Växter finns överallt. De lever nästan överallt på jorden, från de högsta bergen till de djupaste dalarna, från de kallaste och torraste miljöerna till några av de hetaste och blötaste platserna på vår planet.

Så inleds förordet i Botanicum. Boken beskrivs som ett dygnetruntöppet museum fyllt av en extraordinär samling av växter och svampar. Den lovar också svar på hur växterna utvecklades och hur vi uppnådde den mångfald av växtliv som vi har idag.

Det är ingen som vet hur många växtarter som finns på vår jord. Forskarna uppskattar antalet till runt 425 000, men det upptäcks nya varje dag. Det finns tydliga mönster i var på vår jorden växter trivs bäst och vilka förhållande de behöver. Att förstå dessa mönster i växternas mångfald är avgörande för att bevara alla andra livsformer på jorden. Det gäller även oss människor.

Detta gedigna bokmuseum är indelat i olika ”salar” som inleds med entrén. Där ställs bland annat frågan om man någonsin undrat vad man skulle se om det var möjligt att ta sig tillbaka till livets början? För det utlovas det om du läser denna bok. Sedan följer en sal där alger, mossa, svampar och lavar med mera presenteras och förklaras. Vi rör oss vidare mot träd och buskar. Där lär jag mig att alla barrträd har två sorters kottar, hon- och hankottar. Hankottarna är ofta mindre och producerar flera korn av gult pollen. Honkotten består av träiga, sammanlänkade fjäll.

I sal 4 möter vi örtartade växter. Där lär vi oss om blommans struktur, vilda blommor, odlade blommor och massor av annat. Det berättas att blommor är naturens sätt att visa upp sig. Anledningen till detta handlar om reproduktion, och visst kan man dra paralleller till oss människor… Vi har nog alla stött på fägring hos folk och blivit attraherade.

Illustrationerna är vackra och detaljrika. De liknar gamla växtplanscher. De är både konstverk och kunskapskällor på samma gång. Man ser att de bygger på noggranna studier och hjälper säkert läsaren att förstå växternas anatomi och ekologi på ett pedagogiskt vis. De gör också denna A3-bok luftig och tilltalande. Målgruppen är nio till tolv år men jag är beredd att vidga den till 3 till 103. Här finns garanterat något för alla. Själv dras jag mot avsnittet om köttätande växter. Tänk att det finns växter som fångar och äter levande byten. Jag läser att deras köttsug beror på att de har ett behov av kväve, vilket alla växter behöver för att tillverka klorofyll. Men här läser jag att köttätande växter ofta lever i mossiga eller sura miljöer med lite kväve så de behöver få det från en annan källa.

Summa summarum är Botanicum en fullkomligt fantastisk och snillrik bok. Den informerar, inspirerar och utbildar sina läsare i naturens fantastiska värld.

Similar Posts:

• Fröjd för ögat
• Faktabok för de yngsta
• Hagen – en plats för liv och tankar
• Vad är egentligen en svamp?
• Från småvatten till glaciärer

Efter några veckor kommer det svar från universitetet. ”Till fröken Signe Marie Jørgensen”, står det med sirlig, svart handstil utanpå kuvertet. Marie sprätter upp kuvertet med fingret och läser brevet med ena ögat hopknipt. Så slänger hon upp det i luften och börjar galoppera runt i rummet medan hon tjuter som ett barn som rider runt på granris i trädgården, en indian till häst. Alma ropar upp och bankar på rören. Hennes röda täcke tar emot henne: Jag, Signe Marie Jørgensen har blivit antagen till naturhistoria på universitetet!
Hennes dröm har blivit verklighet, äntligen kommer hon hemifrån.

Mikroskopen på den naturhistoriska fakulteten avslöjade vackra vävnader – ja rent av osynliga världar. En resa till Island med tvillingsystern Aase fick henne att hungra efter mer. Hon fick följa med på den sjunde expeditionsresan till Grönland med Knud Rasmussen, som antog henne – till trots att hon blev ensam kvinna under färden. Under sin karriär tackade hon nej till fasta anställningar där kvinnor fick lägre lön än män. Med friskt mod satsade hon på en ekonomisk instabil försörjning som frilansforskare. Med jämna mellanrum tilldelades hon stipendier som belöning för sina vetenskapliga resultat.

Romanen lyfter fram Marie Hammers glödande passion för insektsforskningen. Hon gjorde månadslånga expeditioner till olika världsdelar. Med sitt insamlade material identifierade hon 1000 arter och gjorde 5000 detaljteckningar av olika kvalster. Resultaten stödde även teorin om att alla världsdelar en gång varit sammanhängande, en teori som ifrågasattes av vissa vetenskapsmän långt in på 1900-talet.

Författaren Eva Tind har porträtterat Marie Hammer som en lidelsefull människa. Relationen till tvillingsystern Aase blir symbiotiskt skildrad under uppväxten men i vuxen ålder utväxlas den till en frostig konflikt. Vidare låter författaren många scener handla om hur Marie Hammer hejdlöst förälskar sig i män som hon möter. Det är som om författaren vill ge mjukare kanter åt en kvinna som sätter forskargärningen främst. För vår romanperson fanns en lösning: hon avkrävde ett löfte innan hon gifte sig med sin man. Han fick aldrig ställa sig emellan henne och forskningen.

Marie Hammer levde tills hon blev 95 år. En del av de intima scenerna som berättas är litterära fantasier, betonar författaren Eva Tind i sitt slutord. Men det som rör själva forskningen är verklighetsbaserat och berättelsen visar även hur lätt personen bakom en vetenskaplig gärning kan glömmas bort.

Similar Posts:

• Lev längre och friskare
• Att gå varje dag
• En äktenskapshistoria av strindbergska dimensioner
• Pigmentfri konstruktion
• Beas besatthet – vår kärlekshistoria

Det största skiftet som sker under 500-talet f.kr. är från religiösa trosföreställningar (exempelvis att åska orsakas av Zeus) till att man istället försöker finna djupare förklaringar till naturfenomen. Ingen kultur hade gjort detta före den grekiska kulturens storshetstid. Det kan framstå som delvis onaturligt att ifrågasätta tidigare dogmer då dessa inger människan en känsla av trygghet, av kontroll. Tidigare kulturer hade haft ‘filosofiska system’, skapade av tänkare, som inte ifrågasattes av deras efterföljare. Thales (625 f.kr – 545 f.kr) från Miletos var den första naturfilosofen, och Anaximander (610 f.kr – 546 f.kr)  “stod på Thales axlar”. Skillnaden här är att Anaximander kunde ifrågasätta sin läromästare och därmed falsifiera delar av Thales teorier som han ansåg vara otillräckliga. Det blev startskottet för naturvetenskapens revolution, vilken sedan skulle bli karakteristisk för västerlandets framsteg. Anaximenes, Herakleitos och alla efterföljare ifrågasatte sina föregångare vilket i sin tur ledde till en djupare förståelse av naturlagarna. Rovelli kopplar samman den kritiska attityden med demokratins uppkomst och den politiska diskussion som möjliggjordes av denna process. Det fanns ingen centraliserad byråkrati som styrde Grekland; alla städer (kallade poleis) var självstyrande.

När Anaximander exempelvis konstaterar att jorden är en sten som flyter i rymden, går han från ett stängt universum (där jorden är platt) till ett potentiellt oändligt universum. Detta konstaterande går emot vår vardagliga förståelse då i vår relativa värld finns det både ett tydligt upp och ett tydligt ner.  “What precisely is the argument? It consists in overturning the question “Why does the Earth fall”, into “Why should the Earth fall?” The genius of Anaximander is then to question the extrapolation of our experiences to the Earth itself, of the observed universality of falling.” Detta är verkligen ett paradigmskifte vilket gör att Rovelli ofta jämför Anaximander med andra stora vetenskapsmän såsom Einstein, Newton och Copernicus. All fakta kan nu ifrågasättas, men som Rovelli betonar bör detta inte leda till att man ifrågasätter objektivitet. Vetenskapen försöker finna en balans mellan en sund tro på objektivitet och en insikt om människans subjektivitet; en subjektivitet som endast  kan kringgås genom att ens hypoteser kontinuerligt testas mot en verklighet.

Detta gör att grekerna framstår som moderna. Om man av den anledningen är nyfiken på civilisationens början har jag bara ett råd: Läs denna bok!

Similar Posts:

• Hundra sidor poesi
• Stort, dyrt och fräsigt
• Demokrati! Revolution!
• Reynolds satsar på nytt
• Tiotusentals väldokumenterade orgasmer

Binas historia börjar för 125 miljoner år sedan när en stekel för första gången valde bort animalisk föda och började mata sina ungar med pollen.

Binas hemliga liv är en populärvetenskaplig skildring där författaren själv tar plats i historien. Thor Hanson tar oss med på en resa genom binas historia, en otroligt nördig resa, med det är svårt att inte låta sig ryckas med i Hansons entusiasm. Det finns visst en hel del att lära sig om bin.

Trots pocketformatet är boken rikt illustrerad och snyggt utformad. Oväntat lyxig för att vara pocket. Hanson låter oss följa med honom på studieresor, kurser och forskarbesök. Det är något charmigt med böcker där författarjaget får ta plats, där deras absolut fascination för ett ämne får lysa igenom och inspirera. Trots att jag inte kan något om bin, eller naturvetenskap heller för den delen blir jag stundtals väldigt inspirerad och att lära mer.

Det händer dock att Hanson går vilse i detaljerna, broderar ut med allt för mycket fakta för att en lekman riktigt ska lyckas hålla intresset uppe. Det är synd, för inbäddad bland alla fakta finns många intressanta reflektioner och fakta kring bina, deras relation till människan och, ja till hela floran. Boken blir stundtals trögläst och passar bäst i små doser åt gången.
Hanson lyckas sätta forskningen i ett större sammanhang, genom anekdotiska berättelser om forskare, entusiaster och sin egen familj.

Utmed stigen fanns höga vildrossnår, och jag noterade i förbifarten humlor med gula ansikten och svarta rumpor som ovigt flög omkring bland de skära blommorna. Jag funderade lite på hur många andra arter som kunde finnas där, men mest av allt tänkte jag på kaffe.

Finast är nog ändå de avsnitt då Hanson beskriver hur han själv studerar bin. Entusiasmen riktigt skiner igenom, och det är svårt att inte ryckas med. Efter kaffet hittar han en alldeles egen koloni av ovanliga pälsbin. Till sin stora förvåning upptäcker han dem i närheten av en stig han promenerat på oräkneligt antal gånger, eftersom han plötsligt måste gå mycket långsammare när den lilla sonen tultar fram.

Då hinner man titta på humlor, och upptäcka att de egentligen är bin.

Similar Posts:

• Lågmält drabbande roman om människor och bin
• På spaning efter en minskande mångfald
• Fascinerande och förvirrande om bin
• Bildskön och passionerad handbok
• Så kan människor leva mer hållbart genom att härma naturen

Johan Rockström och Owen Gaffney är världsledande klimatforskare och debattörer i frågan, så när de nu skriver den här boken tillsammans är det föga överraskande ett tungt och viktigt inlägg i klimatfrågan. Boken är indelad i tre ”akter”: en första som skildrar Jordens historia från att klotet blev till fram till vår samtid, och vad vi vet om hur klimatet förändrats över de senaste 800 000 åren; en andra akt som skildrar de senaste decenniernas forskning om planetens gränser för vad som är hållbart, och på vilka områden vi människor har kommit att passera dessa gränser; och en tredje akt om det författarna kallar för ”Jordresan”, det vill säga vad vi behöver göra för att vi ska kunna leva inom de planetära gränserna.

Boken är över lag mycket pedagogiskt skriven. Man har som lekman lätt att följa med i skildringen av den naturvetenskap som ligger till grund för vad vi vet om Jordens klimat och de samtida klimatförändringarna. Boken är också i sin tredje ”akt” förhållandevis konkret i diskussionen om vad som behöver göras på en lång rad områden – alltifrån vad vi äter och hur vi producerar vår mat, till hur vi skapar hållbara städer eller transportsystem. Vi måste också utjämna socio-ekonomiska skillnader såväl inom som mellan länder, röra oss bort från konsumtionshets och en ständig strävan efter ekonomisk tillväxt, och börja tillämpa mer av ett ”katedraltänkande” (med långsiktig planering av ekonomin).

Författarna skriver att det finns fyra positiva krafter som idag drar åt rätt håll: folkrörelser som kämpar för en radikal omställning, politiker i de världsledande ekonomierna som bidrar, ekonomiska drivkrafter som gör att fossilbränslen inte längre är konkurrenskraftiga mot hållbara alternativ, och tekniska innovationer som kan leda till omvälvande förändringar på många områden. Men när de i bokens tredje akt sen konkretiserar diskussionen om de förändringar som behövs – och vad som är på gång – så blir jag inte helt övertygad av realismen i den ”Jordresa” de förespråkar. Författarna kan exempelvis diskutera hur en del stora företag – som exempelvis Scania, Harley Davidson eller Puma – säger sig vilja ställa om sin verksamhet mot hållbarhet. På samma sätt menar de att politiker i många länder driver på för en omställning, och att flera ledande globala institutioner – till exempel IMF och ECB – idag vill genomföra en ”radikal översyn” av det ekonomiska systemet, och bland annat verka för en rättvisare fördelning av välståndet. ”Kapitalismens överstepräster kräver radikala förändringar”, som författarna formulerar det. Kalla mig pessimist, men jag har svårt att tro att många av dessa företag, politiker och institutioner verkligen menar allvar med sin retorik, och misstänker att de förändringar de i realiteten kommer försöka genomföra egentligen är ganska blygsamma sett mot bakgrund av vad Rockström och Gaffney menar behövs. Och framförallt: Kommer man att ha särskilt många politiker eller storföretag med sig på tåget om man faktiskt skulle börja genomföra mer radikala omställningar av det ekonomiska systemet (med bl.a. höjd beskattning av de rika eller ökade kostnader för utsläpp)? Detta får mig osvikligen att fundera på om Rockström och Gaffney själva verkligen tror på sina egna ord om de här aktörernas vilja att genomföra radikala förändringar, eller om det i sin tur är medveten retorik från deras sida för att locka med så många som möjligt på tåget för den omställning de menar är så akut nödvändig?

I sin helhet är det dock en både viktig och pedagogisk bok, som jag hoppas att många – politiker såväl som en bred allmänhet – läser och tar till sig av. Jag hoppas också att jag om tio år kan se tillbaka och konstatera att författarnas optimism var berättigad, och min skepsis obefogad. Förhoppningsvis kan det optimistiska budskapet smitta av sig, så att boken kan bli en katalysator till positiv förändring.

Similar Posts:

• Dags för omställning
• Vår jord, våra intressen
• Ekonomernas diktatur
• Svårbegripligt om klimatförändringar
• Jämlikhet für alle!

Tretton svampar presenteras i var sitt kapitel och får representera de olika egenskaper och karaktärer som svamparna omkring oss bär på. Vi får bland annat lära känna vår älskade kantarell, japanernas älskade goliatmusseron (som också hittats i Sverige!) och den fruktade vita flugsvampen. Ett kapitel ägnas hussvampen och hur det kan komma sig att en svamp så effektivt kan bryta ned friskt trä. Och varför ser vi den aldrig någon annanstans än i hus? Var kommer den ifrån?

Vi får lära oss mer både om de biologiska aspekterna och de kulturella. Forskningen börjar mer och mer förstå svamparnas roll som kommunikatörer och näringsförmedlare i skogen och hur växter och svamp lever i komplicerade förhållanden med varandra som tar lång tid att bygga upp. När en skog kalavverkas är det bara vissa svampar som klarar av att etablera sig igen, många försvinner för gott. I Japan är det lika viktigt att äta färsk goliatmusseron på hösten som att uppleva körsbärsblomningen på våren, men eftersom många skogar där svampen trivts har avverkats så är svampen idag en lyxprodukt för fåtalet.

Svamparnas förunderliga liv är en luftig och snyggt formgiven bok. Jag gillar särskilt hur man låter kapitelsvampen följa med som en liten avsnittsdelare igenom hela kapitlet. Både formgivningen och författarnas entusiasm gör detta till en mycket lärorik bladvändare. Det som drar ner helhetsbetyget är att det används lite väl mycket nyskapande bildspråk. Jag blir helt yr i huvudet av alla liknelser och metaforer som snurrar runt i huvudet och jag får koncentrera mig för att hålla mig kvar vid ämnet och inte spinna iväg någon helt annanstans. Jag hade mycket svårt att komma in i boken och hade jag inte läst den för att recensera hade jag ganska snart gett upp. Jag förstår att detta är en smaksak och i andra recensioner framhålls språket som lättbegripligt och pedagogiskt. Men en liten varningsflagg till dig, som precis som jag, har svårt för när språket blir alldeles för bildmättat. Jag inser att ämnets komplexitet kräver metaforer, men jag hade önskat en viss ransonering.

Similar Posts:

• Svampbok med check på nästan allt
• Poesi med en räv bakom örat
• Det var bättre förr
• Om svampar och en försvunnen konsertpianist
• Essäer om mötena mellan oss och de andra djuren

Ovanför en bokhandel finns Mössens universitet där föreläsningarna hålls av en äldre musprofessor. En dag dyker det upp en ny student, Tom, och han ber professorn hjälpa honom att hitta en skatt som en av hans äldre släktingar tagit med sig på en seglats till Amerika.

Professorn hjälper till med efterforskningar och det visar sig att skeppet musen reste med förlist – alltså skulle de behöva ta sig ned till havets botten. Så långt sträcker sig dock inte professorns hjälpsamhet förrän han av en lycklig tillfällighet räddat livet på Tom som är fast besluten att finna det som gått förlorat. Tillsammans börjar de konstruera och bygga en farkost som ska kunna ta dem ned i djupet.

Här är kopplingen mellan det som utspelar sig i boken och den uppfinning och uppfinnare som står i centrum mycket lös, vilket för mig som vuxen läsare förtar effekten något. Det äventyr som utspelar sig har mycket lite med det Thomas Alva Edison är känd för, glödlampan, till skillnad från de tidigare böckerna där det varit frågan om direkta paralleller. Visserligen finns den alternativa historieskrivningen här också men inte i fokus. För den som läst de tidigare böckerna finns också inslag som återkommer, som något välbekant, som det självklara hotet för en mus: en stor katt som dyker upp vid ett känsligt tillfälle.

Det är totalt orealistiskt men får sin egen trovärdighet ändå och det väcks tankar att fundera vidare på – som att även om det är en viss uppfinnare eller upptäckare vi minns och associerar med något särskilt har det ofta varit många som varit något på spåren och det kan vara rena tillfälligheter som lett till den sista detaljen. Här finns också relationen mellan den unga, driftiga musen och den äldre, mer erfarna – som dock en gång var den våghalsige – på sätt och vis en barn-förälderrelation men också just ett mentorskap.

Det är en väldigt vacker bok och jag kan ibland önska att författaren vågat lita ännu mer på bilderna, eftersom texten i jämförelse blir ganska platt, särskilt när den i princip återger det som redan avbildats. De vackra och detaljerade illustrationerna berättar så mycket och på fler plan. Det finns hur mycket som helst att upptäcka och de tekniska ritningarna fascinerar, även om jag personligen är mest förtjust i bokhandels- och biblioteksmiljöerna.

Similar Posts:

• Knasiga svar först och facit sedan
• Pulserande myller av fakta
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Don Fritjof
• Rädsla inför det nya

Boken innehåller massor med fakta om organismer och ekosystem och när jag läser slås jag ofta av tanken på hur cool vår planet är. Ett exempel på ”fun fact” som jag lärde mig och som jag börjat slänga ur mig är: ”Vet ni att grönlandshajen inte blir fertil förrän den är ungefär hundra år?”

Vad har då grönlandshajens sena pubertet att göra med hur vårt samhälle kan bli mer hållbart? Ja, om jag ska vara ärlig så kom inte jag heller ihåg det, så jag behövde gå tillbaka i boken. Faktan stod i ett avsnitt som handlar om evigt liv, avsnittet innehöll även fakta om hur nakenråttor blir åtta gånger så gamla som övriga gnagare och varken kan få cancer eller demens. Men behöver vi evigt liv för att klara av att leva hållbart? Det tror jag inte, och det är inte heller något som författaren argumenterar för. Och det är väl just det som är grejen med boken, den tappar lätt tråden.

Den är full med häftig fakta, och man lär sig massor. Men om det på allvar ska vara en bok som inspirerar en till att känna hopp för framtiden för att biomimikry kan hjälpa till att utveckla vårt samhälle till ett mer hållbart sådant, då hade det krävts rakare linjer.

Istället sitter jag med massor av funderingar efter att ha läst boken. Det är inte så att jag inte tror att biomimikry har potential. Men jag undrar ändå hur jag inte kunde bli mer inspirerad och hoppfull efter att ha läst en hel bok om ämnet. Visst handlar boken mestadels om hållbara lösningar, som att vi kan lära av korallrevens sätt att ta hand om energi och resurser när vi ställer om till en cirkulär ekonomi. Men boken tar ju också upp hur flygplansvingar inspirerats av fågelvingar. Så min fråga blir hur styr vi biomimikryn så att vi med säkerhet vet att det blir hållbara lösningar som utvecklas? Så att inte biomimikry också bara blir en del av tillväxtkarusellen med mer produkter och en efterfrågan efter saker vi förut inte visste att vi behövde. I kapitlet om artificiell intelligens diskuterar Moberg lite vad som måste vara drivkraften i utvecklingen, men jag hade önskat mig en längre och mer djupgående diskussion.

Det finns flera spännande delar om hur biomimikry kan användas för att spara energi. Men varför görs det inte i stor utsträckning? Jag vill veta mer om vilka förutsättningar som krävs för att implementera mer biomimikry i samhället. Inte bara ett kort stycke om hur fantastisk isbjörnspäls är som kan hållas varm på insidan men kall på utsidan, för att  sedan följas av en mening om att en teknik där pälsen efterliknas kan användas för att förhindra att solceller blir överhettade. Efter att ha läst det vill jag ju veta mer! För om det är så bra varför sker det inte? Vad är förutsättningarna och hindren? Är de ekonomiska? Tekniska? Med ett utvecklat resonemang hade jag lärt mig mer om biomimikry och dess potential, nu känns det mest som om boken består av korta stycken om något som är coolt i naturen och sen någon mening om var det skulle kunna användas i samhället, och jag känner hela tiden att jag inte vet om det är rimligt eller inte eftersom boken saknar djupare analyser.

Det är ett så intressant ämne och det märks att författaren brinner för det. Men för att boken ska kännas inspirerade och ännu mer lärorik hade den behövt gå några vändor till med redaktören. Det är synd att det inte gjordes, för det kunde ha blivit en riktigt bra bok.

Similar Posts:

• Självbiografi med appell för klimatet
• Hopp för hållbarheten
• En riktigt klibbig bok
• Drömmar om ett annat liv
• Den hållbara staden

För vad är egentligen äckligt? Är det kroppsvätskorna i sig, eller beror det till exempel på i vilket sammanhang de dyker upp? Vi går ju trots allt inte konstant runt och äcklas av oss själva, trots att allt det där slemmet och slafset finns där i kroppen och fyller sina funktioner. Framför allt är det när det läcker ut, som snor när man är snuvig, som vi uppmärksammar och, mestadels, ogillar det.

Eller ta till exempel saliv. När vi kysser någon vi verkligen gillar tänker vi ju gudskelov inte på att vi därmed utbyter omkring 80 miljoner bakterier.

Kanske blev du redan här äcklad nog för att sluta läsa? Nå, i så fall är nog inte den här boken något för dig. Själv tycker jag att det är rätt fascinerande, och väljer att se det där kyssandet som romantiskt, på sitt eget sätt. Byta bakterier vill man ju trots allt inte göra med vem som helst.

Äckligt innehåller nio tydliga avsnitt om olika kroppsvätskor, så det är lätt att hoppa direkt till någon man är särskilt intresserad av. Jag gör inte det, lite för att jag ju ska recensera boken, men mest för att jag generellt är en linjär och lydig läsare. Jag föreställer mig att författaren har en poäng med den ordning hen tar upp saker i. I alla fall börjar det med saliv, följt av öronvax, talg, tårar, svett, snor och slem, bröstmjölk, slidsekret och sädesvätska.

Lite förvånande blir jag kanske allra mest tagen av öronvaxet. Här kommer Ellervik nämligen in på valars öronvax – jo, boken handlar mestadels om människokroppen, men då är ju inte sällan jämförelser med andra djur belysande – och det är fascinerande. Valar har nämligen ingen möjlighet att göra sig av med öronvax, utan samlar sin livsproduktion i vad som till slut bildar en kon av några decimeters längd. Konen får som årsringar, där man kan avläsa inte bara hur gammal valen blivit, utan också hur den har haft det, om den under olika perioder i sitt liv varit utsatt för till exempel miljögifter eller stress. Andra världskriget var en sådan stressperiod för valarna, liksom de senaste decenniernas klimatförändringar. Valar orienterar sig nämligen med hjälp av vattentemperaturen, och förändras den blir det väldigt förvirrande.

Klart värt att läsa även om det som inte vid första anblicken verkar vara det mest fascinerande, alltså. Stackars valarna.

Själv är jag annars humanist, och den här boken innehåller enorma mängder namn på olika ämnen som jag förmodligen aldrig någonsin kommer att minnas eller riktigt begripa. Säkert får den som gör det ut ännu mer, men jag tycker absolut att boken fungerar bra även för den som bara är allmänt intresserad. Ellervik skriver i en lättsam stil, och redogör tydligt för vilka forskningsfrågor som är omstridda eller helt enkelt dåligt utforskade. Själva kroppen kan knappast vara ointressant för någon att lära sig mer om – kroppar har vi ju trots allt allesammans. Och de är fyllda av en massa fascinerande gegg.

Vän av ordning kan däremot invända att boken inte alls tar upp alla upptänkliga kroppsvätskor, och kanske inte ens alla som anses mest äckliga. Nu vet jag inte riktigt hur man mäter det, men bröstmjölk slå mig till exempel inte som särskilt äckligt, medan kiss och bajs lyser med sin frånvaro. De har redan fått så mycket uppmärksamhet, menar Ellervik i förordet, men jag vet inte det. Kanske i den där boomen av tarmfloraböcker som jag inte har läst? Men mensblod, eller blod i allmänhet för den delen? Och ”ta fram en spypåse” uppmanar författaren i förordets avslutning, men här finns faktiskt inga spyor, ingen galla.

Uppenbarligen finns det utrymme för en uppföljare.

Similar Posts:

• Spännande om kemins mörka sidor
• Alla tänker vi väl på giftmord ibland?
• Kär i kemi
• Drömmer vi om ett evigt liv?
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?

Vi får följa Mai under en dag, från chocken av den alltför tidiga väckningen genom frukost, bussresa, samtal med kollegor, besök i snabbköpet och middagslagning. Under tiden förklarar hon partikelmodellen, termodynamik, kemiska bindningar, aggregationsformer, forskningsmetodik och mycket annat. Efter läsningen plockar jag fram min kemibok från ettan i gymnasiet och förbluffas en aning över hur hon gått igenom nästan allt som finns i den, om än på en mer översiktlig nivå, naturligtvis.

Det blir en blandning av teori och praktisk tillämpning, eller snarare vardagliga exempel på att allting är kemi. Ja, är snarare än handlar om. Associationerna går åt olika håll i långa kedjor och stort och litet möts från olika håll.

Mai är en nörd och stolt över det och hon älskar sitt ämne fullt och helt. Hon driver en Youtubekanal för att på ett lättillgängligt sätt presentera forskning inom främst kemi för unga och det märks. Ibland blir det lite för putslustigt men jag trivs ändå. Hon vill få sina tittar och läsare att öppna ögonen för möjligheterna och förundras av det som finns runt omkring oss. Bäst blir det kanske i ett avsnitt som handlar om vatten, vars fasta och flytande form egentligen är oerhört besynnerliga när man tänker efter.

Det är befriande att pekpinnarna är så få, trots att flera ämnen som tas upp har med hälsa att göra, som motion, socker och fett. Grundprincipen är att det är dosen som gör något giftigt, man dör inte omedelbart av transfetter eller socker men nyttan av en smoothie jämfört med Coca-Cola håller inte heller vid närmare beskådande.

Jag funderar lite över målgruppen men fastnar för den något diffusa gruppen ”unga vuxna”. Bitvis tycker jag att den borde passa för betydligt yngre men ett längre stycke om alkohol ter sig lite malplacerat i så fall, just för att det är skrivet på ett sätt som tar för givet att läsaren delar vissa erfarenheter. Eller också är jag bara moraliserande här.

Små illustrationer av såväl kemiska strukturformler som mer underhållande interfolierar texten men jag saknar det periodiska system som det hänvisas till i början. Vart tog det vägen? På samma sätt finns en del missar i korrekturläsningen och vid något tillfälle undrar jag om översättaren tänkt helt fel men då jag inte har originalet att tillgå kan jag varken dementera eller bekräfta detta. Det finns ingen notapparat men en väl tilltagen lista med hänvisningar till litteratur kapitel för kapitel.

Som författare anges egentligen Dr. Mai Thi Nguyen-Kim och jag har velat lite innan jag plockat bort ”Dr”. Doktorstiteln är viktig i det extremt titelfixerade Tyskland och livet inom den akademiska världen beskrivs som både hårt och orättvist men också oerhört givande. Roande och oroande även det, kan man kanske säga.

Jag har en särskild plats i mitt läsarhjärta för underhållande populärvetenskap som riktar sig till unga och/eller okunniga läsare och lyckas entusiasmera och undviker att vara nedlåtande och där i hyllan står den här boken säkert.

Similar Posts:

• Alla tänker vi väl på giftmord ibland?
• Gegget inuti
• Generationen som kommit i kläm
• Bobby Fischer och Erik Penser i köket, inte Jamie och Per
• Så kan människor leva mer hållbart genom att härma naturen