När jag var liten och hängde på Ljusdals kommunbiblioteks ungdomsavdelning brukade jag göra små utflykter till den delen av vuxenavdelningen där serierna fanns. Jag minns inte riktigt vad jag lånade därifrån, det enda albumet som gjorde intryck var Inger Edelfeldts Den kvinnliga mystiken som då bör ha varit relativt nyutkommet. Jag tror inte riktigt att […][...]

Det är inte ofta man i en recension berättar om vilken slags penna eller kamera en författare eller fotograf har använt, men i det här fallet är det faktiskt nödvändigt. Polaroid är ett fotografiskt filmmaterial, eller var ett fotografiskt filmmaterial, där bilden framkallades direkt. På en viss typ av polaroidfilm kunde man med ett vasst […][...]

Ibland vill man inte vara ingående. Man vill inte förklara. Man vill bara säga Det här är så sjukt bra, läs! Ibland finns det inte ens något att säga, tycks det. Och det är lite den känslan jag har nu när jag skall berätta för er om Så jävla normal. Jag sitter, står, går. Funderar […][...]

En CP-skadad i en toalett, en kostcirkel formad som en svastika och en obehaglig figur som pissar i en barnvagn och säger "Såja, lite får man tåla om man ska bli sprutnarkoman". Jo, malmötecknaren Sara Granérs debutalbum äger en viss råhet. Den gräsligt galghumoristiska värld som frammanas i Det är bara lite AIDS befolkas av […][...]

Kanske har förlaget tänkt sig årets lämpligaste julklapp till alla som inte kan sluta gotta sig i vardagliga tendenser i tiden och som skriker efter att få se sin tillvaro ur ett utanifrånperspektiv på cirka 10 centimeters förskjutning. Konceptet i Demoner är att identifiera ett antal sociala, mediala, samhälleliga etcetera fenomen med så hög igenkänningsfaktor […][...]

Hållplats Livet består i själva verket av sju olika hållplatser där två skribenter och en illustratör har fått stanna upp och fundera över ett givet tema som exempelvis Att duga eller Oro för morgondagen. Att boken är tänkt att kunna fungera som diskussionsunderlag i studiecirklar förvånar inte. Här finns gott om trådar att ta tag […][...]

När Hjälp! kom för två år sedan förargades jag över att Nina Hemmingsson inte fått ett helt eget seriealbum att röra sig med. Sara Olausson också för den delen, men det var ändå Hemmingssons serier som bäst slog rot i minnet med sin drastiska slagkraft och sitt evinnerliga mörker. En oförglömlig favorit från Hjälp! är […][...]