Det är en ganska liten och tunn volym, bara 120 ganska glest tryckta sidor, och flera av uppslagen upptas av fotografier, men anspråken är höga.

Det är höst och en koreansk kvinna befinner sig i en europeisk huvudstad för att skriva. Hon har en plan; hon ska skriva om vita saker men än så länge har det inte blivit något mer än den ursprungliga listan hon sammanställde på våren.

Lindor
Spädbarnsskjorta
Salt
Snö
Is
Måne
Ris
[…]

Hon skriver om skrivandet, hon skriver om staden, som förstörts och återuppbyggts, hon skriver om det som varit – och om det som kunde ha varit.

Det var en gång ett barn som föddes för tidigt och för långt från stadens sjukhus, en flicka som inte överlevde mer än ett par timmar. Det som skulle vara en lycklig tilldragelse för ett ungt par blev till sorg och tomhet, samtidigt som de blev en familj blev de en familj som sargades.

Det var en gång en flicka som var den andra dottern i den sargade familjen, som växte upp i skuggan av barnet som dött, som fick höra sin mors ”om bara” och tog det till sig. Hur hade det blivit om bara, om bara inte?

I korta betraktelser utifrån de vita orden närmar hon sig och fjärmar sig, kan tiden någonsin vara den rätta att gestalta smärtpunkten som definierat en? Att vara den som kanske finns till för att en annan inte gör det. En systers död ledde till en annan systers liv.

Men det som borde brännas känns kallt och stannar på ytan för mig. Det är vackra formuleringar men jag blir inte berörd. Det finns något pretentiöst och överlastat i det sparsmakade och texterna utifrån de i förväg bestämda rubrikerna påminner mig ganska mycket om associativa skrivövningar.

En del konstigheter får mig till och med vanvördigt att tänka ”upp flyga orden, tanken stilla står”. För mig förstärker också fotografierna från Han Kangs performance Thread känslan av att det rör sig om något konstruerat och regisserat, en uppvisning.

Senare läser jag en text av en kvinna som mött sig själv och sitt öde i just Den vita boken, hur hennes liv speglats och hur saker och ting fallit på plats när hon läst den. Det här är en bok för henne, inte för mig.

Similar Posts:

• Snö ska falla över snö som fallit
• Kusligt och konstigt, men alldeles förträffligt bra
• Icke-våldet som provocerar
• Vems tystnad räknas?
• Ett stycke koncentrerat liv

Författaren Gyeongha befinner sig i någon slags livskris. Hon har skrivit en bok om en massaker, och den berättelsen förföljer henne. Hon plågas av mardrömmar, undrar om hon håller på att förlora förståndet. Hon har förlorat sin familj, lite oklart hur, och lever isolerad i en liten lägenhet utan luftkonditionering under en värmebölja. Hon försöker skriva ner sina sista önskningar, som om livet är slut här.

Då nås hon av ett meddelande från en gammal vän. Inseon, före detta dokumentärfilmare, numera möbelsnickare och bosatt på ön Jeju, behöver hennes hjälp. Hon har vaknat upp på sjukhus i Seoul, efter att ha sågat av sig flera fingrar. Kvar på ön finns hennes vita fågel, Ama, och nu vill hon att Gyeongha ska ta sig dit och ge fågeln vatten och mat. Det måste ske genast om den ska ha någon chans att överleva.

Gyeongha ger sig iväg till Jeju, men det myckna snöandet gör det svårt att ta sig fram till Inseons isolerade hus. Hon kommer fram och finner fågeln död. Hon begraver den. Samtidigt verkar den leva. Och Inseon är där, fast hon är på sjukhus. Eller har hon dött av någon sorts komplikationer av sin skada? Eller är det kanske huvudpersonen Gyeongha som har dött, någonstans i snön eller tidigare?

I början av romanen berättar hon:

Sommaren det föregående året, då mitt privatliv hade börjat lösas upp som en sockerbit i ett glas vatten, när de riktiga avsked som senare skulle bli verklighet bara var föraningar, hade jag skrivit en roman med titeln ”Farväl”. Det var en berättelse om snö/en kvinna som smälte och försvann i snöslasket. Men det kan absolut inte vara det slutgiltiga avskedet.

Jag lyckas inte ens reda i grundläggande fakta. Enligt Han Kangs hemsida ska hon ha skrivit en novell med titeln ”Farväl” som fick ett pris 2018. På andra sidor om hennes hittar jag den inte. Och hur förhåller den sig till den fiktiva författarens text? Jag vet inte. Kanske är hon själv kvinnan som försvinner i snöslasket?

Det här är samtidigt långt ifrån en roman endast om enskilda individer. Om de går under så gör de det i en kamp med historiens övergrepp, med minnen som hotar att sluka det nuvarande. Gyeongha har som sagt skrivit om en massaker och det har påverkat henne på djupet. Tillsammans med vännen Inseon har hon planerat någon sorts minnesmonument baserat på de egna mardrömmarna om massakern. I drömmen rusar hon runt kring människoliknande svarta stubbar eller stolpar, någon sorts gravplats som håller på att slukas av tidvattnet.

Det visar sig att det var dessa stolpar som Inseon arbetade på när hon skadade sig, men också att massakrer präglat hennes liv på andra sätt. Hon flyttade till Jeju för att ta hand om sin åldrade mor, och föräldrarna var med om en massaker på ön som man under lång tid inte fått tala om eller minnas. Män kvinnor och barn har summariskt avrättats, kastats i havet eller staplats i nedlagda gruvor. Andra har fängslats och försvunnit.

Hur levar man med sådana minnen? Med att inte få minnas, men inte kunna glömma? Hur bär man minnen som inte är ens egna, ärvda minnen av det fruktansvärda?

Han Kang skriver poetiskt, med bilder man inte så lätt skakar av sig. Jag vet inte om jag fullt ut förstår det än, jag måste återvända till romanen och vrida och vända på den. Finns det någon sorts cirkelkomposition, ett slags spegeleffekt, där brutalitet och erfarenheter upprepar sig igen och igen?

Går det att skaka av sig historiens grymheter?

Similar Posts:

• Vitt och kallt
• Vems tystnad räknas?
• Icke-våldet som provocerar
• Hur små är de Stora ledarna?
• Att skriva sitt minne

Somliga av mina tankar kan låta krassa, vilket ju inte alls är meningen. Ögonblick och möten kan vara mycket speciella och hur intressant är det inte att läsa Anna Karenina trots att man redan känner till vad hennes möte med greve Vronskij leder till. Så när jag under den gångna vårvintern blev biten av ”Marquez-myggan” gick det som det gick.

Alltså kan jag inte tycka annat än att den långa inledningen i Kärlek i kolerans tid är fantastisk. Den gamle doktor Juvenal Urbino har kallats till en oansenlig bostad för att bekräfta ett dödsfall. Han känner igen adressen där hans schackspelande vän levt. För doktorn kommer inte dödsfallet som någon chock. Vännens löfte till sig själv var att inte invänta det bittra slutet med den egna sönderfallande kroppen, utan avsluta sitt liv vid 60 år fyllda.

Vad har de här två männens gemenskap att göra med huvudhistorien som handlar om hur Florentino Ariza i unga år förälskar sig i Fermina Daza? Det är väl inte kärlek?

Svenska Akademiens Ordlista förklarar ordet kärlek så här:

Kärlek – föremål för erotisk attraktion; stark osjälvisk vänskap, ömhet

Jo, i mina ögon har inledningen med kärlek att göra när den på sitt långsamma sätt skildrar vänskapens lojalitet. Doktorn respekterar sin väns handling och därefter hälsar han på vännens älskarinna som bär en röd ros bakom örat. Marquez val av plats, romanfigurer, anekdoter, sidospår – allt verkar vara olika nyanser av kärlek.

Och hur benämner man den genomströmmande känslan av att höra hemma någonstans? Synen av gränder och vittrande hus väcker nostalgi även om hemstadens uppkomst är länkad till brutal människohandel:

Ty den koloniala stadens egenliv, som den unge Juvenal Urbino brukat idealisera under sorgsna stunder i Paris, var dåmera en minnets illusion. Dess handel hade varit den lönsammaste i hela Karibien på 1700-talet, särskilt genom det otacksamma privilegiet att vara den största marknaden för afrikanska slavar i hela Amerika.

Att jag kapitulerar för romanen går egentligen över mitt förnuft. Florentino Ariza tilldelas en oräknelig mängd eskapader när han i mer än femtio år väntar på att kärleken ska fullbordas med Fermina Daza. Den manliga blicken fläker ut sig, och alla sannolikheters gränser passeras. Det måste vara fantasier, tänker jag och börjar undra om Marquez’ absurda uppvisning är ett bakvänt försök att spränga den boja som det innebär att män objektifierar kvinnor.

I skildringen av Ferminas liv med Juvenal Urbino avslöjas därtill en viljestark och strävsam människa som aldrig tvekar att behålla sitt temperament i den patriarkala världen. Hon får ta ut svängarna och vad som ligger bakom beslut och handlingar ska alla utomstående ge blanka katten i. Maken nekar på äldre dar att hushållet ska förstärkas av ytterligare en vakthund med orden: ”Här i huset kommer ingen in som inte kan tala.” I konsekvensens namn tar hon hem en papegoja, som lärt sig skeppsjargongen på fartygsdäcken.

Skrönor och livets vändpunkter växlar om vart annat när berättelsen är på sitt gladaste humör. Replikskiften och anekdoter gör oss människor till clowner, som när Florentino försöker hitta medel för att bota sin skallighet. Efter sex år har han använt etthundrasjuttiotvå mediciner.

Det enda han fick av dem var ett skalleksem som sved och stank och som kallades norrskensskorv bland voodoodyrkarna på Martinique därför att de utstrålade ett fosforglänsande sken i mörkret.

Så många gånger jag hört att en roman är klar först när den tolkas av sin läsare. Kärlek i kolerans tid förde mig till ett land och en tid jag aldrig upplevt. Inuti mig föddes många färgstarka och doftrika bilder – ett stort tack till översättaren Peter Landelius! Avslutningsvis en kommentar om mig själv. Känner jag mig rätt kommer jag aldrig att se filmversionen av den här romanen. Marquez’ universum ska se ut så som jag vill.

Similar Posts:

• Känslofyrverkeri från Chile
• Latinamerika på svenska
• Om livet och åldrandets egensinnigheter
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”

Marigold och Rose: en berättelse är Louise Glücks första prosabok, fint översatt av Jonas Brun. Glück, som 2020 tilldelades Nobelpriset i litteratur samt Tranströmerpriset, låter i denna lilla bok två bebisar – två små människor till synes utan ett språk – få ett språk och ger på så vis läsaren tillgång till deras inre och yttre värld. Den yttre världen rör sig kring Mamma, Pappa, blommorna i trädgården, den stora trappan med alla sina omöjliga trappsteg och Mormor som en dag reser till Himlen. Den inre världen handlar om tvillingarnas förhållande till varandra, deras olikheter och olika förhållningssätt till andra människor och världen utanför.

Det är en berättelse som präglas av Glücks känsla för precisa detaljer, både vad gäller sinnesintryck men också ordningar i den värld som utforskas; trots att det handlar om två tvillingbebisar är skillnaderna mellan dem glasklara redan från början:

Vi frodas, tänkte Rose; Rose hade känsla för ögonblicket. Och Marigold tänkte att det stämde, hon som hade ett längre perspektiv.

Det finns en melankoli och ett bråddjup som löper genom tvillingarnas tankar. Deras känslor av att vara otillräckliga i förhållande till varandra är genomgående – Marigold avundas Roses sociala förmåga, Rose avundas Marigolds djup. När mormodern går bort öppnas också dörren för tidens gång och alltings slut.

Mamma var hemma, men på något vis visste tvillingarna att de blev äldre, vare sig de ville eller inte. En dag skulle de gå istället för att krypa. De skulle ha tänder. Och blöjorna skulle vara borta, precis som Mormor och lägenheten, men den mjuka nallen skulle fortsätta att vara med överallt; den skulle följa med dem som den följt Pappa. Och om stoppningen ramlade ut skulle den få ny stoppning. // Allting kommer att försvinna, tänkte Marigold

Det är svindlande att få följa två bebisar, som befinner sig så nära livets början, fundera över och upptäcka vad livet är och dess slut. Genom Marigold och Rose får Glück möjlighet att skala av allt som omger en vuxen människa och fokusera på de grundläggande frågor som följer en människa genom livet – från det att hon är en bebis till det att hon ligger på sin dödsbädd: språket, början och slut och mellanmänskliga relationer. Det är finstämd och tankeväckande läsning, förmedlad genom en prosa som är lika skarpsinnig som Glücks poesi.

Similar Posts:

• Trädgård utan utsikter
• Nobelpriset i litteratur 2020
• Tät och febrig relationsroman
• Bit mig hårdare, Ingrid
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”

Romanen jag nyss slagit igen pärmarna på utspelar sig i ett förrevolutionärt Ryssland. Vid tiden för handlingen levde såväl kompositören Tjajkovskij som författaren Dostojevskij. Deras efterlämnade verk spelas och läses än i dag.

Snabbt kastas jag in i en verklighet som kunde utspela sig i detta nu. En polis sitter bakom ett stort skrivbord. Det finns misstankar att en ung avliden man varit del av en samhällsomstörtande verksamhet. Pavel Aleksandrovitj Isajev, var en älskad styvson och skälet till att de kvarblivna tillhörigheterna finns hos polisen beror på en lista över personer som ska likvideras ”i namn av Folkets hämnd”. Brottsbevis, menar chefsutredaren. Den perplexe styvfadern, för övrigt den kände Fjodor Michailovitj Dostojevskij, får beskedet att vänta medan utredningen pågår.

En stilla väntan blir det inte. I desperation trycker den sörjande styvfadern Pavels efterlämnade vita kostym mot näsan. I nästa stund uppmanar han hyresvärdinnan att visa begravningsplatsen och väl framme kastar han sig över jordkullen. Tankeströmmar håller sömnen borta om nätterna.

I intensiva och vindlande konversationer grillas alla som var i kontakt med Pavel: hyresvärdinnan Anna Sergejevna, hennes minderåriga dotter Matrjona, chefsutredaren Maksimov och anarkisten Sergej Netjajev. Skildringen av smärtsam sorg innehåller ett ältande och många omtagningar som inte leder någon särskild stans. Det där är skrivet av någon som själv har varit där, tänker jag, samtidigt som jag noterar hur medkänslans strängar i mig vibrerar.

Samtidigt ljuder en annan sträng. I de här speglingarna av den självupptagne Dostojevskij som rör sig i 1800-talets Sankt Petersburg finns något skevt. Han är förvisso en sanningssökande människa och han är så klart den där författaren vars verk blivit omtalade. Men Petersburgsborna konfronterar honom och friktionen ökar. Det råder ingen entydig bild av att relationen mellan far och son varit alltigenom tillitsfull.

Dostojevskij verkar vilja hålla på med sin inre kamp mer än han vill veta sanningen. Hans skamlösa blick registrerar svåra förhållanden med svältande barn och mödrar som prostituerar sig. Omväxlande gör han motstånd eller ger efter för sina erotiska drifter. För en sekund råkar hela berättelsen i blixtbelysning. Författaren är bara ute efter material för sin nästa storsäljande misärroman! En gränslös konstnärssjäl, den där Fjodor Michailovitj Dostojevskij! Sekunden efter inser jag i min fånighet att den som vilselett mig är … Coetzee.

Berättelser som duperar mig och innehåller så här många nivåer är enormt underhållande. Möjligen borde jag protestera mot min förtjusning eftersom många scener är vanvördiga och i vissa fall vämjeliga. Men jag kan inte hjälpa det. I all enkelhet vill jag kalla Mästaren från Sankt Petersburg för ett mästerverk.

Similar Posts:

• Konsten att se människor
• Väntar på färgläggning
• Skimmer i nattsvart tragedi
• Tankeväckande tegelsten
• Porträtt av Henry James

Båda deras öden har formats av handlingar som deras respektive familjemedlemmar ligger bakom. När vägarna korsas igen studsar minnesbilderna mot varandra. Mellan raderna framgår att sanningen har glidit dem ur händerna både en och två gånger.

Männen sätter ord på sina liv och för läsaren vecklar Saleh ut en karta över handelsresanden som i århundraden färdats över haven mellan östafrikanska kusten, arabiska halvön, Indien och Malaysia. Möbler har inhandlats för att seglas till hamnarna vid kusterna. Förbindelserna mellan tillverkare, köpmän och segelkunniga har varit livaktiga. Ingen gång under min skoltid nämndes de här rutterna när temat var världsomseglarna.

Det är en fascinerande affärsverksamhet som träder fram. Optioner utlovas, kontrakt ingås och man ger varandra lån mot pantsättning av bostaden. Orden i sig känns egentligen neutrala men i verkligheten uppstår konflikter som krockar med omgivningarnas normer, traditioner och förväntningar. Bland de involverade parterna som orsakar familjernas ekonomiska fall hittas brittiska banker, ministern med flera älskarinnor och handelsmannen som förför sonen i huset. En annan läsare skulle kanske ge alkoholen skulden till alla förvecklingar.

Genom hela berättelsen strömmar en känsla av att allt kanske inte stämmer som Saleh berättar? Han återtar ideligen ordet och korrigerar Latif, för att berätta hur det verkligen var. Latif har minnesluckor och närmar sig Salehs sanning med den yngres ödmjuka nickande till den äldres version av det som hände. Förresten är allt väldigt svårt att kontrollera efter så många år. Latif tog sig i sena tonåren till dåvarande Östtyskland – något som hans mamma uppmanade honom att göra när livet blev för svårt därhemma. Därefter hörde han aldrig mer något från de sina. Att många år senare få höra om vad som hände alla han lämnade (för en bättre framtid) är omtumlande för Latif.

Uppbrotten ter sig helt nödvändiga. Ibland är de ju också påtvingade. Girighet, stolthet, förutfattade meningar och misstänksamhet kan återfinnas hos massor av människor – till och med hos människor som står oss mycket nära. I min läsning visar romanen parallellt att samma drivkrafter döljer sig i maktspelet när nationer ska byggas.

De korta sammanfattningarna är ett påtagligt särdrag i romanens stil. Betraktelser som rör förgången tid och nutidsplanets vardag formuleras av de båda männen utan konstnärliga utsmyckningar. Prosan är nästan torftig. Men på mig utövar berättandet en stark dragningskraft och texten innehåller flera oväntade öppningar. Bland annat erbjuds jag en överraskning som knyter an till romantiteln By The Sea. Att den skulle anspela på något mer än det hus som ligger i den lilla orten på den brittiska kusten kunde jag aldrig ana.

Prosan är nästan torftig skrev jag – men det är inte hela sanningen. Vissa detaljer är utsökt valda och förmedlar kraftfullt sinnliga upplevelser. Sent kommer jag att glömma hur nedkylda fötterna blev när snöblasket trängde igenom de tunnsulade skorna under vandringarna på Dresdens gator. Eller Salehs längtan efter det särskilda träslaget ud-al-qamari. Mellan raderna på romanens sista sida blir saknaden av den försvunna och väldoftande träbiten mycket stark.

Thank you, Mr Gurnah. You got me hooked also with this novel.

Similar Posts:

• Ostafrikanische Träume
• En pojke satt i pant
• Den ärvda exilen
• Manlig vänskap och hemlängtan
• Med dubbla röster

Kanske hade jag tyckt bättre om den ifall jag varit mer påläst kring detta?

Jag tänker nog generellt att en roman ska kunna stå på egna ben och inte kräva en massa förkunskaper, men kanske glömmer jag då vilka förkunskaper jag faktiskt har när jag läser en västerländsk roman?

Här stör det mig onekligen att jag har svårt att placera handlingen i tiden, och det är inget jag är van vid att ha problem med. Av det faktum att den lite diffusa koloniala närvaron åtminstone delvis tycks bestå av tyskar sluter jag mig till att den måste utspela sig någon gång före andra världskriget. Det är i och för sig inte fel, men av vad jag kan läsa mig till i efterhand ska den utspela sig strax före första världskriget … Så ja, det stör mig att behöva vara så lost. Även om den bristen såklart egentligen ligger hos mig.

Paradiset känns samtidigt på många sätt som en klassisk västerländsk roman. Den handlar om en pojkes uppväxt till ung man, och i dess centrum står en strapatsrik resa, fylld av möten. Det vill säga, inte vet jag om det här egentligen är typiskt västerländska drag – de är kanske tämligen allmänmänskliga? – men de är i alla fall mycket välbekanta.

Pojken i fråga heter Yusuf. Han är elva eller tolv år när hans föräldrar plötsligt skickar iväg honom med ”farbror Aziz”. Farbror Aziz, tvingas Yusuf inse, är i själva verket inte alls hans farbror, utan en rik köpman till vilken hans far har skulder. Yusuf är lämnad som pant, som arbetskraft, för dessa skulder.

Till att börja med får han arbeta i en butik nära farbror Aziz vackra hem. Det är det äldre butiksbiträdet Khalil som lär upp honom, och som försöker få honom att fatta vilken position han hamnat i. Om nätterna sover de tillsammans ute på butikens terrass, där Yusuf drömmer mardrömmar om de hotfulla, vilda hundar som drar omkring runt de sovande pojkarna.

Åren går. Då och då drar köpmannen Aziz ut på karavanfärder inåt landet för att bedriva mycket lönsam och knappast helt laglig handel. En dag, när förberedelserna för en ny karavan pågår som bäst, får Yusuf besked om att han ska följa med.

Det blir en ännu mer farofylld resa än ens de mest erfarna räknat med, och jag måste säga att jag känner igen väldigt mycket från de koloniala berättelser jag läst tidigare. Klimatet är ofta skoningslöst, med hetta, fukt, insekter och sjukdomar. Människorna de stöter på är inte sällan vidskepliga och opålitliga. Varje stam hyser färgstarka föreställningar om dem som finns runt nästa hörn. Mitt i denna röra har européer dykt upp och skapat ännu större osäkerhet.

Något paradis är det knappast. Så vad syftar egentligen romanens titel på? Först tänker jag att det är den muromgärdade trädgården som hör till ”farbror Aziz” egendomar. Yusuf suktar efter att få vara där, men hans närvaro är knappast oproblematisk. Paradiset diskuteras också stundtals bland människorna han möter på sin resa. De tillhör olika religioner och tjafsar ofta, ibland godmodigt, om varandras föreställningar.

I slutänden tror jag att det kanske handlar om de små glimtar av skönhet Yusuf ändå kan få syn på, av naturens storslagenhet, av mänsklig vänlighet och kamratskap och av de första tafatta kärleksblickarna han får. Kanske erbjuder den mänskliga tillvaron inte mer paradis än så? Små glimtar.

Similar Posts:

• Skräcken! Skräcken!
• Inte hela sanningen
• Ostafrikanische Träume
• Den ärvda exilen
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet

Det är förstås ingen unik situation. Många människor drar sina sista andetag på platser långt, långt bort från de platser som såg dem födas. Abbas son Jamal doktorerar på just det, migrationsströmmar och migrationspolitik. Kanske är det hans sätt att hantera de många frågetecknen kring var den egna familjen har sina rötter.

Dottern Anna (döpt till Hanna) har varit så arg på den där tystnaden. Nu försöker hon mest ignorera den. Skapa något eget. Hon lever ett brittiskt liv, med en vit brittisk man, från en vit, tämligen vardagsrasistisk, brittisk medelklassfamilj. Hon orkar inte riktigt med allt som förändras av faderns sjukdom.

När Abbas känner att livet går mot sitt slut kommer han samtidigt närmare dess början än han har tillåtit sig att vara på mycket länge. Han börjar tänka på och långsamt prata om det liv han en gång lämnade, ett liv i fattigdom på Zanzibar. Denna berättelse om ursprung aktualiserar också frågor för hans hustru, Maryam. Hon känner själv inte till sitt ursprung, utan övergavs som nyfödd. Den enda länken till det förflutna, den sista i en rad fosterfamiljer, rymde hon ifrån när hon som sjuttonåring träffade Abbas.

Så här glider perspektiven mellan familjemedlemmarna i Gurnahs berättelse. Han väver samman deras skilda upplevelser av uppbrott och urspungshistorier på ett sätt som jag har svårt att riktigt redogöra för. Jag förstår av recensioner jag läst av den här romanen att inte alla gillar hans allvetande berättarröst. Han tar sig en rätt att betrakta sina karaktärer lite ovanifrån, att sammanfatta hela deras liv. Jag kan förstå det.

Samtidigt gör han det så lyhört, med så mycket förståelse och samtidigt skoningslöshet, att jag inte kan låta bli att tycka om det. Jag är lite mätt på dessa ständiga påpekanden om att det är ”show, don’t tell” som författare ska göra. Det måste väl få finnas olika strategier, olika sätt att skildra sina karaktärer?

Vad romanen vinner på det här sättet är att skriva är en överblick på människors mest intima liv som man väl egentligen aldrig kan få i levande livet. Ingen vet ju allt om någon annan. Det gäller inte minst i en familj. Barn håller hemligheter från sina föräldrar. Ger sig ut och skapar sina egna liv. Föräldrar berättar aldrig allt för sina barn – även om Abbas är ett extremfall som inte berättat något – de är kanske med nödvändighet betydligt mindre i barnens ögon än vad ett helt liv rymmer.

Vad blir då ”den sista gåvan” i allt det här? Sanningen? Går den någonsin att helt förmedla till dem som växt upp under helt andra omständigheter? Och hur ska de som blir kvar egentligen hantera dessa nya bilder av fäder, makar, nära och samtidigt helt okända människor?

Similar Posts:

• Inte hela sanningen
• En pojke satt i pant
• Ostafrikanische Träume
• Sorgen har flera färger
• Öppna upp gränserna!

Några kapitel senare läser jag om Ilyas, mannen med canvassäcken som lär känna Khalifa. Cirkeln med personer vidgar sig och senare läser jag om hur Ilyas lillasyster Afiya får växa upp hos fosterföräldrar som behandlar henne illa.

Ilyas är äventyrlig av sig och söker sig plötsligt till schutztruppe, som den tyska kolonialarmén benämndes i de afrikanska territorierna. I samma veva presenteras en fjärde huvudperson, Hamza, som också har hamnat bland de uniformsklädda tyskarna. Han tycker sig ha en gnutta flax som lyckats bli rekryterad eftersom han i armén lär sig saker han aldrig vetat förut.

Bakom beslutet att utkämpa någon annans krig ligger ingenting annat än överlevnad. Priset är högt. Under långa marscher i hällregn eller i östafrikansk stekande sol är soldaternas (askaris) liv som att spela roulett med döden som insats. Malaria, tyfoidfeber och de tyska officerarnas bestraffningar sliter på människokroppen – och hjärtat.

Berättelsens huvudpersoner är handlingskraftiga, som att de ska illustrera hur de vill bryta sig loss från ödets nycker. Ändå råkar de ut för händelser de inte kan styra över. Där spelar till viss del några bifigurer in med varierande resultat. Officeren som älskar poesi och måste dölja sina ömhetskänslor för Hamza samt Khalifas bitska fru bidrar båda till historiens vändningar.

Drömmar har betydelse i romanen. I ett fall som konkret upplevelse när en tidigare soldat ropar i natten på grund av mardrömmar från kriget. De andra Drömmarna – som skrivs med stort D – infinner sig av andra anledningar, nämligen för att de är helt nödvändiga för den mänskliga själen. Här får den tyska poesin och det tyska språket en oväntad roll och ich finde es überraschend – men mycket välkommet – att Gurnah ger utrymme åt dessa klassiska bildningsideal vid sidan av den tyska nedlåtande synen på befolkningen. I en scen berörs jag särskilt eftersom den så uttryckligen visar viljan att be om förlåtelse. En tysk missionspräst ger tillbaka en bok han konfiskerat från Hamza. Och det är prästens fru som övertygat att boken ska tillbaka till sin rätta ägare:

Perhaps I should say, she convinced me that I was wrong to have taken it away, and so I determined to give it back to you and to explain why I had taken it away from you in the first place. I was mistaken. Perhaps in time you will be able to read it with as much pleasure as the Oberleutnant anticipated.

Gurnahs prosa är lugn och saktmodig. Berättandet tar sig fram i små skritt. Författaren utnyttjar inga som helst cliffhangers utan lägger sin kraft på att levandegöra sina personer i all sin mångsidighet. Den som är brysk kan bära på ett överraskande stort hjärta. Den som tror på vetenskapligt utprövad medicinsk vård kan i sin förtvivlan vända sig till en schaman.

Jag uppfattar hur en stark ström av Nuet flödar över boksidorna och hur var och en gör sitt bästa utifrån den givna situationen. Våra huvudpersoner befinner sig geografiskt mycket långt borta från världskrigen och storpolitiken. De tyska kolonialherrarna byts sedermera ut mot britter. På sätt och vis verkar det kvitta för befolkningen eftersom de föraktfulla attityderna fortlever oavsett varifrån Europa överheten kommer.

Men jag låter mig luras. Såklart har storpolitiken tagit grepp också över den här romanens människor och den som försvann. Funderingarna fortsätter långt efter att boken är utläst.

Similar Posts:

• Inte hela sanningen
• En pojke satt i pant
• Den ärvda exilen
• Minne och identitet i Modianos Paris
• Smuggelhistoria med släkthemligheter

Men att vissa personer i kulturvärlden inte kände till författaren Abdulrazak Gurnah det verkar sannerligen stämma.

Kulturvärlden består av så många fler än kulturredaktioners journalister. Många människor känner sig hemma i kulturen av helt andra skäl än att de längtar efter att stå i strålkastarens ljus. Jag tänker på bokläsarnas skara. Den kan inte klandras för att vara enkelspårig. Tvärtom, gruppen är månghövdad och ger plats åt oliktänkande i en salig blandning. Läsare över hela världen plöjer släktkrönikor, samhällsskildringar, lyrik och rafflande äventyr för att ta bara några exempel.

Något som gör litteraturen unik, är dess förmåga att förbinda generationer. Ett skrivet verk från 1600-talet kan nå sin mottagare som lever idag, år 2021! Det kan i översatt form nå över gränser. Litteraturen erbjuder möjligheten att blicka in i något annat än sitt eget begränsade tankemönster. Litteraturen borde bli tilldelad ett pris varje dag under hela året, tänker jag.

Similar Posts:

• Kristin och Sigrid – en och samma person?
• Inte hela sanningen
• En pojke satt i pant
• Fähundar, byrackor och avelsmaterial
• Den ärvda exilen