Den här ikoniska romanen – inte minst känd, förstås, genom Alfred Hitchcocks filmatisering från 1940 – har fått ett ganska trist porträtt av en tjänare till omslag. Vid första anblicken tänker jag att det ska föreställa den otäcka, överspända fru Danvers, hushållerska på det gotiska gamla herresäte som romanen kretsar kring, men det föreställer snarare en ung husa. Kanske är tanken bara att gestalta den hierarkiska tillvaro som präglar livet på Manderley och som huvudpersonen har så svårt att finna sig till rätta i?

Den unga berättaren, vars namn vi faktiskt aldrig får veta, möter den välbärgade Maxim de Winter i Monte Carlo, där hon vistas som sällskapsdam till en ganska förfärlig äldre dam. De gifter sig, och han tar henne med till sitt Manderley. Där får hon dock snabbt känslan, inte minst understödd av hushållerskan fru Denvers, av att aldrig kunna tävla med den tidigare fru de Winter, den vackra och älskade första hustrun som något år tidigare drunknat i havet utanför ägorna. Rebecca.

Visst är Rebecca en roman med tydligt gotiska förtecken, den stora, mytomspunna egendomen där den tidigare härskarinnan ännu präglar allt och alla, de mörka hemligheterna som ruvar, men ännu mer präglas den av en fängslande psykologi och skickligt komponerad spänning. Huvudpersonen är så ung och så obekväm med den ställning hon gift sig in i – och jo, man kan verkligen känna hur obehagligt det vore att ständigt vara utsatt för den mer insatta, stora tjänarstabens blickar och omdömen – men framför allt är det lätt att känna igen sig i hennes närmast olyckliga förälskelse i den egne maken, medan hon alltmer inser att hon aldrig kan bli lika betydelsefull för honom som Rebecca.

Mina tankar går under läsningen ganska ofta till den där Melissa Horn-låten: ”Lät du henne komma närmre? Var hon vackrare än mig? Det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig.” Rebecca är just den efterträdarens växande besatthet.

Det är inte minst i de där vardagliga skildringarna som du Maurier verkligen triumferar. (Mattias Fyhr gör i förordet det helt riktiga påpekandet att hennes kriminaltekniska komposition däremot lämnar en del att önska. Helt oavsett skulle jag önska att förlaget lade den här typen av helt avslöjande och tolkande kommentarer som efterord istället för förord.) Tillsammans med huvudpersonen håller man som läsare andan medan det konverseras och dricks te enligt konstens alla regler.

I denna på ytan bekväma överklasstillvaro, framför bibliotekets brasa eller i skuggan under den stora kastanjen, väntar vi tillsammans på den oundvikliga katastrofen.

Similar Posts:

• Kommit undan med det?
• Omläsning av en avskydd hustru
• Ständigt hotade idyller
• Att ”ställa till det för sig”
• Fåglarna anfaller (på lättengelska)

Den mer cyniskt lagde kanske ser det som en knappologisk ansats att samla ihop precis allt som rör Mare Kandre och publicera det oavsett kvalitet och vad hon själv skulle kunna haft att säga om saken. Som i Mattias Fyhrs bok Skitigt vackert mörker som kom 2012, där det ibland kändes som att det skulle vridas och vändas på minsta triviala e-postmeddelande för att utröna vad det kunde ha för betydelse i ett större sammanhang. Med det inte sagt att det skulle vara ointressant att få svar på vem hon var som person, särskilt i relation till hennes konstnärliga utveckling.

Men kanske handlar det om ett hopp om att få svar på frågan vad det var som gjorde att hon blev så bra nu när man inte kan fråga henne själv längre. Såväl i Punkserier som i Fyhrs bok anar jag också en vilja att lyfta fram hennes konstnärskap. Det blir inte fler böcker, men vi kan i efterhand följa hennes väg fram genom livet. Kanske leder det till att fler som inte känner till henne blir nyfikna på hennes verk?

Den första serien i Punkserier, den oavslutade the Roxy, är just en sådan. Punkserie. Den bygger på en ganska obskyr roman vid namn The Punk av Gideon Sams och följer denna till stora delar. Allt enligt Ellerströms efterord.

Att Kandre samtidigt gick på konstskola i London är lätt att se. Dels på grund av teckningarnas kvalitet som är habila, i svart och vitt utan halvdagrar och med snyggt utformade perspektiv- och bildlösningar, men även genom förtrogenheten med Londons punkscen. Vad som möjligen kan överraska är hur platt själva texten är. Om det beror på att hon är trogen förlagan eller att hon inte hade nått längre i sin litterära utveckling är svårt att säga. Om det är det senare är det desto mer remarkabelt att hon bara några år senare skrev en så pass litterärt mogen bok som I ett annat land.

Den småmakabra kortnovellen Herr X som publicerades 1981 i fanzinet Kludd är kanske inte så märkvärdigt utförd men man kan här ana något av Kandres gotiska böjelser.

Däremot är serien Dumheten om ångest och psykvård mycket stark och pekar mer tydligt mot det Kandre senare skulle åstadkomma på temat utsatthet. Den tolv bilder långa färgserie utan titel med Ikaros-tema som kompletterar samlingen är inte heller dum.

Till sist måste jag dock ställa mig frågan vad det egentligen är jag ska bedöma? Ska jag glädja mig åt det faktum att förlaget har ställt samman den här samlingen som present åt Kandre-älskarna – eller ska jag bedöma hennes ungdomsalster, som hon själv inte bett om att få återpublicerade, i något slags jämförelse med hennes mogna verk? Om något, så är det rimligen det senare.

För den specialintresserade, som det brukar heta. Älskar du Mare Kandres böcker, och om du är intresserad av hennes utveckling så är det här ett självklart val. Men som ingång till hennes författarskap skulle jag hellre rekommendera vad som helst av det som gavs ut i bokform under hennes livstid.

Similar Posts:

• En twittrig verklighet
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Lockrop från underjorden
• Rått och poetiskt
• Påfågelprunkande om svullna ungdomshjärtan

Fyra av de fem novellerna i Amok är konstruerade som kinesiska askar med berättelser i berättelsen. Intrigerna och miljöerna är likartade. Här finns ett manligt berättarjag som befinner sig på resa eller på en främmande plats. Här finns karaktärer som korsar världshaven på magnifika passagerarfartyg, semestrar på lyxhotell vid Rivieran och spelar bort förmögenheter på casinot i Monte Carlo. Zweig reste själv så mycket att hans vänner kallade honom för ”den flygande holländaren”, men han har också påpekat att vårt sug efter resor inte enbart kan förklaras med en längtan efter exotiska platser. ”Vi vill lämna vår invanda miljö bakom oss, vår hemtrakt som är densamma dag för dag; vi längtar bort eftersom vi inte längre behöver vara oss själva när vi inte längre är hemma.” De flesta av Stefan Zweigs karaktärer verkar hålla med honom om detta. Jaget är ett fängelse som vi helst vill undfly.

Denna sanning förkroppsligas också av den gåtfulla främling som i novell efter novell delger berättarjaget, och oss läsare, sitt livs historia. Detta möte, som också blir novellens dramatiska höjdpunkt, påminner om det terapeutiska samtalet mellan psykolog och klient, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Stefan Zweig var god vän med Sigmund Freud. (Såväl Zweigs som Freuds texter brändes för övrigt på nazisternas bokbål 1933). I vissa noveller tar främlingen till och med över rollen som berättarjag i samband med bekännelsen. Det här är ett effektivt grepp som förhöjer känslan av autenticitet i texten. Det känns som om den mystiske främlingen plötsligt talar direkt till läsaren.

Jag har älskat dig som ingen annan… som ingen annan har du, min pojke, väckt mitt innersta till liv… Till avsked skall du därför få veta mer om mig än någon annan människa. Under alla dessa timmar har jag ju tydligt känt dina tysta frågor… Du ensam skall veta hur mitt liv har varit. Vill du att jag ska berätta det för dig?

Stefan Zweig skrev helst med lila bläck och han dekorerade gärna drinkarna som han bjöd sina vänner på med guldflagor. Ytligt kan tyckas, men i novellerna räds han inte djupet.  Zweig var en av de första som skrev om Freuds arbete i Die Heilung durch den Geist (1931) och i Amok är karaktärsteckningarna tydligt influerade av Freuds teorier om det mänskliga medvetandet. I novell efter novell upprepas bilden av det plågade jaget som kämpar för att leva upp till samhällets normer (överjaget) genom att hålla drifterna i schack (detet). Vi får bland annat möta universitetsprofessorn som döljer sin homosexualitet, den varmt religiösa men samtidigt spelgalna studenten och distriktsläkaren som åtrår fel kvinna. Det här är berättelser om människor som sviker såväl sig själva som sina nära och kära. De är otrogna, de säljer familjejuvelerna, de berusar sig med sina laster men det händer också att de ångrar sig och vill göra bot. Då gör de sitt yttersta för att motstå suget efter det förbjudna och för ett litet tag ser det ut som om de lyckas, men till slut faller de till föga och återvänder till de mörka gränderna, bordellerna och spelborden.

”Och ändå är lusten efter det fördolda oemotståndlig för den som söker kunskap, rysningen inför det farliga övermäktigt, det skamliga lidandet heligt.” För Stefan Zweig var det nödvändigt att skildra människans mörka, avvikande sidor och i novellen ”Känslornas irrvägar” passar han på att ge en känga till konstnärskollegorna som enbart ägnade sig åt betydelselösheter.

Beror det på bekvämlighet, feghet eller kortsynthet att alla tecknar endast livets upplysta ljusrand, där sinnena spelar öppet och lagbundet, medan nere i källarvalven, i hjärtats underjordiska gångar och kloaker lidelsens farliga rovdjur fosforescerande smyger omkring, parar sig och sliter sönder varandra i det fördolda. Skräms de av andedräkten, de demoniska drifternas heta och förfärande andedräkt, dunsten från det brinnande blodet, fruktar de att besudla sina alltför fina händer med mänsklighetens varbölder, eller hittar deras blick, som är van vid mildare belysning, inte ned för dessa trappor som stinker av förruttnelse?

Det finns något i Zweigs överspända, symbolrika texter som påminner mig om Mare Kandres sätt att fånga verkligheten, och som Mattias Fyhr i sin biografi av Kandre beskrivit som ett Skitigt vackert mörker. Det tar ett tag att vänja sig vid det känsloladdade språket och den oftast omständligt beskrivande hellre än gestaltande stilen, men efter några noveller är jag fast i Zweigs klaustrofobiska karaktärsteckningar och den hårt mallade intrigen. Jag vill läsa en till. Och en till. Det är ett sug som påminner om det jag kan känna efter lösgodis. Och jag börjar förstå varför han blev så populär.

Similar Posts:

• En välsittande men makaber frack
• Noveller man glömmer
• Vålnaden Canetti
• En klaustrofobikers inre liv
• Från arkivet

Mattias Fyhrs bok Skitigt vackert mörker. Om Mare Kandre inbjuder ett hängivet fan likt mig själv att ge sig i kast med sådana vallfärder i spåren av författaren Mare Kandres liv. Mare Kandre (1962-2005) debuterade i mitten på åttiotalet med det prosalyriska verket I ett annat land och har ofta beskrivits som den kaxiga punktjejen vars säregna språk fick den Svenska akademien att buga. Kandre var tjugotvå år då hennes debutbok utkom på Bonniers förlag, därefter utgavs ytterligare tio verk innan hon gick bort 2005. Kandres författarskap har räknats till de största i sin generation.

Fyhr gör inte anspråk på att ge en heltäckande bild av Mare Kandres liv utan boken är koncentrerad kring hans kontakt med Kandre, dels i egenskap av litteraturvetare under i första hand arbetet med avhandlingen De mörka labyrinterna. Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel (2003), dels i egenskap av hennes vän. Det är frågan om en tidsperiod på sju år, likväl täcker den in en mängd detaljer som spänner över en längre tid. Bland annat får läsaren veta att Kandre befann sig på det i inledningen nämnda hotellet under början av nittiotalet. De dokument med koppling till händelsen som Fyhr presenterar; ett aldrig postat vykort, en anteckning av Kandre i nämnda bok av Robert Bly, mail från Kandre och från hennes mor, visar även att den berättelse som inleder novellsamlingen Hetta och vitt (2001) är baserad på en händelse ur Kandres liv. Det hotell som kvinnan i novellen bor i är skärt och vad läser hon på caféet tvärsöver gatan om inte just ”EN LITEN BOK OM DEN MÄNSKLIGA SKUGGAN.”

Att få tillgång till information av det här slaget är naturligtvis välkommet av en stor mängd Mare Kandre-entusiaster. Skitigt vackert mörker är den första bok som har skrivits om Mare Kandres person. Entusiasterna bör dock vara medvetna om att bokens ramverk, Fyhrs kontakt med Kandre, är dragen till sin yttersta spets och att boken därmed innehåller information och detaljer som emellanåt känns avlägsna en bok om Kandre. Vid en första genomläsning frågar jag mig exempelvis vad mail mellan författaren Alexander Ahndoril och Fyhr, liksom inskannade dedikationer och vykort dem emellan, har i en bok om Kandre att göra. Då jag senare går tillbaka i Fyhrs text finner jag att kopplingen består i att Ahndoril är den person som i egenskap av vän till dem båda förmedlade Kandres kontaktuppgifter och på så sätt ingår i det sammanhang som Fyhr har haft för avsikt att fånga. Därtill finns en hel del information om Fyhr själv, främst om hans arbete, men också om exempelvis hans familj. Likt boken i stort presenteras den informationen, förutom genom kontakten med framförallt Kandre och kortare kommentarer, genom fotografier, inbjudningar till olika tillställningar, vykort och tavlor. Ett exempel som både stör och roar mig är ett foto på Fyhr i sin ungdom, med pigg uppsyn och spretigt hår samt en t-shirt som det på vertikalen (likt en slips) står ”LOVECRAFT” på. Bredvid och i kant med fotot förekommer en teckning på två betydligt hårdare punkare utförd av Kandre år 1979. Bespara mig! vill jag utropa, men är samtidigt lite tagen av Fyhrs extremt nördiga konsekvens.

För att återgå till de detaljer ur Kandres liv som framkommer i och upptar den större delen av Fyhrs bok, i form av mail, inspelade intervjuer, foton, målningar med mera – samtliga presenterade i originalform – väcker de motstridiga känslor hos mig. Mina invändningar är dock inte enbart riktade mot Fyhrs bok utan även mot de impulser som framkallas hos mig själv. Jag finner mig exempelvis omedelbart entusiastisk över vetskapen om att Kandre tränade jympa på Sports Club, men ganska snart handfallen inför detsamma och för att inte säga irriterad över att överhuvudtaget känna någonting inför ett sådant faktum. Varför är det just en sådan detalj som dröjer sig kvar? Något liknande kan jag stundtals uppleva inför ”statusuppdateringar” på Facebook, ”tweets” på Twitter eller den uppsjö av bloggar som spottar ur sig den ena trivialiteten efter den andra. Med det menar jag inte att vare sig nämnda forum på Internet eller Fyhrs bok enbart innehåller trivial information. Vad jag menar är att det i bägge fall är frågan om ett myller av information som mottagaren tvingas att sålla i och där detaljer som vanligen tillför ytterst lite i förlängningen drar åt sig stor uppmärksamhet.

Bland de avsikter med boken som Fyhr anger nämns just viljan av att göra den så pass fylld av information att innehållet blir något rörigt, i syfte att som Fyhr skriver, ”ingen ska tro att de har fått ’den enda’ sanningen om Mare.” Jag köper delvis hans resonemang och finner även något sympatiskt i att den mängd information som presenteras lämnas tämligen ifred från analys och därmed lägger över ett ansvar på mottagaren att respektfullt förvalta den. Däremot finner jag det lika tydligt att Fyhr gärna vill, om inte ge sken av att presentera ”den enda” sanningen så åtminstone den ”sannaste sanningen” om Kandres liv och författande. Jag raljerar något, men min poäng är att uppgörelsen med forskare och kritiker, vilka enligt Fyhr har bidragit till en beklagansvärd mytologisering av Kandre och entydig bild av hennes verk, tillsammans med hans egen boks innehåll av originaldokument inflikat med hans åsikter om den relevanta läsningen av gotiska motiv i Kandres texter, i hög grad anspelar på att det finns en mer sann sanning om Kandre som kan styrkas genom autentiska citat av henne själv. Personligen är jag inte så säker på att det som folk, även de som är författare, hasplar ur sig till vardags nödvändigtvis uttrycker något väsentligt om deras verklighet, eller för den delen; om de verkligheter som de skapar.

Skitigt vackert mörker kan beskrivas som, förutom en mycket personlig och säregen redogörelse för sammanhanget kring en saknad vän och författare, ett intressant tidsdokument. Inte, som man kanske först kan tro, med avseende på att dess innehåll behandlar en bestämd tidsperiod ur det förflutna, utan eftersom dess form, liksom karaktären av det innehåll som presenteras, passar så väl i just denna tid. Det är smörgåsbordet av information, spelet med och fascinationen inför ”det autentiska” i hastiga formuleringar och privata fotografier, liksom de ytliga kopplingarna mellan liv och verk som gör att Fyhrs bok påminner mig om de fyra fönstren på min dator som jag i denna stund har öppna samtidigt: google, gmail, youtube och facebook. Där är så många intryck som samsas att jag har svårt att komma till ro i något bestående. Det behövs ju inte heller, jag hoppar så lätt vidare till nästa. Likadant med Fyhrs bok, detaljerna för sig inger ett ögonblickets fascination men stannar inte kvar, förankras inte i en djupare förståelse eller harmonisk bild. Skitigt vackert mörker presenterar en sorts ”twittrig” verklighet om Mare Kandre, en genomströmning av kommentarer som kortvarigt hänför.

Similar Posts:

• Från arkivet
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Påfågelprunkande om svullna ungdomshjärtan
• Rått och poetiskt
• En ny värld öppnar sig

Vad har då Freud åstadkommit? För det första har de demoner och spöken som tidigare jagat runt oss i landskapet nu flyttat in i huvudet och förvandlats till hjärnspöken. Och för det andra har vi fått metoder för att komma till tals med dessa spöken: genom terapi kan vi jaga dem på flykten.

Det är i denna skärningspunkt vi kan placera in Henry James spökhistoria När skruven dras åt från 1898. Som Mattias Fyhr skriver i förordet till boken så är det både skräck, gotik och psykologi. De sedan länge döda går igen, mitt på dagen. Och de är rena hjärnspöken. Samtidigt.

När skruven dras åt är en skräckhistoria som utspelar sig på ett öde gods. En ung kvinna, guvernanten, sätts att vaka över två barn. Snart ser guvernanten hur döda personer går igen och hon misstänker barnen för att vara i maskopi med dessa spöken. Barnen säger sig aldrig se dessa spöken och tycker guvernanten är skrämmande. Ond, bråd död väntar. Men vem har rätt, guvernanten eller barnen?

När skruven dras åt är en gåta utan lösning. Genom att fullända sin point-of-view teknik visar James att varje person har sin verklighetsuppfattning, något neutralt perspektiv finns inte. Enda sättet att få gåtan att lösa upp sig är att hålla på en av personerna, då blir spökena bara verkliga eller bara mentala. Priset vi får betala är att vi gör oss dummare än texten, den bestämmer sig aldrig för vem som har rätt och vem som har fel. Jag är säker på att boken ligger på Paul Austers tio-i-topp lista.

Personligen är jag så fascinerad av James berättartekniska briljans att jag aldrig blir riktigt rädd. Men en läsare som struntar i konstruktionen, eller kanske helt enkelt är mindre rädd för att bli rädd, kan här låta sig falla ner i ett par timmars skräckgotisk psykothriller av bästa märke.

Similar Posts:

• Vecka 35 på dagensbok.com
• Flortanten kommer
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Trygg kan ingen vara
• Groteskt utan känsla för stil

53. Död mans hand skriver.

Det är den där sortens bok som egentligen bara är av intresse om den som skrivit den är något mer än bara yttterligare en författare. Howard Phillips Lovecraft borde kunna komma undan med det; han har ju trots allt den där statusen, som mer eller mindre fadern till modern skräcklitteratur. Mannen bakom Cthulhu, mannen som banade väg för Bloch, King och Barker, mannen vars myt är så stark att man kan känna igen hans inflytande även om man knappt ens läst honom.

21. En uråldrig koloss i en uråldrig öken. Ansiktet borta – ingen människa har sett det.

Han var väl i sanningens namn aldrig en av de stora författarna. Han är en effektiv prosaist men han upprepar sig, han är alldeles för förtjust i sina favoritgrepp (ordet ”fasa” förekommer mer än en gång i hans anteckningar), och han släpper ibland ifrån sig åsikter som är obehagliga på ett helt annat sätt än vad som antagligen var tanken.

108. Utbildad mulatt försöker tränga undan vit mans personlighet och överta hans kropp.

Det han kunde göra bättre än de flesta är just att koppla in sig i det där mardrömscentret i hjärnan. Den där platsen där vi tror att vi vet hur världen fungerar, där allting verkar vara på plats, där vi är trygga – och så plötsligt, löjligt enkelt, knacka hål på den där tunna skorpan som skiljer verkligheten från det gapande hålet under och låta oss skymta det som finns där. Det är det de flesta av idéerna i Anteckningar går ut på: att hitta en punkt där verkligheten rämnar och svindeln sätter in; punkten där man inser att mardrömmen är verklig och man inte kommer att vakna.

82. Trollkarls makt att påverka andras drömmar.

Mer än en kommentator har påpekat att skräck kan vara en av de mest konservativa genrerna. Och då menar jag givetvis inte Lovecrafts fascination för rasrenhet, utan på ett mer grundläggande plan; vår skräck för förändring. Inte helt olikt tidskamraten Kafka levde Lovecraft i en värld där alla gamla sanningar hade börjat ifrågasättas, där mänskligheten påbörjat den kollektiva identitetskris som 1900-talet kom att utgöra, där den värld man trodde sig begripa blev mindre och bräckligare för varje dag och där det värsta som kunde hända var att de cirklarna rubbades. Den ultimata mardrömmen hos Lovecraft är alltid att vår nyfikenhet ska leda oss någonstans där vi inte har någon kontroll alls över vad som händer, där vi inser hur små och obetydliga vi är. Första steget i mardrömmen är att vi bara hittar tomheten inuti när vi skrapar på ytan; det andra steget är att något i tomheten hittar oss.

218. Hägring i tiden – bild av längesedan försvunnen förmänsklig stad.

Vadå? Om boken är bra? Det är klart den inte är bra. Den ger en intressant inblick i Lovecrafts skrivarprocess, och om du letar efter idéer till egna historier finns här säkert någon att sno, men som litteratur är Anteckningar ofta bara snäppet över att läsa en innehållsförteckning. För varje anteckning som får fantasin att börja knirka igång, för varje ögonblicksbild som faktiskt lyckas uppmana en stämning…

89. Ödsliga laguner och träsk i Louisiana – dödsdemon – gammalt hus med stor trädgård – mossbelupna träd – girlanger av spansk mossa.

…finns en som mest känns frustrerande, och minst två som antingen är så generiska eller så kortfattade att de egentligen inte säger ett dugg. En historia är ju så mycket mer än bara en grundidé, och om man inte först får läsaren att tro på historien – att drömma sammma mardröm – blir ordet ”fasa” helt tomt. Utan kött på benen är de här anteckningarna knappt ens idéer; som läsare får man inte bara fylla i tomrummen, man måste skapa dem själv också.

25. (…) Lägg till bra utveckling och beskriv basreliefens karaktär. [Cthulhu]

Det är kanske därför man läser skräck. För att få bekräftat att tomheten inte är tom; att även ett monster som gör dig vansinnig är tryggare än inget monster alls.

Huruvida det är ett skäl att läsa den här boken är ju en annan fråga.

Similar Posts:

• Ondskans och svindelns poet
• Verkligheten som en skuggridå
• Hög densitet i Lovecrafts sist översatta roman
• Vådan av alltför intensiv släktforskning
• Något är kajko