Men så är det ju det där att alla romaner, till och med de som är tidlösa klassiker, skrivs ju utifrån sin egen tid och inte bara kan användas som facit. Dostojevskij verkade i en revolutionstid där han såg anarkister och samhällsomstörtare bakom varje hörn, och när han i Bröderna Karamazov lät en karaktär hävda att ”om inte Gud finns är allt tillåtet” var det (som den konservative gubbtjyv han trots allt var) något han faktiskt oroade sig över; utan kyrkan, tsaren och samhällsordningen släpps människans mörkaste krafter lösa. Men när Rassul säger detta till en domstolsassistent som vägrar anhålla honom (för mord på en ensamstående kvinna? i en stad där alla som inte kämpar för livet slåss om makten?) skrattar denne bara; ”Har du sett dig omkring? Här tror alla på Gud, och alla grymheter är tillåtna. Gud existerar inte för att förhindra synder utan för att rättfärdiga dem, har du inte fattat det?”

För jo, det är ju krig därute, och Rahimis bild av Kabul är aldrig mer levande än när den är en paranoid haschnoja där alla män går beväpnade och kan byta lojalitet mitt i ett samtal, alla kvinnor är dolda under identiska chador och kan visa sig vara vem som helst, en raket när som helst kan slå ner och utplåna ett helt kvarter och lagen bara tillämpas när det passar sig. Raymond Chandler, släng dig i väggen, liksom. Och där vandrar Rassul genom staden på jakt efter någon som kan förlösa honom, säga åt honom att ja, du begick ett fruktansvärt brott, du måste bekänna och få förlåtelse… då är det visserligen Dostojevskijs handling han försöker följa, men dagens Kabul är inte gårdagens St Petersburg, och hans vandring blir mer som något ur Kafka. Inte så att han inte kan bli arresterad och avrättad, tvärtom – bara antyd att han slagits på Sovjetunionens sida (han babblar ju i ett om den där ryssen Dostonånting, det måste vara en kommunist), att han inte respekterar sin far (att denne slogs på Sovjetunionens sida är ingen ursäkt), eller att han setts i sällskap med en ogift kvinna som därmed säkert är en hora… möjligheterna är oändliga. Men att bli det för rätt sak, och utan att dra med sig någon oskyldig till på köpet…?

Det här är Rahimis tredje roman som översatts till svenska, och på gott och ont har den inte riktigt den där knastertorra, förbannat sorgsna tonen från Tålamodets sten och Jord och aska.I stället är den, som sig bör när Kafkas ande svävar över alltihop, en riktigt bra svart komedi som precis som förlagan kan läsas både som en ganska rak berättelse om ett brott och en besk kommentar till både fundamentalism, manlig självupptagenhet och förnumstigt västinflytande. Jag älskar Brott och straff, och det är nog mycket begärt att jag ska älska Satans Dostojevskij fullt så mycket, även om det långt ifrån är Pride And Prejudice And Zombies-klass på intertextualiteten här. Samtidigt älskar jag också att gräla med Dostojevskij, och där Dostojevskij beskriver en värld där ondskan hos människan måste hållas tillbaka av moraliska strukturer vänder Rahimi elegant på det; låter människor försöka göra så gott de kan men bundna av vad de moraliska strukturerna – lagarna och religionen och armébeteckningarna – dikterar. Men framför allt gillar jag underhållande, smarta romaner, och där levererar Satans Dostojevskij, vare sig man läst förlagan eller inte.

Similar Posts:

• Konsten att se människor
• Kvinnan tige i församlingen
• Väntar på färgläggning
• Revolution rock
• Vecka 18: Berlin, Malmö, Botkyrka, Kabul

Journal 64 är den fjärde kriminalromanen i serien om Avdelning Q, en cold case-avdelning inom Köpenhamnspolisen. Vi fortsätter att följa den tjuriga kriminalkommisarie Carl Mørck. Tillsammans med sin exotiskt spännande assistent Assad tar han sig an hopplösa fall som inte lyckats knäckas dåförtiden.

Vår historia vandrar mellan tre olika tidsrymder. Dessa tider är klart och tydligt beskrivna och hoppen i tillvaron blir här logiska och kliver med sjumilakliv fram och tillbaka mellan decennium.

Antar att ni hört talas om den hårdkokta deckaren? Det är från början en amerikansk stil som började hos deckarförfattare som Dashiell Hammett och Raymond Chandler och jag vill själv lägga till Ed McBain och hans Isola, en fiktiv storstad i USA. Stilen kännetecknas av osentimentala skildringar av brottslighet, våld och sexualitet, uttryckt med understatement och kyliga kommentarer. Jussi Adler-Olsen kvalar självklart in i klubben. Det mustiga språket är en läsglädje. Här finns mörk humor, samhällskritik och spänning. Så till den milda grad att jag anser att ni behöver spänna fast säkerhetsbältet innan ni kastar er in i boken. Annars blir ni garanterat åksjuka.

Similar Posts:

• När hämnden blir till livsluft
• Ondska i Skandinavien
• Stieg Larsson light
• Vecka 34 på Dagensbok: Att vada i böcker
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare

Strangely, I became more bookish
And my home and study meant more to me
As I considered the circumstances of my death
– Iggy Pop

Eftersom det kom upp i tråden om musikers litteraturpreferenser började jag fundera lite om det här med vad som händer när pop- och rockmusiker börjar inspireras av något de läst. Det är inte alltid en bra idé. Som regel gäller samma svårighet som att göra om en bok till film fast än värre; hur väl man än läst en 500-sidorsroman är det ju inte helt lätt att kondensera den till en 3-minuterslåt. Därav många överdrivna rockoperor (Jeff Waynes legendariska dubbel-LP The War Of The Worlds, t ex) och 20-minuterslåtar om hobbitar – men också charmiga små popbagateller som när Cardigans skriver om Loranga, Masarin och Dartanjang till ”Pikebubbles”. Bäst blir det kanske när man lånar ett tema, några referenser och gör sin helt egna anpassning.

Även om vi räknar bort de skvadriljoner med låtar som inspirerats av Bibeln finns ju en del klassiker. Att Kate Bushs magnifika ”Wuthering Heights” är en rak fanfiction på Emily Brontë är ju givet, och likaså att Nick Caves ”Saint Huck” handlar om en vuxen Huckleberry Finn. Men den gode hr Cave är en beläst person – ”The Weeping Song” lånar från ”Bröderna Karamazov”, och ”Do You Love Me? Part 2” återberättar till svepande stråkar en novell av rysarmästaren Peter Straub (”The Juniper Tree”).

Men visstja, klassiker var det. ”White Rabbit”, någon? Inte så underligt att LSD-gänget i Jefferson Airplane gillade Alice i underlandet. Gamle VU-räven John Cale har gjort en hel platta med tonsättningar av landsmannen Dylan Thomas och döpte även en låt på sin lysande soloskiva Paris 1919 till ”A Child’s Christmas In Wales”, och hans kollega Lou Reed har ju bland annat gjort en lång rockopera löst baserad på Edgar Allan Poe och kan knappt komma igenom en intervju utan att höja Raymond Chandler till skyarna. (VUs egen ”Venus In Furs” är ju baserad på boken med samma titel av Sacher-Masoch – jo, han som gav namn åt ismen. Väntar fortfarande med fasa på att någon ska mixa ihop den med Enigmas ”Sadeness”.) Och hur många visste att The Byrds har norsk inspiration? Jämfört ”Chestnut Mare” och Peer Gynt?

Men nu är ju rockstjärnor i regel ganska nedknarkade personer med dålig koncentrationsförmåga och en tendens att skrika ”YEAH”… inget fel med det förstås… så det som dominerar är ändå 1900-talslitteratur. Givetvis älskar alla anti-etablissemangtyper Orwell och Huxley; Pink Floyds ”Animals” är inte en rak cover på Animal Farm, men uppenbart inspirerad, och både Eurythmics och Bowie har låtar som heter ”1984”. Strokes (”Soma”) och Iron Maiden har låtit sig inspireras av Brave New World, och Maiden har ju också gjort låtar av Coleridge och Poe. Överhuvudtaget vill hårdrockare ofta verka belästa, även om deras smak oftast ligger åt skräck- och fantasyhållet; att göra en lista på alla hårdrockslåtar inspirerade av Tolkien är ett arbete på doktorandnivå – vi kan ju låta Led Zeps ”Ramble On” stå som varnande exempel:

In the darkest depths of Mordor
I met a girl so fair
But Gollum, the evil one
Crept up and slipped away with he-er! He-er! Herrrr, yeah!

Hrm. Spinal Tap tog anteckningar där. Nåja. Metallica läser Lovecraft i “The Call of Ktulu” och “The Thing That Should Not Be” (fast också förstås Dalton Trumbos “Johnny var en ung soldat” i “One”). Även Ramones och AC/DC har tackat King för alla hyllningar han skrivit till dem och betalade tillbaka med att göra soundtracken till Pet Sematary respektive Maximum Overdrive – tyvärr, får väl sägas, eftersom varken filmerna eller de nyskrivna låtarna är i närheten av det bästa någon inblandad har gjort.

Ju större musikaliska pretentioner, desto djupare litterära förlagor, eller vad säger du Sting?

It's no use; he sees her
He starts to shake and cough
Just like that old man in
That book by Nabokov

Bättre rim har man ju hört, men det är en snygg referens. Och apropå ryska 1900-talsförfattare nådde väl Stones sin topp när de gjorde om Mästaren och Margarita till ”Sympathy For The Devil” (Thåströms ”Mästaren och en iskall margarita” förtjänar också ett omnämnande, även om det mest är titeln han lånat.) Att The Cure hade spisat Camus innan de skrev ”Killing An Arab” är rätt givet, och att både Patti Smith och Kate Bush läst Peter Reichs A Book Of Dreams inför ”Birdland” respektive ”Cloudbusting” är inget de gör någon hemlighet av. Brittiska neokrautrockarna Electrelane bygger ”This Deed” på ett Nietzsche-citat (på tyska, givetvis) och Talk Talk (vart tog de vägen?) gjorde om Tärningsspelaren till ”Such A Shame”.

Med tanke på hur ofta hans karaktärer brister ut i sång är det ändå förvånansvärt få som låtit inspirera sig av Thomas Pynchon; Yo La Tengo (”The Crying Of Lot G”) och Laurie Anderson (”Gravity’s Angel”) är dock pretto nog. Laurie är ju också en av många som kanske läst lite för mycket Burroughs – när man börjar döpa låtar till ”Language Is A Virus” är man farligt nära att trampa över. Nåja, det är i alla fall bättre än att göra som U2 och bara ha med Burroughs i en video (eller för den delen låta Rushdie skriva texter åt en) men inte lika coolt som att göra som Tom Waits och faktiskt låta Burroughs sjunga en låt, som han gör på The Black Rider.

Waits, ja. Han kom upp i tråden rätt snabbt. På nya boxen Orphans (som ni alla behöver äga, spring spring spring och köp) ligger en hel hoper Kerouac-tonsättningar och han har ju även skrivit musik till rockoperor baserade på Alice i underlandet och Woyzeck (hej Herzog-koppling!) men annars är det ofta mer pastisch än direkta passningar till litterära förlagor i hans musik. Ungefär som Dylan, som till skillnad från lärjungen Bruce och dennes Steinbeckfascination droppar referenser till författare långt oftare än till deras böcker – åtminstone om man bortser från att albumet Love And Theft lånar stora sjok text från Junichi Sagas roman Confessions of a Yakuza. Dylans musa är nog helt enkelt för icke-linjär för att kunna basera en låt på EN bok.

En lite hippare författare att använda, åtminstone för ett par år sedan, är William Gibson. Om Billy Idols LP Cyberpunk ska vi säga så lite som möjligt, även om det är rätt kul att veta att han först vägrade bli intervjuad av någon som inte hade läst Gibson – men så fort han gick med på en intervju visade det sig att han inte hade gjort det själv heller. Däremot är Sonic Youths ”Pattern Recognition” en riktigt bra låt på en riktigt bra bok.

Etc etc. Så här kunde jag hålla på ett tag. Litteratur är ju trots allt en av de byggstenar som utgör det vi kallar liv, och skam den låtskrivare som inte någon gång inspireras därutav. Fler exempel finns, och kan givetvis fyllas på, i diskussionsforumet.

Similar Posts:

• En cynikers sentimentalitet
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• Kungen av kioskvältarna
• Medel till litteraturikon
• Före detta bortglömt geni är tillbaka

Men inte när det gäller en av nittonhundratalets legendariska böcker och den verklighet författaren sade sig skildra. Det var precis tvärtom. Det är dikten som sätter standarden.

Alla trodde att Mario Puzo – uppvuxen i en italiensk invandrarfamilj i stadsdelen Hells Kitchen på Manhattan, New York – satt inne med hemligheter och hade kunnat utnyttja unika källor, när han 1969, då han var 49 år gammal, gav ut gangsterromanen The Godfather om maffiafamiljen Corleone, gudfadern Don Vitos kontroll och korruption, blodsband och blodtörst, hänsynslöshet och hyckleri, kvinnornas gammalmodiga heder och vanheder, omerta (tystnad på sicilianska, aldrig tjalla), de interna maktstriderna, penningtvätt som konstart och rivaliteten med andra maffiafamiljer.

En roman, ja, sa läsarna. Men ännu mera ett kittlande insider-reportage.

Boken blev en stor framgång och låg 67 veckor på New York Times bestsellerlista; det var på sin tid ett rekord men ska i dag jämföras med en likartad (men mycket sämre) bestseller, Dan Browns Da Vinci-koden som nu legat på listan i mer än hundra veckor och oftast på platssiffra 1. Läsarnas flockmentalitet var stor då – men mindre än nu.

Boken gjorde sig odödlig när den – med Puzo som manusförfattare – blev grunden för tre Gudfadern-filmer. Vito Corleone blev en gestalt i den amerikanska litteraturhistorien av samma dignitet som Hucklebury Finn och Jay Gatsby. Framgångarna har inspirerat ett bokförlag att av en annan författaren än Puzo (som dog 1999) beställa en kompletterande roman om Michael Corleone. Den har just kommit ut i Amerika.

Puzo var under andra världskriget flygsoldat i Ostasien och senare i Tyskland PR-man för försvaret. Samtidigt studerade han litteratur och konsten att skriva och arbetade som frilansjournalist. Han fick med tiden fyra böcker utgivna, väl mottagna av kritikerna men inga ekonomiska succéer för författaren.

Det var när han drabbats av sjukdom och tvingats betala hisnande sjukhusräkningar som han sa: ”Nu ska jag skriva en bok som gör mig förmögen.”

Det gjorde han med Gudfadern. Han levde ekonomiskt bekymmersfri till sin död. Boken har genom åren sålts i 21 miljoner exemplar. Den blev läst och något år senare som film betittad, beundrad och Oscarsbelönad.

Men hur kunde Puzo sitta inne med all denna information? Var författaren själv en del av den organisation han så initierat skildrade? Spekulationerna om att Gudfadern verkligen var en insider-skildring bara bättrade på Puzos rykte och mystiken bara ökade när Puzo ”sanningsenligt” förklarade: ”Jag har i hela mitt liv inte träffat en enda gangster. Jag har hittat på alltsammans.”

Det är så författare arbetar. Hittar på. Har det inom sig. Ordet, begreppet ”gudfader” som maffialedare och familjeöverhuvud är ett rent Puzo-påfund.

Men som journalist hade Puzo skrivit för så kallade herrtidningar. På de redaktionerna och på de reportrarnas barer gick skrönor om maffian. Puzo tog anteckningar om det som sades om Östkustens Cosa Norstra-familjer. Med lite god vilja skulle man kunna kalla det research.

Det intressanta är den mutation som nu ägde rum. I stället för att dikten härmade verkligheten kom verkligheten att härma dikten. Gangsters apade efter skådespelarnas gester. De lärde sig rynka ögonbrynen på samma sätt som Al Pacino och detta i sig sände dolda budskap. Maffiafamiljernas lifestyle hämtade detaljer ur Puzos bok. Minsta rötägg lärde sig att i tid och otid säga repliken: ”I’ll make him an offer he can’t refuse.” Cosa Nostra-överhuvudena tog upp ”gudfader” som önskad tilltals-titel.

Magin växte ytterligare när Frank Sinatra ansåg sig karikerad i filmen och därför offentligt på en restaurang for ut hotelser mot författaren.

Ryska maffian har Gudfadern som manual och utbildningslitteratur.

Med rätta blev boken omtalad och legendarisk.

Men är den bra?

Puzo har själv gett svaret. ”Den ligger under min medfödda begåvning. It is my least favourite book.”

Naturligtvis är det så. Den saknar pulp ficton-mästarna Raymond Chandlers och Elmore Leonards stilistiska briljans, deras cyniska humor, ordknappa dialoger och muntra metaforer.

Gudfadern är bitvis både träig och mekaniskt skriven. Men det är en bred krönika; det är mera Selma Lagerlöf än Liza Marklund. Den har bidragit till utvecklingen av gangsterromanen; Frederick Forsythe har sannolikt inspirerats till hur man med detaljer bibehåller spänningen även i ett händelseförlopp som utvecklas enligt förväntan.

Det finns hos Puzo en nära nog manisk berättarenergi. Och det finns en sorts blodiga sunt-förnuft-repliker som kommer att leva länge. Exempelvis när Don Lucchesi undervisar kronprinsen Vincent: ”You understand guns. Finance is a gun. Politics is knowing when to pull the trigger.”

Similar Posts:

• En av 1900-talets största succér har fått en uppföljare
• Maffia basic
• Vägen till en mafiosos hjärta går via magen
• ”Maffian? Vad är det? Någon sorts ost?”
• Maffian svart på vitt

Jag vet inte riktigt när Ägg bytte namn till Egg men det är kanske inte så viktigt. Vad som däremot är viktigt är att Bacon & Egg borde vara obligatorisk läsning för alla som gillar roliga serier. Norrman gör inte längre strippar med en litet skämt på slutet. Det är mycket mer än så. Här möter vi karaktärer som Jan Milou, en medborgare böjd över varje misstanke, Algot Einstein, seriens jourhavande geni, Kommissarie Barskebäck, upprätthållare av kaos och oordning på Hundholmen där våra kära vänner bor och sist men inte minst möter vi gång på gång Omar Kant, innehavaren av prylboden med alla de mystiska saker man förväntar sig av en man som varit portugisisk handelsman på 1400-talet. Med detta galna persongalleri är det lätt att tro att det är situationskomik det handlar om men det kan man verkligen inte säga. Patriks manus är mycket väl igenomtänkta och allt stämmer på slutet även om det ibland känns omöjligt. Ett exempel är historien "Den krökta bussen" där man i slutet på serien får tipset att läsa sidorna i en annan ordning för att se hur saker och ting verkligen hänger ihop, tidsresor kan vara så förvillande. Jag föredrar i och för sig historien i sin kaotiska originalform. Första gången jag läste den (tidigare publicerad i Herman Hedning 5/99) trodde jag till en början att tidningen blivit feltryckt.

Den första serien i albumet är "Noir", ett äventyr inspirerat av Raymond Chandler. Tecknat nästan helt i svart och vitt och med en härlig känsla av 30-tal. De sista sidorna har fått ge vika åt en annan serie, "Metavansinne", där Norrman verkligen leker med serien strippens form och inbyggda begränsningar. Stripparna är från början av karriären och är inte i närheten av lika snyggt gjorda som idag men de är ändå väldigt bra. Man förstår varför Norrman var en av de unga författare som valdes ut att teckna för Svenska Serier i början.

Detta album rekommenderas varmt till alla med intresse av svenska serier i synnerhet och bra, intelligenta, vältecknade och välskrivna serier i allmänhet. En riktig fullträff. Glöm för all del inte att köpa Herman Hedning nästa gång du är nere i tidningskiosken. Det vore hemskt synd om den skulle försvinna från hyllorna den också. Enligt Patriks utsago går i och för sig tidningen ganska bra så risken verkar inte vara överhängande men man vet aldrig…

Hoppas att herr Norrman gör verklighet av sitt hot att göra ett album om den kinesiske folksagohjälten Kung Markatta.

Till sist undrar jag bara vart Bacon & Eggs egen webbplats baconegg.com har tagit vägen? Baconegg.com är ju ändå med och presenterar albumet enligt annonsen i Herman Hedning.

Similar Posts:

• I can be your superhero, baby
• Fett fräscht
• Da capo
• Humoristisk samhällskritik och bristande självrannsakan
• Historiska lager och det efterlängtade ljuset

Jag har en mycket svag punkt för film noir. De fantastiska gamla deckarna med Humphrey Bogart i rollen som Marlowe och Lauren Bacall som den vackra och skärpta kvinnan han spelar mot. Gatorna är mörka och regniga, det ligger ett ständigt dis över staden vilket gör gatlycktorna suddiga i konturerna. Humph är den tuffaste av alla privatdeckare och Bacall är den coolaste av alla kvinnor.

När jag läser Långt farväl ser jag Bogart framför mig, jag hör hans röst i mitt huvud jag vet hur han tänder sina cigaretter och dricker sin whiskey. Däremot kommer inte bilden av Bacall i den kvinnliga huvudrollen, och det är med stor sorg i mitt hjärta jag läser en bok jag skulle ha älskat om den varit film eller om kvinnan i centrum varit tuffare, lite rappare. Marlowe möter inget motstånd och det värker i själen.

Visserligen har Långt farväl kvaliteter, något annat hade förmodligen varit otänkbart, men den riktiga udden saknas. Det är istället för mycket män och deras ältande. Kvinnorna är antingen lösaktiga och inte att räkna med eller våp och inte att räkna med eller så är de just kvinnor och inte att räkna med. Detta är oerhört störande. För att inte tala om det oräkneliga antalet cocktails som intas strax före bilkörning. Satt i sin kontext, boken skrevs ursprungligen 1953, är det väl i sin ordning. USA såg förmodligen ut på det sättet då. Saken är den att medan filmerna fortfarande underhåller förargar boken. Skillnaden måste vara Bacall, hon finns inte i boken.

Detta till trots är det ändå en förstklassig deckare, sett till storyn. Intrigen väver sig hela tiden tätare, en hiskelig mängd trådar läggs ut och alla knyts ihop. Vartenda sidospår har en förklaring. Inget lämnas åt slumpen och allt är väl genomtänkt ända fram till det bittra slutet. I det avseendet är Långt farväl en mästerligt skriven bok. Inte heller översättningen lämnar något att önska, den följer troget det språk som borde ha använts på 50-talet i den hårdkokta världen. Pysen, grabben, gosse – svordomarna är tämligen milda.

Slutligen kan jag säga att jag är glad att jag har den och har läst den, den pryder sin plats i bokhyllan. Men jag är än gladare över att Marlowe finns på film.

Similar Posts:

• Från teveserie till långfilm till roman
• Det förflutna kommer alltid åter
• Spoilad av Hitchcock
• Noir i grälla färger
• Svårhanterligt om människans bristande moral