Att inte ha barn, inte kunna eller framför allt att inte vilja, kan vara ett sådant fall. Åtminstone upplever journalisten Sara Martinsson det så. Sedan hon vaknat upp, barnlös och kanske lite planlös, dagen efter sin 40-årsfest, upplever hon påtryckningar överallt. Fertilitetsklinikerna tränger sig på, i reklamen på tunnelbanan såväl som i sociala medier. Folk frågar och har åsikter. Man ska väl ändå vilja ha barn?

Det finns flera saker jag har svårt att riktigt identifiera mig med här. Dels det där uppvaknandet – är det nånting man ständigt får höra som kvinna så är det väl att ”klockan tickar”? Män kan gladeligen vänta hur länge som helst, men du, du har en tydlig deadline. Det lyckas till och med överlappa den där tidigare rädslan ”Du går väl inte och blir med barn?” innan det är socialt accepterat. Kvinnors kroppar är ett minfält. Damned if you do, damned if you don’t.

En intressant sak i sammanhanget, men som Martinsson fladdrar förbi, är männens roll i det hela. Enligt SCB är 13,5 procent av kvinnorna strax över barnafödande ålder barnlösa, medan 21,5 procent av männen är det. Nu är det ju inte dem just Martinsson skriver om, men borde inte någon göra det? Nog kan även män känna barnlängtan?

Lite försvinner också här hur allt detta alltmer blir en fråga om pengar. Du kan i stort sett köpa dig ett barn numer. Behöver du sperma, äggdonation, provrörsbefruktning, surrogatlivmoder? Allt finns till salu – om du har pengar. Att ha lån på barnen blir kanske snart lika normalt som att ha det på huset, bilen och utbildningen?

Om varufiering av kvinnokroppen skrev Kajsa Ekis Ekman oerhört skarp i Varat och varan 2010. Martinsson berör temat, berör väldigt mycket, men skyndar lite för snabbt vidare. Hon blandar högt och lågt, personligt och samhälleligt, men lyckas inte riktigt knyta ihop säcken, tycker jag. Materialet framstår som inte riktigt färdigtuggat, färdigbearbetat.

Sara Martinsson var August-nominerad i fackboksklassen för sin debutbok, Knäböj: Om kvinnor och styrketräning. Jag har inte läst den, men det skapar ju onekligen förväntningar. Någon som varit August-nominerad vet väl hur man skriver en fackbok? Istället blir jag bitvis irriterad. Desorienterad. Efter några kapitel sitter jag och bläddrar hit och dit – vad var det det här kapitlet skulle handla om? Vad handlade egentligen det förra om?

Martinsson blandar referenser hej vilt, men påläst är hon ju. Jag gillar framför allt alla verkliga, vardagliga människor vars funderingar författaren letat fram, i undersökningar, i reportage och litteratur. Tänker på Sara Lövestams Monika-trilogi, där huvudpersonen släktforskar och till slut får syn på de andra, de barnlösa, de som är som hon själv. Som aldrig fått egna barn, men faktiskt ändå betytt något.

I Martinssons bok är pärmarnas insidor fulla av sådana kvinnor. Florence Nightingale, Nellie Bly, Ester Blenda Nordström, Harriet Tubman, Susan B Anthony, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Edith Wharton, Octavia E Butler, Frida Kahlo, Tove Jansson, Hilary Mantel. Namn på namn på namn.

Det finns trots allt andra sätt att lämna något efter sig.

Similar Posts:

• Monikaböckerna mot mål
• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Nej, jag vill inte ha några barn
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Livet som var, som inte blev och det som är

Ett av de självklara namnen inom svensk normbrytande ungdomslitteratur är Sara Lövestam, som en gång i ett författarsamtal på Pride pratade om hur besvärligt det är att verkligen försöka skriva karaktärer som är straighta cispersoner, men sen visar de sig alltid vara queer ändå. I En stark nolla skriver Lövestam om Texas, en högstadieelev med strulig hemsituation, som spenderar sina dagar med att tråna efter André – en fotbollskille i klassen som nästan helt säkert är straight. Men man kan ju alltid drömma.

För att komma närmare André skapar Texas en falsk profil på Instagram. Han stjäl några bilder från en tjejs profil, och skapar karaktären Amy. Texas och Amy är både lika och olika – Amy är betydligt mer populär, men har Texas känsloliv, och delar en del av hans mörkare erfarenheter. Vartefter André och Amy börjar skriva till varandra börjar de – som knappt pratat med varandra i verkligheten – berätta djupt personliga saker om sig själva, om sina familjer, om känslan att inte passa in och behöva låtsas vara någon annan.

Kanske är bokens budskap på sin mest grundläggande nivå inte överdrivet subtilt: källkritik är viktigt, akta dig så du inte blir lurad på internet. Men samtidigt är det inte det som är poängen med berättelsen – den tar upp så många viktigare saker. Som hur anonymiteten kan skapa närhet som är svårare att nå fram till i verkligheten, eller hur sådant som är skrämmande och obehagligt också kan vara fascinerande eller lockande.

Texas/Amy pratar till exempel inte bara med André på Instagram – han blir också snabbt groomad av en medelålders man som har mycket obehagliga idéer om lämpliga åldersskillnader i förhållanden. Som skickar dick pics, och ger slemmiga komplimanger (på bilderna som Texas snott). Så varför fortsätter Texas att svara?

Jag får två känslor samtidigt. Ett: Äckel. varför skulle min Amy, med smilgropar och de fina halvmåneögonen, vilja bli raggad på av en fullvuxen man med hund och veteranbil? Det påminner lite väl mycket om något jag sett hemma. Två: nyfikenhet.

Texas fortsätter skriva till den tämligen obehagliga @pellepontiac – om än kanske inte riktigt i de tongångar som Pelle hoppas på.

Amy: Vad tycker du kroppen är?
PellePontiac: Ett njutningsmedel, haha.
Amy: För mig är kroppen en avlång kapsel av kött.
PellePontiac: Jaså. Det är inte det första jag tänker på när jag tittar på din kropp.

När André ofrånkomligen efter att ha skrivit med Amy ett tag föreslår att de ska ses, är charaden hotad. Texas kontaktar Hilda – tjejen vars bilder han stulit – och bönfaller henne att låtsas vara Amy. Hon tvärvägrar, men går inte den enkla vägen med att anmäla och blocka Texas. Istället berättar hon sådär apropå om djur med besynnerliga parningsritualer. Texas och Hilda visar sig vara ganska lika när det gäller en fascination för det udda och kroppsliga – Texas filosoferar mycket kring kroppen som en säck kött:

Lunchen är fisksoppa, vilket biologiskt sett innebär att skolans trehundraåttio apdjur tar bitar av vattenlevande djurs muskler och använder dem som näring. Trehundraåttio par käkar mal mekaniskt födan till mindre bitar, trehundraåttio sväljreflexer drar ner den i matsmältningssystemet.

Hilda å sin sida har en djup fascination för sådant som näsapors attraktionsmönster. Kanske kan jag tycka att de är lite väl lika där, men deras likhet gör det också trovärdigt när de bygger en otippad vänskap av identitetsstölden.

Det jag tror att jag tycker mest om med En stark nolla är hur Lövestam motstår frestelsen att skruva intrigen för långt – det stannar hela tiden vid det trovärdiga, utan att dra dråpligheter och förväxlingar till sin spets. För när det realistiska är smart och snyggt beskrivet så är det alldeles tillräckligt.

Similar Posts:

• Verkligheten är en app som man inte kan stänga
• Humor och språk
• Monikaböckerna mot mål
• Från olika sidor
• I gränslandet mellan barn och ungdom

I Nu levande har Monika dock en ny man i sitt liv, och han är helt inriktad på att lösa hennes barnlöshet. Han vill komma in som en riddare på vit häst och ge henne det hett efterlängtade barnet, på vilket sätt som nu är möjligt. Men är det verkligen där Monika fortfarande befinner sig?

Det är en utveckling som ger mig som läsare ont i magen. Jag grälar på boken, på Monika. ”Men säg ifrån nu då!” ”Du vill ju inte längre!” ”Du orkar inte mer!” Gör hon? Vill hon?

En äldre och tidigare okänd barnlös släktning formulerar det som en lättnad att det inte fanns provrörsbefruktning, hormonbehandlingar och äggdonationer på hennes tid. För ”då fanns det åtminstone en förståelse för att vissa stackare inte kunde”. ”Man får väl göra något annat då. Det är inte konstigare.”

Jag tittar på denna kvinna, med så många decenniers erfarenhet av barnlöshet. Så tunn och rynkig och erfaren i den blåa koftan. Jag vill suga alla upplevelser och slutsatser ur henne, vill rusta mig och spegla mig.

”Har du haft känslan av att bli betraktad som någon som stannat i växten, för att du aldrig blev mamma?”

”De som får barn samtidigt som de blir vuxna tror att de blev vuxna för att de fick barn”, säger Hjördis. ”Och vissa som får barn blir ändå aldrig vuxna.”

”Jag har alltid tänkt att jag skulle bli en av kvinnorna som säger ’vänta tills du har fött barn, då vet du vad smärta är’. Och ler mot andra kvinnor i samförstånd.”

”För att du vill känna en mycket stark smärta? Eller för att du vill skryta om den?”

Bland annat genom Hjördis får Monika efterhand syn på dem i släktträdet som kanske inte fick egen avkomma, men som säkert ändå betydde något för människor omkring sig. Precis som hon gör för tonårskillen Texas, grannpojken som allt som oftast hänger i hennes lägenhet. Det är också Texas som ritar upp det alternativa släktträd som Monika kommer att tänka på som ”Texasträd”. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om detta lysande begrepp får ett liv även utanför romanvärlden.

Jag har visserligen gillat Lövestams romantrilogi från första sidan, men det är nu med tredje delen som jag riktigt inser att det hon gör är något större än ”bara” ett romanbygge. Det är en alternativ berättelse om barnlöshet, där det lyckliga slutet inte nödvändigtvis är biologisk avkomma och barn. Det är början närmast till en slags ny mytologi, ett sammanhang och släktskap för de barnlösa.

Parallellt med Monikas utveckling är trilogin om henne också en stor svensk släktroman. Här följer vi Monikas anfäder och -mödrar ända tillbaka till 1700-talet. Här möts samer och nybyggare. Kärlek, hat och barn uppstår. Ett mord begås, vilket ger denna trilogidel lite extra krydda, utan att för den skull kännas sökt. Precis som i tidigare delar får vi i inskott möta de äldre släktingarnas verklighet, och det är inget mindre än en konst att på detta begränsade utrymme göra varje släktliv lika levande och fängslande som Lövestam gör.

Vilket projekt det är som med denna bok blivit slutfört! Och nog också kommer att leva vidare länge.

Similar Posts:

• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Livet som var, som inte blev och det som är
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• 250 år av kvinnoliv
• En drömsk roman

I Andra Monikabok, Bära och brista, har Monika fått ett smärre nervöst sammanbrott på jobbet på universitetet. Hon får ett utbrott på ännu ett födselbesked på en mejllista avsedd för forskningskommunikation, och blir inkallad till prefekten. Arbetsgivaren vill att hon går till en psykolog, men ur bakhuvudet fiskar Monika istället fram en annons om vad som med lite god vilja kan tolkas som ett terapeutiskt skrivläger i Arvidsjaur.

Det är egentligen Arvidsjaur som lockar mer än skrivandet. Till Arvidsjaur och Nattavaara har Monika spårat sina rötter. Det är också dem hon tänker sig att skriva om på den där skrivarkursen som hon i romanens inledning är på väg till.

Jag får erkänna att jag är lite skeptisk när jag först läser om att Bära och brista utspelar sig på en skrivarkurs. Ska det handla om skrivande nu? Finns det inte tillräckligt med författare som skriver om det?

Då har jag såklart räknat bort Sara Lövestams alldeles fantastiska blick för människor. I Gamla färgeriet, ett rött litet hus i en skogsglänta utanför Arvidsjaur, samlas fem människor med egna behov av att uttrycka något: Monika, Ranka, Rosie, Claes och Sören. Deras skäl att vara där handlar om allt från försök att pedagogiskt gestalta sin gudstro till att arbeta sig igenom sexuella övergrepp. Och kanske gör det också någonting med Monika att äntligen prata öppet om sina smärtpunkter kring familjebildande och ursprung?

Parallellt med skrivarkursens nutid följer vi, precis som i föregående roman, Monikas släktingar. Lisa, som gravid lämnar Nattavaara för Stockholm för att återförenas med sitt barns far. Hennes föräldrar, Sten och Ester, som arbetar på de stora järnvägsbyggena. Stens mamma, Sara-Maria, vars man far till Amerika.

Till det här myllret av människor fogas de fem där i skogen, och det är ett ljuvligt gäng att umgås med. Dialogen dem emellan är såväl mättad av konflikter och fördomar, som exploderar i felhörningar och flamsiga improvisationer. Det är bara så … levande.

Kanske är det där någonstans Monika kan landa också? Hon har varit fixerad vid det där specifika lilla livet som inte vill bli till, men runt omkring henne sprudlar det ju likt förbaskat av liv. Liv på gott och ont. Liv i mörker och ljus. I slit och sorg och lust och trams. Sara Lövestam skriver fram allt det där briljant.

Similar Posts:

• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Monikaböckerna mot mål
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• En fortsättning lika stark som den prisbelönade debuten
• Spanska sjukan i Arjeplog

Ljudet av fötter inleds mer samtida och vardagsnära, med ett besök på en fertilitetsklinik. Monika och hennes pojkvän försöker få barn. Hon får krypa upp i gynekologstolen (eller snarare ner, som alla som suttit i en gynekologstol vet – man är aldrig tillräckligt långt ner) och sära på benen. Inga fel uppenbarar sig. Det skulle förvåna mig om du inte blir gravid inom ett år, konstaterar läkaren.

Nästa avsnitt har rubriken: ”Elva år senare”. Monika är fortfarande barnlös och försöker fortfarande få barn. Hon har passerat 40 nu, och undervisar på universitetet om mytologi. Pojkvännens saga är all. Hon har en ”grånad älskare” som inte vill bli pappa, men ändå medverkar som en slags informell donator. Och omvärlden är bara alltför villig att påpeka att ”Tiden går ju”. ”Barn är ändå livets mening”, och allt sådant där.

Det är märkligt, det där, hur snar omgivningen är att lägga sig i våra mest intima delar i namn av mänsklighetens fortlevnad. Helt främmande människor tycker plötsligt att det är okej att högljutt tolka andras kroppar, kanske till och med genom handpåläggning. Som om ingen någonsin haft problem att få barn, eller skulle ha någon form av kroppsliga komplex. Den bristen på medvetenhet är väl också delvis självuppfyllande – vem har någon lust att komma ut som reproduktivt defekt, överbefolkat jordklot eller inte?

Sara Lövestam väjer i alla fall inte för vare sig det smärtsamma eller det svartkantat humoristiska i tillvaron. Hon låter verkligen Monikas smärta och längtan och fixering vid barnlösheten ta sin plats, precis som hon aldrig väjt för världens mörka sidor. Samtidigt gör hon dem uthärdliga och faktiskt lätta och roliga att läsa om med sin underfundiga humor och stora värme.

Sakta men säkert vidgar hon också världen kring Monika. Hon har kanske inte egna barn, men där finns ett barn som uppenbarligen behöver henne: tonårskillen Texas, som sällan verkar vilja vistas i sitt egen struliga hem i samma hus. Dessutom inser Monika, själv uppvuxen i fosterhem, hur lite hon vet om sina egna släktingar, vem barnet hon längtar efter skulle kunna brås på. Hon börjar göra efterforskningar, fråga de få släktingar hon har och söka på nätet och i arkiv av olika slag.

Efterhand infogas släktingarnas berättelser i romanen, i tillbakablickar som förklarar hur livet blev som det blev. Besvikelser och missbruk, svikna förhoppningar, institutioner, sociala sammanhang där man inte tas på allvar. Här har verkligen gjorts ett gediget arbete i skildringen av människors livsvillkor. Varför Monika längtar efter en familj i en räcka av olyckliga familjer och smärtsamt misslyckat föräldraskap.

Jag läste den här romanen när den först kom ut i våras, men fastän jag hade massor att säga om den då, så fastnade jag istället i att läsa och läsa om hela författarskapet. Första nämnde någon att Ljudet av fötter har gemensamma karaktärer med Lövestams ungdomsbok En stark nolla, som kom ut ungefär samtidigt. Så nämnde någon annan Hjärta av jazz, och jag fortsatte att läsa och hittade kopplingar mellan nästintill alla Lövestams romaner. Jag älskar verkligen sådant! Det är så roligt, som små gåtor eller presenter att upptäcka.

Sara Lövestam är utan tveka en av Sveriges mest originella och spännande författare. Hon ger liv åt karaktärer och sammanhang som man sällan stöter på någon annanstans, och själva konceptet att den som flimrar förbi som en bifigur i en roman är huvudperson i en annan är så helt i linje med det. Såklart är alla huvudpersoner i sitt eget liv, och hennes karaktärer lever.

Andra Monikabok, Bära och brista, kommer lyckligtvis ut redan nu i höst. Det är ändå inte tillräckligt snart.

Similar Posts:

• Livet som var, som inte blev och det som är
• Monikaböckerna mot mål
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Nej, jag vill inte ha några barn

Sara Lövestam, som här gör sig till talesperson för Språkpolismyndigheten, har tagit fram en veritabel Bibel, som komplement till SAOL* (som hemma hos mig kallas för just ”Bibeln”). Pedagogiskt inleder hon med språkpoliskårens historia och något om lagstiftningen samt instruktioner för aspiranten och även språkpolisen som är i behov av vidareutbildning, fortsätter med de grövre brotten och går sedan över till lättare förbrytelser. Något som påpekas är att de språkmissbrukare som berörs av de ordinarie språkpolisernas arbete är modersmålstalare som inte har grava läs- och skrivsvårigheter; för andraspråkstalare och dyslektiker krävs specialkompetens.

För hanteringen av brottslingarna föreslås två alternativ: Good Cop och Bad Cop, också med en förklaring till varför dessa engelska uttryck används, trots att engelskt språkinflytande ingår i kapitlet för tyngre kriminalitet. Indelningen i tyngre kriminalitet och lättare förbrytelser utgår ifrån hur stor inverkan förbrytelserna har på det sammanlagda språkbruket, vilket innebär att brott som berör vanligt förekommande ord och strukturer ses som allvarligare. Ytterligare några exempel på tyngre kriminalitet är således brott som rör de och dem, sin och hans/hennes, var och vart samt syftningsfel medan några av de lättare förbrytelserna rör själv och ensam, ju och desto, chans och risk samt större än dig.

Varje avsnitt är upplagt på samma sätt: en beskrivning av förbrytelsen, exempel där den förekommit (vanligen hämtade från dagspress, Tv-program och internetforum), en förklaring till hur den uppkommit och så hur Good Cop respektive Bad Cop ska leda in förbrytaren på den rätta vägen. Den förra är förstående och pedagogisk men ganska enerverande i sin välvilja, den senare är stenhård, elak och hånfull och använder sig av mer eller mindre fantasifulla förolämpningar.

Man får också en hel del historik där det visar sig att det som är ”fel” nu förekom också för några hundra år sedan – och kanske t.o.m. var rätt då. Här finns Gustav Vasas Bibel och språkläror från 1600- och 1800-tal. Här finns insändare som beklagar språkets förflackning från både 1800-, 1900- och 2000-tal.

Ja, det är en bok för språknördar och en mycket underhållande sådan. Språkpolisen uppmanas att ta sitt kall på största allvar men det påpekas också hur ämbetsutövningen kan uppfattas av den som drabbas av den.

Ibland känns Bad Cop-råden lite krystade men det finns ju också en begränsning i variationen av elakhet och hån. Samtidigt finns de absolut roligaste styckena just här.

- Jag kommer bli lite sen eftersom att jag behöver föna om håret.
- AHA! Jag undrade just var du lägger alla dina att som du konsekvent vägrar att sätta efter kommer!
- Ursäkta?
- Av obegriplig anledning suger du upp alla att som borde följa på kommer, och så sprutar du ut dem efter eftersom. Inser du att du på det viset är värre än en slamsugare?
- Va?
- För en slamsugare suger slam från där det inte ska vara och dumpar det i bästa fall där det ska vara. Men du suger ett fullt fungerande att från dess rätta plats och dumpar det på fel plats. [---]

Och även den som har såväl ett par utgåvor av SAOL, Svenska Akademiens grammatik och Wellanders Riktig svenska som Hellquists Svensk etymologisk ordbok i bokhyllan kan lära sig ett och annat, eftersom språket förändras och nya regler tillkommer (men jag, som är en språkpolis på gränsen till pension om man ska tro den professor i nordiska språk som har faktagranskat boken, har lite svårt att acceptera att ”större än mig” och ”jätteliten” numera anses korrekt, för att inte tala om att alla dessa bortslarvade infinitivmärken efter ”kommer” inte är något att lägga energi på, även om Bad Cop ovan gör det).

Tilltalet är sådant att det kanske inte riktigt lämpar sig för den som känner sig osäker på hur svenska ord och uttryck ska användas, även om förklaringarna egentligen är utmärkta med tips kring både hur man ska resonera och hur man ska komma ihåg olika regler. Då, liksom om man känner sig säker men gärna vill ha ännu mer kött på benen, rekommenderas Sara Lövestams andra böcker där hon går in mer i detalj på delar av svenska språket.

*Svenska Akademiens ordlista

Similar Posts:

• Svenska För Inpiskade
• Humor och språk
• Inte ett ord för mycket
• Från en nörd till en annan: jag vill ha mer!
• Ett lätt sätt att prata om mat

Gulp. Vad göra. Jo, krypa till korset och be Hilma om hjälp. Och här tar det klassiska förklädnadsmotivet en vändning, för inte heller Hilma är den hon utger sig för att vara.

Berättelsen ställer frågor om normer, privilegier och identitet, men utan att vara moraliserande. Här finns mycket för TikTok-generationen att känna igen sig i och diskutera, inte bara gällande fejkade konton och identitetskapning. Texas/Amy råkar till exempel ut för en slemmig (påstått) trettiotreåring som menar att det är så pk att stora åldersskillnader inte är okej. ”Enligt mig har tjejer och killar sin topp vid olika åldrar. Tjejer är som snyggast vid 15-16, medan vi killar fortfarande är väldigt omogna då.” Urk.  Men trots situationer och förvecklingar som inledningsvis ger en smula magont ordnar det mesta upp sig på ett icke tillrättalagt sätt.

Lövestam lyckas med bedriften att att få sina karaktärer att låta ovanligt snitsiga och samtidigt trovärdiga. Texas funderingar förmedlade med Lövestams språk är oerhört underhållande.

Det är en medioker dag i köttvärlden. Lunchen är fisksoppa, vilket biologiskt sett innebär att skolans trehundraåttio apdjur tar bitar av vattenlevandes djurs muskler och använder dem som näring.

Han reflekterar också över faran i att, som hans lärare uppmanar honom, sträva efter normalitet.

Som till exempel på sjuttonhundratalet. Då skulle tjejer ha så smal midja att de opererade ut revben, svimmade av korsetterna, fick anorexia och dog. Men ingen tyckte att det var konstigt, alla bara: ”Ja ja, nu svimmade hon igen, typiskt tjejer.”

En stark nolla är en varm, träffsäker och charmig historia utförd med det skickligaste av hantverk. Hatten av.

Similar Posts:

• Om kött och pixlar
• Skolan står i brand
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?
• Från olika sidor
• Uthängda

Det lilla substantivet meddelade glatt varje främling som det mötte: ”Jag är ett substantiv!”
En dag mötte det lilla substantivet en språkpolis. Vid den glada hälsningen höjde språkpolisen bara på ögonbrynet och svarade: ”Nej. ‘Jag’ är ett pronomen.”
”Kul för dig!” svarade substantivet glatt.

Att hon nu i senaste boken gör det i form av sagor är väl på sätt och vis rätt naturligt. Om Tage Danielsson-influenserna tidigare mest funnits i formuleringar och blinkningar gör hon nu nästan en rak cover på Sagor för barn över 18 år med grammatiktema; 14 korta sedelärande berättelser om hur språk fungerar, vilket både låter henne bli lite tydligare i berättandet, queera till grammatiken ännu mer, och (vilket jag gissar är en lättnad) slipper hålla sig till bara en enda ordklass eller tema. För att förklara kasus berättar hon alltså en saga om kärleken mellan en ungersk riddare och en modig prins, sagan om hur Imperfekt blev Preteritum ekar identitetsfrågor, stridigheter mellan två auktoritära världsledare handlar om huruvida jag är starkare än du eller starkare än dig… Ni fattar. 

Det var en gång en katakres som var ute och körde i vind. Plötsligt fick den se två kålsupare som stod vid vägkanten och bråkade, som ju kålsupare ofta gör. Katakresen stannade till och kastade ett getöga på dem.
”Vilket äckligt öga!” utropade den ena kålsuparen. ”Nu ska du allt få!”

Och visst är det roligt. Lövestam har en ton som gör att hon aldrig blir påstridig (även om så många språkpoliser sätter livet till att det blir lite oroväckande) och åratal som SFI-lärare och språknörd har gjort att hon kan få de konstigaste språkegenarter att bli fullt begripliga. De som gillade de tre första böckerna lär gilla detta, och de som börjar här får hjälpsamma hänvisningar där de andra böckerna har mer i ämnet. Samtidigt gör det också att boken känns lite som en samling utökade fotnötter. Grejen med verb kändes så fräsch delvis för att den hela tiden hade allt vi gör i centrum och byggde både grammatiken och allt annat utifrån det. En viss mättnadskänsla börjar infinna sig. Inte en obehaglig sådan, men … Jag hoppas att den Sara Lövestam som skrev Udda och Hjärta av jazz inte bara får skriva roliga grammatikor och deckare åt vinstmaskinen Piratförlaget i fortsättningen.

Similar Posts:

• Humor och språk
• En Bibel för språknördar
• Från en nörd till en annan: jag vill ha mer!
• Handbok i struntprat
• I Sverige talar vi svenska … eller hur var det?

Till skillnad från många andra tror jag inte på talang som en x-faktor. Alla har olika förutsättningar, men bara en sak är säker: Ingen kan vila sig i form.

Asch då. Det var ju det jag hade hoppats på. Själv har jag tappat det där flödet, fått skrivkramp helt enkelt. Förr i världen skrev jag alltid. Det spelade liksom inte så stor roll vad, skrivandet hjälpte mig att tänka. Men nu är det stopp.

Lägg ner det jobb som krävs och undvik lättja.

Jo, det var just det.

I de flesta skrivböcker får man också tipset att flödesskriva först och redigera sedan. I det ingår att skriva helt okritiskt först och sedan redigera med det kritiska ögat. Men jag kan inte komma bort från det kritiska ögat, mitt eget kritiska öga. Det vill jag ha konkreta tips på, hur gör man för att blunda med det kritiska ögat?

Någon konkret hjälp att bota min skrivkramp får jag alltså inte av Lundbergs bok, men det var ju inte heller syftet med boken. Syftet är att ge en handledning till hur man skriver krönikor. Lundberg arbetade sig in i rollen som krönikör genom idogt skrivarbete och genom att plugga, i Facit berättar han hur den som vill bli krönikör kan gå till väga.

Lundberg inleder sin handledning med tre alternativa förord. Det fungerar både som en presentation av en bokidé och som ett sätt att visa på olika sätt att säga samma sak. Det är en smart inledning och som läsare kan jag redan här börja fundera över vilken stil jag gillar bäst, och varför. Själv gillar jag bäst det förord där han genast går till pudelns kärna och berättar om hur han första gången förstod vad kvalitet innebär.

Facit är uppdelad i fem delar. Den första delen, ”teori”, är den längsta och innehåller flera olika element. Allt ifrån hur man bygger upp sin egen textpersona till etiska riktlinjer inom journalistiken.

Den andra delen, ”gestaltning”, innehåller flera övningar.

Den tredje delen, ”stalltips”, innehåller intervjuer med flera kända krönikörer. Dessa intervjuer är lärorika eftersom jag som läsare inser att alla angriper sitt skrivande på olika sätt. Här läser jag bland annat att Sara Lövestam, som intervjuas i boken, berättar att hon redigerar samtidigt som hon skriver. Hon använder det kritiska ögat från början och lämnar inte en mening förrän hon är nöjd. Aha, så kan man alltså också göra?

Boken avslutas med kapitlen ”ebb” och ”flod”. ”Ebb” innehåller exempel på dåliga krönikor och ”flod” på bra dito med kommentarer till varför Patrik Lundberg anser att de är bra respektive dåliga.

Summa summarum är detta en mycket matnyttig och trevlig skrivbok med flera konkreta och bra råd för den som själv vill skriva krönikor.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• En byggledare i konsten att skriva en roman
• En bok att älska
• Det goda hatet. Vad är en människa värd?

Flyktingbåt sjönk utanför Libyen – nära 100 saknas
- Text-TV, 170413

In i handlingen träder Richard. Han är född under kriget och uppvuxen i DDR, återförenad tysk sedan 25 år, änkling sedan ett par år, nypensionerad från sin professorstjänst i klassisk litteratur. Av… jag vill skriva nyfikenhet, men det är nog inte det, och något exakt ”varför” sätter han själv aldrig på det, börjar han gå ner till förvaringen och prata med männen från Tchad, Nigeria, Niger, Ghana och Burkina Faso. Mer än så är det egentligen inte först; de undrar nog på fan över den artige gamle mannen som kommer och ber dem berätta om sina liv, men de är svältfödda på att bli behandlade som människor och öppnar upp för honom. Snart är den ensamme gamle mannen där varje dag, lyssnar och ger råd, hjälper dem böja starka tyska verb, ger dem små trädgårdsjobb och funderar över Odysseus och Dante.

Erpenbecks bok är ett mästerverk i ytlighet, och det menar jag positivt. Inte så att den är ytlig, men att den hela tiden dansar på den där så kallade civilisationens fernissa men då och då vågar titta ner, se alla skiftningarna i lagren under. Även när hon ger röst åt alla dessa öden (mina barn drunknade framför mina ögon, min far släpades ur bilen av Boko Haram, jag gick barfota genom öknen) reflekterar hon det hela tiden i Richard, som så många gånger i livet fått höra att nu är allt på det torra, nu är allt perfekt, nu har vi Ordnung. När han nu äntligen gör någonting, är det för sent? Var allt det där snacket om Einigkeit und Recht und Freiheit bara just snack, eller sträcker det sig fortfarande bara så långt som till närmaste person som talar ett annat språk?

Bara om de överlevde Tyskland nu hade Hitler verkligen förlorat kriget.

Jo, Erpenbeck är mitt i det (för att tala med salig Gitta Sereny) tyska traumat 1933-1989, och den skyldighet den skulden medför. (Inte bara för tyskarna.) Ändå motiverar Richard egentligen aldrig sina handlingar mer än de afrikaner som bara hamnat här för att det var så här långt de orkade gå; livet tog oss hit, vad kan vara viktigare än det? Samtidigt är ju livet, med nödvändighet, en övning i att inte se det man inte kan leva med. Omänskligheten i en flyktingpolitik inställd på att rubba våra cirklar så lite som möjligt, att slippa se våra medmänniskor annat än som problem.

Merparten av sitt liv har han i sin själs mörkaste vrå hoppats att människorna i Afrika sörjer sina döda mindre eftersom döden ju sedan gammalt skördar sådana massor av offer där.

Trots hur hon lätt dansar på den där tunna isen går hon djupt ner i både historien och språket. Titeln; jag tänker på Sara Lövestams observation i Grejen med verb att bara de gamla fina germanska verben får stark böjning, både i tyskan och svenskan – alla som importerats efter romarrikets fall får alltid nöja sig med att vara andra klassens ord. Erpenbeck målar upp en värld där berlinare dansar tryckare till ”We Are The Champions”, talar lyriskt om hur lätt det är att resa runt hela Europa nu och inte minns vad en gräns är, vad en mur mellan människor gör mot dem på båda sidor, medan människor drunknar inte bara på medelhavet utan i sina egna mardrömmar mitt i vårt välordnade Europa. Jag tänker på salig Torgny Lindgren och hans moraliska återvändsgränd från en tid vi valt att inte komma ihåg i Ormens väg på hälleberget. Skrika, skrek, skrikit. Tiga, teg, tigit.

Vart går en människa som inte vet vart hon ska ta vägen?

Visst, i någon mån känns Gå, gick, gått som en stor författare kidnappad av en aktuell händelse för stor att inte skriva om. Det finns säkert de som skulle kalla både Erpenbeck och Richard naiva, och det är de på många sätt också. Precis lika naiva som varje Rashid, Ibrahim eller Osarobo som på något vis inbillar sig att de är våra medmänniskor. Det är upp till oss om de har fel.

Similar Posts:

• Musikaliskt, rytmiskt och tyskt
• Vindlande berättelse om identitet
• Familjehistoria på nytt språk
• Tysk höst
• Längta hem