På andra sidan finns de som tycker att det är en överdriven reaktion, att så illa är det inte, att än finns det tid och det är nog en konspiration ändå, för att kullkasta världsekonomin, maktbalansen och vad mer som betyder något.

Naomi Klein skräder inte orden i förordet till boken I lågor – Ett brandtal till världen för en green new deal, liksom hon inte heller gjort det i tidigare böcker. Hon vill få oss att lyssna, att känna, att tänka – och att agera. Hon stryker inte medhårs – hon anser att det är för sent för det. Om vår jord ska kunna räddas kommer det att kosta på, särskilt för oss som har det bra och har levt högt på andras bekostnad.

Boken är en samling artiklar från en tioårsperiod och de ger en främst skrämmande men också försiktigt hoppfull bild av vad som pågår. Det skrämmande är främst hur lite som egentligen har skett under detta decennium och hur det som utgjorde hoppet då har visat sig bli till intet. Det försiktigt hoppfulla är att det finns de som inte ger upp.

Lösningen är en radikal omstöpning av världsekonomi och samhällskontrakt – så ja, det är ett omkullkastande det rör sig om. Det handlar om att ställa om samhället till miljöns fördel och att samtidigt betala av på den skuld I-länderna har till U-länderna, de som har fått betala priset för en skenande utveckling som byggt på kol och olja – och en beräkning av människors värde som är ytterst ojämlik. Det är stora ord, stora gester, det är högdramatiskt men det är kanske det som behövs för att komma någon vart.

”Green New Deal” syftar på en annan version av den New Deal som under ledning av Franklin D. Roosevelt höjde levnadsstandarden för så många i USA på 1930-talet. Där skapades arbetstillfällen i statlig regi för att häva depressionen – framgångsrikt men på miljöns och urbefolkningens bekostnad. Nu är det gör om, gör rätt som gäller och att ta in alla, eller åtminstone betydligt fler aspekter. En utopi? Kanske, men också ett tufft beting för oss i Väst.

Det är lite märkligt med en bok med dubbla blurbar av Greta Thunberg, som samtidigt handlar en hel del om just Greta Thunberg och den klimataktivismrörelse hon skapat, där de unga går i bräschen och skriker högre och högre. En cirkel av inbördes beundran, en filterbubbla? Men om blurbarna får fler att läsa så är det av godo ändå.

Jag törs inte säga att den lösning som utmålas skulle bli bra eller ens kunna fungera, så mycket kan jag inte, men det är uppenbart att det vi just nu håller på med inte fungerar i längden och att vi måste börja tänka och agera annorlunda. Förmodligen väldigt annorlunda.

Jag för min del är beredd att göra avkall på en hel del – är du?

Similar Posts:

• Hopp för hållbarheten
• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Långsiktigt hållbar hållbarhet
• Svårbegripligt om klimatförändringar

Första recensionsdatum var första maj, och det får nog sägas vara huvudspåret. Ett första maj-tal i bokform, där tilltalet ”Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare!” återkommer som ett mantra. Det handlar om politik, om agitation som inspiration. Om handlingskraften i orden.

Där kommer också kopplingen till Jesu bergspredikan in – Jesus som en radikal tänkare och agitator.

Jesus ledde en social rörelse, så har jag alltid tänkt om honom. Han verkade i en tid då inga politiska ideologier existerade, bara makt, förtryck och legitimering av övermakt och förtryck, och mot detta vände han sig. Kristen var han heller inte, för han levde innan kyrkan byggt sina hierarkier och dolt det ursprungliga budskapet. Och rabbiner och överstepräster retade sig på honom. I evangelierna framträder en man som konsekvent tar ställning för de fattiga – och det innebar på Jesu tid inte att idka välgörenhet mot några få utslagna utan att ta ställning för den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Liten bergspredikan för socialister är faktiskt tillägnad ”Jesus, Marx och Naomi Klein, för all inspiration under åren”.

Insprängt i detta vindlande första maj-tal finns sedan tre olika principprogram, ett ”politiskt-filosofiskt”, ett ”social-politiskt” och ett ”ekonomiskt-politiskt”. Jag gissar att poängen är rörelsen från idé till handling, snarare än det krassare och betydligt vanligare tvärtom, att mycket nödtorftigt formulera ideologi av de handlingar som för dagen verkar mest opportuna. Fast uppriktigt sagt går jag en smula vilse mellan tal, principprogram och inskjutna små fakta- eller inspirationsuppslag om alla från Jesus och Mahatma Gandhi till Frantz Fanon och Moa Martinson. Där tappar formgivningen mig; jag har helt enkelt dåligt tålamod för att bli avbruten mitt i en text av en annan, oavsett hur intressanta de är var för sig.

Jag önskar att Greider tydligare gett sig utrymme att utveckla punkterna i sina tre principprogram, och rörelsen från ideologi till praktisk politik. Det är ju där svensk och åtminstone västerländsk politik tycks ha tappat tråden, och Greider hade nog kunnat vara rätt person att hjälpa oss sammanfoga de där trådarna igen.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Vad skulle Palme göra?
• Kriser som kan leda framåt?
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Argument för de kuvade

Så vad är det som händer i politiken egentligen? Har höger blivit vänster? Vänster höger? Är hela uppdelningen i höger och vänster helt enkelt fetute?

Att ideologierna är döda har som bekant hävdats åtminstone sedan Sovjetunionens fall och kalla krigets slut (hur mycket det nu hade med ideologier att göra). Den liberala kapitalismen har utropats till ensam segrare och runtom i Europa har mäktiga gamla socialdemokrater kliat sig i huvudet, anställt amerikanska pr-konsulter och slagit in på ”tredje vägen”.

Vad är det där för något? Hur gick det till? Och finns det verkligen inga andra alternativ? Det undersöker Klas Gustavsson i Socialismens liv efter döden. Gustavsson är doktorand i sociologi och uppenbart både påläst och beläst. Resultatet kunde vid första anblicken blivit avskräckande för den måttligt bevandrade – men titta på boken. Cool titel. Riktigt snyggt omslag. ”Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj”, bad Monica Zetterlund tidsenligt i Hasseåtages ljuvt melankoliska ”Var blev ni av, ljuva drömmar”. Här är det Che Guevara som blivit modeikon på catwalken, när ”utsugare mot utsugna” bytts mot postmodernism och identitetspolitik.

I Socialismens liv efter döden ger Gustavsson en lättillgänglig introduktion till socialismens, och i bred mening socialdemokratins, historia och framtid. Gustavsson läser Marx och Engels, Hardt och Negri, han läser Giddens och Derrida, Fukuyama och Lyotard, Castells och Klein. Han gör debatten relevant och lättbegriplig och kopplar ihop teori med praktisk politik – komplett med referenser från Nietzsche till Nationalteatern. En tämligen briljant liten guide till vänsterpolitikens möjligheter som med turbulensen inom Socialdemokraterna känns aktuellare än någonsin.

För finns det ett liv för socialismen efter dess påstådda död? Den frågan kan lika gärna vändas i en motfråga. Finns det fortfarande orättvisor i världen?

Zetterlund, Alfredson och Danielsson, med sin visa som på flera sätt tycks tonsätta Gustavssons bok, kan gott få sista ordet här:

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
Ja, vad gör vi nu, vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att även om det blåser lite kallt
tro på det vi trodde på, trots allt

Similar Posts:

• Marx för 2000-talet
• Socialism i en stad
• Massorna slår tillbaka
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Från Vita huset till House of Cards?

För Pansarkryssaren är tveklöst en proletärroman även om den jämfört med de stora svenska arbetarförfattarnas raka, socialrealistiska prosa tar ut de litterära svängarna rejält. Den mäktiga inledningsscenen, där den ryska pansarkryssaren plötsligt sköljer upp på stranden i det fiktiva Hofors (kallat Grusviken) andas mycket mer Kafka än Ivar Lo-Johansson och berättartekniken i form av perspektiv snarare än genom en handling i vanlig bemärkelse för nästan tankarna till Naomi Klien.

Inledningen följs upp med korta skildringar från Bahamas och New York för att slutligen återknyta till den svenska bruksorten. Perspektiven byts men allt hänger ihop som delar av det globala kapitalistiska systemet. Ett system som slutligen slukar såväl de revolterande ryska matroserna som kasserar det en gång så stolta pansarskeppet till simpel råvara för järnbruket. För även om språket är experimentellt är nämligen klassperspektivet glasklart – det är bruksarbetare i Hofors som står för arbetet medan det är kapitalisterna på andra sidan Atlanten som skördar arbetets frukter. Men samtidigt rymmer romanen många fler dimensioner än den klassiska kampen mellan arbetare och kapitalister. Här finns ett globaliseringsperspektiv med utsugning av tredje världen där ”infödingarna” på Bahamas tvingats ändra sitt sätt att leva för att bli till exotiska utsmyckningar för de skrupelfria kryssningsresenärerna. Men kapitalistklassens rov över allt som kan fås för pengar utan att bekymra sig över konsekvenserna ställer inte bara till det för människorna, arbetare i Hofors såväl som ”vildarna” på Bahamas, utan utrotar även växter och djur vilket anger ett miljöperspektiv. Den materialistiska strävan gör inte heller per automatik de besuttna lyckligare, för den som genomskådar att strävan bara är just en strävan och att de materiella målen egentligen inte betyder någonting i sig själv återstår endast melankoli. Och när mediernas roll för de rika och (o)lyckliga beskrivs känns de dryga femtio år som passerat sedan raderna skrevs som väldigt korta.

Lagom publicitet kring en vistelse på Bahamas och i synnerhet på Grandests gjorde ministrar betydelsefullare, berömdheter berömdare och rika allt rikare. Världsfotograferna utgjorde ett hett centrum för lyxmänniskornas låtsade ointresse.

Ja, egentligen är det väl bara den feministiska dimensionen som saknas för att detta skulle kunna vara ett debattinlägg från det innevarande årtusendet. Men Pansarkryssaren är förbehållslöst männens värld och de få kvinnor som finns med har lika cementerade statistroller som om de vore med i ett Tintin-album.

Men inte desto mindre är det här en mycket imponerande författardebut av den då, 1955, endast 24-åriga Molly Johnson. För utöver det rent klassmässiga, ligger de andra dimensionerna långt fram i den allmänna debattens framtid och det är ju att bokstavligt talat vara före sin tid. Någonting som gör att Pansarkryssaren trots en stundtals daterad marxistisk retorik ändå upplevs inte bara som en modern klassiker utan även som enbart modern.

Similar Posts:

• Drömmen, staden, romanen
• Klassamhället 2014
• Mästaren Ivar Lo firar 100-årsjubileum
• Stadens lockelse och hot
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur

Kärt barn har ju många namn, och samma sak gäller kanske hatade barn. Klein ger nämligen nyliberalismen ett nytt namn: "katastrofkapitalism". Det kännetecknande för den nyliberala politiken – vilket föranleder Naomi Kleins nya namn – är att den sällan eller aldrig har införts på demokratisk väg. Regeln har istället varit att det har krävts någon form av kris eller katastrof för att ett lands ledare ska acceptera att införa nyliberalismens politik – chockdoktrinen i ett nötskal. Chocken kan komma i form av en militärkupp (som i Chile på 1970-talet, det första landet att införa nyliberalism i praktiken) eller en militär ockupation (som i dagens Irak). Men det kan också vara en ekonomisk kris (som exempelvis i Polen och Ryssland i samband med kommunismens kollaps), en politisk kris (som Storbritanniens Falklandskrig eller Kinas massaker av studenter och arbetare på Himmelska Fridens torg) eller en naturkatastrof (som många länder i Sydostasien efter tsunamikatastrofen).

Som en följd av kris- eller katastroftillståndet är medborgarna inte benägna att protestera mot förändringar av den ekonomiska politiken i lika hög grad som de annars hade varit, utan har framförallt den övergripande krisen för ögonen. Man bryr sig i ganska liten grad om vem som äger telekom-nätet, om det dagligen faller bomber runt omkring en, så att säga. Kriser och katastrofer gör det alltså lättare för makthavarna att införa en impopulär politik – oavsett om den införs på grund av att de själva stödjer en sådan politik, eller för att de tvingas till det av olika anledningar. Nyliberalismen har ingenstans ett folkligt stöd, menar alltså Klein, utan genomförs alltid av makthavare bakom slutna dörrar, utan insyn eller demokratisk förankring. Hon belägger på ett slående vis hur tydligt denna chockdoktrins röda tråd löper allt genom de senaste decenniernas världshistoria. Även för en läsare som är tämligen påläst om ekonomisk politik lär den här boken nog kunna leda till en aha-upplevelse i den frågan. För den som söker en ingående och detaljerad bakgrund till samtida internationell politik är det här därför snarast ett måste – och en mycket värdig uppföljare till "No Logo".

Men chockdoktrinen är egentligen något som nyliberalismens förespråkare – allt från Milton Friedman till samtida chockdoktorer – knappast har stuckit under stol med. Tvärtom, visar Klein också, har många av dem aktivt förespråkat chockterapi. Minnesgoda svenskar kan säkert dra sig till minnes den svenske ekonomiprofessorn Anders Åslund, som agerade rådgivare åt det post-kommunistiska Rysslands ledare, för att förmå dem att genomföra ekonomisk chockterapi där. Redan Milton Friedman argumenterade ju i stil med att Chicagoskolans medicin må vara besk, men om patienten behöver den så får man stå ut med det. För att få igång den ekonomiska utvecklingen krävs en nyliberal politik, skulle väl en försvarare av chockdoktrinen kunna svara Klein, och då må ändamålen helga medlen. Den intressanta frågan blir ju i så fall om chockbehandlingen har haft avsedd effekt. Här är bokens allra svagaste sida, för Naomi Klein har faktiskt inte mycket till svar att ge i den frågan – hon kommer bara med några lösa påståenden, oftast utan någon som helst källa, om att politiken har fått katastrofala effekter. I den här frågan lär alltså den här boken knappast förändra någons åsikt.

Boken kan också kännas omotiverat lång, och som att den understundom tänjer sin argumentation över bristningsgränsen. Exempelvis känns det väl lite väl hårddraget att påstå att kriser och katastrofer var avgörande för att införa nyliberalism i åtminstone USA och Storbritannien – där hade ju högerpolitiker gått till val på att införa en mycket liberal politik, och kom också i båda fallen att bli omvalda även efter att politiken hade börjat genomföras.

Bokens luckor och brister till trots får man väl ändå konstatera att när det gäller bokens huvudsakliga syfte – att spåra chockdoktrinens genombrott – gör Naomi Klein ett strålande jobb med att blottlägga hur ingenjörerna till katastrofkapitalismen tänkt och agerat.

Similar Posts:

• Omvälvning i Argentina
• Smärtsamt uppvaknande ur Swoosh-sömnen
• Rojas övertygar inte
• Fem webradiohits är fler än fyra Billboardettor
• Chockterapi eller reformism

Detta är en grov beskrivning av Long Tail-teorin, som Chris Anderson utvecklat till en populärvetenskaplig bok utifrån artiklar han publicerat i den tidskrift han är chefredaktör för, Wired.

Den långa svansen är alltså den del som under toppliste- och hitkulturen inte fått plats eller på ett effektivt sätt tillgängliggjorts för den potentiellt breda publiken. I och med Internet och dess närmast oändliga tillgång till information, musik, radiokanaler, videoklipp och så vidare finns inte längre de logistiska problemen med att tillhandahålla tjänster och digitala produkter i alls samma utsträckning som när den fysiska butiken med sina begränsade hyllmetrar och därmed utbud var allenarådande.

Effekten av detta skifte i konsumtionsmönster är helt nya möjligheter för nischade marknader att nå ut till närmast obegränsade lyssnare, läsare, spelare, tittare eller köpare. Andersons undersökningar visar på en förskjutning från ”huvud” till ”svans”; när människor får möjlighet att välja ur ett enormt sortiment förskjuts också deras intresse från vad de trodde att de ville ha (topplistans utbud) till sådant de inte visste att de var intresserade av (nischat utbud). De få hitsens era håller på att ersättas av de oräkneliga nischernas mångfald, ungefär.

Som exempel kan tas musiklyssnandets förändring under senare år. Från att ha väntat på ett visst datum när en ny skiva med en förväntad storsäljare, säg Oasis, släpps och en absolut majoritet av denna skivas försäljning skedde under en relativt kort period ser dagens musikkonsumtion radikalt annorlunda ut. Någon lyckas ladda ner en ny skiva månader innan officiellt releasedatum illegalt, en annan väntar tills skivan nått butiken och köper den på traditionellt sätt, en tredje köper bara de låtar från skivan hon tycker bäst om via iTunes, medan en fjärde beställer hem den fysiska skivan ett halvår senare från en Internetshop. Samma skiva remixas sedan av en houseartist eller singelspåret omarbetas via en mashup där den spelas över en gammal låt och cirkulerar på fildelningssiter. Via siter som lastfm, myspacesidor och liknande upptäcker man relaterade artister, den remixande houseproducentens olika alias och dennes musik och vidare genom överlappande rekommendationer och länkningar.

Tillgängligheten och snabbheten med vilken låtar och album sprids över nätet och mellan vänners e-mail gör att den potentiella publiken för varje låt eller artist ökar explosionsartat, samtidigt som samma tillgänglighet och snabbhet gör att troheten mot en viss favoritartist tenderar att minska. Konsekvensen är en ”lång svans”, alltså en utjämning mellan de få megahitsen och de många mikrohitsen.

Anderson beskriver denna tendens och den långa svansens genomslag inom ett stort antal områden där Internet är avgörande för ett slags paradigmskifte i ekonomiska och populärkulturella förhållanden. Google är annonseringens långa svans, e-Bay är begagnade varors långa svans, Wikipedia är uppslagsverkets långa svans och så vidare.

Long Tail är en aha-upplevelse som sammanställts i ett enkelt diagram och Chris Anderson har fått enorm uppmärksamhet både från storbolagschefer och ekonomer, samt i kretsar utanför de som normalt skulle intressera sig för ekonomiska teorier. Och visst har han skrivit en både intressant och överskådlig bok om den nya, digitala ekonomin och alla de möjligheter för såväl konsumenter (valfrihet, påverkan, nätrekommendationer och recensioner, priskonkurrens) som för företag (räckvidd, minimirade produktions-, lager- och transportkostnader vissa fall) i internethandelsbranchen som följer i den långa svansens spår. Den har alla förutsättningar att bli en slags No Logo för hyperinformationsåldern, det vill säga en coffee-tablebok för sin tid, men istället för skepsis inför ”överflödets tyranni” och varumärkesidentifiering utspelar sig Long Tail i den nya sköna värld där allt är tillgängligt för alla utan synbar urskillning.

Just det något enkelspåriga och förbehållslösa hyllandet av en värld där allt ständigt är säljbart, om än aldrig i så liten skala, gör att Anderson emellanåt hemfaller åt ekonomistisk väckelsepredikan. Användandet av ”vi”-form i beskrivningen av den långa svansens förträfflighet känns lite som en föreläsning man står i dörröppningen till Handelshögskolans aula och tjuvlyssnar på: uppdelningen mellan de krasst ekonomiska vinningar som den långa svansen möjliggör och de avsnitt som handlar om användarnas tillgänglighet av Internettjänster kunde vara tydligare. För det är samtidigt bokens stora förtjänst att den långa svansen visar sig applicerbart på så vitt skilda områden, ifrån det organiska framväxandet av den helt användarunderstödda encyklopedin Wikipedia (svansen växer med användarnas påfyllnad av obskyra mikroföreteelser) till världens största boksäljarföretag Amazon (svansen växer genom att tillhandahålla miljontals böcker via avtal med en mängd bokförlag).

Long Tail är hursomhelst en i stora stycken mycket fascinerande ögonöppnare inför en era där utbyggt bredband och explosionsartad ökning av utbudet hos en mängd branscher av både fysisk och digital karaktär erbjuder allt mer till – och inte minst av – allt fler, där småpratet om gårdagens Rederiet-avsnitt inte längre innefattar alla i fikarummet:

Fikarummen är i allt högre grad virtuella. Det finns många olika sätt att mötas på och de som samlas på de nya mötesplatserna har själva valt dem. I stället för att ha en svag koppling till andra på grund av ytliga masskulturella överlappningar kan vi få en starkare koppling till lika många, om inte fler, som delar vårt intresse för nischkultur.

Similar Posts:

• Man får vad man betalar för… eller?
• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• Smärtsamt uppvaknande ur Swoosh-sömnen
• Men hur blir vi lyckligare då?
• Mest om pengar. Eller möjligtvis kärlek

För den vanliga befolkningen hade de här förhållandena inte varit någon nyhet, de nyliberala reformerna hade många gånger drabbat medborgarna oerhört hårt. Men den ekonomiska kollapsen innebar att oerhört stora påfrestningar nu lades på de gamla problemen. Arbetslösheten ökade explosionsartat då kapitalister flydde landet en masse, i misslyckade försök att rädda vad som räddas kunde undan syndafloden. Kvar stod övergivna fabriker – och arbetslösa och hungrande arbetare.

Sakta började dock en ny rörelse vakna – en rörelse som helt enkelt tog över de stängda fabrikerna. Arbetarna visade sig vara en mycket stridbar grupp, som vägrade se på hur fabrikerna stängdes, för att eventuellt plundras av ägarna eller andra. Istället tog de saken i egna händer. Somliga av dem kom att bli mer namnkunniga – även internationellt. Hit hör t.ex. Brukmans kostymfabrik, eller porslinsfabriken Zanon.

I den här boken skriver Esteban Magnani om de senaste årens utveckling i Argentina, och de numera självförvaltande fabrikerna. Arbetarna, skriver han, har många gånger haft det oerhört svårt – särskilt inledningsvis då gamla ägare har försökt sätta käppar i hjulen för dem på olika sätt. Men på många håll finns det också exempel på att när en inledande tröskel väl övervunnits så har de självförvaltande företagen ofta fungerat bättre än förut. Chefer och ägare har inte tillfört dem någonting, enbart exploaterat arbetarna.

Boken är skriven parallellt med att Magnani fungerade som tolk åt den mer kända Naomi Klein (No Logo) och hennes make Ari Lewis, som filmade utvecklingen i Argentina. Detta märks i intervjuerna – somliga av dem hade tjänat på att redigeras hårdare. Översättningen gör tyvärr sitt till, då den inte är helt smidig alla gånger.

Bortser man från det är Magnanis bok en mycket intressant läsning om en revolution i vardande. En revolution i det lilla, möjligen, men ändock en revolution.

Similar Posts:

• Argentina underifrån
• Guldkorn om Latinamerika
• Rojas övertygar inte
• Svårlagt argentinskt pussel
• Själar som i röd copihue på uppriven mark

I den här boken, med undertiteln ”Is another world really possible?”, försöker redaktören Tom Mertes ge en bild av hur rörelsen själv ser på problemet med globalisering. Många av de stora galjonsfigurerna från både Nord och Syd får komma till tals – såväl Subcommandante Marcos (de mexikanska zapatisternas talesman) som Joao Pedro Stedile (talesman för de landlösa jordbruksarbetarnas organisation i Brasilien, MST), såväl som den moderna Asterix (fransmannen José Bové) som Attacs grundare Bernard Cassen och pop-revolutions-journalisten Naomi Klein. Det sker i många fall genom intervjuer, i ett mindre antal fall genom att personerna ifråga skriver egna inlägg.

Redan titeln fångar något av det centrala med den här rörelsen – just detta att det inte rör sig om en enda gemensam rörelse, utan om ett flertal olika rörelser med många olika politiska analyser och prioriteringar. Somliga är enfrågerörelser som arbetar med ett lokalt eller globalt problem, t.ex. dammbyggen i Indien eller fattigas situation i Sydafrikas förortsghetton. Andra arbetar med mer övergripande strukturfrågor, som skuldavskrivningar eller handelsregler. Somliga är politiska partier, andra mer klassiska folkrörelser och ytterligare andra små tankesmedjor eller lobbygrupper (som till exempel Attac). Det är – för att låna ett begrepp från ett par andra författare – ett myller av aktivister med olika uppfattningar.

Det som förenar dem alla är väl egentligen bara kritiken av den nuvarande formen av globalisering. Det märks tydligt i den här boken. Det spretar åt alla möjliga håll, även om en grundläggande röd tråd finns någonstans där under. Och det trots att personerna som skriver/intervjuas inte talar särskilt mycket om hur deras alternativa värld skulle se ut, den där alternativa världen som ju påstås vara möjlig. Hade mer energi ägnats åt det hade resultatet med all sannolikhet tett sig än mer spretande.

Intervjuerna är ”snälla” – intervjuaren låter den intervjuade framföra sina egna tankar, och ställer inga svårare eller mer kritiska frågor. Det är synd, framförallt i de fall då somliga av inläggen faktiskt talar mot varandra. Men så är intervjuerna inte specifikt gjorda för denna bok, utan har tidigare publicerats i tidskriften New Left Review. Det är därför kanske först när de som här publiceras bredvid varandra som motsättningarna börjar visas sig.

Som det nu är ger den här boken dock en mycket god bild av hur ”antiglobaliserings”-rörelsen tänker – få av dem är egentligen motståndare till globalisering och det är bara någon enstaka (t.ex. sociologiprofessorn Walden Bello) som öppet förespråkar någon form av ”avglobalisering”. Det är sammantaget en rad tankeväckande och intressanta intervjuer och artiklar av eller med några högaktuella kritiska tänkare. Ett måste för den som är intresserad av ”globaliserings”-debatten.

Similar Posts:

• Rapport från vital motståndsrörelse
• Humoristiskt och mycket engagerande
• Globaliseringskritik världen över
• Brokigt om folkrörelseutveckling
• Massorna slår tillbaka

Bilden som målas upp av de multinationella företagen, som med globaliseringsbegreppets fana söker skapa en världsomfattande marknad för sina produkter, är oerhört skrämmande. Det hänsynslösa utnyttjandet av människor i Tredje världen beskrivs så detaljerat att man som läsare måste vara hänsynslöst inhuman för att inte reagera.

Men redogörelsen för de multinationella företagens utnyttjande av människor sträcker sig även in i de västerländska länderna. Visserligen kan det kännas magstarkt att jämföra barnarbetarna i Thailand med underbetalda amerikanska ungdomar på McDonalds, men i ett större perspektiv är det faktiskt samma sjukdom. Systemvärldens intrång i livsvärlden om man vill hänvisa till Habermas.

Klein förklarar även utförligt företagens utveckling från varubaserade till märkesbaserade. En utveckling som lett till att företagen alltmer börjat använda sig av underleverantörer för det egentliga produkttillverkandet. Allt för att undvika att varumärket, framforskat i kliniska image-laboratorier, blir förknippat med den föga glamorösa tillverkningsprocessen. Som om de bländande, aerogelsupergaloscherna egentligen har tillkommit genom jungfrufödsel. Men den stjärna som leder oss till födelseplatsen visar sig i Kleins bok vara något så simpelt som en 1000-watts arbetslampa som håller arbetarna igång långt efter nattens inbrott. Långt ifrån loggor, imageanalyser. Och långt ifrån pengarna.

Efter ett antal timmar i sällskap med Naomi Kleins bok så börjar ett lätt illamående infinna sig. Tvättlappen som berättar att tröjan är tillverkad någonstans i bortre Asien börjar bränna mot huden som ett allergiskt utslag av avsmak.

Men hon visar även hur motståndet mot denna märkesbaserade industri. Hon beskriver ingående hur antireklam och av media uppmärksammade rättegångar mot märkesjättarna fört fram i ljuset de missförhållanden företagen försökt att dölja. En intressant aspekt av just rättegångarna är enligt författaren, hur den egentliga rättegången och frågan om huruvida företaget befinns skyldiga till åtalspunkterna får sekundär betydelse då det är själva kopplingen mellan märket och rättegången som är av vikt. I detta ser Klein en möjlighet för aktivister att konkurrera om utrymmet med företagsjättarna. Deras ambition att dominera människors identitetsbildning och livsstil gör dem samtidigt oerhört känsliga för publicitet som avviker från företagets profil och image.

Efter att ha läst No logo känner jag mig som Neo i filmen Matrix. Efter att ha svalt det röda pillret så börjar världen te sig delvis annorlunda. Där man förut såg Shell-loggor ser man militanta övergrepp på ursprungsbefolkningen i Nigeria. Gympadojjor förbyts i barnarbete. Och där lämnas man. Fast i det kapitalistiska systemet och lämnad endast med valet vilket av dessa vidriga varumärken man ska låta bekläda sig med. Det kan kännas bittert. Men läs den för Guds skull! Tvinga andra att läsa den. Ryck de glättiga klädeskatalogerna ur händerna på dem och tvinga dem. För sanningen finns inte i korta slogans om att ”bara göra det” eller i gasfyllda hälpartier. Sanningen, eller åtminstone en del av den finns i No logo.

Similar Posts:

• Omvälvning i Argentina
• Huka er gubbar, för nu laddar hon om!
• Fem webradiohits är fler än fyra Billboardettor
• Etiskt företagande – myt eller verklighet?
• Innan vi brinner upp

Men i praktiken är det inte riktigt det budskap som jag tycker kommer ut av boken. Uppsatserna behandlar i väldigt liten utsträckning om rörelser inom det nya ”motståndet”. Vilket ”nytt” motstånd är det egentligen man talar om? Hur skiljer sig det från äldre sorters motstånd? Vilka ingår i det ”nya” motståndet? Det finns uppsatser om invandrares situation – och om att deras tystnad i den etablerade ”politiska” debatten kan tolkas som en form av motstånd mot etablissemanget. Det finns uppsatser om konsumentmakt och kön/genus, om kapitalism och fackföreningar. Men inget av det här är väl egentligen särskilt nytt? Så vari ligger nyheten?

Och i än mindre grad talas det om regnbågskoalitioner rörelserna emellan. Några av författarna talar om behovet av allianser. Men det är väl knappt någon, faktiskt ingen, som går in på det mer konkret. Hur skulle det gå till? Vem ska närma sig vem? Hur löser man konflikter? Vilken roll ska koalitioner spela? Hur eniga måste vi vara för att kunna samarbeta – ska vi ha en gemensam vision om framtiden, eller räcker det med att vi ser en gemensam fiende i dagsläget? Bara för att ta ett exempel; många inom fackföreningsrörelsen kan kanske betrakta miljörörelsens åsikter om (noll-)tillväxt som utopistiska och världsfrånvända, medan miljörörelsen omvänt kan anse att fackföreningarna är tröga, byråkratiska och konservativa i frågan. Det är många såna här motsättningar man måste komma förbi – för att inte tala om olika organisationskulturer och -strukturer – om man vill uppnå hållbara regnbågskoalitioner. Men jag saknar en djupare diskussion om det.

Så vem ska då en sån här bok rikta sig till? I inledningen talar Ingemar Lindberg från Agora om fyra målgrupper: forskare, regeringen, nya sociala rörelser och fackliga organisationer. Men många av de frågeställningar som Lindberg där tar upp som viktiga för respektive grupp att fundera över tycker jag inte blir särskilt väl belysta i uppsatserna. Bara för att ta ett exempel: Vad betyder det att de sociala rörelserna ska komma över sin ”nejsägaridentitet”? Betyder det att vi ska försöka hitta en gemensam plattform för framtiden? Men finns det då, som t.ex. Naomi Klein ofta framhåller, inte ett värde i den nya mångfald som finns bland många av de nya rörelserna; att vi kan samarbeta utan att ha en monolitisk ideologi som alla eftersträvar.

Missförstå mig inte, många av uppsatserna kan vara nog så intressanta och tankeväckande. Maktperspektivet som många av författarna framhåller är lysande och alldeles nödvändigt, och något jag hoppas får mer genomslag i den politiska debatten. Men det känns oklart vem man egentligen skriver för? Om man nu vill bemäktiga de maktlösa – går det att göra genom att forskare utreder maktfrågor? Genom att (mäktiga) politiker blir lite mer insiktsfulla?

Det är väl kanske bara forskarnas frågeställningar som i högre grad verkligen tas upp till diskussion. Inte förvånande, med tanke på att det med två undantag är professorer och docenter som skriver, och många av uppsatserna känns tämligen akademiska. Jag vet nu inte hur mycket många av författarna är, eller känner sig vara, en del av något nytt ”motstånd”. Men det är kanske lite betecknande att de två uppsatser jag fann mest givande var just av de två icke-akademikerna, två personer med egen klar förankring i någon rörelse – Ann-Sofie Hermanssons diskussioner om fackföreningens roll att verka för frihet och makt över livet, och motverka alienation, och inte bara som tidigare främst verka för högre löner; respektive Mats Wingborgs uppsats om nya fackliga strategier och ideal i radikala fackföreningar i Syd. Mer av den här typen av mer praktiska idéer hade jag hoppas på.

Similar Posts:

• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• Global klasskamp
• Nya utmaningar och möjligheter för facken
• Globaliserings kritiker talar
• Facket – till för vem?