Peter Englund, den hyllade historikern och akademiledamoten, är det. Hans senaste bok är en betraktelse av misslyckandet som fenomen.

Förvisso kan min egen fasa för misslyckande kopplas till mina rötter i norrbottnisk arbetarklass och upplevelsen av att röra sig i miljöer där man egentligen inte hör hemma.

Boken inleds med en skildring av den New York-baserade modeskaparen Halstons uppgång och fall. Det skulle kunna ha varit en text tagen ur managementprosan. Men Peter Englund gör ett oväntat och kreativt parallellsprång till romerska riket. Overstretch är ett centralt begrepp i sammanhanget. Både kejsarna och Halston gapade över för mycket.

Här och där bjuder Peter Englund på personliga erfarenheter av att misslyckas. När hans debutverk fick sin första refusering tog han med sig brevet på en lång, deprimerande promenad. Han rev sönder det i små bitar som han strödde efter sig där han gick vägen fram.

Men snart kastar han sig in i andras misslyckanden igen. Sigmund Freud var inte särskilt framgångsrik med sina patienter, desto bättre som författare. Den unge Paul Auster kämpade länge för att lyckas som poet. Men innan genombrottet kom som romanförfattare behövde han ner till botten i en förnedrande episod där försöken att sälja in ett egenpåhittat brädspel stod i fokus.

Oförfärat hoppar Peter Englund från det enskilda människoödet till det andra över till mer storskaliga katastrofer som luftskeppens korta epok mellan världskrigen och kalla krigets rymdprogram i USA och Sovjetunionen.

Det går undan, är infallsrikt och ibland kanske lite ytligt. Men de goda lärospånen saknas inte. Förnekelse är en av misslyckandets mest trogna följeslagare. Men det måste inte vara så tydligt. Ibland ägnar vi oss i stället åt så kallad minimisering. I det tillståndet förnekas inte fakta, men tilldelas kraftigt förminskad betydelse.

Den som inser att den är på väg in i katastrofen, det slutgiltiga misslyckandet, kan ofta – som sista åtgärd – välja att retirera in i det som känns tryggt. Man kanske börjar sysselsätta sig med något helt annat, något för utgången ovidkommande. En orkester återupptar sitt musicerande under det att folket omkring dricker ett glas champagne, allt medan fartyget sjunker, exempelvis.

Peter Englund har skrivit en munter liten bok om det allra värsta. Jag kommer på mig själv med att tänka på det odödliga porträtt av Hitler som skådespelaren Bruno Ganz gör i filmen Undergången från 2004. I bunkern gör Führern en gaphalsig resa från overstretch till minimisering och förnekelse för att slutligen underkasta sig sitt öde.

Similar Posts:

• En hedrande tredjeplats
• Englund vs Ranelid
• Englund vs Ranelid part 2
• På djupet med Peter Englund
• ”Kriget drabbade mig som en sjukdom”

Jag minns att jag gillade Englunds idé och många av hans minnen var visserligen allmängiltiga och allmänmänskliga, men den där riktiga igenkännandets glädje kring många typiska 1960-talsfenomen, kände nog bara den läsare som är någorlunda jämngammal med författaren.

Nu var det inte den boken jag skulle recensera, utan den nyligen utkomna Söndagsvägen som också utspelar sig på 1960-talet, men på en helt annan plats än i Englunds barndom i Boden.

Här kastas vi rakt in i ett mord i Hökarängen utanför Stockholm som faktiskt har inträffade på riktigt sommaren 1965, och resulterade i den största polisutredningen i Sverige före Palmemordet.

Det är en detaljrik skildring av ett sexualmord begått av det vi idag skulle kalla en incel-man, en 25-årig knäppgök från Österrike som blivit reglerad från sin skola hemma i Wien bara för att han en dag fått för sig att vifta och hota med pistol. Därmed stängs också alla framtida utbildningsmöjligheter för honom i hemlandet. När han dessutom blir avfärdad av sin första stora kärlek Sylvia blir hans mått rågat, och han får för sig att ta sig till Sverige, för han där har hört talas om ”den svenska synden”. Dessutom är väl kvinnorna där blonda, precis som Sylvia?

Han hankar sig fram på enklare diskjobb på Stockholms restauranger och har väl ingen större framgång hos de svenska kvinnor han möter. För varje misslyckad dejt växer dessutom denne framtida mördares begär på att få hämnas det kvinnliga könet. Han vill begå det perfekta brottet.

Han för långa och invecklade anteckningar hemma om det, i det rum han är inackorderad hos en tant på Söndagsvägen. En dag ser han en ung blond kvinna (har hon ens fyllt arton den goda Kickan Granell?) gå förbi hans fönster för att posta ett brev. Det är hon som kort senare blir hans mordoffer.

Egentligen är det nog inte meningen att ta livet av henne när han sent en kväll smyger in genom familjen Granells öppna altandörr några hus bort och ”söver” Kickan med kloroform (som på den tiden gick att få tag på i varenda apotek), bara för att han sedan ska kunna våldta henne utan motstånd. Men kloroform visar sig svårdoserat, så den stackars fröken Granell går en ganska ögonblickligen döden till mötes.

Boken är kronologiskt uppdelad i brottet, jakten, infångandet, rannsakningen, rättegången och rymningen och är tillfredsställande noggrant skriven. Peter Englund har grävt djupt i de arkiv som finns, även om en liten rolig passus går att hitta på sidan 72, när han beskriver konsten hemma hos den poliskommissarie som kom att leda mordutredningen. Kommissarien hade konstverk ”gjorda av folk från Halmstadgruppen”. Är det månne verk av Sven Jonson, Waldemar Lorentzon, Axel Olson, Esaias Thorén eller Erik Olson vi talar om då?

Hur som helst så är det en stor njutning att få läsa denna välskrivna bok, och extra kittlande naturligtvis, i sin true crime-karaktär, men för det är den aldrig snaskigt skriven. Jag skulle snarare beskriva den som ett sakligt framställt tidsdokument. Berättelsen om ett brott, långt innan det fanns möjlighet att dammsuga en brottsplats på dna.

Jag minns att jag kände en liknande tillfredsställelse av att läsa historikern Henrik Arnstads biografi om den svenske utrikesministern under andra världskriget, Christian Günther (2006). Den var också proppad med samma sakligt framställda detaljrikedom, ur vitt skilda källor. Det som ofta ger en stark närvaro till det som skildras och en tilltro till mig som läsare.

Similar Posts:

• Vägen mot slutet
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Ingen sommar utan nordic noir?
• En hedrande tredjeplats
• Mer stormaktstid av Peter Englund

Vad är det då Englund har skrivit? Det är populärhistoria som fångar och fängslar. Det är välresearchat material som ger röst åt människorna, inte kriget. Englund är berättaren i boken, det är han som bygger berättelsen utifrån det efterlämnade material han gått igenom. Istället för att endast citera ur dagböcker och brev som han funnit, beskriver och gestaltar Englund det skedda och tänkta. Citat förekommer givetvis också, men det är betydligt mer sällsynt än det berättade. Häri uppstår problematiken. Man får inte veta vad som faktiskt finns belagt i källor och vad Englund fiktionaliserat. Som i kapitlet ”Udo Kraft stupar vid Anloy”, där Englund beskriver vad Kraft ser vid det slag han stupar i. Kraft kan omöjligt ha hunnit nedteckna detta. Små förskjutningar mellan fiktion och belagda uppgifter sker i texten. Som historisk dokumentation är alltså boken bristfällig. Den passar dock ypperligt in i genren populärhistoria.

Precis som hos exempelvis Svetlana Aleksijevitj är det människorna som står i centrum för Englunds skrivande. Det är inte truppförflyttningar, stridstaktik eller vapenkunskap Englund delar med sig av (även om det förekommer flera intressanta instick om bland annat taggtrådens användning under första världskriget). Det är krigets verklighet, realitet, Englund skildrar. Han visar vilket inflytande kriget hade över vardagen även för människor som inte befann sig vid fronten. Det är krigserfarenheten Englund visar upp, det är anledningarna till att folk drog till fronten, det är avhumaniseringen av fienden.

Kresten Andresen är orolig, bekymrad och rädd. Hos honom väcker tanken på fronten inte den minsta gnista av längtan. Han tillhör en sådan där nationell minoritet som plötsligt och utan egen förskyllan befinner sig indragen i ett storkrig som man egentligen inte har något intresse av; man står stum och frågande inför krigets svarta energier, befinner sig vid sidan om den nationalistiska retorik som har skapat kriget och de vilda förhoppningar som kriget skapar. Det är många som dessa dagar gör sig redo att död och döda för ett land som de egentligen bara känner en ytlig samhörighet med

Englunds tilltal är intresserat, frågande, prövande, anekdotiskt, ibland humoristiskt. 1914 är en bok som är lätt att ta sig igenom, det är ingen torr vetenskaplig prosa, utan språket flyter lätt och ledigt. 1914 är inte enkel till sitt innehåll dock, inte bara det man läser men också de bilder som boken har, påverkar en som läsare. När man ser de svartvita bilderna vet man att personerna som ler är döda sedan länge, kanske dog de i fält, kanske dog de under belägring. Ett amputerat ben med skyttegravsfot dröjer sig kvar på näthinnan. En fransk soldat utan underkäke likaså.

En av de allra starkaste saker Englund gör är att han skildrar bägge sidorna i kriget. Ena kapitlet följer man en tysk artillerist, nästa en brittisk sjuksköterska. Ingen sida får företräde framför den andra, det är inte det Englunds projekt går ut på. Människor på båda sidor har kastats in i något och försöker hantera det. Det är både ett rättvisande sätt att berätta, som ett problematiskt. De båda sidorna genererar ingen dissonans, berättarrösten skapar en slät yta där ingenting skaver. En av skillnaderna mellan första och andra världskriget är att det i första världskriget inte finns den lätta stämpeln ”ondska” att trycka på någon av de stridande sidorna. Det gör berättelserna om kriget mer mångfacetterade. Det är beundransvärt, det Englund gör, då han låter allas röster väga lika tungt. Jag önskar bara lite mer skav i texten.

Similar Posts:

• En hedrande tredjeplats
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Perfekt sommarläsning för Downton-fans
• Englund vs Ranelid
• Lättillgängligt om Poltava

Banbrytande mode påminner på det sättet en hel del om Peter Englunds Tystnadens historia, men är mycket bättre.

Ericsson Wärn kan börja från något så basalt, något som alla har ett förhållande till, som t.ex. att tvätta håret, för att bara meningar senare beskriva ransoneringssamhället som ledde fram till turbanmodet (för att dölja det otvättade håret) för att en mening senare beskriva hur kvinnor började arbeta i fabriker då männen gick ut i det krig som lett till ransoneringar och sedan landa i hur Eva Braun hjälpte Adolf Hitler att ta beslutet att inte förbjuda skönhetssalonger eftersom det skulle varit alltför kontroversiellt. Det går lekande lätt, är talspråkigt ibland men hela tiden elegant skrivet. Som att prata med en vän som delar samma intressen men som vet oändligt mer.

Ena stunden pratar vi om kilklackens tillkomst. Nästa stund om Alexander McQueens ofantligt tragiska tillvägagångssätt för att ta sitt eget liv.

Det enda negativa är att kapitlen tar slut för fort. Inte för författaren inte lyckas klämma in nog mycket information i varje stycke, utan snarare för att jag skulle vilja se vad hon kan göra med dubbelt så mycket utrymme, tre gånger så mycket utrymme, ännu fler frågeställningar och så vidare.

Boken i sig är snygg som en dyr accessoar. Omslagsbilden här ovan gör den verkligen inte rättvisa i detta fall. Typografin är utsökt och bilderna är noga utvalda för att passa ihop med varandra och gör att varje enskilt kapitel håller ihop  ännu tydligare. Jag är vanligtvis inget fan av uppföljare men jag skulle förboka Banbrytande mode 2 redan idag om det gick.

Similar Posts:

• Fortsättningskurs för modeintresserade
• Brett och blandat om mode
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Kläder är så mycket mer än kläder
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”

Vad innehåller då källmaterialet? Vad brukar samtal sysslolösa och uttråkade män emellan innehålla? Män med gemensam yrkesbakgrund och likartade erfarenheter dessutom? Tja, det vanliga: rövarhistorier och trivialiteter, nördiga jobbdiskussioner och snusk, det senaste inom modern teknik, kärlek, drömmar – både löjliga och storslagna – en hel del skitsnack förstås. Ändå lär även den mest cyniske läsaren höja på ögonbrynen när hen upptäcker att den där lilla trivialiteten var en sporadisk avrättning, den pikanta historien handlade om en gruppvåldtäkt, att kärlekens pris var en matranson, att den där löjliga drömmen gick ut på att få skjuta en människa med en kulspruta från nära håll.

Soldater är ett försök att förstå hur alla dessa människor kände inför, rättfärdigade och resonerade kring allt det våld som pågick omkring dem och som de själva utövade. Källmaterialets art tillåter oss att öppna en tidskapsel och ta del av ett tvärsnitt av tiden, utan tillrättaläggningar, efterklokhet eller efterhandskonstruktioner.

Neitzel bidrar med ett historiskt perspektiv, ett fridyk i 30- och 40-talet. En komplex och nyanserad bild av dåtidens tyska samhälles vardagshistoria målas upp i syfte att rekonstruera de historiska och samhälleliga referensramar som de avlyssnade människorna befann sig inom. Welzer, beväpnad med sina beteendevetenskapliga verktyg, mejslar å sin sida fram de sociopsykologiska referensramarna. Författarna lyckas sammanväva de båda perspektiven på ett otvunget sätt. Kanske då inte bara tack vare sin skicklighet, utan snarare på grund av att deras förklaringsmodeller båda delar samma humanistiska ursprung. De strävar efter att betrakta soldaternas agerande ur en icke-normativ synvinkel, att se situationen eller handlingen så som den var upplevd, inte som den ter sig för oss och nu. Moral är inget absolut begrepp, konstaterar författarna och det finns väl knappast någon värd att lyssna på som kan opponera sig emot ett sådant påstående. Det nationalsocialistiska samhället var inte omoraliskt, utvecklar författarna tesen, det hade en bara annan moral. Vår allmänna samtidsnormativa och populärhistoriska bild av det förgångna börjar vackla när den möter modern historievetenskap.

Sin något stela vetenskapliga framtoning till trots har Soldater helt klart ett underhållningsvärde, och inte bara för dem som råkar tända på skildringar av våld och dödande i sin sommarläsning. Det fanns gott om anmärkningsvärda passager intill vilka jag så småningom började sätta utropstecken i marginalen. Passager som punkterar samtidens bild av dåtiden, och i och med det – även samtidens bild av sig själv. Ta bara som exempel ett påstående om att ”…förintelseapparaten sköttes av ett representativt tvärsnitt av den tyska befolkningen…” och inte en liten procent perversa psykopater och själsliga krymplingar. Eller en sådan observation som att högre utbildning inte verkar ha haft en humaniserande effekt på dess bärare, snarare tvärtom. Eller soldaternas berättelser som motsäger den allmänna uppfattningen om att kriget nötte ut den individuella moralen och brutaliserade den i grunden normala soldatmänniskan: nej, soldatmänniskan visade sig vara fullt kapabel att utföra sina första övergrepp redan under krigets inledande strider.

Trots att Soldater står sig på samma bokhylla som till exempel Peter Englunds Stridens skönhet och sorg: första världskriget i 212 korta kapitel eller Tystnadens historia och andra essäer kan jag inte låta bli att undra hur resultatet skulle te sig om källmaterialet hade hamnat hos Englund istället. Tyskarnas bearbetning av materialet är utan tvekan effektivt, fruktgivande och oerhört intressant, men jag saknar Englunds poetiska sinne i detta sammanhang. Men jämförelsen är kanske orättvis. Det bör tilläggas att just det faktum att två tyskar står för författarskapet ger läsningen en annan dimension. Läsaren slipper moralkakor ur en anglo-amerikansk skrivfåtölj, eller politiskt korrekta efterklokheter från ett mer neutralt håll. På ett sätt känns boken som en form av bekännelse och det är den också, som en del i kontexten för vad tyskarna kallar vergangenheitsbewältigung, en bearbetning av det förflutna, en långt gången diskussion som få icke-tyskar är medvetna om.

Bokens konstaterande, ibland nästan skrämmande neutrala, akademiska ton, när kvantifierade fakta gång på gång illustreras med hjälp av utdrag ur avlyssningsprotokoll med efterföljande kvalitativ tolkning, kan upplevas som aningen mekanisk. Stram och saklig, Soldater är dock en djupt medmänsklig bok och dess humanism har en välgörande effekt. Den smittar av sig och gör en ödmjuk. Men det är inte utan att jag, när jag hör de tyska soldaternas historier eka från boksidorna, ibland kommer på mig själv med att vara smånöjd över att en olycklig del av deras kollegor fann sig själva i en annan typ av fångläger på andra sidan av det som kom att bli ”järnridån”. Jag är inte mer än människa.

Similar Posts:

• Hitlers folkstat
• Såpa, skurmedel och Bosse Schön
• Vad ska man tro?
• En hedrande tredjeplats
• Tysklands krig mot Tyskland

Jag undrar varför inte fler unga är intresserade. Peter Englund är inte bara ständig sekreterare i Svenska Akademien. Han är också en av våra främsta historiker, och jag skulle vilja säga den som skriver de i särklass vackraste, mest inlevelserika och smärtsamma historiska skildringarna. Mitt intresse för Peter Englunds författarskap väcktes för åtta år sen när jag gick första året på gymnasiet och hade världens bästa historielärare. Han heter Martin och hans favorithistoriker heter Peter Englund. Projektledaren för samtalsserien På djupet, Maria Såthe tackar också sin historielärare Hampus för att han en dag lät henne läsa Nollpunkt av Peter Englund som väckte en saknad läsglädje hos henne.

Peter berättar inledningsvis att han har varit i Kroatien, Bosnien, Afghanistan och senast Irak och skrivit om krigen där. ”Som historiker kommer man alltid för sent till platsen” säger han. Han fann det frustrerande att vara i nuets flöde men såg det också som en värdefull erfarenhet.

Samtalet kretsar kring den bok som kom ut för fyra år sen, Stridens skönhet och sorg. En bok som låg bredvid mig på nattduksbordet i ett års tid, ständigt aktuell och som jag önskar att vi hade recenserat vid det här laget. Det är en bok som utspelar sig i glappet mellan historieskrivningen och de faktiska upplevelserna förklarar de som läst och jag kan inte annat än hålla med. I den väver Peter Englund samman 19 personers upplevelser av första världskriget och livet kring det. Det är inte bara soldaters upplevelser. ”Det bästa av materialet är från människorna som inte är med i de mest dramatiska händelserna.” Peter berättar också att han har material samlat från fler personer än som ryms i boken men att han anpassar boken efter det att den ges ut. Hittills är boken översatt till 16 språk. Som exempel nämner han utgivningen i Korea där han skrev till ett avsnitt där en tysk kapare åkte förbi Koreas kust. Det är kanske den mest långsökta kopplingen och han skrattade lika mycket åt den själv som vi i publiken.

Peter Englund är professor i historia men har inte arbetat i den akademiska världen på många år. Han ville bort från de ”disciplineringsprocesser” som han ansåg rådde där. I den akademiska världen gäller det att ”anpassa sig eller dö” säger han med viss överdrift. Motsatsen råder i Svenska akademien där man inte kan göra sig omöjlig vilket han säger: ”paradoxalt nog fungerar som en frihet.”

Stridens skönhet och sorg skulle inte ha skrivits utan hans erfarenheter av journalistiskt skrivande. ”Respektera kraften i det korta” säger han. (Jag praktiserar motsatsen här.) ”Den akademiska förbannelsen är att skriva för mycket.” Han lånar grepp från skönlitteraturen men kommer aldrig att skriva någon roman, även om han har provat att skriva filmmanus. Det som lockar är att förstå verkligheten. Han är inte intresserad av navelskådning säger han och låtsas pilla i sin navel. Han tycker inte heller om det okomplicerade berättandet. ”En berättelse är en våldsakt på verkligheten.” Nu hinner han inte skriva något. Arbetet för Svenska Akademien tar all tid, han känner sig som en eunuck. Han skulle vilja skriva ”true crime” någon gång. Däremot vill han inte planera för mycket i förväg.

Peter Englund skriver givetvis bara det han själv vill läsa, hur klyschigt den än låter. Han läser dock inte så gärna det han har skrivit utanför det nödvändiga arbetet och måste låta texterna vila i fyra till fem år. En bok som debuten Poltava skulle han aldrig skriva igen. Han har utvecklats men inser att han måste vara förlåtande mot sina yngre jag och är nog stolt över alla böcker, hela elva stycken har de hunnit bli.

Den här texten har hunnit bli alldeles för lång, förlåt men för att ha jobbat på FRA och tillbringa mycket av sin tid med döda personer, pratar han rätt mycket den där Peter Englund.

Similar Posts:

• Englund vs Ranelid part 2
• Nobelpriset i litteratur 2011
• Englund vs Ranelid
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Muntert om det allra värsta

Nu kliver han ut nu säger han det: årets nobelpristagare i litteratur är TOMAS TRANSTRÖMER

Foto: Ulla Montan

Och för en gångs skull är det ett namn som betyder så mycket för så många här hemma i Sverige, ett namn som så många känner igen. Men självklart också ute i vida världen där han är den mest översatte poeten.

Svenska Akademiens motivering lyder:

För att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga.

Samlade recensioner av Tomas Tranströmers verk finns här.

Tidigare recensioner av nobelprisböcker har vi samlat på vår specialsida.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2012
• Ett nobelpris till svensk samtidslyrik
• En hyllning till Tomas Tranströmer
• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Epilog – om Tranströmer, dagen efter

I ett mejl till Dagens nyheter skriver Peter Englund att han inte tänker be om ursäkt:

Det här är inte första gången Ranelid bär sig åt som en typisk skolgårdsbuse, som drar runt och muckar gräl och tycker att han har rätt att smälla till vem han vill när han vill, men som sedan piper i högan sky när han själv åker på en vinge.

Idag skriver Svenska Dagbladet att Björn Ranelid ångrar sig och inte tänker lämna tillbaka pengarna som han har fått av Svenska Akademien. Kanske är det ändå så att pengar är viktigare än smutskastning.

På Peter Englunds blogg är det fortfarande tyst.

Similar Posts:

• Englund vs Ranelid
• På djupet med Peter Englund
• Ranelid under lupp
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Muntert om det allra värsta

Jag är beredd att hålla med Peter Englund i detta påstående, men vet inte om det är bättre att Björn Ranelid dansar i teve eftersom det mest gör det ännu svårare att undvika honom. Vad tycker ni?

Similar Posts:

• Englund vs Ranelid part 2
• På djupet med Peter Englund
• Ranelid under lupp
• Muntert om det allra värsta
• Mer stormaktstid av Peter Englund

Vi hoppas att ni vaknat ur den djupa sömngång som präglat veckorna efter valet och bokmässan. Det må vara mörkt ute, men på dagensbok.com vill vi bara se ljus. Därför smider vi massor av planer för att peppa er(och oss själva) genom fortsättningen av denna bokhöst.

Igår tog sig Ellie an Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret av Joar Tiberg. En diktsamling om längtan efter att få dö, upplösas, upphöra. Om att frysa fast nuet. Om jaget och språket i symbios. Och om den stora stora skräcken…

Idag recenserar Lina Marina Nilssons Hemmafru 2.0 – en bok som på ett pedagogiskt sätt sticker hål på bilden av vårt samhälle som jämställt. Lina utnämner den till en av de viktigaste just nu.

Och Oscar har läst Cormac McCarthys Blodets meridian. En westernbok lika mycket fylld av råhet och hänsynslöshet som av ett språk med vackra och nästan drömlika miljöbeskrivningar; helt enkelt en bok om onda män i ett vackert landskap.

Dessutom: på torsdag är det för andra årets i rad dags för Peter Englund att tillkännage årets nobelpristagare i litteratur. Dagensbok.com kommer såklart, enligt god tradition, att bevaka, kommentera/recensera spektaklet och vinnaren.

Trevlig vecka önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Vilda västern med folkmord istället för klichéer
• Vecka 26 på dagensbok.com – Att skriva liv, fåglar och Borges
• Joar Tiberg-kampanjen 2013
  -kampanjen
• Nobelpriset i litteratur 2011
• Kaffet. Cigaretterna. Och döden.