Det där fångas väldigt skickligt i författartrion Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlssons novellsamlingar Tolv och Tretton. Här möter vi tolv respektive tretton barn på gränsen till tonåringar i varsina noveller där just de är huvudperson – men de går i samma klass och rör sig in och ut ur varandras berättelser också. Huvudpersoner och statister. Vänner, kärlekar, irritationsmoment och kärleksintressen. Självklara huvudpersoner i sina egna liv.

Någon verkar enbart störig i någon annans novell, men när personen själv är huvudperson kommer nyanserna fram. Det finns inte alltid en ursäkt, men det finns anledningar, erfarenheter, bakgrund och djup.

Ett par av huvudpersonerna i Tretton är desamma som i trions tidigare novellsamling Tolv; merparten är nya som just huvudpersoner, men har funnits med i periferin tidigare. Här har de också från 6:an till 7:an, över den där lömska men viktiga gränsen mellan barndom och tonår med allt vad det innebär.

Läser man Tretton från pärm till pärm – och jag skulle ha svårt att göra något annat, även om berättelserna definitivt också kan stå på egna ben – så är den första nya högstadieelev man möter Lydia. Hon och hennes bästa kompis Meija är tryggt kvar i gamla hjulspår med filmkvällar, chips och läsk. Det är i alla fall vad Lydia tror. Kvällen som novellen utspelar sig under är Lydias födelsedag, och de har firat med tacos, tårta och film. Mitt i filmen ursäktar sig Meija och går hem med magont – eller gör hon?

Snart bombarderas Lydia med bilder på sociala medier från ett poolparty hos en äldre tjej på skolan. Många från klassen verkar vara där. Liksom Meija.

När insikten om vad det är som syns på skärmen når ända ut i Lydias kropp känns det som om någon drämmer en boxhandske rakt i magen på henne, och sen: slag på slag, ett för varje ny del av sanningen. Det är som en boxningsmatch.

Meija ljög?! POFF!

Hon gick inte alls hem från mitt födelsedagsfirande för att hon ”mådde illa”. OUFF!

Hon tittade mig rakt i ögonen och hittade på det som ett svepskäl för att kunna ta sig därfirån, och nu står hon vid en pool. OUCH!

På någon slags jävla poolfest?!

Först i sista novellen får vi Meijas perspektiv på vad som hände, men poolfesten återkommer genom novellerna. För en del betyder den inget. För några ett tillfälle att hitta på pranks mot fåniga äldre syskon. För ytterligare andra känns det som kvällen som förändrade allt. För någon rosaskimrande. För någon annan nattsvart.

Att skriva fram mångfacetterade huvudpersoner i den här åldern är inte alldeles lätt. Nå, det är förmodligen aldrig lätt, men i alla fall. Bjärbo, Lindbäck och Ohlsson lyckas skapa hela tretton stycken.

Similar Posts:

• Uthängda
• Tretton år och evigt balansgående
• Skolan står i brand
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Hur skulle det vara om de låtsades vara lite ihop?

Precis som mamma hjälper skådespelare på teatern med deras repliker, har jag hjälpt Mina med att skriva meddelanden till alla killarna i klassen. En slags kärlekens sufflör, det är jag det. Håller mig helst i bakgrunden.

Så kommer en ny kille till klassen och skakar om den här dynamiken. Genast när Josh Johansen dyker upp i klassrumsdörren känner Gro det som om hon blivit påkörd av en oljetanker (det här utspelar sig trots allt i Norge). Naturligtvis utgår Mina ifrån att det är hon som ska vara kär i och ha första tjing på Josh. Precis som hon utgår ifrån att hon har rätt till den bästa rollen när klassen ska sätta upp pjäsen ”Balders död”.

Men den här gången ställer inte Gro oreflekterat upp. Varför ska hon alltid vara bifiguren i en berättelse som hela tiden kretsar kring Mina och hennes känslor?

Som vuxen läsare upplever jag det som lite sorgligt, men förmodligen rätt realistiskt, att tjejernas relation kretsar så mycket kring killar, och att det som får Gro att äntligen ifrågasätta Minas översittarfasoner är hennes egen relation till en kille. Jag tvivlar på att den här mellanåldersromanen riktigt klarar Bechdel-testet, ni vet, det där med att kvinnliga karaktärer ska prata med varandra om något annat än män.

Något som är lite fint är att Gro får stöd av sin mormor, en egensinnig, pensionerad domare, och deras på hundrastgården nyfunne vän, hundsalongsägaren Even. Båda blir snabbt engagerade i klassens teaterproduktion, där den homosexuelle Even naturligtvis blir en fabulös kostymör. Här kommer också tjejernas relationer till Josh, liksom mormoderns till hennes stora ungdomskärlek, att ställas på sin spets lagom till premiären.

Jamen, ni hör kanske att jag har lite svårt med klichéerna. Det här är någon sorts mellanstadie-feelgood som kanske hade känts fräsch för tio-tjugo år sedan, och jag är lite frågande till varför man valt att översätta den till svenska. Jag tror dock att den kan vara användbar för den som vill diskutera relationer med barn i mellanåldern, inte minst kompisrelationer och synen på det motsatta könet – för tjejernas kamp om killar som någon sorts endimensionella objekt är ju inte heller alltför fräsch av dem, även om det kanske är så man börjar? Hur ytlig är kärlek överlag? Hur ytlig kan den vara och fortfarande kallas kärlek?

Det här sammantaget gör ändå att detta är en bok som jag faktiskt funderat en hel del kring sedan jag läste ut den.

Similar Posts:

• Kamp mot bokförbud
• Tretton år och evigt balansgående
• Tretton huvudpersoner i egen rätt
• Att vakta en hemlighet
• Tankeväckande nostalgitripp

Man kan få intrycket att skolans vuxna äntligen tagit till sig något av situationen på skolan, när rektorn vid vårterminens början aviserar att de ska börja arbeta med ett jämställdhetsprojekt. Det rinner dock snabbt ut i sanden, för samtidigt har något annat hänt: skolans sporthall har brunnit ner till grunden, och det blir snabbt en ursäkt för att låta allt vara som det alltid varit. Det är ju ont om lokaler nu. Resurserna måste gå till en ny idrottshall.

Branden inleder Jobbiga tjejer. Alla dras till sirenerna, röken och den stora byggnaden som ofattbart håller på att slukas. Snart konstateras också att branden är anlagd, och spekulationerna drar såklart genast igång om vem som gjorde det. Någon i Facebook-gruppen Vi i Gnesta lägger upp en bild på en ”skum person” som synts i närheten av hallen i samband med branden. Det är Eleni, som var ute och gick med hunden. Ensam.

De tre huvudpersonerna, Tilde, Jasmine och Eleni, som blev vänner i Fula tjejer, bestämmer sig för att försöka ta reda på vem som egentligen gjorde det. De lyckades ju med Instagramkontot, eller hur? Men de är också väldigt olika personer, och tar sig an undersökningen på väldigt olika sätt, något som minst sagt skapar problem.

Jobbiga tjejer är på alla sätt en värdig uppföljare till succén med Fula tjejer. Teman därifrån, om hur tjejer kan tryckas ner och behandlas annorlunda än killar, finns kvar och utvecklas. Läraren Sebbes slentrianmässiga attityd gör att jag vill sticka de här böckerna i händerna på såväl lärare som elever, men lyckligtvis får tjejerna också en allierad i den nya, coola mentorn Emma.

Att det återigen finns ett brott att lösa ger romanen ett naturligt driv. Skolbränder och brandutmaningar på nätet är tyvärr ständigt aktuellt, liksom naturligtvis hur drev kan frodas där. Här är det dessutom inte enbart ungdomarna som är elaka mot varandra på ett webbkonto utan vuxen insyn, utan även vuxna som drar iväg i Vi i Gnesta-gruppen. Det är obehagligt.

Jobbiga tjejer är, precis som sin föregångare, en välskriven, lättläst och nyanserad bok för ungdomar. Men det är också en bok vuxna med fördel kan läsa. Vi måste faktiskt också tänka på hur vi uppför oss mot varandra.

Similar Posts:

• Uthängda
• Kollektivkicken
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Verkligheten är en app som man inte kan stänga
• Ge igen

I samma stund går ett par killar i en av de andra åttorna förbi dem. De tittar på Tilde. Rakt på. En av dem flinar elakt, och när de har passerat fnissar båda två. De försöker inte ens dölja det. Det är meningen att hon ska se att de tittar och höra det där föraktfulla fnisset. Det känns som att få en örfil att fatta det. Hon har aldrig fått en örfil, men det behövs inte. Nu vet hon hur det känns. Hela huvudet bränner.

Snart har ”Fula tjejer” skolans tjejer i sitt grepp. Vem som helst kan smygfota och skicka in till det där kontot. Det gäller att aldrig slappna av. Aldrig sticka ut och dra blickarna till sig. Tänka ännu mer på hur man klär sig, hur man sminkar sig, hur man rör sig. Helst aldrig öppna munnen, för när man pratar eller skrattar eller äter är det ju lätt att göra konstiga miner som ser fula ut på bild.

Tillvaron blir outhärdlig, och när var högstadiet särskilt uthärdligt till att börja med? Så fort Tilde ens tänker på att säga något är det någon stöddig kille som tittar på henne och härmar den där minen från skolkatalogen.

Fast när tillvaron blir tillräckligt outhärdlig så får också åtminstone några nog. Tilde är ju inte ensam om att bli uthängd på ”Fula tjejer”, och några av tjejerna börjar luska i vem som ligger bakom det där anonyma kontot.

Tilde, Jasmine och Eleni går i samma klass, men har aldrig varit kompisar innan. De är väldigt olika, och att samarbeta är långt ifrån smärtfritt. Långt ifrån smärtfritt, men också utmanande och ganska underbart, att tillsammans försöka göra någonting åt en för jävlig situation.

Det är inte bara till färgen Fula tjejer påminner en hel del om Jennifer Mathieus knallrosa lilla energikick Moxie. Här har tre väletablerade svenska ungdomsboksförfattare, Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson, gått samman och skrivit en fin och i slutänden ljuvligt peppig bok – som är tänkt att bli tre, tydligen – om unga tjejers vardag i skolan och på nätet. Det handlar om högstadiets hierarkier, om utsattheten på sociala medier (som inte precis är avskild från den övriga sociala verkligheten, även om det verkar ännu lättare att vara elak där), och om vänskap och solidaritet som kan besegra det mesta. Härligt!

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Ge igen
• Tretton huvudpersoner i egen rätt
• Moxietjejer slår tillbaka

Måste dessutom berätta att allt jag hört och sett på idag varit smått genialt. Började morgonen med att lyssna på Fula tjejer som är en bok av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson. Det är en bok som behandlar strukturer och tillplattandet av tjejer. Budskapet med boken är helt enkelt att: Nu är det nog!

Har haft stor glädje av seminarier från Läsrörelsen som i år fyller tjugo år. Det har handlat mycket om läskunnighet. Kravnivån stiger och allt fler klarar inte av det. Läsning kräver träning.

Angående dyslexi har forskningen fått nya verktyg. Det går att läsa på olika sätt, med ögon, öron och fingrar. En kan jämföra dyslexi med spindelfobi. Det gäller att börja med att behandla istället för att ge mer text, såsom många politiker tycks tro.

Ett annat väldigt angeläget seminarium behandlande bildberättande och konsten att läsa bilder. Det går inte att bara vara konsument i tillvaron. Det är viktig att själv få göra. Kopplingen mellan hand, öga och hjärna är livsviktig. Att kunna sätta ord på det du ser kommer du åt via tecknandet t ex.

Har också lyssnat på ett spännande seminarium om kroppsideal i barnböcker. Det handlar om att visa på olika kroppar, en mångfald utan pekpinnar.

Det var också intressant att höra vad våra partiledare läser av plikt och av lust. Bengt Westerberg, den f.d partiledaren för folkpartiet, var en ytterst påläst och lyhörd moderator som höjde detta seminarium. Han var dessutom med och startade Läsrörelsen år 2000. Jag kan avslöja att det Jonas Sjöstedt läser av lust är Bränn alla mina brev av Alex Schulman. Överraskande var att Ulf Kristersson tipsade om poesi, nämligen Jag ritar en dörr på väggen med fingret av den fängslade förläggaren Gui Minhai.

Sammanfattningsvis en dag i läsandets livsviktiga tecken. Ser fram emot morgondagens fortsättning.

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Anna Livs bokmässa
• Fredagsmässan
• Uthängda
• Wherever I Lay My Hat (That´s My Bokmässa)

Vips kommer dagen när du får en kritisk kommentar över ditt sätt att lägga ned glasögonen i fodralet. Barnet har blivit en tonåring med behov avatt ta avstånd från dig.

Mysiga och fnittriga stunder är kanske de starkaste byggstenarna i familjeminnet för såväl barn som förälder. Och möjligen utgör de en viktig plats att återgå till i tankarna när ekorrhjulet snurrar fort.

Idag är det tävlingsdag.
Det är mammas och min bästa dag, för vi älskar att tävla. Ändå sov hon jättelänge!
Jag var tvungen att hoppa i hennes säng och ropa Det är tävlingsdag! Det är tävlingsdag! flera gånger innan hon gick upp och gjorde frukost.
Nu äter jag gröt. Eller jag försöker äta gröt, men magen är så full av tävlingslängt att det knappt får plats någon gröt.
-Ät ordentligt så att du orkar vinna, säger mamma.
Själv dricker hon bara kaffe.
-Så du tänker förlora? frågar jag.
-Aldrig i livet, säger hon.

Mormor, som ska vara domare, är egentligen av uppfattningen att barn inte ska tävla. Men Frallan och mamman har funnit sin respektive tävlingsnerv och vill inte avstå dessa speciella dagar. Mammans och mormors avvikande åsikter har ibland orsakat dispyter. Frallan har under årens lopp förstått att kärlek inte utesluter olikheter. Irritation kan flöda parallellt med kärleksfullhet.

Mormors och Frallans relation saknar spår av pekpinnar. Utan inblandning av mamma äter mormor och Frallan då och då råa, tjockskurna falukorvskivor. Och om Frallan inte blir mätt får hon glass. Lisen Adbåge sprider värme med sina illustrationer. Mormor är verkligen sådan som framgår av Frallans minnesbilder och av handlingen.

Jag gillar greppet att berättelsen innehåller fysisk aktivitet. Det är roligt att ha kroppen som lekinstrument. Det är också uppfriskande med tävlande bokhjältar som inte sysslar med lagsport eller annan organiserad idrott. Hurra! Inga dyra ingrepp i plånboken. Utanför de flesta bostadsområden finns ett staket att gå balansgång på. Och jag blir väldigt sugen på prova det där med att baklängesspringa.

Dagen blir precis så spännande som Frallan föreställt sig. Nervernas daller, segerns sötma och andraplaceringarnas harm växlar om vartannat. Författaren har skickligt doserat spänningen som tar avstamp i tävlandet. Kommer någon att fuska? Hur kommer mormor att fungera som domare? Men också en sidohändelse bidrar till spänningskurvan. Strålkastaren riktas mot något som är viktigt för en granne. Händelsen strömmar svagt av oro men också av ljus självkänsla som kombineras med gemenskap med din nästa.

Å, vad jag blir glad av berättelser som ger plats åt busigheten mitt i vardagen. I höst kommer en ny bok om Frallan. Gissa om jag kommer att vara först på bibliotekets kölista för låntagare?

Similar Posts:

• Mat som kärlek
• Föräldraskap och förlust
• Härlig samvaro vid havet
• Bör man Bechdel-testa mellanstadietjejer?
• När alla bara skäller

Vi möter Ella och Charlie. De är bästa vänner sedan för alltid. De skriver listor, dansar och pratar om det mesta. Tills Charlie träffar Niki och allt blir förändrat. Premissen lät bra om än inte alltför originell, men författaren låter det inte stanna där. Karaktärerna är komplexa, sympatiska och framför allt oerhört verkliga. Relationerna dem emellan beskrivs med sådan träffsäkerhet att man kan tro att hon sett in i ens eget liv. Känslorna är starka, tryckande, pockande på uppmärksamhet. Få skriver om att vara ung som Sara Ohlsson gör.

Boken imponerar dessutom genom att trots sitt fåtal sidor lyckas ta upp så mycket viktigt, utan att för den skull göra historien plottrig. Sexismen möter Ella nästan vart hon går, och hon tillåts utrymme att reagera och bli arg. Mens och onani nämns nästan i förbifarten, precis tillräckligt för att ge tabuna en smätt på näsan. Normernas tyngd och strukturella problem tas upp på ett relaterbart sätt som ändå inte blir nedslående utan snarare inspirerande. Ella tänker inte spela med i spelet, hon tänker vara fri och sig själv. Det ger hopp om framtiden, världen, litteraturen.

Om ni tänker läsa någonting ur höstens svenska utgivning av ungdomsböcker, läs denna. Sara Ohlsson skriver med sådan insikt, energi och talang att jag har svårt att tänka mig något liknande inom en så kort tidsperiod. Hela texten är fullkomligt elektrisk och vi som läser sprakar med den. Ingen normal står i regnet och sjunger ställer sig bland de romaner man önskar sig ha skrivit själv. Den är ingenting om inte imponerande.

Similar Posts:

• Uthängda
• Att pröva, växa och ändras
• Kärlek, sex och att aldrig vilja bli som sina föräldrar
• Oväntat rörande återupprepning
• Ombytta roller

I ungdomslitteraturen har det också hänt grejer de senaste åren. Kyska kyssar har blivit till mer vågade berättelser om fumliga sexdebuter och rätten att vara kåt utan att vara kär. Vad som däremot har saknats är rena, lustfyllda skildringar där sexet får ta plats och vara något positivt utan att problematiseras. Redaktören för HET, Åsa Anderberg Strollo, har tagit fasta på detta och samlat några av landets bästa ungdomsboksförfattare i en novellantologi med erotik utan pekpinnar.

Lisa Bjärbo öppnar försiktigt men kittlande med klassrumserotik i Fyrtio minuter eller En jävla evighet. Här blir läsaren varse att erotik kan vara så mycket mer än själva den svettiga akten. Erotik är framför allt vägen dit, det som ligger i tomrummen och mellan heta fingertoppars snuddande mot ett papper i en skolbänk.

I Jenny Jägerfelds novell Paris Surpris möter vi en ung, sexuellt frustrerad tjej som blir tänd på vad hon tror är sin bögkompis. Den sexuella spänningen finns mellan dem, men hon vågar inte riktigt lita på den. Han är ju bög, eller? Jenny Jägerfeld jobbar mycket med humorn. Det kvinnliga jaget får en av antologins tydligaste (och roligaste) röster och de sexscener som novellen så småningom leder till blir oväntat realistiska genom denna.

Manne Forssberg liksom Gunnar Ardelius har det klassiska elev-lärare-temat i sina noveller. I båda är det eleven som blir tänd på läraren, men där Manne Forssbergs huvudkaraktär är en ganska ung och oerfaren kille som går igång på sin biologilärare är Gunnar Ardelius en något äldre tjej som i det närmaste förför läraren på sin skrivkurs. De två novellerna är tematiskt lika, men Gunnar Ardelius har ett moget, mer poetiskt språk som jag uppskattar här. Gunnar Ardelius novell har också något gemensamt med Jessica Shiefauers Pose. Båda utgår ifrån konstnärligt skapande för att förstärka och närma sig det erotiska. Jessica Shiefaurer skriver om en ung manlig konstnärsmodell som går från att vara obekväm i sin objektifierade roll, till att så småningom njuta av densamma. En förskjutning sker, balansen i relationen med den äldre konstnärskvinnan ändras och de möts i erotiskt samspel.

Martin Jerns novell M-F:ing Sandra Rydell har sin största vinst i tempot och de ständiga vändningarna. Han lyckas verkligen med konsten att behålla mitt odelade intresse med sin nästan farsartade historia om en ganska oerfaren kille som hänger med den kaxiga Sandra Rydell, a.k.a Candy Fanfuckingtastic och hennes kompis under ett mycket hektiskt dygn. Här finns också, framför allt i början av novellen, en sorts ton och röst som får mig att tänka att det är precis så här det kan gå till. Det här är inte erotik i någon klassisk mening, men precis så här fumligt, roligt, frustrerande och absurt tänker jag mig att det kan vara att försöka skaffa sina första sexerfarenheter 2012.

Sara Ohlssons novell handlar om en tjej som plötsligt känner sig kåt på lillebrorsans bästa kompis. Texten rör sig runt gränserna mellan vänskap, kärlek och lust och visar att de ofta kan vara oerhört grumliga. Som vanligt har Sara Ohlsson också ett väldigt okomplicerat sätt att skriva om det kvinnligt kroppsliga utan att det känns krystat. Mensen, könet, svetten, järndoften; allt smyger sig in precis som det ska.

De tre återstående novellerna av Åsa Anderberg Strollo, Ingrid Olsson och Inti Chavez Perez arbetar liksom de övriga mycket med att bryta det förväntade och bygga upp stämningar som eggar. Ingrid Olsson skriver sinnligt om en fantasi kring en tröja, Inti Chavez Perez beskriver njutningspunkter i munnen på ett känsligt överraskande sätt och Åsa Anderberg Strollo ställer perspektiven på ända såväl hos huvudkaraktär som hos läsare. Överlag är det vad det handlar om i HET, att låta läsarens egen fantasi jobba för att sedan kasta omkull eller infria den. Det är väl sammanhållet, men samtidigt eklektiskt. Ibland blir fantasierna väl snälla och på några ställen fastnar texterna i svärmerier och stämningsbyggande. I stort lyckas dock de nio författarna till HET med det de företagit sig – att sätta ribban för en helt ny erotisk ungdomslitteratur.

Similar Posts:

• En kollektivtrafiksroman
• Avelshingst, sceniskt underbarn eller hopplös dagdrivare?
• Välkommen in i en skruvad värld
• Tema: Erotik
• Tema: erotik och romantik

Men även om jag gillar ambitionen, att skriva lite mer konkret om sex, så gäspade jag mig mestadels igenom första romanen i serien. Amandas bok skildrar och diskuterar sex och könsroller på ett tydligt och pedagogiskt sätt, visst. Karaktärerna och handlingen är möjligen skriva för att uppnå så stor allmängiltighet som möjligt, men det är inget bra romanrecept. Handlingen är minst sagt förutsägbar och karaktärerna gjorde knappt intryck alls.

Därför kan knappt ens det spännande i att få ett nytt perspektiv på samma människor locka mig att plocka upp nästa del. Men jag är nyfiken på tuffa Saga, huvudpersonen i den tredje boken, och då säger nu en gång min läsarmoral mig att jag inte kan hoppa över tvåan. Så då läser jag väl om den där trista Jonna då.

Och blir naturligtvis positivt överraskad. Trista Jonna visar sig förstås ha högre igenkänningspotential än jag riktigt vill erkänna och förmodligen har Janouch hunnit bli varmare i kläderna som ungdomsförfattare också. Jonna känns mer som en verklig person, lite vanlig och unik sådär som människor är.

Jonnas bok tar vid där Amandas bok slutade och där dynamiken mellan bästisarna obönhörligen ändrats. Amanda har ju pojkvän nu, ett förhållande och ett sexliv, och Jonna känner sig ofta behandlad som nästintill efterbliven. Ofullkomlig. Jonna måste ju paras ihop med någon nu, och helst någon av Amandas killes kompisar, så att de kan umgås alla fyra. Räck upp en hand, alla tjejer som aldrig varit i den situationen, liksom.

Jonna är tveksam. Visst är hon nyfiken på sex och sådär, men känner samtidigt en instinktiv motvilja mot kärlek och passion. Kärlek, det är väl den där skiten som gjorde att mamma stack till USA med sin nya och lämnade pappa och Jonna förkrossade kvar? Vem vill egentligen utsätta sig för något sådant?

Ändå har det här projektet ju en tydlig mall. Alla tre romanerna har till häften samma baksidestext: ”Om kärlek och första sexet. Om längtan och lust. Om hur det kan vara att mista oskulden och samtidigt hitta sig själv.” Kanske är det det antydda sambandet mellan de båda sista elementen som stör mig lite. Som att ha sex första gången skulle vara det ultimata självförverkligandet. Jag tycker liksom bättre om Jonna än om romanen om henne.

Det är ju också så att bra romaner om sex för unga tjejer har blivit ett område med rätt hög konkurrens. Janouch skriver som sagt konkret och pedagogiskt, men ibland blir det väl både konventionellt och kliniskt. Romanerna ger säkert svar på en hel del praktiska frågor man kanske inte alltid vågar ställa som ung (eller alls), men utan att det verkligen går att leva sig in i själva lusten också, så blir det ju ändå inte riktigt begripligt. Där skulle jag hellre rekommendera någon annan ungdomsförfattare, Sara Ohlsson eller kanske Malin Isaksson, Moa Eriksson Sandberg eller Katarina von Bredow. Fast en bra folkbildningsambition är alltid värd viss uppskattning.

Similar Posts:

• En tjej som gillar sex? Men då finns det nog en mörk förklaring
• ”Da velger jeg å kalle deg drittsekk”
• Ett rosa paket med luft
• Vem mördade Linda Palm?
• Uppföljare utan egen idé

2. Mitt nästa skrivprojekt
Kanske var det för att den begåvade poeten Khashayar Naderehvand satt ett par bord bort på den där libanes-italienska restaurangen invid mässan som det hände? Det och den smittande kreativiteten som fullkomligt sjuder bland alla montrar. För nu ska jag berätta en hemlighet… Jag vet vad mitt nästa diktprojekt ska handla om.

3. Ätstörtantologin som sålde slut
Ätstört är en antologi om ätstörningar, fett, mat och makt som ges ut av ETC Förlag. Det verkar vara en viktig bok där frågan lyfts över individnivån, och jag blev så glad över att höra att den sålde slut både på fredagen och lördagen. Antologin går att beställa på VARUHUSET.ETC.SE

4. Bokförlaget Gilla Böcker
Vår Lina debuterar i vår på Bokförlaget Gilla Böcker. Förutom Linas kommande bok; Det borde finnas regler ger de ut andra fantastiska böcker av bland andra Sara Ohlsson och Jenny Jägerfeld.

5. Anna Bovaller-intervjun
Din barndomsdröm var att bli författare, kan du inte berätta mer om det? bad jag deckarförfattaren Anna Bovaller. Det blev en intressant intervju om drömmar, skrivarkurser och skrivlust som kommer i samband med att jag recenserar hennes senaste bok Äppelkyrkogården.

6. Parkhänget
Att avsluta kvällarna på Parkhotell blev ett måste. Dricka spritzer, diskutera skrivande, mingla med författare och andra välkända.

7. Hallongrottans monter
Det gick inte att passera här utan att köpa kylskåpsmagneter, post-it lappar och coasters. Så vackra och de allra flesta med Frida Kahlo på.

8. Bokbloggarminglet
Att få träffa Pockethexan, Enochannanbok, Bokstavlarna och alla de andra i verkliga livet är berikande. Och författarna som dyker upp och vill bli recenserade av oss gör inte saken sämre.

9. Vad inspirerar en deckarförfattare?
Ramlade in på ett seminarium med författaren Håkan Östlundh. Hade ingen aning om vem han var eller vad han skrivit men nu är min nyfikenhet väckt. Håkan berättade inlevelsefullt om hur han utgår ifrån berättelser i det verkliga livet när han skriver sina böcker. Berättelser som sen vrids till och skruvas åt och i slutet finns det endast ett korn kvar. Jag kommer självklart att återkomma till deckarseminarierna längre fram.

10. Sällskapet
Vad vore väl en bokmässa utan kollegorna på dagensbok? Och utan de där gamla och nya vännerna och såklart b ö c k e r n a som gör allting så där alldeles underbart.

Similar Posts:

• Emelies 10 i topp på bokmässan
• 10 oumbärligheter på bokmässan
• Torsdagen på bokmässan
• Fredag på bokmässan
• Söndag på bokmässan