kan ingen undvika skörbjugg.

Bör dock understryka att novellerna i Tittut! inte är dåliga i bemärkelsen usla, tvärtom, rent språkligt och metriskt håller de bra klass. Nej, vad som saknas är en väl genomtänkt historia. Lite substans. Varför inte även några fler poänger!? Samma symptom kan uppdagas till exempel hos de svenska hiphoparna. Man dribblar ord om hur man har tagit sig till toppen och hur svårt det var att ta sig dit.

Men sedan, då? När man nåt toppen. Vad finns det då att berätta?

Nu har ju förvisso de flesta av författarna som bidragit med noveller till den här antologin fått mycket annat publicerat. Ta till exempel Jerker Virdborg, som tidigare i år debuterade med Landhöjning, två centimeter per natt. Denna novellsamling var enligt min kollega ett helt juste verk.

Så visst är det mycket möjligt att dessa ”tio nya svenska författare” har mer att berätta, något som är mer genomarbetat, för kanske är det bara i det här sammanhanget man inte kan motta novellerna rättvist. Men det återstår väl att se.

Den enda novellen som verkligen fascinerade mig var Malte Perssons ”Livet på den här planeten (the Celestial Bodies mix)”. En härlig surrealistisk sak som bokstavligen imploderade framför ögonen på mig. Kom att tänka på en viss Douglas Coupland i sina bästa dagar när jag läste den.

Ja, som ni kanske märkte blev det mycket sagt om väldigt lite. Och med de orden överlämnar jag det till er som läser böcker samt er skriver dem att avgöra själva vad som gör en historia god men samtidigt nyttig.

Similar Posts:

• 37 grader celsius
• Mer jävlaranamma, tack
• Nya röster i Skurupsantologi
• Stark novelldebut 
• Både bu och bä